fredag 28 juli 2017

När konsten slår till

Om Ulf Rollof på Moderna och ett möte med väldig kraft

Det är dagen efter vernissagen för Ulf Rollofs utställning Akut på Moderna i Malmö. Såhär i efterhand är jag glad för att jag missade öppningen och inte kunde gå på den. Jag hade inte velat se den här utställningen, de här verken, för första gången i myllret bland en massa människor. Nu hade jag precis läst ett jobbigt meddelande från någon som gjort mig både arg och ledsen, så jag var verkligen inte på något gott humör när jag går in. Men i utställningen är det lugnt och stilla och nästan inget folk, jag kan insupa allt i lugn och ro.


Jag känner till Rollof lite grand sedan innan. Jag var med och jobbade med en utställning på Skissernas museum med honom, Katrin Helmersson och Meta Isseus Berlin 2006. Efter det har jag inte följt honom. På Skissernas ställde han ut sin Drömd, som också finns med på Moderna, och visade skisser och modeller till "rutchbaneskuplturen" Seeing tears running into your ears. De tyckte jag väldigt mycket om men utöver dessa verk vet jag inte mycket, så jag är inte beredd. 

Det lilla jag vet är delar av recensionen i P1:s Kulturradio; att utställningen bland annat handlar om konstnärens ryggproblem och svår smärta. Självklart ger det ledning men visar sig samtidigt vara ganska ointressant och överflödig information eftersom verken i sig är så starka.



Jag blir nämligen helt golvad. Utställningen gör mig lyckligt förundrad. Jag vill bara gå runt, ta in och och njuta. Jag behöver inget veta. Varken titlar, tillkomstår eller något om bakgrundshistorien. Verken i sig är fullt tillräckliga. Detta är en av de bästa utställningar jag har sett och jag har aldrig förut varit med om en lika självständig utställning.


Jag vet inte vad det två ståldörrarna, hopkopplade av en välvd horisontell ”stege”, handlar om? Den ena grundligt låst medan den andra är uppslagen med ett stort hål genom det grova stålplåten, som om en kanonkula hade passerat, och med ett avtryck av en greppande hand i något rött ler-aktigt material på dörrhandtaget.



Eller de sex äggringarna. Jag har ingen som helst aning om vad de handlar om. De är bara så väldigt bra. Lika fullkomliga i sig själva som formen på ett ägg. Och lika oväntat starka som äggskal. Självklara och suveräna i all sin enkelhet.


När jag hade sett mig mätt, nått fram till någon sorts mättnadskänsla, gick jag därifrån.

Jag har egentligen inte så mycket jag vill säga om den här utställning, utöver att den är suverän. Det har aldrig hänt förut. Så, bäste läsare gå och se! Missa inte! Hoppas du blir lika uppfylld som jag. 


Utställningen pågår t.o.m. den 14 januari 2018.

(Kanske kommer det en andra del på denna text. Ifall jag vill tillföra något efter att ha läst in mig.)