Onsdagen 16 november recenserade Tor Billgren Lunds Konsthalls utställning "Möte med Hill - Malmö Konstmuseum i urval" under rubriken "Konstmuseets långa grenar" (Sydsvenskan s. B2). I recensionen ifrågasätter han bl.a. idén med att Malmö
Konstmuseums samling med jämna mellanrum lånas ut till andra institutioner i regionen. Han menar att detta kan vara en återvändsgränd i strävandet efter ett eget museum för samlingen. En permanent utställningslokal är självfallet en första förutsättning för att Konstmuseets samling ska bli tillgänglig för allmänheten. Men det är inte bara detta det kommer an på. Det handlar även om hur samlingen och verken presenteras för konstpubliken. Ungefär halvvägs in i artikeln skriver Billgren följande:
Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och det samtida, utan snarare valt konstnärer som hon "ändå velat visa". Det är bra, och vi slipper därmed förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som "Och precis som hos Hill kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leidenstams fotografier" eller "Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i sitt intresse för det erotiska".
När T. Billgren poängtera att Åsa Nacking valt att visa de samtida konstnärer som hon ändå velat visa ger han en väl förenklad version och bara halva sanningen bakom utställningsidén. Åsa Nacking skriver i katalogens inledning att Hill ”ställs mot 25 samtida konstnärskollegor som liksom han arbetar utifrån klassiska kriterier för skapande, såsom kritik, egensinne och i viss mån utanförskap. Det språkliga, den egna berättelsen har fått särskilt utrymme.” Däremot har hon inte i första hand valt konstnärer som påstår sig ha påverkats av Hill.
Man kan undra om T. Billgren över huvudtaget har läst katalogens inledning innan han skrev recessionen. Eller om han har valt att lyfta fram det som är hans personliga ideal? Oavsett vilket såg går detta på tvärs med min uppfattning och jag ska erkänna att T. Billgrens sätt att uttrycka sig fick mig att se rött.
Självfallet uppstår det relationer mellan verken när man väljer att låta dem mötas i en gemensam utställning. T. Billgren tycker uppenbart att det är positivt att dessa relationer mellan teckningarna och de samtida verken inte uttalas, som han visar genom att ge exempel på ovanstående ”intetsägande associationer”. Exemplen är med största sannolikhet T. Billgrens egna och inte några vekliga citat.
Det finns ett släktskap mellan Hills och Helene Billgrens teckningar, både till det erotiska innehållet och i uttrycket. Att sådana ”associationer” enligt T Billgren skulle vara intetsägande är på en gång både ytligt och elitistiskt. Genom att välja ordet ”associationer” nedvärderas dessutom betydelsen av de likheter som finns mellan de båda konstnärernas teckningar.
Något som de flesta, kanske t.o.m. alla, konstinstitutioner säger sig sträva efter är att bredda sina besöksgrupper och att locka olika sorters människor till sina utställningar. Vill man locka en bred publik och få denna publik att återvända kan man inte anpassa informationen runt en utställning till den konstkunnige recensenten. Eftersom det inte är konstrecensenten, om vi hårdrar det, som är målgruppen för utställningen. Av utställningsbesökare i stort är det enbart ett fåtal som är konstrecensenter. Om man vill ha en bred och varierad konstpublik som inte ska behöva känna sig okunnig eller utesluten, utan att för den skulle undervärdera betraktaren, så får man också bjussa på information och konstpedagogik. Även om en känslig konstrecensent ibland kan komma att känna sig ”intellektuellt förödmjukad”.
Det kan t.o.m. vara så att T. Billgrens "intetsägande associationer” kan vara ett sätt att öppna upp ett konstverk för den konst-ovane såväl som den kunnige betraktaren. Bidra till att betraktaren upptäcker andra sidor i verket, andra lager, än de mest uppenbara och i bästa fall får en aha-upplevelse. För en sak är säker - vi är alla olika. Det som är uppenbart för en person, t.ex. en konstrecensent, behöver inte alls vara uppenbart för andra. Jag menar att ett av målen med informationen runt en utställning bör vara att öka intresset och förståelse för konsten. I alla fall om man inte vill att konstutställningar främst ska rikta sig till en snäv och exklusiv krets.
Om man vill att konsten ska nå människor, påverka genom att väcka nya tankar och idéer, skapa diskussion och vara en motvikt till den dominerande visuella vardag vi omges av; så är det än mer viktigt att bjuda in utställningsbesökaren till tankegångarna bakom utställningen och visa på möjliga ingångar till verken. Det är precis det som Åsa Nacking gör i den informativa och välskrivna pocket-katalogen. I denna får samtliga konstnärer en egen presentation och ett foto på ett verk. Dessutom är katalogen gratis vilket är både generöst och gör att man som utställningsbesökare känner sig delaktig.
Det är mycket positivt att få ta del av Malmö Konstmueums samling på Lunds Konsthall och Åsa Nacking har gjort ett bra urval och en fin utställning. Att i framtiden tillgängliggöra samlingen för allmänheten handlar inte bara om lokaliteter utan även om hur konsten presenteras. Och i det sammanhanget vore det mycket olyckligt om konstrecensenter som T. Billgren kom att fungera som måttstock.
