Trädgårdspyssel i novembermörkret

Nu tror ni kanske att det ska handla om att täcka rabatter med granris, tända lyktor och arrangera fint i krukor med blommande julrosor och vackra kvistar. Nej, nej, nej, det här inlägget är betydligt mer hard core än så. Det handlar om att krypa runt i leran och plantera. Jag har nämligen äntligen gått i mål med mitt buxbomprojekt. Detta påbörjades i maj när Granngården (f.d. Lantmännen), där jag är stadig kund av hästfoder, sålde buxbomplantor till ett mycket bra pris. I vår trädgård är det stora grönsakslandet kantat med en låg buxbom-häck. Maken påstår att vi köpte huset eftersom jag var så såld på trädgården. Det där är inte sant. Men att den lilla buxbomhäcken var ett skäl som vägde tungt, det kan jag erkänna.

På ena sidan av grönsakslandet går mittgången. På andra sidan mittgången ligger plommongräsmattan, med på våren friväxande lökväxter i det oklippta gräset. Jag har länge tänkt att det hade varit fint med en buxbomhäck på båda sidor av mittgången. Alltså att det även skulle vara häck mellan plommongräsmattan och mittgången. (Hoppas ni hänger med.) Nu är problemet att buxbom vanligen är ganska dyr, och det går åt några meter. Därför var Granngårdens erbjudande en skänk från ovan. Särskilt när de dessutom sänkte priset från 129 kr för sex plantor till 99 kr. De sista sexpacken sålde de ännu billigare. Det är sån't jag kallar att göra klipp. Så jag passade på att köpa på mig några stycken. Maj är en hektisk trädgårdsmånad, och under sommaren måste man vara noga med att vattna nyplanteringar. Därför grävde jag tillfälligtvis ner dem i grönsakslandet i stället, där det ändå vattnas relativt regelbundet. Och där har det fått stå och vänta, och vänta... För det var ju inte bara att plantera dem snabbt och smidigt på sin rätta plats. Först måste det tidigare kantväxtexperimentet avlägsnas, och det var en del jobb med det. Jag provade för två säsonger sedan att ha storfryle som kantväxt; vi hade en hel del småplantor i trädgården. Storfrylen trivdes utmärkt med den nya placeringen, till och med lite väl bra. Den bredde ut sig mer och mer och var väl expansiv invid grusgången. Jag har ju tidigare i höst försökt hitta nya hem för storfrylens frösådda telningar. Jag vill tala om att det är en kraftfull växt som kräver en stadig hand, inte minst när man ska gräva upp den, och tydliga gränser. Ändå såg den så beskedlig ut första gången jag såg den, flera år innan jag hade en egen trägård, på bild i min första trädgårdsboksförälskelse  -  Ulla Molins "Leva med trädgård". Fast jag borde kanske ha misstänkt något - den stod planterad i stenläggningen. Men jag tycker ändå att hon borde ha nämnt något, min trädgårdsidol Ulla. Nåväl, för en tid sedan grävde jag bort frylen och idag kom buxbomen på plats. Jösses, vad jag känner mig nöjd! Och så snyggt det blev.

Man kan lugnt plantera så länge det inte är fruset. Det är en stor fördel här i södra Sverige. Särskilt för mig som har ett stort ute-behov och ofta är lite sent på det. Nästa projekt blir att gräva grönsakslandet. Det är en äkta Skånsk, fet lerjord här i trädgården och leran behöver vändas och frysa sönder över vintern. Ni skulle se hur mina stövlar såg ut efter att först ha trampat runt i leran och sedan genom de nerfallna löven. Som fötterna på något sorts lövmonster. Egentligen borde jag väl gått tillbaka till grönsaklandet så att löven fastande i leran där, det är ju bra med humus för lerjordar. Jag funderar också på att beställa hem ett lass grus för att fylla på den för kletiga grusgången. Det funkar utmärkt att göra när som helst under året, förutsatt att det inte är snö förstås. En stor fördel med att göra saker i trädgården på hösten är att jag känner att jag ligger före, att jag har ett försprång inför våren. Det är ingen dum känsla. Om du blir sugen på buxbomhäck kan jag tipsa om att Hornbach hade bra pris på sin tidigare i höst. Möjligtvis har de packat undan dem för säsongen, det är ju inte alla som gillar att plantera i november. Men julrosor kan du nog hitta. Se bara till att inte lämna dem ute om det blir långvarig kyla, så här års är de framdrivna i växthus.

Dagens tanke

Om oordning och inredningstrender

Ett rensat och rent soffbord får mina stackars stresskänsliga axlar att sjunka minst 1 dm. Alltför ofta är soffbordet belamrat med tidningar, böcker, muggar, papper, leksaker och annat småkrafs. Jag påstår inte att jag är helt oskyldig själv, jag med mina högar av kultur-delen med intressanta artiklar som inte har blivit lästa än. Men jag tror att det är jag i familjen som påverkas mest av att det är rörigt.

