fredag 28 juli 2017

När konsten slår till

Om Ulf Rollof på Moderna och ett möte med väldig kraft

Det är dagen efter vernissagen för Ulf Rollofs utställning Akut på Moderna i Malmö. Såhär i efterhand är jag glad för att jag missade öppningen och inte kunde gå på den. Jag hade inte velat se den här utställningen, de här verken, för första gången i myllret bland en massa människor. Nu hade jag precis läst ett jobbigt meddelande från någon som gjort mig både arg och ledsen, så jag var verkligen inte på något gott humör när jag går in. Men i utställningen är det lugnt och stilla och nästan inget folk, jag kan insupa allt i lugn och ro.


Jag känner till Rollof lite grand sedan innan. Jag var med och jobbade med en utställning på Skissernas museum med honom, Katrin Helmersson och Meta Isseus Berlin 2006. Efter det har jag inte följt honom. På Skissernas ställde han ut sin Drömd, som också finns med på Moderna, och visade skisser och modeller till "rutchbaneskuplturen" Seeing tears running into your ears. De tyckte jag väldigt mycket om men utöver dessa verk vet jag inte mycket, så jag är inte beredd. 

Det lilla jag vet är delar av recensionen i P1:s Kulturradio; att utställningen bland annat handlar om konstnärens ryggproblem och svår smärta. Självklart ger det ledning men visar sig samtidigt vara ganska ointressant och överflödig information eftersom verken i sig är så starka.



Jag blir nämligen helt golvad. Utställningen gör mig lyckligt förundrad. Jag vill bara gå runt, ta in och och njuta. Jag behöver inget veta. Varken titlar, tillkomstår eller något om bakgrundshistorien. Verken i sig är fullt tillräckliga. Detta är en av de bästa utställningar jag har sett och jag har aldrig förut varit med om en lika självständig utställning.


Jag vet inte vad det två ståldörrarna, hopkopplade av en välvd horisontell ”stege”, handlar om? Den ena grundligt låst medan den andra är uppslagen med ett stort hål genom det grova stålplåten, som om en kanonkula hade passerat, och med ett avtryck av en greppande hand i något rött ler-aktigt material på dörrhandtaget.



Eller de sex äggringarna. Jag har ingen som helst aning om vad de handlar om. De är bara så väldigt bra. Lika fullkomliga i sig själva som formen på ett ägg. Och lika oväntat starka som äggskal. Självklara och suveräna i all sin enkelhet.


När jag hade sett mig mätt, nått fram till någon sorts mättnadskänsla, gick jag därifrån.

Jag har egentligen inte så mycket jag vill säga om den här utställning, utöver att den är suverän. Det har aldrig hänt förut. Så, bäste läsare gå och se! Missa inte! Hoppas du blir lika uppfylld som jag. 


Utställningen pågår t.o.m. den 14 januari 2018.

(Kanske kommer det en andra del på denna text. Ifall jag vill tillföra något efter att ha läst in mig.)

torsdag 23 mars 2017

Kultursidesskymning?

Konst är unikt på flera sätt, bland annat är den en av få kulturformer som man kan ta del av gratis. Eftersom konstutställningar vanligtvis inte har någon stor annons- eller marknadsföringsbudget blir dagstidningarnas konstrecensionerna viktiga för att nå ut. Men med jämna mellanrum utsätts tidningarnas kultursidor för nedskärningar.

Jag är en inbiten tidningsläsare, och särskilt kultursidorna är för mig något av en livlina. Så när Sydsvenskan, som jag har läst dagligen sedan jag flyttade till Lund på 80-talet, då och då genomför inskränkningar – då vädrar jag fara. Och blir en liten smula irriterad! För förändringarna har varit många, vissa till det bättre, andra till det sämre. Men inom vissa områden har förändringen haft en tydlig riktning.

Fram till för ett par år sedan har kulturen haft en egen del i tidningen. När den försvann befarade jag att tidnings-livet skulle bli tomt och innehållslöst. Men de dagliga 2-3 kultursidorna och de välmatade helgtidningarna visade sig kompensera bortfallet väl. I januari var det återigen dags för förändringar och då skrotades bl.a. Kulturlördags-delen. Jag har räknat sidor och jämfört. Den här gången är det framför allt konsten som det har snålats in på.

Nyordning
Sydsvenskans numera nedlagda Kulturlördag, som bestod av ett 15-tal sidor kultur och nöjen, har reducerats till ett minimum – två ordinarie sidor. Kulturlördag har i stället ersatts av den nygamla lördagsdelen Näringsliv. I Näringslivs-lördag hittar man sex sidor näringsliv, en sida Teknik & prylar och två sidor Bil & trafik samt några sidor Mat, som tidigare låg i Kulturlördags-delen. Dessutom hittar man som vanligt i lördagens A-del i Sydsvenskan en ekonomisida och tre sidor börsnoteringar, som ju också ingår i näringslivsområdet.

Något annat som också har försvunnit är den dagliga halvsidan med rubriken ”Oss Emellan Guiden” i Sydsvenskans A-del. Detta var ett unik och lättillgängligt kalendarium över dagsaktuella kulturevenemang. Här fanns både små och stora kulturhändelser samlade; både sådana som är gratis och sådant som kostar pengar, både evenemang som har en marknadsföringsbudget likväl de som inte har någon alls. 

Det dagliga kalendariet som numera är bortrationaliserat.

Varför tar Sydsvenskan bort denna idealiska, och skulle jag vilja säga demokratiska kultur- och läsarservice, som inte går att hitta någon annanstans, samlat på detta lättillgängliga sätt? För mig är det obegripligt. I den ”bästa av världar” borde det vara lika viktigt att rapportera om dagens kulturevenemang som börsnoteringar och TV-program, av samma skäl som SVT sänder Kulturnyheterna. Dessutom hade denna kulturguide ingen konkurrens från andra medier, varken lokala eller nationella, utan var med andra ord en USP – Unique Selling Point, det vill säga en liten men dock unik och högst lokal tjänst som inte går att hitta någon annanstans än i Sydsvenskan. Och som dessutom var ett viktigt stöd till det lokala kulturlivet eftersom notiserna där var gratis.
Denna utmärkta tjänst har Sydsvenskan alltså valt att plocka bort och ersatt med reklam! Hur tänker de? Är det bara ekonomin som räknas, både i börsen och på sidorna? Reklam ger en intäkt men inte kulturnotiserna. Men uppdraget som tidning är väl lite större än så?

Kultur och kultur
Den kultur på kultursidorna som har förlorat särskilt mycket på den senaste förändringen är konstutställningarna. Från att ha haft en fast sida i Kulturlördag, med både recensioner av stora och mindre utställningar samt de mycket läsvärda konsttipsen längst ner på sidan, har konsten inte längre något fast utrymme i tidningen. I stället kommer recensionerna än här, än där på de två ordinarie kultursidorna. Förutom enstaka längre artiklar, som även tidigare kunde dyka upp utanför Kulturlördagens konstsida. Varför väljer man att banta ner på konstutrymmet?

Kulturlördags konstsida.
Jag tror att Sydsvenskan gör en felsatsning. Som exempel på en annan prioritering kan man ta SVT:s nysatsningar. Höstens program Konstnärsdrömmar visade, förutom ett ”obligatoriskt” tävlingsmoment, vilket stort intresse och talang det finns bland amatörkonstnärer. Vårens nya serie Konsthistorier är en oerhört ambitiös och intressant serie som vänder sig både till den konstkunnige och till den som inte är insatt i konstens värld.

Mycket av såväl den historiska som samtida konsten har ju dessutom ett stort socialt engagemang. Detta beskriver Carolina Söderholm mycket väl i sin artikel om konstens möjlighet att fungera som ett verktyg i kampen mot miljöförstöringen: ”Men det är inte bara den akademiska världen som intresserar sig för konstens potential att närma sig samhällets utmaningar. Poeten och artisten Birgitta Jónsdóttir, framgångsrik ledare för isländska Piratpartiet, efterlyste fler konstnärer och filosofer bland samhällets styrande när hon i höstas gästade Skavlan i SVT. Genom sin förmåga att tänka utanför givna ramar menar hon att de kan bidra med nya perspektiv, på de områden där de som traditionellt haft inflytande gått bet.”

