Om psykisk ohälsa med Suzanne Osten
Scenen
är framförallt blå. Inklädd i en turkosblå heltäckningsmatta
som från golvet fortsätter upp på bakgrundsväggen, till en mycket
blå och mjuk fond. Även en del av rekvisitan är oväntat blå, som
vin- och ölflaskor. Mitt på golvet tre metallramar på rad. Dessa
kan vippas, fällas upp och ner och snurras runt på sina
infästningsskruvar i sidorna, ungefär som vissa vipp-speglar. På
var sida av scenrummet trappformade avsatser för musikerna, vilka är
desamma som skådespelarna. Närmast scenkanten, under taket svävar
ett litet glashus, inrett med vita miniatyrmöbler och skalenlig
belysning.
Mjukt
turkosblått, metallramar och ett glashus. Det är något med fisk,
som Osten sa.
Föreställningen Ett självmords anatomi visas på Intimans scen och regissören
är Suzanne Osten, en av mina idoler. På genrepet är det fjärde
gången jag ser delar av föreställningen. Som referensgrupp har vi
deltagit i tre repetitioner, fått se delar av pjäsen och diskuterat
våra upplevelser med ensemblen efteråt. Genom att inleda våra
besök med enkla och lekfulla dramaövningar har Osten skapat en
gemensam grupp av oss i referensgruppen och skådisarna. Den lätt
andaktsfulla känslan över att bli insläppt till skapandet och till
spelet bakom kulissen trubbas därmed av och situationen
”normaliseras”. För vi är ju inte där för att bli underhållna
utan för att ensemblen behöver oss, behöver en testpublik.
Pjäsen är skriven av Alice Birch och skildrar tre parallella skeenden
samtidigt, men skeenden som är åtskilda i tiden. Det är en
släkthistoria om tre yngre kvinnor: en mamma, en dotter och en
dotterdotter . Scenerna utspelar sig i och runt de tre metallramarna.
I den första är det mamman Carol och 1960-tal, i den andra ramen
hennes dotter Annas 80-tal, och i den tredje hennes dotterdotter
Bonnie i nutid. Utöver ämnet psykisk ohälsa och självmord är det
släkthus, där alla tre kvinnorna periodvis bor, en röd tråd. Här utspelas möten och samtal med deras respektive
eller gemensamma anhöriga (som de släktingar de är), bekanta och
tillfälliga kontakter; eller kvinnornas ensamhet, med eller utan
tvivlet, ångesten eller flykten som enda sällskap.
Scenrummet
är periodvis en kakafoni av olika samtidigt pågående dialoger, de
tre handlingarna böljar fram och tillbaka. En handling stillnar och
stannar upp medan en annan plötsligt spelar solo, innan det tar fart
igen i alla scener: tills att plötsligt de tre dialogerna smälter
samman – med samma ord, frågor och svar som samtidigt ställs i
alla tre scenerna – och handlingarna vävs samman till en besläktad
helhet, vilket detta släktdrama ju också är.
Ämnet
är tungt
Arv och miljö; när det gäller psykisk ohälsa är det
inte helt enkelt vad som är hönan och vad som är ägget.
Familjetrauman kan fortsätta påverka genom flera generationer. Men
när det gäller kvinnors självmord så kan man statistiskt se ett
ärftligt samband.
Fastän jag har sett vissa scener flera gånger och dramats titel och
ämne gör utgången självklar, så hoppas jag ändå att det inte
ska hända – att ingen ska dö. Genrepet med ljussättning och
allt annat på plats är oväntat tung. Plötsligt förmår inte
riktigt humorn lyfta det tunga som den gjort förut. Eller är det
bara för att det humoristiska inte har lika stor effekt när den
upprepas, när jag tar del av den för fjärde gången? Men den andra
akten är helt ny för mig och den är mörkare än första.
Trots
det inser jag i efterhand att historien slutar i en positiv anda
eftersom Bonnie väljer livet, om än på ett bakvänt sätt när hon
vill låta sterilisera sig. Hon vill inte att historien ska upprepas.
Även om självmorden inte har med moderskapet att göra, så är det
en del av historien. Hennes mormor som väntade med att avsluta sitt
liv tills att dottern i princip var vuxen och hennes egen mamma som
tog livet av sig när Bonnie var bebis.
Förutom
sin egen saknad har Bonnie fått ta del av de efterlevandes öden,
även om detta inte skildras i pjäsen. De två männen, hennes
morfar och pappa, som förlorade sina älskade och morfadern som
dessutom förlorade sin dotter. Hur överlever man något sådant?
Att först leva med rädslan för självmordsförsök och slutligen
förlora sin hustru och senare sitt enda barn?
Det
där med fisk
Fisk återkommer i föreställningen, som
betydelsebärande detaljer? Fiskar kan inte tala och har en begränsad uttrycksförmåga. Självklart har de känslor, som alla
djur. Utan de grundläggande känslorna, rädsla, ilska,
oro, intresse/nyfikenhet o.s.v. kan man antagligen inte överleva.
Men hur väl kan fiskar kommunicera sina känslor? I ett akvarium är
de instängda bakom glasväggar. Vi kan betrakta dem och se nästan
allt men utan att förstå så mycket av deras liv, och än mindre
om deras känslor. Man kan inte se eller höra om en fisk lider,
förutom när smärtan är uppenbar. När någon inte kan uttrycka
sin smärta så att vi förstår, t.ex. en fisk med en krok i
mungipan, så är det lätt att dra slutsatsen att de inte känner
någon smärta. För det gör det så mycket enklare för oss – vi
människor som åsamkar smärtan eller bara finns i närheten.
Jämfört
med fiskar är det enkelt, åtminstone i teorin, för oss att ta reda
på hur någon i vår närhet mår och känner sig, nämligen genom
att fråga. Man kan också behöva fråga om det som kan kännas mest
skrämmande och omöjligt, nämligen frågan om någon har tankar på
att ta sitt liv? Om man har misstankar om detta.
Osten
har arbetat med självmordsämnet förut, med pjäsen Gränsen
som riktade sig till tonåringar. Pjäsen var baserad på en verklig
händelse i Frankrike. I en intervju Sydsvenskan berättare hon att
intresset från tonåringarna var mycket stort och att hon gjorde
grundlig research om psykisk ohälsa inför uppsättningen. Även
inför denna föreställning har Osten gjort ett grundligt förarbete
och tagit hjälp av en psykolog som har haft samtal och diskussioner
med ensemblen. Och så vi i referensgruppen, som har fungerat som
testpublik. För det har stor betydelse hur dessa historier berättas;
att kunna berätta och diskutera men utan att inspirera.
En
fördel med att det här svåra ämnet självmord lyfts upp i
kultursammanhang är att det kan ge upphov till samtal utan att det
behöver bli personligt. För vi behöver kunna prata även om det
svåraste. Att man behöver öva på att göra svåra saker är
ganska självklart. Men jag tror också att man behöver öva sig på
att prata om svåra saker, och för att det ska bli enklare kan vi
behöva kunskap och ta del av erfarenheter. Motsatsen – att vara som
fiskar och inte prata och diskutera – är betydligt farligare: Om
vi inte kan kommunicera, hur ska vi då kunna förhindra att det
inträffar? För som Suzanne Osten säger i intervjun ovan:
”Alla vill bli hjälpta. Men de vet inte hur.”
Intervjun med Suzanne Osten var publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2019.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar