tisdag 31 maj 2011

Vintern rasat ut i och ur vår trädgård

Jag har beklagat mig förut men måste göra det igen. Nu när jag kan se det fulla resultatet av februaris ylande, frystorkande ostanvind. Som knäckte den tuffaste. Den småblommiga skogsclematisen som täcker halva det storvuxna, minst fem meter höga äppleträdet med lianer tjocka som min handled är i år, efter minst 15 år i vår trädgård, stendöd ovan mark. Men den skjuter raskt nya skott från roten så antagligen dröjer det inte länge förrän den är uppe i toppen igen, och den kvävda grenen åter blir grön. Till i vår har jag äntligen fixat bra och fina uppbindningsstöd till klängrosorna - "tripoder" av armeringsjärn. Den helvilda Boule de Neige ska få en specialvariant med bl.a. pinnställningar av armeringsnät. Handsågade! Och så fryser 80% av rosengrenarna bort. De som i januari var gröna och frodiga efter vinterns snötäcke. Den gamle Murphy och hans lag slår till igen. Det blir inte mycket att binda upp. Fast de kommer ju igen, de är redan på gång. Det är det fler som gör. Små, nästan neongröna blad har äntligen börjat växa ut på de nakna murgrönegrenarna, den som också var frodig i januari. Järneken har däremot fortfarande inte visat något livstecken, trots att den var den enda som fick hjälp, en skyddande jutesäck mot uttorkning. Men, som alla som har läst "Den hemlighetsfulla trädgården" vet, så länge det är grönt under barken finns det hopp.

En djävulusisk februari kort sagt. Vad kan man göra för att växterna ska klara sig bättre om det händer igen? Jag vet inte säkert, men rosorna borde jag kunna skydda med mycket granris som man kan prega in mellan grenarna. Samma med järneken, säck plus granris. Vår granne har en del granplantering vars grenar sträcker sig ut över åkern och han lär bara bli tacksam om jag tuktar dem. De höga klängväxterna kan man däremot inte göra så mycket åt.

Vårens glädjeämne har varit kungsängsliljorna som blommat som aldrig förr. De har uppenbart frösått sig under åren och just i år blev det full utdelning. De växer på plommongräsmattan bland påskliljor, narcisser och gullvivor i de friväxande gräset. Efter dem tar de blommande smultronen över, som i år ska få sällskap av prästkragarna; vars vita blomställningar som ska sväva över grässtråna. Tänker jag mig.

Vår bokhäck har äntligen vuxit ihop över grinden och bildat ett lövvalv. Det är ganska många år sedan som jag började heja på och uppmuntra den så det är verkligen kul att bokgrenarna nu är i mål, och det bara återstår finputsning. De flesta fröerna är sådda, samtidigt med sluttampen på äppleblommen. Jag har lärt mig en bra tumregel för rätt såningstid. De köldtåliga fröerna kan man så när tussilagon blommar. De mer värmekrävande, som ärtor, bönor och squasch, ska man vänta med tills att äppleträden blommar. Då har jorden hunnit bli tillräckligt uppvärmd. Regeln har dessutom fördelen att den bör funka oavsett odlingszon. För att få extra fart på bönorna och luktärtorna la jag dem i blöt över natten. Utomhus. Under skyddande plast för att inte någon hungrig fågel skulle tro att det var serverat. Då var fröna säkra, trodde jag. Men inte. Någon klyftig, bönsugen fågeldj...el, troligen en skata, hade lyft bort plasten och ätit upp nästan alla gröna bönor. Som ett extra långfinger åt trädgårdmästaren hade hon dessutom bajsat ner halva trädgårdsdynan, som hade blivit kvarglömd utomhus. Nu ruvar jag på hämnd. Jag tror jag ska salta henne på stjärten, skatan. Det lär ha effekt.

fredag 13 maj 2011

Jag vill också ha Dick Higgins bakom soffan

Samt konsten att mamsla en sköldpadda

Nej, egentligen inte. Han har varit död i 13 år och det hade inte alls varit trevligt. Men det är principen jag talar om. Under ett antal år på 90-talet var Dick Higgins gästföreläsare på arkitektskolan. Ibland bodde han över hemma hos L-H. Hos L-H var det inte så mycket plats, framför allt fanns det inget gästrum. Därför ordnades det en provisorisk sovalkov bakom soffan. Vi hade inte heller något gästrum, men hade lätt kunnat ordna en sovalkov bakom soffan t.ex. Det var bara det att Dick Higgins aldrig blev inbjuden till oss, trots att han gav maken en första introduktion till pagemaker. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för det, maken alltså. Och nu är han död, Higgins alltså, inte maken.

