TRE KVINNLIGA FILMARE I LUND
På Lunds Konsthall har man under de senaste åren haft en utställningsserie med yngre, lokala konstnärer. Årets konstnärer är Kajsa Dahlberg och Petra Bauer, som jag känner sedan tidigare, medan Maria Lusitano Santos är en ny bekantskap. Alla är utbildade på Malmö Konsthögskola.
Innanför dörrarna möts man av Kajsa Dahlbergs installation ”Någon oro förmärks inte, alla äro glada och vänliga (Vykort från Jerusalem 22/4 1911- 24/1 1999)”. Som framgår av titeln är det en samling av vykort från svenskar på besök i Jerusalem. Det som först slår mig är den genomtänkta och eleganta presentationen av de ca 500 vykorten. De ligger skyddade under glas på specialtillverkade bord. Tack vare att borden har dubbla bordsskivor, de övre i glas och det undre av spegelglas, är det möjligt att både läsa texten och se vykortets motiv, som reflekteras i spegelglaset. Bakgrunden till verket får jag reda på av konsthallens personal. Kajsa blev inbjuden att delta i en utställning i Israel. Hon visste inte vad hon skulle ställa ut och kände sig vilsen som svensk konstnär i förhållande till Israel. I verket ”Någon oro förmärks inte, (…)” har hon hittat ett sätt att sammanföra de båda länderna. Kajsa visar även filmen ”20 Minutes (Female Fist)” där hon, med linsskyddet på, har intervjuat en dansk kvinna som har försökt skapa porrfilm för lesbiska kvinnor. Pornografi utan koppling till porrindustrin skapad av kvinnor, för kvinnor och med kvinnor känns betydligt mer sympatiskt än traditionell pornografi.
Petra Bauer, som framför allt är filmare, har också valt en intressant och lättillgänglig form i verket ”Samtal: Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer”. Det här är en traditionell, gedigen intervju av Stina Lundberg Dabrowski men med en mindre känd person – Petra. Ämnet är också annorlunda och betydligt smalare än vad som vanligtvis behandlas i dylika intervjuer, nämligen kvinnlig konstfilm. Men det handlar inte bara om Petras skapande, vilket intervjun ger sken av, utan man får även en inblick i kvinnliga filmkollektiv under 70-talet. Petra låtsas att hon ingick i dessa kollektiv, vilket fullständigt sätter myror i huvudet på mig eftersom jag omöjligt kan förstå att hon kan vara så gammal. Det är spännande och intressant hur hon har kombinerat den ”breda” Stina Lundberg Dabrowski med smal kvinnlig konstfilm.
Maria Lusitano Santos film ”The War Correspondent” visar bilder av kriget från1850-talet, då modern krigsrapportering växte fram under Krimkriget, fram till våra dagar. Bilderna är välkända, även om jag inte har sett just dessa. Filmen är en blandning av heroiska propagandabilder och verklighetens mardröm och människoslakt. Detta är ingen ny diskussion men alltid lika angelägen, så länge det finns krig. Maria Lusitano Santos visar sakligt och effektfullt hur krig skildras i olika sammanhang, utan att för den skull tvinga på någon sin åsikt.
Detta är en utställning som kräver sin tid. Totalt ingår det sju filmer. Tillgänglig information består av en A4-sida som presenterar konstnärerna och mycket kortfattat, deras olika verk. Men inte mer än vad man själv får reda på om man ägnar utställningen lite tid. Jag skulle vilja veta mer. Och det får jag när jag frågar konsthallens personalen. Det är bra. Bra är också att det är dagliga kortvisningar mellan kl 12.15 och kl 12.30, förutom de ordinarie visningarna. Men jag hade velat kunna hitta mer information på egen hand, kunnat läsa själv i anknytning till verken. Det tycker jag utställningen förtjänar
12 maj 2010
PÅ UTFLYKT TILL DET GAMLA GODA 80-TALET
Var på utflykt i helgen. Kollade in den österlenska våren och beundrade Fyledalens nyutslagna bokarna. Efter en intensiv gullvivs- och backsippeskådning behövde energin fyllas på. Färden gick till Olof Viktors bageri och café. Vi har aldrig varit där förut men det visade sig vara ett välbekant ställe. I den gamla kringbyggda gården fanns på 80-talet ett galleri – Galleri Glemminge (där maken jobbade en sommar). Galleristen hette Rolf Dahlström och var gift med konstnären Birgitta Westberg. Under en period arbetade hon med grafiska tryck i en formalistisk, non-figurativ stil med tonande färgfält. Just ett sådant blad hänger över vår soffa. Och det är en av mina favoriter.
