Plegaria Muda - stum bön

Doris Salcedo på Moderna Museet Malmö
Det är tyst och stilla. Jag är ensam besökare i utställningen, förutom en enstaka, sysslolös vakt. Utställningshallen är fylld av bord, totalt 69 stycken. Gråbruna, långsmala bord, ihopställda två och två med bordsytorna mot varandra. Som om de var upplagda för att underlätta städningen efter den stora festen. Mellan bordsytorna finns ett tjockt jordlager, cirka 20 cm tjockt, och upp ur jorden, genom den övre bordsytan, genom små, minimala hål växer spätt, nästan neongrönt gräs. Så overkligt att jag först tar det för illgröna nylontrådar. Växtlighet på ett osannolikt ställe. Livskraft, men inte utan understöd av specialbelysning och ett sinnrikt bevattningssystem. Jorden som källa till liv; önskat som växtlighet, eller oönskat som insekter och småkryp.

Verket heter Plegaria Muda (Stum bön), och konstnären Doris Salcedo, och finns att uppleva på Moderna Museet Malmö till och med den 4 september.

Borden är uppställda som i en öppen labyrint. Grupperade tre, fyra, fem tillsammans, som en familj, eller ensamma och lite vid sidan av. Tillsammans bildar de en skog av bordsben, uppsträckta i luften.

Bordens form och mått, färgen, jorden och det upp och ned vända bordet som blir som ett lock för det undre, blir till uppställda likkistor. Men det är inget skrämmande, otäckt eller ens sorgligt utan enbart stilla och vacker. Och gräset - livet som går vidare, rullar på, oavsett vad som händer.














Desto mer skrämmande och fruktansvärd är bakgrunden till verket. Doris Salcedo kommer från Colombia. Mellan 2003 och 2009 mördade den colombianska armén omkring 1500 oskyldiga ungdomar. Ungdomarna, som lurades iväg med löften om arbete, mördades och fick därefter spela rollen som dödade gerillasoldater, när staten införde skottpeng på gerillan. Det kan inte beskrivas som något annat än renodlad ondska. Bordsben som sticker upp i luften, som den hotades uppsträckta händer - skona mig. En stum bön.

Plegaria Muda, som resterna efter ett modernt Stockholms blodbad. Men med offer utan ställning, obetydliga, som ingen saknar utom deras familjer och närmaste. En annan bakgrund till verket är Salcedos undersökning av Los Angeles ghetton och hur människoliv degraderas.

Livet som rullar vidare, obarmhärtigt och obönhörligt; oavsett hur orättfärdig döden än är och vilken sorg den än lämnar efter sig. Gravar som täcks med grönska, som vårdas eller glöms bort. Det finns inget val. Det är bara att försöka acceptera, som den förutsättning för livet som döden är. I vår del av världen och i vår moderna tid är döden i det närmaste osynlig. Döden är något som hör sjukhuset och kyrkogården till, men tillhör inte det vanliga livet. Döden som man inte behöver möta eller befatta sig med förrän man plötsligt drabbas, och förhoppningsvis först i livets slut. Helt annorlunda var det 150 år tillbaka i tiden då den för tidiga döden var en realitet och alltför ofta en del av vardagen. Kanske har döden blivit alltför osynlig, allför onaturlig; och får oss att glömma vad som verkligen är viktigt i livet? Det där som den som har haft närkontakt med döden inser.

Plegaria Muda är en tillfälligt paus i livets ruljans. Ett minnesmärke över brutal och "onödig" död, för att åtminstone minnet av de oskyliga ungdomarna ska leva kvar ett tag till. Men också en chans att stanna upp och tänka efter. Liksom Caesars viskande slav på triumffärden genom Rom: Memento te mortalem esse - kom ihåg att du är dödlig. En påminnelse om att ta väl vara på det, det där som håller på hela tiden och kallas för livet.

Matematiska obegripligheter

Så'nt man lär sig i 3:an
Äntligen sommarlov. Slut på trean, slut på matten, slut på matteläxor. Vi andas ut, både jag, maken och 10-åringen. Några veckor innan skolslutet inträffar något som för vår familj är fullkomligt extremt; maken beslutar sig för att inte bara hjälpa sonen med matteläxan utan att dessutom fuska. Maken räknar sonen skriver, sedan byter de och sonen räknar medan maken skriver ner resultatet. Förutom de tal som sonen räknar helt på egen hand, och det är inte de lätta utan de roliga uppgifterna.

