Hansson de Wolfe United var ett av mina favoritband en gång i tiden, runt -81 när deras platta Existens Maximum kom, den första av mina två skivor. Därför ville jag självklart gå och se denna reunion konsert. Men jag kände mig lite spänd inför mötet. Vad skulle det vara för några i publiken? Skulle DdWU fortfarande hålla, och skulle de vara bra live? Dom höll! Förutom texterna och melodierna så är det Lorne de Wolfs röst som är det speciella med HdWU. Hans röst är så... Jag kan inte sätta ord på det men det är något med hans röst som ger mig lust att börja spinna som en mysande katt. Ljudet var OK, förutom i ett par låtar där trummorna eller en syntheffekt slog igenom för mycket. Jag kan även tycka att det var för mycket diskant på sången, men kanske är det bara min ovana av att höra soft musik live, eller avsaknaden av öronproppar. Majoriteten av publiken hade grånat hår och var +50 eller t.o.m. +60, d.v.s. i samma ålder som bandets ursprungsmedlemmar. Men där fanns även några ungdommar (de där i 20-årsåldern) i publiken, minst fyra stycken. Det kändes bra för en stackars ensam 60-talist. Förutom Lorne de Wolf var det bara Jonas Isacsson-Savela (jag tror åtminstone att det var han, jag är dålig på namn och han är den ende vars utseende stämmer med 1986-års skivomslag) som stod på scen, förutom ytterligare två musiker. Dick Hansson och Ingrid Munthe är också engagerade men väljer att hålla sig bakom scen.
Det vanliga på konserter är att de spelar för få av de låtar som jag vill höra. Så kändes det denna gången också, i alla fall innan extranumren. Men när jag i efterhand gick igenom spellistan insåg jag att det var ett mycket genomtänkt och "demokratisk" urval av låtar, som oftast knöts ihop elegant av Lornes mellansnack. De spelade bara två från den nya skivan Elektriskt blått, resten bestod av alster från sent 70-tal fram till -86. Ända fram till extranumren vill säga. Då kom både Existens Maximum, Var kommer barnen in och sist Auf Wiedersehen, alla från 1981 års LP. Och det är ju det man längtar efter när man går på en sådan här konsert, att förflyttas bakåt till en svunnen tid och få sjunga med i sina favoriter.
Vart var det då jag förflyttades? Existens Maximum minns jag att jag lyssnade mycket på under sommaren -82 när jag var 17 och nyss hade gått ut ettan på gymnasiet. Scenariot är följande: På sommaren levdes livet, sola och bada i Mellbystrand, gå på
disco på Studio One = innestället i Båstad (när man kom in vill säga, men jag tror faktiskt att man gjorde det för det mesta - om än med hjärtat i halsgropen) eller hänga på det berömda Spettet: där man lärde sig vad ett elefantöra var, att en flaska vin (helst Matteus Rosé) blir 2,5 glas var om man delar den på två, och att deras fantastiska choklad- eller kolacoupe's var betydligt mer prisvärda än den Danska Glassbarens i och för sig också fantastiska glass-coupar. Spettet och dess lummiga trädgård, eller rättare sagt själva huset, ligger fortfarande kvar men verkar idag vara en privatbostad. Då, på 80-talet var det dit alla gick - ett verkligt vattenhål, i dubbel bemäkelse. Och allt detta ägnade jag mig år under ett ständigt killspanande! Existens maximum var ett perfekt sound-track till en drömmande och nöjeslysten 17-åring, t.ex. "Varför ska din osäkerhet, komplicera min verklighet.." (eller var det kanske tvärtom?) (ur Beautiful Liar). Texten i "Var kommer barnen in" satte en del myror i huvudet på mig, precis som Factorys "Vi sticker, vi sticker för här blir inga barn gjorda..." hade gjort några år tidigare.Fem år senare hade det hunnit hända en hel del. Jag var student i Lund och hade precis blivit tillsamman med min blivande make. Den 28 februari 1986 när HdWU hade sin första konsert med den nya skivan, Artattack, skjöts Olof Palme. Bättre turnéstart kan man tänka sig. Jag minns hur jag tidigt på morgonen stod i mitt pentry på Korpamoen, Kastanjegatan och hörde nyheten på radio. Man kunde inte förstå att det var sant, för sådant hände ju inte i Sverige. Vart var världen på väg? Men
bortsett från denna ödesdigra morgon lekte livet, lika lätt som snöbollskrigen på Lunds gator. 1986 var en riktig vargavinter, precis som flera av vintrarna i mitten av 80-talet. Jag var nyförälskad och HdWU hade inte lika stor betydelse som soundtrack till mitt liv; men "Vet att du är alltid du / men du och jag är vi" (ur Oberoende vad fursten säger) är en bra beskrivning av läget. På konserten, 2010 alltså, spelades även Det saknas en blues och den sorgset ljuva Utanför tullarna. 
Sedan dess har jag inte hört något av HdWU. Ända tills nu, denna vargavinter(?) 2010, när yngsta dottern, Tonnisen, går i ettan på gymnasiet och är en nöjeslysten drömmare; Stordottern, som är student i Lund, har precis flyttat hemifrån och är lycklig tillsammans med pojkvännen i sitt eget bo. Intet nytt under solen, alltså. ”Och jorden snurrar runt/ i sin bana/ i kring solen/ett varv till”, som Hansson de Wolfe uttrycker det (Den nya världen Artattack). Allt kommer igen, eller? Jag kanske skulle testa att spela mina gamla HdWU-skivor baklänges och se om jag kan få höra något spännande budskap. Kanske kan jag få en ledtråd om framtiden. Det kan ju inte skada att prova i alla fall.