Galleri Glemminge (1967-99) var ett mycket välkänt galleri och hade också en vänförening, där både maken och svärföräldrarna var medlemmar. Även jag har varit på en av deras vernissager i slutet av 80-talet, tillsammans med bl.a. Ernst Günther (en av mina största näraenkändis-upplevelser). Som medlem i vänföreningen fick man varje år ett grafiskt blad. Så vi har några stycken av deras blad på väggarna där hemma, men bara ett av Birgitta Westberg. Hemma hos svärföräldrarna fanns det fler och om dem tyckte jag väl sådär. Välgjorda och bra, men inget som egentligen intresserar mig. Ungefär detsamma tyckte jag om bladet som hängde över soffan. Tills en dag … då jag upptäckte att färgerna var de samma som österhimlen vid soluppgång en vacker sommarmorgon. Inget hade egentligen förändrats men jag hade hittat en ingång till motivet. Sedan dess älskar jag vår soff-tavla. Vad lär man av detta? Jo, att det aldrig är för sent att upptäcka bra konst. Och på Olof Viktors kan man fika gott, om än ganska dyrt.5 maj 2010
VAD GÖR DOM PÅ KONSTHÖGSKOLAN
Vad de avgående treorna har sysslat med har man under andra halvan av april kunnat se i en utställning i Konsthögskolans eget galleri på Ystadgatan 2. Som det ofta är vid samlingsutställningar är variationen stor. Det gäller även när det är 16 konststuderande som ställer ut. Här finns både måleri, film, installation, skulptur, korsstygnsbroderi m.m. och det tar sin lilla tid att gå igenom utställningen, om man inte vill missa något.
Mitt första stopp blir Stina Midsaeters film och installation "Anal Death" som visas i en tv på ett rosa podium. På båda sidorna av tv:n står ett gravljus och mitt emot en rosa bänk att sitta på. Filmen är hela 70 min lång så jag ser inte hela utan kanske bara 1/3. Alla har vi kanske någon gång fantiserat om hur det skulle vara om man var död,hur omgivningen skulle reagera och hur de skulle få ångra alla orättvisor de hade utsatt en för. Stine Madseater har tagit det ett steg längre och låtit släkt, vänner och bekanta föreställa sig och berätta hur det skulle vara om Stine själv dog. De berättar om minnen, vad de skulle ha på sig på begravningen, tankar om vad som händer efter döden mm. Det känns väldigt äkta – det är väldigt äkta. Såpass att jag känner mig tvungen att fråga hon som vaktar om det är en verklig död eller ej. Monologerna framförs inlevelsefullt och på största allvar. Döden är inget ämne man vanligen diskuterar, förutom när man drabbas. Därför är det fint att få ta del av dessa okända människors tankar om döden och allt döden för med sig. Filmens rosa "inramning" och de otraditionella begravningskläderna som visas upp, gör det personligt samtidigt som det avdramatiserar ämnet. Stine själv har iklätt sig rollen som en fiktiv bror och ger sin syn på sig själv som död syster. Jag utgår ifrån att hon har spelat den rollen även vid inspelningen, för att hjälpa dem hon har filmat.
Tim Hansen har skapat en skulpturgrupp "Familiar Scene" som enklast kan beskrivas som ett förvuxet möblemang för folk på styltor. Materialet är en järnstomme som är påbyggd med vax. Det ser ut som stearin men med mer dropp- och rinnstruktur än vad det blir på handstöpta ljus. Materialet är vacker, ömtåligt och har en lätthet i sin karaktär, vilket även möblernas långa ben bidrar till. Verket påminner mig om Meta Isæus Berlins miniatyrmöblemang i tunn, vit lera. Samma ömtålighet och fantasifulla Alice i Underlandet-aktiga framtoning. (Möbler är ett återkommande tema i Metas konst där de ofta får symbolisera något större). Självklart går också mina tankar till Joseph Beuys och hans "fett-skulpturer" från 60-talet och "Fettstolen" från -81. Verkets titel får mig att tänka på det lilla barnet, för vilket vanliga möbler är onåbara. Kanske handlar det också om onåbarhet i bildlig mening.
