Ett Sverige sett med svensk-mexikanska ögon

Utrotning är temat i två verk av den mexikanska konstnären Minerva Cueva som just nu visas på Skissernas Museum, parallellt med utställningen Beyond Borders. Men det handlar inte bara om utrotning i gängse bemärkelse, rovdrift på djur och natur. Cueva vidgar begreppet till att också omfatta företeelser i vårt samhälle, samhället som en biotop bland många andra.

Idén till temat föddes när Cueva som nyanländ till Sverige upptäckte att här inte finns några postkontor. Postväsendet är inte bara en basal nationell service och gemenskap utan också en av statens vanligaste representationsformer. En av de trådar som binder samman ett lands, mer eller mindre avlägsna, delar till en nation. I Sverige har statens representation, i form av postkontorets personal, minimerats till de tysta, blågula brevlådorna.

I verket Societal Studies PD Extinction har Cueva blandat collage av bilder på människans övergrepp i naturen med inlån från Zoologiska museet i Lund (även det utrotningshotat) och material lånat från ett privat postmuseum. En gammal postlåda får återigen fylla sin funktion och tömmes dagligen. Med Cuevas vykort och Universitetets interna frankeringssystem är det möjligt att utan porto stoppa hälsningar i postlådan. En favör som har utnyttjats av både inhemska och utländska studenter. Cueva gör jämförelsen att nedläggning av en organisation i samhället, t.ex. postkontor, enbart tar en bråkdel av den tid och kostnad som krävs för att bygga upp en motsvarande organisation. Ett faktum som har stora likheter med betydelsen av begreppet utrotning – ett tillstånd då en populations dödlighet är större än dess återväxt, som en effekt av mänskliga ingrepp.


I ett verk med den kryptiska titeln S.G.T. har Cueva och den malmöbaserade konstnären Ylva Westerlund tillsammans skapat en väggmålning. S.G.T. är en förkortning för Skjut Gräv Tig och ett valspråk för en grupp som menar att vargen inte hör hemma i den svenska naturen. Ett annat tema i utställningen är Sverige och det svenska, sett genom svensk-mexikanska ögon. Ylva Westerlund berättar om hur Cueva i sitt möte med svensk natur såg blåmesen som en vacker och exotisk raritet. Därför fick den bli fågelrepresentant för det svenska, med sin blågula fjäderdräkt. Idén till väggmålningen växte fram genom deras samarbete, var för sig samlade de på sig bilder som fick ligga till grund för motivet. I målningen lagras bilder ovanpå varandra, som kopierade med karbonpapper på en och samma yta. Det yttersta lagret utgörs av en lång, horisontell hylla med tätt packade National Geographic som bildar ett gult band tvärs över bildytan. Därnäst, som en betraktare av målningen, den välmående blåmesen på sin gren. Längre in i bilden följer enkla men finstämt tecknade bilder i blått: En man i sky-lift monterar ned Arbetslivsinstitutets skylt, som lades ner 2007. En blåsippsplanta med rötter och allt. Göran Hägglund och strutsen från fjorårets valaffisch. Skelettet av en sköldpadda som en symbol för både de utrotade och det beständiga, ett fossil av en långlivad och uråldrig art.


Minerva Cuevas utställning på Skissernas Museum möjliggjordes av ett Iaspis-stipendium, som gjorde att hon under två månader kunde bo och arbeta i Lund. Ett kulturutbyte som skapat nya möten och gör att nya kontakttrådar bildas, både inom och utom Sverige. Och som för ett ögonblick ger oss möjlighet att se på oss själva genom andras ögon.

Den som vill se utställningen med egna ögon får skynda på, den pågår till och med söndag.

(Iaspis är konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer. Med Iaspis stipendier är det t.ex. möjligt för svenska konstnärer att söka arbetsvistelse i Berlin, New York, Kairo eller Tokyo.)

Juleslit, julefrid o juleslut

Samt ett feministiskt inlägg

Jullovet rullade snabbt iväg, förberedelser, julefrid, nyår och de tre kusiners födelsedagar i dagarna tre. Och nu har även tjugondaknut passerat. I helgen åker granen, tomtar och stjärnor (förutom någon som får hänga kvar för ljusets skull). Jag är ganska förtjust i julpynt (nu blev maken lite bekymrad och tänker på kollegerna på Theoretical and Applied Aesthetics), men i år ska det faktiskt bli skönt att bli av med det. Utom möjligen årets nyförvärv -  madonnafiguren med jesusbarnet på armen. Hon var ett genomtänkt och efterlängtat inköp, och faktiskt en protesthandling. En stillsam protest mot julens mansdominans och den ensidiga fokuseringen på Jesus-barnet och tomten. För vem är det som gör jobbet inför julen, i 95 fall av 100?

(Obs. bilden är arrangerad och har ingeting
med personerna i texten att göra.)
Vem var det som höggravid fick rida på en åsna från Nasaret till Betlehem, kanske med förvärkar, ryggont och foglossningar? Och efter denna utdragna färd föda barn i ett stall, enbart med barnets "styvpappa" som hjälp. Hur många förstagångsföderskor hade gått med på detta? Jag tror inte förlossningsarbetet blev lättare även om Gud Fader höll sitt vakande öga över det hela. Det var ju barnet som var det viktiga och att föda sin avkomma i smärta hör ju till kvinnans lott. Vem var det sedan som fick all uppmärksamhet? Jo, Jesus-barnet och tomten, som kommer med julklappar till minne av de tre vise männens gåvor. Appropå det: Vem handlar sannolikt in de flesta av familjens julklapparna? Som sedan överlämnas av en självgod tomte! Jag tror även här att det oftast är den kvinnliga halvan av familjen. Därför borde julen ha en större kvinnofokusering, för att ära alla de  kvinnor som sliter och kämpar för att familjens jul ska bli mysig, vacker och stämningsfull med god mat och välvalda klappar. Min svärmor protesterade också en gång i tiden genom att sluta plocka fram något julpynt över huvudtaget. Hon fick göra allt jobbet själv och ingen av de tre sönerna eller maken verkade bry sig. Jagvet inte hur länge det dröjde men resultatet blev att min svärfar så smånigom ryckte ut som julpyntantare. Bra jobbat, svärmor! Så, fram för mer Maria-dyrkan, till ära för barnaföderskor och julpysslare, i juletid.

Tillbaka till framtiden– 24 år senare

Jag var på konsert häromsisten. Det tillhör inte vanligheterna. Jag har bandets näst senaste skiva, Artattack. Den kom ut för 24 år sedan; och det var också då de hade sin senaste konsert. Men för mig var det första gången jag såg dem live - Hansson de Wolfe United. De spelade på Lunds Stadsteater måndagen, den 28 november. Maken, som är den av oss som har sett dem förut, bangade och stannade hemma i soffan. Funderade lite på om jag skulle ringa killen som drog med maken på konserten förra gången, då 1981. Han kanske skulle vara intresserad av att hänga på. Men maken kom inte ihåg vad han hette, och det vara kanske lika bra det. I alla fall för maken, som var kursare med honom. (Däremot kom maken plötsligt ihåg namnen på en massa andra kursare som han satt tillsammans med på ritsalen, när vi lyssnade på mina gamla skivor.) Hansson de Wolfe United har alltså, efter ett 24 år långt brake, i år släppt en ny skiva och är ute på turné. Det är inte så ofta man återvänder i tiden på ett så konkret sätt.


Hansson de Wolfe United var ett av mina favoritband en gång i tiden, runt -81 när deras platta Existens Maximum kom, den första av mina två skivor. Därför ville jag självklart gå och se denna reunion konsert. Men jag kände mig lite spänd inför mötet. Vad skulle det vara för några i publiken? Skulle DdWU fortfarande hålla, och skulle de vara bra live? Dom höll! Förutom texterna och melodierna så är det Lorne de Wolfs röst som är det speciella med HdWU. Hans röst är så... Jag kan inte sätta ord på det men det är något med hans röst som ger mig lust att börja spinna som en mysande katt. Ljudet var OK, förutom i ett par låtar där trummorna eller en syntheffekt slog igenom för mycket. Jag kan även tycka att det var för mycket diskant på sången, men kanske är det bara min ovana av att höra soft musik live, eller avsaknaden av öronproppar. Majoriteten av publiken hade grånat hår och var +50 eller t.o.m. +60, d.v.s. i samma ålder som bandets ursprungsmedlemmar. Men där fanns även några ungdommar (de där i 20-årsåldern) i publiken, minst fyra stycken. Det kändes bra för en stackars ensam 60-talist. Förutom Lorne de Wolf var det bara Jonas Isacsson-Savela (jag tror åtminstone att det var han, jag är dålig på namn och han är den ende vars utseende stämmer med 1986-års skivomslag) som stod på scen, förutom ytterligare två musiker. Dick Hansson och Ingrid Munthe är också engagerade men väljer att hålla sig bakom scen.

Det vanliga på konserter är att de spelar för få av de låtar som jag vill höra. Så kändes det denna gången också, i alla fall innan extranumren. Men när jag i efterhand gick igenom spellistan insåg jag att det var ett mycket genomtänkt och "demokratisk" urval av låtar, som oftast knöts ihop elegant av Lornes mellansnack. De spelade bara två från den nya skivan Elektriskt blått, resten bestod av alster från sent 70-tal fram till -86. Ända fram till extranumren vill säga. Då kom både Existens Maximum, Var kommer barnen in och sist Auf Wiedersehen, alla från 1981 års LP. Och det är ju det man längtar efter när man går på en sådan här konsert, att förflyttas bakåt till en svunnen tid och få sjunga med i sina favoriter.

Vart var det då jag förflyttades? Existens Maximum minns jag att jag lyssnade mycket på under sommaren -82 när jag var 17 och nyss hade gått ut ettan på gymnasiet. Scenariot är följande: På sommaren levdes livet, sola och bada i Mellbystrand, gå på disco på Studio One = innestället i Båstad (när man kom in vill säga, men jag tror faktiskt att man gjorde det för det mesta - om än med hjärtat i halsgropen) eller hänga på det berömda Spettet: där man lärde sig vad ett elefantöra var, att en flaska vin (helst Matteus Rosé) blir 2,5 glas var om man delar den på två, och att deras fantastiska choklad- eller kolacoupe's var betydligt mer prisvärda än den Danska Glassbarens i och för sig också fantastiska glass-coupar. Spettet och dess lummiga trädgård, eller rättare sagt själva huset, ligger fortfarande kvar men verkar idag vara en privatbostad. Då, på 80-talet var det dit alla gick - ett verkligt vattenhål, i dubbel bemäkelse. Och allt detta ägnade jag mig år under ett ständigt killspanande! Existens maximum var ett perfekt sound-track till en drömmande och nöjeslysten 17-åring, t.ex. "Varför ska din osäkerhet, komplicera min verklighet.." (eller var det kanske tvärtom?) (ur Beautiful Liar). Texten i "Var kommer barnen in" satte en del myror i huvudet på mig, precis som Factorys "Vi sticker, vi sticker för här blir inga barn gjorda..." hade gjort några år tidigare.

Fem år senare hade det hunnit hända en hel del. Jag var student i Lund och hade precis blivit tillsamman med min blivande make. Den 28 februari 1986 när HdWU hade sin första konsert med den nya skivan, Artattack, skjöts Olof Palme. Bättre turnéstart kan man tänka sig. Jag minns hur jag tidigt på morgonen stod i mitt pentry på Korpamoen, Kastanjegatan och hörde nyheten på radio. Man kunde inte förstå att det var sant, för sådant hände ju inte i Sverige. Vart var världen på väg? Men bortsett från denna ödesdigra morgon lekte livet, lika lätt som snöbollskrigen på Lunds gator. 1986 var en riktig vargavinter, precis som flera av vintrarna i mitten av 80-talet. Jag var nyförälskad och HdWU hade inte lika stor betydelse som soundtrack till mitt liv; men "Vet att du är alltid du / men du och jag är vi" (ur Oberoende vad fursten säger) är en bra beskrivning av läget. På konserten, 2010 alltså, spelades även Det saknas en blues och den sorgset ljuva Utanför tullarna.

Sedan dess har jag inte hört något av HdWU. Ända tills nu, denna vargavinter(?) 2010, när yngsta dottern, Tonnisen, går i ettan på gymnasiet och är en nöjeslysten drömmare; Stordottern, som är student i Lund, har precis flyttat hemifrån och är lycklig tillsammans med pojkvännen i sitt eget bo. Intet nytt under solen, alltså. ”Och jorden snurrar runt/ i sin bana/ i kring solen/ett varv till”, som Hansson de Wolfe uttrycker det (Den nya världen Artattack). Allt kommer igen, eller? Jag kanske skulle testa att spela mina gamla HdWU-skivor baklänges och se om jag kan få höra något spännande budskap. Kanske kan jag få en ledtråd om framtiden. Det kan ju inte skada att prova i alla fall.