Jag är förstummad. Fuska med läxan, så mycket närmare helgerån tror jag inte maken kan komma. Som dubbelt belastad, barn till inte bara en utan två moraliskt högtstående lärare, är han sedan modersmjölken indoktrinerad med skolan och läxors betydelse. Man stannar inte hemma från skolan om man bara är lite sjuk; skoluppgifter ta man på högsta allvar och man fuskar INTE med läxorna eller något annat. (Jag fuskar faktiskt inte heller med läxor.) Vad är det då som får maken att frångå sin inlärda instinkt?

Sonen har hela terminen kämpat sig igenom varje veckas matteläxa, inte för han har svårt med matten utan för att han tycker det är så oändligt tråkigt och har så oerhört svårt att koncentrera sig, hålla tempo och bli klar. Det där när det gäller att räkna tal, på tal, på tal enligt samma mönster som han lärde sig och förstod redan efter de tio första. Samma koncentrationsproblem har han i skolan vilket gjorde att han ständigt hamnade efter. Tuvan som slutligen stjälpte lasset, som fick honom att ge upp fullständigt var när matteläraren, enligt sonen, meddelar att de barn som var klara med matteboken inte behövde vara med på de sista mattelektionerna utan i stället fick ha rast. Sonen var förkrossad. Han kände sig chanslös, han skulle aldrig hinna bli klar med matteboken. Det är i det här läget som maken tar nya, omoraliska men pragmatiska, tag.

Sonen har egentligen inga problem med matten, det har konstaterats i test, utan ligger tvärtom högt på begåvningsskalan för matematik. Det grundläggande problemet är i stället läroboken samt en extremt rigid och faktiskt, inkompetent lärare. Fösta gången vi insåg problemet var en dag i 2:an precis innan jul när sonen på den vanliga frågan om hur det hade varit i skolan, berättade att han hade blivit arg på mattelektionen. Att han blir arg är tyvärr inget ovanligt utan det händer alltför ofta. Orsaken den här gången var att läraren hade suddat ut och rättat honom trots att han hade löst uppgiften korrekt. Uppgiften bestod av att lägga ihop två tal med huvudräkning och därefter skriva ner och redovisa hur man hade tänkt. Sonen visar mig hur han löste talet och skrev ner det steg för steg, samt det rätta svaret. Men enligt matteläraren löste han talet i för få steg och borde i stället ha delat upp det ytterligare. Vad som är uppenbart för både mig och sonen, och borde vara det för alla läskunniga, är att uppgiften bestod av att räkna ut talet och redovisa hur eleven tänkte när han löste talet, INTE hur läraren ville att eleven skulle tänka. Frågan är vad läraren har mellan öronen?

Jag kallar det inkompetens. Och att på ett mycket effektivt sätt ta död på det lilla matteintresse som finns. Inte konstigt att sonen blev arg. Inte konstigt att jag blev superdunder-arg. Sedan blev det jullov. Men innan dess hade vi nog med andra bekymmer – sonens i vredesmod upprepade rymningar från skolan.

Nästa spännande exempel på mattemetodiken presenterades för maken och övriga föräldrar som var med på föräldramötet på vårterminen i 3:an. Då förklarar matteläraren att det finns undantag från "likamed-regeln", d.v.s. att talen på båda sidorna om likhetstecknen har samma värde. Undantaget kan beskrivas i följande exempel: Om det finns sex hästar och alla hästarna har benen i behåll, då ska detta skrivas 6 x 4 = 24, och INTE 4 x 6 = 24. Någon som förstår? Ingen annan har heller förstått, kan jag meddela. Inte föräldrarna på föräldramötet eller Majas pappa som är matematikprofessor. Och hur man förklarar det för 9-åringar är en gåta, förutom med argumentet att det är läraren som bestämmer. Det var nog lika bra att jag inte var med på det där föräldramötet, för skolfridens skull.

Det var inte så att det inte förekom klagomål. Men gamle rektorn gick i pension i börja av 3:an och efter 3:ans vårtermin gick matteläraren själv i pension. Så det var nog ingen som riktigt ville ta tag i problemet. Frågan är bara hur många barns matteförståelse och intresse denna lärare har förstört i sitt yrkesliv. Sonen har ju egentligen lätt för det, så det kommer antagligen att ordna sig. Men jag tänker på alla de andra, som har svårt för matte, som har föräldrar som inte intresserar sig eller kanske också har svårt för matte. Hur går det för dem?

Till hösten börjar sonen i 4:an och får en ny, bra mattelärare. Gissa om vi är glada?