Som en mindre men fin installation presenterar Danilo Stankovic sina målningar. Eller är det tygtryck, eller möjligtvis någon form av batikfärgning? Jag kan inte avgöra tekniken mer än att det är färg på textil. Den största "Sunrise" påminner om en religös bild. Slättlandskapet och himlen med molnformationer och genombrytande solstrålar skulle kunna ingå i en modern altartavla, om man bortser från bildens förgrund. Här ligger dödskallar prydligt uppradade, och den röda färgen som strömmar över landskapet skulle mycket väl kunna vara blod eller eld. Med soluppgången kommer ljuset, som gör det möjligt att se - en ögonöppnare? Det första, snabba intrycket av bilden och helhetsintrycket, som jag uppfattar först i andra hand, krockar med en smäll. Det är välgjort och kontrasterna är mycket effektfulla. 
Max Ockborn visar sina arbeten som en miniuställning i utställningen, och innan jag hittat boken är det ganska obegripligt. Tre glasmontrar placerade på varsin vit låda. "Glass Box #1" innehåller ett litet snidat träskrin; "Glass Box #2" en silverglänsande puck; och "Glass Box #4"(3:an är inte med) en ganska lång pinne som är bränd i ena änden. Boken, som inte är särkskilt tjock, ligger på en egen låda där det också finns en sittplats för läsning. I "Glass Box #1" är det själva den vita lådan som är det intressanta, vad lådan innehåller förklaras i boken. Silverpucken är det som återstår om man bygger ett hus, eller kanske snarare ett skjul av återvunnet trä, river det, drar ur alla spikar, samlar spikarna i en burk och smälter ner dem. Den brända pinnen är stammen efter en norsk julgran som använts som eldgaffel när man brände träet som skjulet var byggt av. Alltså, det som visas i utställningen är resultatet av en konstnärlig process som bl.a. inbegrep en "slägg-happening" när skjulet skulle rivas. Allt finns dokumenterat i boken. För mig blir verket som en gåta eller en rebus, och det är kul att hitta lösningen, att förstå. Silverpucken är dessutom estetiskt tilltalande.Jag avslutar rundvandringen med Malin Franzéns film "Further in Further out". Rummet där filmen visas är becksvart, noga avskärmat med svarta draperier. Därför känner jag mig lätt desorienterad när jag först kommer in och rummet känns mycket större än vad det är. Även filmen är svart, svartklädda människor i ett svart rum med enbart en enkel ljuskälla. Inget ljud. Allt som syns är ansikten, armar och händer. Långsamt rör sig människor in och ut ur ljusets cirkel, dyker upp och försvinner. Väldigt långsamt, i ett neddraget tempo. Det de gör är att ägna sig åt den här tillitsövningen där man ska falla baklänges och låta sin kompis fånga upp en. I filmen ser det ut som om de försvinner in i mörkret respektive tonar fram, i en enda stilla, rytmisk rörelse. Det är så vackert, lugnt, rogivande och meditativt. Och egentligen är det bara människor, mörker och ljus. Malin Franzéns film platsar i bland de tio bästa jag har sett. Jag är så glad att jag kom hit.
Om du själv vill ta del av Konsthögskolans arbeten och befinner dig i närheten av Malmö, så har du världens chans de kommande veckorna. Den 13-23 maj har Konsthögskolan årsutställning i sina lokaler på Föreningsgatan 42. Förutom själva skolan kommer även gården att var full med konst. Vi kanske ses!
21 april 2010
GARAGEMÅLNINGEN – PRÄGLAD FÖR LIVET?
Häromdagen på väg till jobbet, la jag märke till några fönster på ovanvåningen till en villa och konstaterade att det var min favoritmodell på fönster. Det är den varianten med fyra rutor, två stora nedtill och två små upptill. Precis sådana fönster fanns det i huset jag bodde i mellan 0 och 6 års ålder. I det huset finns kanske mitt drömrum: ett ganska stort rum i söderläge, högt i tak och med djupa, vinklade fönsternischer som släpper in maximalt med ljus. Och som sagt, fyrluftsfönster med vackert profilerade fönsterbågar. Det där fick mig att börja fundera på varför man gillar en
viss typ av miljö, konst och design och inte annan. Eller med andra ord, varför har man de preferenser man har och hur uppstår/skapas ens smak? Den där gamla frågan om arv och miljö dyker upp i bakhuvudet. Men frågan är kanske snarare: Är det enbart miljön som påverkar våra preferenser eller är något medfött? Hurpass präglad blir man som liten? När börjar det då i så fall? Att miljön påverkar finns det oändliga exempel på: modetrenders effektiva spridning; klassresenärens förändrade ideal; de nya årskullarna av blivande arkitekter som efter 1-2 terminer skolats in i den korrekta arkitektsmaken; mm, mm.
Ett speciellt minne för mig är mitt första möte med "modern konst" (som inte var Kalle Anka-tidningens schablon). Det var i mormor och morfars garage på gården i Ösarp. Min morbror hade fått uppdraget att måla om garaget invändigt. Jag har aldrig pratat med honom om det (måste göra det!) men jag gissar att han tyckte det var lite tråkigt att bara måla det vanligt vitt så i stället gjorde han något annat. Fotot tog jag innan gården såldes för ungefär 15 år sedan. Det var viktigt för mig att bevara minnet av garaget. Som liten tyckte jag att det var spännande på något sätt, väldigt annorlunda, fascinerande, utan att för den skull varken tycka att det var fint eller fult. Ett annat exempel är ett vykort jag fick när jag var 5 år. Det var så vackert med den blommande körsbärsgrenen, glasskålen och blänket i vattnet. På den här tiden, 60- och 70-talet, skickades det mycket kort, inte bara till jul och födelsedagar utan till påsk, namnsdag, inbjudningar, semester mm. Det blev en hel del, och jag har alla
kvar! Motiven var vanligen blommor, hästar, kattungar eller söta flickor. De vanliga blomsterkorten var också vackra, med yppiga rosor och överdådiga buketter. Men körsbärsbloms-kortet skiljde sig radikalt från de andra och blev snabbt ett av mina favoritkort. Varför fastnade jag för det? Var det främst för att det var så annorlunda? Eller var det för att kortet (skickat av mina fastrar på utflykt i Smålands glasrike) och glaspokalen (designad av Landberg, enligt baksidestexten) hade kunnat platsa som utmärkt svensk form? Vem vet? Men kärleken har hållit i sig och jag älskar fortfarande blommande körsbärskvistar och enkla glasvaser där man ser vattnet och blommornas stjälkar.Dock kvarstår frågan: Hur mycket har dessa barndomsminnen påverkat mina preferenser och intressen som vuxen? Eller fastande jag för just dessa upplevelser/minnen eftersom jag är den jag är och var sådan redan som 5-åring? Eller med andra ord, vad är hönan och vad är ägget? Någon som vet?
29 mars 2010
PÅ ÄVENTYR I HAVANNA, DEL 2
Samtidskonsten speglar omvärlden
Innanför utställningssalarna har galleriet La Casona sitt arbetsrum, som är ytterligare en utställningssal fullproppad med samtidskonst. Här finns väldigt mycket att se och vi fotograferar det vi gillar mest. Men såhär i efterhand inser jag att jag borde ha fotograferat mycket mer. Tyvärr vet jag inte vilka de olika konstnärerna är, inser att jag borde ha tagit reda på det på plats. Åter igen sätter spanskan käppar i hjulet. Det skulle nog gå att ta reda på namn, jag har en mailadress. Fast just nu får det vänta. Jag vet ingeting om verken eller konstnärerna. Det jag kan förmedla är det jag ser.
Fotomontage: Ett modernt Frankensteins monster? Olika kroppsdelar har sammanfogats till en ny människa. En kvinnas kropp, mannens huvud. Kroppsdelarna fasttejpade och fastsydda mot den silverskimrande bakgrunden. Eller inte sydda utan snarare najade med metalltråd eller med metallhakar. Könlös eller två kön i samma kropp. Manligt - kvinnligt. Plastikoperationer och skönhetsideal. 