Oväntad komik på hög nivå

Ibland har man turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Rätt tid och plats var i torsdags (2/12) kl 12.55 i bilen med P2 på bilradion. Jag är ganska radionördig och lyssnar gärna på P1. P2 är en annan favorit med olika intressanta musikprogram, om och med mer eller mindre obskyr musik. I torsdags var det Monitor (ett program om radiokonst, ljudkonst och elektronisk musik) och det handlade om elektronisk musik från 60-talet. Det här är egentligen inte direkt något intresse hos mig, men det kan vara kul när man stöter på det och det är alltid roligt att lära sig något nytt. Programmets sista inslag var musikstycket Neutron Star av Jan W Morthenson. Det var komponerat och framfört på en dator, som vanligen användes för att styra dammluckor i norrländska vattenkraftverk, och datormaskinsmusiken beskrevs som arkaiskt. Jag tycker det lät som ett stillsamt, minimalistiskt blippande, ungefär som regndroppar. Efterhand intensierades blippandet alltmer till en heltäckande ljudmatta. Och det blippade på för fullt när plötsligt en studiotekniker bryter in och beklagar att de har vissa tekniska problem
med sändningen. Medan vi väntar på att de ska lösa problemen får vi lyssna på lite musik, mer musik, nämligen Vivaldis De fyra årstiderna. Samtidigt fortsätter Neutron Stars blippande opåverkat. En verkligt spännande mix – Vivaldi och datormaskinsmusik!
Det tog lång tid att försöka hitta felet bakom det tekniska problemet, och de lyckades ju såklart inte. Stackars radiotekniker, tröstlöst letande efter denna mystiska störningskälla. Under tiden fortsätter Vivaldi att fila på, även när Neutron Star tar slut och Monitor avslutas. Och fortsätter ihärdigt då nästa program påannonseras och ända fram till nyheterna på somaliska, då Vivaldi får ett hastigt slut. Jag misstänker att den här radioteknikern inte var särskilt van vid experimentell elektronisk musik, och inte vet hur konstigt det kan låta. Man får hoppas att han lärde sig något nytt.

Jag var inne på sr.se för att höra programmet igen. Tyvärr visade det sig vara en repris jag lyssnade på i torsdags och på nätet kunde man bara höra orginalprogrammet som sändes på onsdagskvällen. Men om du vill veta hör det lät ska du lyssna på de sista tio minuterna av Monitors program ”Svensk elektroakustisk från 60-talet” http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2098, och samtidigt lyssna på Vivaldis ”Fyra årstider”, jag är ganska säker på att det var ”Hösten” som spelades (det tycker jag är lite B den 2 december, det borde varit "Vintern"). Radioteknikerns röst får du föreställa dig bäst du kan. Lycka till!

Om du blir mer nyfiken på datorbaserad konst kan jag tipsa om att den sjätte Electrohype-biennalen just nu pågår på Konstmuseet i Ystad http://www.konstmuseet.ystad.se. Jag var faktiskt med och jobbade på den första utställningen 2000 i Malmö. Electrohype öppnade den 27 november och pågår fram till den 30 januari. I årets utställning är temat ”objekt”.

Trädgårdspyssel i novembermörkret

Nu tror ni kanske att det ska handla om att täcka rabatter med granris, tända lyktor och arrangera fint i krukor med blommande julrosor och vackra kvistar. Nej, nej, nej, det här inlägget är betydligt mer hard core än så. Det handlar om att krypa runt i leran och plantera. Jag har nämligen äntligen gått i mål med mitt buxbomprojekt. Detta påbörjades i maj när Granngården (f.d. Lantmännen), där jag är stadig kund av hästfoder, sålde buxbomplantor till ett mycket bra pris. I vår trädgård är det stora grönsakslandet kantat med en låg buxbom-häck. Maken påstår att vi köpte huset eftersom jag var så såld på trädgården. Det där är inte sant. Men att den lilla buxbomhäcken var ett skäl som vägde tungt, det kan jag erkänna.

På ena sidan av grönsakslandet går mittgången. På andra sidan mittgången ligger plommongräsmattan, med på våren friväxande lökväxter i det oklippta gräset. Jag har länge tänkt att det hade varit fint med en buxbomhäck på båda sidor av mittgången. Alltså att det även skulle vara häck mellan plommongräsmattan och mittgången. (Hoppas ni hänger med.) Nu är problemet att buxbom vanligen är ganska dyr, och det går åt några meter. Därför var Granngårdens erbjudande en skänk från ovan. Särskilt när de dessutom sänkte priset från 129 kr för sex plantor till 99 kr. De sista sexpacken sålde de ännu billigare. Det är sån't jag kallar att göra klipp. Så jag passade på att köpa på mig några stycken. Maj är en hektisk trädgårdsmånad, och under sommaren måste man vara noga med att vattna nyplanteringar. Därför grävde jag tillfälligtvis ner dem i grönsakslandet i stället, där det ändå vattnas relativt regelbundet. Och där har det fått stå och vänta, och vänta... För det var ju inte bara att plantera dem snabbt och smidigt på sin rätta plats. Först måste det tidigare kantväxtexperimentet avlägsnas, och det var en del jobb med det. Jag provade för två säsonger sedan att ha storfryle som kantväxt; vi hade en hel del småplantor i trädgården. Storfrylen trivdes utmärkt med den nya placeringen, till och med lite väl bra. Den bredde ut sig mer och mer och var väl expansiv invid grusgången. Jag har ju tidigare i höst försökt hitta nya hem för storfrylens frösådda telningar. Jag vill tala om att det är en kraftfull växt som kräver en stadig hand, inte minst när man ska gräva upp den, och tydliga gränser. Ändå såg den så beskedlig ut första gången jag såg den, flera år innan jag hade en egen trägård, på bild i min första trädgårdsboksförälskelse  -  Ulla Molins "Leva med trädgård". Fast jag borde kanske ha misstänkt något - den stod planterad i stenläggningen. Men jag tycker ändå att hon borde ha nämnt något, min trädgårdsidol Ulla. Nåväl, för en tid sedan grävde jag bort frylen och idag kom buxbomen på plats. Jösses, vad jag känner mig nöjd! Och så snyggt det blev.

Man kan lugnt plantera så länge det inte är fruset. Det är en stor fördel här i södra Sverige. Särskilt för mig som har ett stort ute-behov och ofta är lite sent på det. Nästa projekt blir att gräva grönsakslandet. Det är en äkta Skånsk, fet lerjord här i trädgården och leran behöver vändas och frysa sönder över vintern. Ni skulle se hur mina stövlar såg ut efter att först ha trampat runt i leran och sedan genom de nerfallna löven. Som fötterna på något sorts lövmonster. Egentligen borde jag väl gått tillbaka till grönsaklandet så att löven fastande i leran där, det är ju bra med humus för lerjordar. Jag funderar också på att beställa hem ett lass grus för att fylla på den för kletiga grusgången. Det funkar utmärkt att göra när som helst under året, förutsatt att det inte är snö förstås. En stor fördel med att göra saker i trädgården på hösten är att jag känner att jag ligger före, att jag har ett försprång inför våren. Det är ingen dum känsla. Om du blir sugen på buxbomhäck kan jag tipsa om att Hornbach hade bra pris på sin tidigare i höst. Möjligtvis har de packat undan dem för säsongen, det är ju inte alla som gillar att plantera i november. Men julrosor kan du nog hitta. Se bara till att inte lämna dem ute om det blir långvarig kyla, så här års är de framdrivna i växthus.

Dagens tanke

Om oordning och inredningstrender

Ett rensat och rent soffbord får mina stackars stresskänsliga axlar att sjunka minst 1 dm. Alltför ofta är soffbordet belamrat med tidningar, böcker, muggar, papper, leksaker och annat småkrafs. Jag påstår inte att jag är helt oskyldig själv, jag med mina högar av kultur-delen med intressanta artiklar som inte har blivit lästa än. Men jag tror att det är jag i familjen som påverkas mest av att det är rörigt.

I gårdagens Sydsvenska (den 16/12, s. 24) rapporterades det nya forskningsrön om utmattningssyndrom och stress. Forskaren bakom avhandlingen, psykologen Agneta Sandström tog som ett exempel att arbetsplatser inte bara bör vara ergonomiskt riktiga för kroppen utan även ”hjärnergonomiska”. Öppna kontorslandskap och grupprum med glasväggar är mindre bra, det blir för mycket stimuli för hjärnan att hantera och är påfrestande för uppmärksamhetsförmågan.

Kan detta vara en orsak till att den minimalistiska inredningsstilen med rena, avskalade ytor har fått en så stor genomslagskraft? En annan populär stil är den vita, romantiska eller lantliga inredningsstilen, där till och med bokhyllans böcker ibland döljs bakom ett tunt vitt draperi för att inte störa den vita harmoniska helheten.

Är det dagens höga tempo och en visuell överstimulans i vår omgivning (internet, TV, reklam, butiker) som får oss att välja en visuellt lugn och enhetlig hemmiljö? Det är sån’t man kan fundera på.

Muslingar och annat oknytt

En fördel och nackdel med att bo på landet är att man bor nära djuren. Det är ofta trevligt, men det är en verklig lättnad när flugorna väl bestämmer sig för att stanna hemma hos sig i stallet och slutar upp med sina utflykter hem till oss. Med kylan är det i stället andra småkryp som dyker upp – sorkar och möss. Vårt hus borde inte vara något idealiskt övervintringsställe eftersom här bor fullt med katter (just nu tre, tidigare fyra). Fast de är kanske är för välgödda (katterna alltså), eller tycker att det är skönare att stanna kvar i soffan. I vilket fall, sorkar och möss flyttar glatt in i stugvärmen när det börjar bli kallt utan att låta sig avskräckas av katterna. Ibland om nätterna hör man dem glatt galoppera fram i bjälklaget ovanför vår säng. Vi bor i ett gammalt hus med innertak av masonitskivor. Ljudet av små, små tassar mot masonit är imponerande. Det är lätt att inbilla sig att det är något betydligt större som springer runt där uppe, jag tänker på RÅTTOR! Sorkar och möss har jag inget emot, i princip, särskilt inte när de är utomhus. Råttor är däremot en helt annan sak. Ryyys! Jag gillade inte ens en gång Disnyes "Råttatouille", det myllrades för mycket i vissa scener. Möss och sorkar däremot är riktigt söta, tycker jag, t.ex. den här som jag fångade i en fälla i linneskåpet häromdagen.














Förra vintern hade vi en försikommen mus som gnagde ett litet hål ner i linneskåpet. Problemet är att vi inte kan sätta ut fällor i bjälklaget. Där är det bara småkryp och katter(!) som kommer in. När de då tar sig ner i linneskåpet är det ett utmärkt tillfälle att fånga in dem. Vi är djurvänner i vår familj och använder oss av burfällor, d.v.s. inga djur kommer till skada. Sedan släpper vi ut dem på ett för möss trevligt ställe där de kan bo i stället för hemma hos oss. Men det är viktigt att det inte är för nära vårt hus. Svågern är biolog och forskare, som upptäckaren av de skånska dvärgmössen (har tidigare enbart observerats i Dalarna) har han figurerat både i radions Naturmorgon och Hemmets Journal. När vi fångade en del möss förra vintern blev han intresserad och ville låna dem och ha som jämförelseobjekt till dvärgmössen. Det fick han gärna. Observera: svågern är också djurvän, han utsatte inte våra möss för några otäckheter. Han tog bara små, små hudprover från dem, för att kolla typ DNA, genom att göra ett litet, litet hål varje öra. Jag tror att det känns ungefär som när man själv tar hål för örhängen. Därefter släpps de fria på något trevligt ställe. Vi fångade som sagt ett antal möss och sorkar som hämtades av svågern. En morgon hade vi en mus i fällan som såg lite konstig ut, han hade liksom märken på öronen. Vid närmare granskning var det inga märken utan snarare hål. Möss brukar ju inte ha hål i öronen. Vad var detta? Svågern kontaktades. Hans beskrivning av hudproverna från öronen stämde helt överens med vår mus öronhål. I det läget blev man lite mörkrädd, var vi hemsökta av möss? (Ja, det var vi ju faktiskt, men inte på ett sån’t sätt.) Hade musforskaren någon naturlig förklaring till detta, var det någon sorts långdistansmus vi hade att göra med? För den saken var helt klar, musen i fällan var den samma som vi hade fångat veckan före (ganska korkad mus, måste man säga). Svågern hade en förklaring. Han hade varit bussig nog att skjutsa musen hem och släppt av honom vid vår brevlåda (för att han inte skulle känna sig vilsen). ”Tack, schysst!” sa musen och sprang raka vägen in till oss igen.

Årets första mus hade jag tänkt släppa ut en bra bit bort från oss, invid en förskola med många uthus. Det är en mycket snäll och söt mus. Och tänk så bra för den lille muslingen med alla smulor och mat som barnen tappar. Men jag hann aldrig genomföra min plan. Stordottern hittade honom, tyckte jag var grym som lät honom sitta inspärrad i en så liten bur (fast jag hade gett honom mat) och släppte ut honom vi bortre tomtgränsen. Själv får jag väl försöka leta reda på var de tar sig in i huset. I år får de faktiskt nöja sig med fågelmat och värmen i pannrummet.