I gårdagens Sydsvenska (den 16/12, s. 24) rapporterades det nya forskningsrön om utmattningssyndrom och stress. Forskaren bakom avhandlingen, psykologen Agneta Sandström tog som ett exempel att arbetsplatser inte bara bör vara ergonomiskt riktiga för kroppen utan även ”hjärnergonomiska”. Öppna kontorslandskap och grupprum med glasväggar är mindre bra, det blir för mycket stimuli för hjärnan att hantera och är påfrestande för uppmärksamhetsförmågan.

Kan detta vara en orsak till att den minimalistiska inredningsstilen med rena, avskalade ytor har fått en så stor genomslagskraft? En annan populär stil är den vita, romantiska eller lantliga inredningsstilen, där till och med bokhyllans böcker ibland döljs bakom ett tunt vitt draperi för att inte störa den vita harmoniska helheten.

Är det dagens höga tempo och en visuell överstimulans i vår omgivning (internet, TV, reklam, butiker) som får oss att välja en visuellt lugn och enhetlig hemmiljö? Det är sån’t man kan fundera på.

Muslingar och annat oknytt

En fördel och nackdel med att bo på landet är att man bor nära djuren. Det är ofta trevligt, men det är en verklig lättnad när flugorna väl bestämmer sig för att stanna hemma hos sig i stallet och slutar upp med sina utflykter hem till oss. Med kylan är det i stället andra småkryp som dyker upp – sorkar och möss. Vårt hus borde inte vara något idealiskt övervintringsställe eftersom här bor fullt med katter (just nu tre, tidigare fyra). Fast de är kanske är för välgödda (katterna alltså), eller tycker att det är skönare att stanna kvar i soffan. I vilket fall, sorkar och möss flyttar glatt in i stugvärmen när det börjar bli kallt utan att låta sig avskräckas av katterna. Ibland om nätterna hör man dem glatt galoppera fram i bjälklaget ovanför vår säng. Vi bor i ett gammalt hus med innertak av masonitskivor. Ljudet av små, små tassar mot masonit är imponerande. Det är lätt att inbilla sig att det är något betydligt större som springer runt där uppe, jag tänker på RÅTTOR! Sorkar och möss har jag inget emot, i princip, särskilt inte när de är utomhus. Råttor är däremot en helt annan sak. Ryyys! Jag gillade inte ens en gång Disnyes "Råttatouille", det myllrades för mycket i vissa scener. Möss och sorkar däremot är riktigt söta, tycker jag, t.ex. den här som jag fångade i en fälla i linneskåpet häromdagen.














Förra vintern hade vi en försikommen mus som gnagde ett litet hål ner i linneskåpet. Problemet är att vi inte kan sätta ut fällor i bjälklaget. Där är det bara småkryp och katter(!) som kommer in. När de då tar sig ner i linneskåpet är det ett utmärkt tillfälle att fånga in dem. Vi är djurvänner i vår familj och använder oss av burfällor, d.v.s. inga djur kommer till skada. Sedan släpper vi ut dem på ett för möss trevligt ställe där de kan bo i stället för hemma hos oss. Men det är viktigt att det inte är för nära vårt hus. Svågern är biolog och forskare, som upptäckaren av de skånska dvärgmössen (har tidigare enbart observerats i Dalarna) har han figurerat både i radions Naturmorgon och Hemmets Journal. När vi fångade en del möss förra vintern blev han intresserad och ville låna dem och ha som jämförelseobjekt till dvärgmössen. Det fick han gärna. Observera: svågern är också djurvän, han utsatte inte våra möss för några otäckheter. Han tog bara små, små hudprover från dem, för att kolla typ DNA, genom att göra ett litet, litet hål varje öra. Jag tror att det känns ungefär som när man själv tar hål för örhängen. Därefter släpps de fria på något trevligt ställe. Vi fångade som sagt ett antal möss och sorkar som hämtades av svågern. En morgon hade vi en mus i fällan som såg lite konstig ut, han hade liksom märken på öronen. Vid närmare granskning var det inga märken utan snarare hål. Möss brukar ju inte ha hål i öronen. Vad var detta? Svågern kontaktades. Hans beskrivning av hudproverna från öronen stämde helt överens med vår mus öronhål. I det läget blev man lite mörkrädd, var vi hemsökta av möss? (Ja, det var vi ju faktiskt, men inte på ett sån’t sätt.) Hade musforskaren någon naturlig förklaring till detta, var det någon sorts långdistansmus vi hade att göra med? För den saken var helt klar, musen i fällan var den samma som vi hade fångat veckan före (ganska korkad mus, måste man säga). Svågern hade en förklaring. Han hade varit bussig nog att skjutsa musen hem och släppt av honom vid vår brevlåda (för att han inte skulle känna sig vilsen). ”Tack, schysst!” sa musen och sprang raka vägen in till oss igen.

Årets första mus hade jag tänkt släppa ut en bra bit bort från oss, invid en förskola med många uthus. Det är en mycket snäll och söt mus. Och tänk så bra för den lille muslingen med alla smulor och mat som barnen tappar. Men jag hann aldrig genomföra min plan. Stordottern hittade honom, tyckte jag var grym som lät honom sitta inspärrad i en så liten bur (fast jag hade gett honom mat) och släppte ut honom vi bortre tomtgränsen. Själv får jag väl försöka leta reda på var de tar sig in i huset. I år får de faktiskt nöja sig med fågelmat och värmen i pannrummet.