Uniformas: Knappnålar prydligt monterade på textil, som ett gammaldags nålkuvert med synålar. Varje nål i raden är exakt likadan som de andra och alla rader är lika långa. Men inte ändå. Raderna är inte så jämna vid en närmare granskning. Vissa eller t.o.m. många nålar sticker ut ur de jämna raderna, med sitt huvud eller sin vassa spets. Sticker upp eller är nedtryckt. Talesätt och ordlekar ger många associationer. Hur låter de spanska talesätten?
Buntar med gamla foton: Märkligt gripande verk och samtidigt så enkla. Gulnande gamla foton från årtiondena runt förra sekelskiftet ihopbuntade och ombundna med ett grovt snöre. Ett liv, en släkt, en epok sammanfattat i en bunt foton. Kanske är jag extra mottaglig eftersom jag nyligen har förlorat min far och har fördjupat mig i min släkts historia.
Ett fotocollage: Åter igen gamla foton men här förminskade och samlade i ett cirkulärt collage runt ett centrum. I centrumet ett föremål, troligen någon sorts lins. Små bitar som bildar en helhet.
Stort foto: Pojke/ung man vadar iland från en provisorisk flotte. Framför fotot är snören uppspända i ett rutnät för luffarschack, där man ska få tre i rad. Alla rutor är ifyllda med kryss eller ringar - i form av nollor. Men ingen har vunnit och ingen kan vinna. Båflyktingar, kubanska båtflyktingar?
När jag berättar att jag jobbar med konst och hur imponerad och förtjust jag är i deras samling blir vi visade till ytterligare en sal, som inte är öppen för allmänheten. Här finns minst lika många och intressanta verk.
"3D-foto": En vacker och lite drömskt bild. Foto av Havanna från havet, med den berömda bil- coh promenadstråket närmast muren mot havet. Fotot av fåglarna är monterat på en glasskiva framför fotot med stadsvyn. Ett enkelt men fascinerande effektfullt grepp.
Färgfoto: Återigen knappnålar men här på ett helt annorlunda sätt. Ett kvinnligt underliv där könshåret ersatt med en hög med knappnålar. Förvillande likt den normala, mörka hårtriangeln fast samtidigt fullkomlig annorlunda. Det känsliga underlivet, de vassa nålarna. Det mest intima i en extrem närbild utan att på något sätt vara pornografiskt. Kvinnlig smärta: mensvärk, förlossningar, överkänslighet. Ett utsatt kön. Smärtan att ha begränsade möjligheter, bara för att man har råkat födas med fel kön. Ett verk som är extremt enkelt och starkt.
Olje- eller akrylmålning: Färgstarkt och kraftfullt. En effektfull och verksam användning av olika färg i förhållande till motivet: halsbandet och passet, affären avslutas. Den utsattes situation, på flykt undan en ohållbar tillvaro?
Innan vi lämnar galleri La Casona får jag med mig en bunt vernissagekort och liknande. Jag önskar verkligen att jag kunde spanska, killens, som visade oss runt, engelska var skral. Jag önskar att jag hade kunnat prata mer med dem som jobbar där och fått veta med om verken, konstnärerna och det kubanska konstlivet i största allmänhet. Detta första möte med den kubanska samtidskonsten har gjort mig ännu mer nyfiken på det kubanska samhället, som på många sätt är unikt. Isolerat, icke-kommersiellt (på gott och ont) och en socialistisk diktatur med en brokig historia. Fick tillgång till internet först 2009, men det är mycket dyrt. En sak är säker, jag vill se mer av den kubanska samtidskonsten!
16 mars 2010
AKVARELLMÅLNINGENS SVÅRA KONST
En gång för längesedan var jag en ung student i konsthistoria som ville prova på det där med att skapa egen konst. Helt enkelt praktisera mina nyvunna teoretiska kunskaper. Jag anmälde mig till en kvällskurs i akvarellmålning. Jag har alltid tyckt om och varit duktig på att rita, och var ofta bäst i klassen. Men jag hade aldrig förut gått någon kurs; det jag kunde hade jag utvecklat på egen hand eller genom skolans
alltför ofta mediokra teckningslektioner. Alltså, efter att ha upptäckt vilka underverk Albrecht Dürer och William Turner kunde skapa med akvarellfärg var det här en teknik jag ville prova på. Utrustad med minsta färgskrinet från Windsor & Newton och två mårdhårspenslar i olika storlekar gav jag mig i kast med min första akvarellmålning. Det funkade inte alls! Så här i efterhand kan jag tala om att det sällan gör det när man har Albrech Dürers "Haren" som förebild. Särskilt inte om man är nybörjar-akvarellist. Lite enklare var det att åstadkomma något som till vissa delar vagt påminde om William Turners "Soluppgång över Venedig". Men jag kände mig mycket förbittrad och lurad. Hur hade han egentligen gjort, den där Albrecht? Det kändes fullkomligt omöjligt att det skulle gå att åstadkomma något sådant som "Haren" med 
akvarellfärger. (Så småningom fick jag reda på att han förutom akvarell även använt sig av gouache-färg; som är en täckande vattenfärg som man därför kan måla vitt med, vilket man inte kan med den transparenta akvarellfärgen. Se'n var det ju också det där att han är en av konsthistoriens främsta bildkonstnärer. Fast det var ju mer av en bagatell!)Långt senare, mer än 20 år senare, skulle jag tillsammans med goda tjejkompisar på utflykt till landskapsmåleriets Mekka - Österlen, närmare bestämt till Kivik. Idén var att vi skulle vara aktiva och måla, vilket ingen av oss gjorde i vanliga fall. Både akvarellskrinet och mårdhårspenslarna var med. Det visade sig att initiativtagaren inte riktigt hade tänkt som jag utan snarare spännpapp och plakatfärger, färgstark expressionism och gemensamt skapande på stranden. Jag hade mer tänkt mig att i lugn och ro sitta och pilla med akvarellfärgerna framför en vacker vy. Egensinnig som jag är övergav jag minna vänner i sanden. (Det var verkligen något jag behövde: lugn och ro och ensamhet i naturen. En av de saker som är så bra med goda vänner, som dessutom är i samma livsfas som en själv, är att de förstår så'nt.) Jag hittade min vindskyddade hörna med utsikt över Kiviks branta backar och packade upp utrustningen. Men akvarellmålning är svårt. Jättesvårt. Även efter 20 år då man har lärt sig ett och annat. Det är så mycket man vill få rätt, färger, linjer, propotioner mm, mm. Och akvarellfärg torkar snabbt och går inte att måla över eller korrigera. Nu
hade jag inte ägnat de senaste 20 åren åt akvarellmålning, tvärtom. Det har bara hänt någon enstaka gång då och då att akvarellskrinet har åkt fram. Men en liten del av de 20 åren har jag ägnat åt den unika samling av konstnärsskisser som finns på Skissernas Museum i Lund. Där upptäckte jag bland annat att det är långt ifrån alltid som geniala konstnärer skapar mästerverk. På ”Skissernas” hittar man alla sorters skisser: de med kaffefläckar och fotavtryck, skisser där inköpslistan är nedklottrad i kanten eller skisser som får en att undra om de verkligen är gjorda av konstnären (eller om det är hans barn som har 
varit framme och kluddat?). Men även skisser som är bättre än det färdiga konstverket. Den stackars Näcken med bruten nacke här till vänster är en modell gjord av Carl Friesendahl (1886-1948). Den färdiga skulpturen hittar man på innergården till Statens Historiska Museum i Stockholm. Dessvärre har jag inte varit där så jag kan inte säga om även denne Näck har bruten nacke. Det intressanta är att skisserna, som även de finns på Skissernas museum, är fantastiskt fina och enligt mig mycket bättre konst än det fullbordade verket. Jag kan rekommendera ett besök! Nåväl, när man ger sig i kast med sitt eget skapande är det mycket bättre att ha konstnärers taffliga skisser i bakhuvudet, än de verkliga förebilderna - mästerverken. För dessa har ju vanligen föregåtts av ett antal mer eller mindre lyckade skisser. Och det är någonting man aldrig får se, utom på Skissernas museum då.3 mars 2010
PÅ ÄVENTYR I HAVANNA, DEL 1
In i lugnet, till en överraskande konstupplevelseSå är vi tillbaka i Havanna efter 1½ veckas sol, bad och djungelutflykt. Vårt hotell i gamla delen av Havanna ligger helt nära det nyrenoverade torget Plaza Vieja. Vid torgets västra sida ligger någon sorts institution för kubansk konst. Under en rekognoseringsrunda på egen hand tittar jag in i den lilla souvenir- och konstbutik invid institutionens port. Förutom vykort och Che Guevara t-shirts finns här fina affischer och litografier i olika storlekar, som man själv får bläddra bland! (Som gammal musei- och gallerianställd blir man lite förskräckt – inga vita handskar eller skyddande plastfickor här inte.) Jag hittar ett mindre blad för 10 CUC (10 CUC, peso convertible, är ungefär 90 svenska kronor) som blir en perfekt försenad födelsedagspresent till min syster. Många av de små och medelstora bladen kostar 10-25 CUC och affischerna 5 CUC. Det är väldigt prisvärt. Vid ett senare besök tillsammans med familjen väljer 9-åringen och tonåringen varsitt blad och stordottern en affisch. Verkligt trevliga och annorlunda reseminnen.