Den mest spännande nya bekantskap jag har gjort det senaste året är med en 75 grams-sköldpadda. Vi har fått en väldigt fin kontakt, så det är inte det. Även om det var lite av en utmaning. Hur får man kontakt med en sköldpadda? Jag hade ingen erfarehet av reptiler sedan tidigare. Däremot av hundar, katter, hästar, kor, får, grisar, hönst. gäss, ankor mm, så jag vet hur de är och hur man umgås med dem. En skäldpadda däremot var en fullkomlig främling. Första steget på vår vänskap var när jag upptäckte att han var en klätter-sköldpadda. Placerade jag honom på min mage när jag satt tillbakalutad i korgstolen började han genast streta uppför bröstkorgens backe. Det var trevligt att känna hans små klor krafsa fram över tröjan och den ansträngda andhämtningens lilla fläkt från de de mikroskopiska näsborrarna när han närmade sig backens krön, min hals. Det här var något vi kunde göra tillsammans, Ivan klättrade och jag stod för backen.

Nästa steg var när jag insåg den växelvarmes behov av värme, att mysa under en kupad hand eller på det allra varmaste stället, i halsgropen vid nyckelbenet. Jag vet inte hur bra sköldpaddor ser men som växtätare bör luktsinnet vara välutvecklat, så antagligen känner han igen mig på doften. Hörseln är god och det är tydligt att han känner igen både min och resten av familjens röster. Dessutom är Ivan en god lyssnare. Lyssnar tyst och uppmärksamt när man pratar med honom, betydligt mer uppmärksamt än vad barnen gör. Dessutom nickar han instämmande med lagom långa mellanrum, och det är det garanterat inget av barnen som gör, och låter mig sköta snacket. Fast jag kan avslöja att 10-åringen har överraskat mig några gånger genom att svara "Ok, chefen". Sådant värmer ett modershjärta. Det där militärintresset är kanske inte så dumt ändå.

Det finns väl egentligen bara ett fel med Ivan. Han håller inte tätt. Det är förvånande vilka störtfloder en sådan lite varelse kan släppa ifrån sig. Å andra sidan är han inte så gammal, bara 1,5 år. Och vilken 1,5-åring begär man ska klara sig utan blöja. Så det återstår bara att uppfinna den där sköldpadds-blöjan. Ett annat alternativ är att bada honom. Då brukar han klara av behoven i badvattnet och med en avslutande dusch blir han ren och fräsch igen. Håhå ja ja, det är tur att Ivan finns, när lappsjukan slår till. Han är dessutom den i familjen som är mest intresserad av trädgårdsskötsel.

I trädgården är det faktiskt väldigt fantastiskt just nu. Blommande rapsfält i öster, syrener i norr och väst och hägg i söder. Över alltihop äppleträd snötyngda av äppleblom och det svaga men men ständigt närvarande surret av bin som vällustigt vältrar sig bland äppleblommornas ståndare och pistiller. Och så dofterna. Syrener, doftolvon och narcisser fullkomligt bombarderar en med väldoft. Kom hit och hälsa på, vet jag. Det har redan börjat snöa så smått. Slå en signal innan bara.

Dick Higgins var engelsk/amerikansk konstnär bl.a. och en av de stora inom fluxus-rörelsen.

torsdag 12 maj 2011

Tillvarons märkliga upprepningar och osynliga mönster

En onsdag på Aura och galleri Rostrum
Ibland kan man undra. När tillfällen, situationer och händelser plötsligt klumpar ihop sig. Finns det ett osynligt mönster i livet som gör att det blir sådär, eller är det bara ren och skär slump? Eller min uppmärksamhet som har ändrat fokus? Vissa hade kanske tolkat det som tecken. Ett litet och obetydligt exempel, men ändå: fyra dagar efter hemkomsten från mitt första besök i Barcelona går jag på Auras utställning, i Lund, och ser filmen Acciones en casa (Actions at home) som utspelar sig i just Barcelona. Jag vet inte om "actions" syftar på betydelsen händelse eller begreppet aktion, som i aktionskonst, eller kanske både och? Filmen är gjord av David Bestué och Marc Vives och visades på Venedig-biennalen 2009.

Det här är en film som skiljer sig från mina förväntningar på konstvideo. Och det är sannolikt också konstnärernas syfte. Filmen, 30 min lång, består av en lång räcka absurda eller banala, noggrant iscensatta händelser som utspelar sig i en vanlig lägenhet i Barcelona. Varje ny scen presenteras grundligt av en textremsa som talar om vad scenen visar, på ett liknande sätt som i en gammal stumfilm. Man behöver aldrig känna sig osäker på vad det handlar om. Det är på sitt sätt befriande. De är övertydliga inom ett område som ibland lämnar betraktaren alltför osäker på hur innehållet ska tolkas. Vilket verkligen är en svår balansgång. Hur tydlig bör man vara för att inte bli obegriplig utan få fram sitt budskap? Samtidigt som det måste finnas utymme till egna slutsatser och tolkningar. Filmen kan också ses som en ”kommentar till en teknikfixerad och perfektionistisk videokonst”.

Acciones en casa har en tydlig koppling till dadasim och idén om anti-konst, men även till aktionskonst. Särskilt filmens sista dadaistiska scen, "Lost generation party", gör mig helt lycklig med sin absurda galenskap. Filmen skulle också kunna fungera som en instruktion till gördetsjälv-aktioner, likt boken The Fluxus Performance Workbook. Fluxusboken finns som e-bok (www.thing.net/~grist/ld/fluxusworkbook.pdf) men dessvärre inte längre i bokformat. Jag hade gärna haft den i bokhyllan för långtråkiga dagar. Har länge varit lockad av en aktion som går ut på att sparka en gitarr runt kvarteret, men det lär dröja tills jag kommer så långt, om någonsin. Jag måste inte bara hitta ett lagom stort och lämpligt kvarter och en passande gitarr utan även en medsparkare. Jag har väldigt svårt att se mig själv i en situation där jag skulle genomföra det på egen hand. Slut på parantesen, tillbaka till onsdagen.

Samma kväll, den 23 april, som jag såg Acciones en casa var det en performanceföretällning på Galleri Rostrum i Malmö. Eftersom jag redan kommit upp ur soffan och var i Lund var det bara att fortsätta in till Malmö och Rostrum. Tyvärr fick jag bara se den sista delen av programmet. När jag gled in på galleriet möttes jag av en naken Iggy Malmborg enbart iklädd något sorts förstärkt stetoskop, och ljudet av de pulserande hjärtslagen. Ett ljud som för mig är en direkt kanal till min första graviditet. I det angränsande rummet fanns en bingodragare där Gustav Iziamo med jämna mellanrum slumpmässigt drog ett nummer som talade om vilken av de 21 förutbestämda uppgifterna Malmborg skulle utföra. Via en bildskärm visades vilket nummer som drogs och Malmborg placerade den textade uppgiften på en overhead-apparat. På grund av min sena ankomst hann jag bara se den sista halvtimmens uppgifter. Lika naken och privat var uppgiften där Malmborg (nu påklädd) skulle kritisera sig själv. Han berättade om såväl fysiska tillkortakommanden som brister i sin personlighet. Extremt utlämnande och samtidigt väldigt självupptaget och introvert, som det lätt kan bli då man skärskådar sig själv. Situationen kändes till sist så absurd att det slog över till det komiska. Inte minst när Malmborg själv inte kunde hålla sig för skratt. På en och samma gång känsloladdat och bisarrt.

Minst lika känslostark blev uppgiften att för full hals skrika "Jag tror inte på någonting". Gång efter gång, efter gång. Efter hand sätter skrikandet igång min adrenalinproduktion, på liknande sätt som ett okänt, olyckligt gråtande spädbarna kan göra. Inte minst lider jag med Malmborg som tvingas fortsätta skrika trots att orken och motivationen tagit slut och han flera gånger ser mot bildskärmen där inget nytt nummer dyker upp. Den fysiska och psykiska ansträngningen, det arbetande hjärtat som man bara får en antydan om då det överröstas av skrikandet. Skrikandet som gör att det händer något i kroppen som signalerar någon form av krissituation. Och budskapet i sig, som trots att det är konstruerat förstärker stämningen.

En av de sista uppgifterna var också att presentera sig själv och upplägget av kvällens performance. Som en proffsig konferencier presenterar Malmborg Was ist ist, was nicht ist ist möglich. Med sin performance vill Malmborg bl.a. ställa frågor om autencitet. Verket är en del av projektet One Market under God, av Guacho med Gustav Iziamo som konstnärlig ledare. Projektet kommer under året att samarbeta med olika konstnärer för att undersöka socioekonomiska transaktioner. Den andra halvan av kvällens akt är en "Transaktionsanalys" som Iziamo genomför i det inre rummet.

Acciones en casa och Was ist ist, was nicht ist ist möglich är två helt olika konstupplevelser som samtidigt har mycket gemensamt. Inte överraskande arbetar även Bestué och Vives med performance. I filmen agerar konstnärerna som sig själva och är huvudpersoner i handlingen. I båda verken är det en mängd av varandra oberoende aktiviteter och situationer som skildras. Texten har en central funktion för att beskriva händelseförloppet och som kommunikation med publiken. Båda verken skulle kunna kallas övertydliga i sin uppbyggnad, även om det så klart går att hitta underliggande budskap. Som publik behöver man bara luta sig tillbaka och ta in det som bjuds. En lek med det övertydliga, som många gånger är något man till varje pris vill undvika, för att i stället lämna konsten öppen för betraktaren. Därför är det intressant att se exempel på konst där man som här använder text för att förtydliga det som visas. Som klargör att händelserna är vad de är och inte symboler för något annat. Att undersöka det övertydligas gränsmarker, som även kan vara det platta, ytliga eller banala. Själv tror jag att konsten och konstvärlden skulle må bra av en lite smula större rättframhet.

Acciones en casa har tyvärr slutat visas på Aura. Men man kan se den på konstnärernas hemsida www.bestuevives.net/index.php?/project/actions-at-home/ . Projektet One Market under God kommer att fortsätta med ytterligare sju delar i samarbetet med olika konstnärer. Mer information hittar man på www.one-market.eu. Där kan man också se två korta filmer med anknytning till onsdagens performance. Missa inte filmen där Viggo Malmborg dansar till rytmen av sitt eget hjärta www.one-market.eu/?p=389.

(Nu blev det sådär långt igen. Suck!)