Carolina avslutar sin artikel med: ”Det är i förmågan att fritt välja sina uttryck, teorier och fält som dess [konstens] styrka ligger. Från sorgesång och räddningsfilt till sinnlig njutning, spetsforskning och väckarklocka.”

Den fria konsten”
Konst är dessutom en av få kulturyttringar som det ofta är gratis att ta del av. Utöver konstutställningar är det ju bara biblioteket som man inte behöver betala för att besöka. (Och på biblioteket finns Sydsvenskan där man tidigare dagligen kunde läsa om konstutställningar och andra evenemang i Oss Emellan Guiden.) Många konsthallar, museer och samtliga gallerier är gratis att besöka. Det är ganska unikt i dessa alltmer kommersialiserade tider. Man behöver inte ens en gång stå ut med reklam för att få gå och se på konst. Allt annat kostar, som t.ex. film, teater, dans och konserter, i alla fall för det allra mesta. (En inte helt ointressant detalj är att dessa kulturyttringar, speciellt film med sin ofta mycket stora marknadsföringsbudget, också ges ett stort utrymme på Sydsvenskans kultursidor.)

I dessa ”Trump-tider” är det ju knappast kulturen som bör bantas. Tvärtom menar jag att kulturen bör ges extra utrymme för att balansera och ge ett alternativt perspektiv på vår omvärld än de som styrs av globala jättar och/eller kommersiella intressen. Eller som Oscar Hemer uttryckte det i en krönika om Sydsvenskans förre kulturchefen Nils Gunnar Nilsson, vars kamp mot nedskärning av kultursidan under 1990-talet, Hemer menar handlade om ”kultursidans fortsatta funktion som forum för idé- och samhällsdebatt”.

Tankar om tidningars funktion, förutsättningar och framtid skriver också Andreas Ekström om i en artikel där han förespråkar en ny branschstandard. Han menar att det är nödvändigt att förtydliga tidningars budskap så att ingen kan ta miste på vad som är objektiv nyhetsförmedling respektive åsiktsförmedling i form av recensioner, ledare, debatter m.m. En av bakgrundsfaktorerna för behovet av en såpass väsentlig utveckling av tidningen skriver han är: ”Vi är med full fart på väg in i ett pr- och reklamsamhälle, där det går tio ”informatörer" på varje reporter, och där medieträningsbudgetarna ständigt ökar.”

Men det är en speciell omständighet som jag fastnar för. När här en av Sydsvenskans egna journalister skriver om en problematisk situation och en nödvändig utveckling av tidningen så gör man det på kultursidorna. Man beskriver en hotbild mot tidningsmakeriet på just de sidor som man samtidigt skär ner! Återigen, hur tänker Sydsvenskan egentligen?
Jag tycker mest det verka påminna om någon form av självskadebeteende.

…...........................................

PS.
Som den kultur-förkämpe jag är, som dessutom försöker följa devisen ”Gråt inte – forska”, har jag även skickat en version av denna text till Sydsvenskans ansvariga utgivare Pia Rehnquist. Hennes roll är ju givetvis att försvara de förändringar som Sydsvenskan genomför och förtydliga dagslägets svårigheter ur Sydsvenskans perspektiv, men jag uppskattar att jag fick ett långt och utförligt svar.

Pia Rehnquist påtalade bl.a. att de numera publicerar fler artiklar om kulturevenemang på lokalsidorna. Om detta är en förbättring eller försämring för läsarna, jämfört med publiceringen på kultursidorna eller i en Kulturdel, kan jag i dagsläget inte avgöra.

När det gäller det slopade kalendariet ”Oss Emellan Guiden” var hennes svar konkret och därför återger jag det här:
Den digitala revolutionen innebär också helt andra utmaningar. Till exempel har vi de senaste åren haft mycket svårt att få information till "det händer"/guiden eftersom alltfler aktörer använder egna digitala kanaler för att marknadsföra sina evenemang. I slutet av förra året fattade vi därför beslutet att satsa våra resurser på att göra kvalificerad journalistik istället för ett kalendarium som ändå inte blev heltäckande eller ens informationsmässigt tillfredsställande.” (Mejlsvar den 15 mars 2017)

Det är sorgligt att få veta att det är brist på information till kalendariet som är bakgrunden till avskaffandet, när det är samordning och samarbete som ger störst effekt för alla!