En banderoll ut mot torget talar om att det pågår en utställning med kubansk samtidskonst. Men den här institutionen är ingen vanlig konsthall utan verkar mer vara något sorts konstcentrum där flera olika organisationer huserar. Det är svårt att veta säkert när ens spanskkunskaper är minimala och det inte finns några engelska skyltar. Det är inte precis något turistställe. Genom porten kommer man in på en pelaromgärdad innergård med palmer och cafémöbler. Även om Havanna känns betydligt mindre hektisk än vanliga storstäder är det med en känsla av lättnad som man stiger in i denna stillhet. Vänlig personal visar oss trappan upp till andra våningen där utställningssalarna finns. Och när vi ser det svarta tygstycket som täcker den öppna dörren är vi säkra på att vi har kommit rätt och jag – jag känner mig som hemma. Utställningen är av en kubansk konstnär vars namn vi dessvärre inte kunde upptäcka. Jag vet ingenting om kubansk konst, och väldigt lite om central- och sydamerikansk konst över huvud taget, så jag har inga förväntningar alls. Utställningslokalen består av två stora, svagt upplysta rum. I det första rummet finns en stor träkonstruktion, en gigantisk trälåda där vissa partier av lådans träsidor är borta och istället visar svarta ytor med otydliga, grå konturer. I det svaga ljuset är det svårt att urskilja vad konturerna visar. Men efter hand som ögonen vänjer sig ser vi att konturerna visar olika delar av människokroppen: hjässor, fotsulor och liggande kroppar sedda från sidan. Plötsligt förstår vi vad det är – en gigantisk transportlåda fullpackad med liggande människor. Lösa träluckor uppställda mot rummets väggar får sin förklaring, det är transportlådans öppnade sidodelar. Lådans stämplar, MADE IN THE WORLD, är en annan pusselbit. Det är en överväldigande och lite skrämmande känsla då det står klart för oss att verket föreställer en totalt extrem form av människotransport: människor bokstavligt packade som sillar i en trälåda. Verket gör ett oerhört starkt intryck, till sitt innehåll och i sitt utförande. Träets ljusa, ohyvlade sidor kontrasterar markant mot de öppnade delarnas mattsvarta ”teckningar”, som främst kan liknas vid otydliga negativ. Det här är väldigt bra gjort. Och vi är så glada över att helt oväntat hitta ett så här starkt och bra konstverk i vårt allmänna omkring-turistande. I det andra, lika mörka rummet består verket av ett antal varierande lastpallar av trä, slarvigt ihopfösta i rummets ena hörn. Vad är det här? Trots att vi nu vet att det kan finnas mer att hitta och kikar runt från olika håll upptäcker vi ingen mer ledtråd. Men med tanke på temat människotransport går tankarna osökt till människors flykt över havet i rangliga farkoster och lastpallarna blir till en hög med strandade, ilandflutna flottar. Inte alls av samma kaliber som människolådan men det passar väl in i ämnet för utställningen.
Förfriskade till kropp och själ återvänder vi ut i Havannas folkliv och salsamusik. En sanning som som tål att upprepas är att gallerier och konsthallar ofta är som oaser i stadslandskapet. Eller kanske snarare som små öknar i den centrala och myllrande oasen dit alla tar sig. En tyst och stilla öken där man får en chans att pausa, tänka efter och samla krafter innan man åter ger sig ut på shopingturen, upptäcksfärden, restaurangjakten eller vad det nu kan röra sig om. Så, glöm inte bort konsten därute - en vilsam öken för kroppen och ett vattenhål för själen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar