Äventyr i badrock

Klatschigt, spralligt, elegant, pikant, raljant…

Bästa hotell jag har bott på hittar man i Varberg: det är inget mindre än Hotell Gästis med Leninbadet. Maken och jag hade lite att fira och bokade två ”bokpaket”. Bokpaketet innebar övernattning med fika, middagsbuffé, frukostbuffé, inträde till Leninbadet och Varbergs kallbadhus samt att man fick välja fem böcker ur boksamlingen att ta med sig hem. Visst låter det bra, men det var ännu bättre. Trivsammare hotell har jag aldrig varit på. Oerhört personligt med böcker och bokhyllor överallt, väggarna fulla av sevärdheter och en spännande blandning av mer eller mindre intressanta prylar. Jag kände mig som hemma så fort jag steg över tröskeln.

Jag hade önskat ett stort och tyst rum vid bokningen, och det var det. Se och beundra bilderna. Möjligtvis borde jag också önskat utsikt för den vi hade, hade en del i övrigt att önska. Orginell – ja, charmig –  kanske, njutbar – njaej.  Jag har lärt mig det att man ska säga till vad man vill ha, efter en övernattning på Kiviks hotell för några år se’n. Det rummet vi hamnade på den gången låg precis i början av korridoren och närmast den centralt belägna trapphallen som hade ett mycket fint eko. Vår dörr mot korridoren hade bred spinga nedtill och var så lyhörd att ett draperi sannolikt hade isolerat bättre. Som bonus hade vi dessutom en extra dörr ut till korridoren från badrummet, lika dåligt ljudisolerad den. Vad ljudet beträffar hade vi lika gärna kunnat lämnat dörren öppen, då hade vi ju fått se vilka av de andra gästerna som gick och la sig sist, i stället för att bara höra dem. En spännande hotellupplevelse som man inte glömmer i första taget.



Åter till Varberg. Det fanns som sagt böcker överallt, på rummet, i bokskåp i korridorerna i matsalen. Det gick en del tid till att spana in betåndet och fundera över vilka man skulle välja att ta med sig hem.
Jag har aldrig ägnat så mycket tid åt att hänga i hotellkorridorer förut. För det var ju inte bara böckerna utan alla intressanta skyltar som man var tvungen att studera och dessutom diverse konstaffischer, sovjetpropaganda och bokomslagscollage. Listan med filmer att låna krävde också sin tid. Väldigt lång, väldigt blandad och med många av de där bra, halvgamla filmerna som man gärna vill se om. Rökrummet var en annan sevärdhet att beundra med sin samling av pipor och annat. Även en icke-rökare som jag kände en stark villha-önskan t.ex. inför den nyligen så högaktuella cigarettflickan. Kort sagt så blev det en och annan upptäcksfärd.



Halva idén med Varbergstrippen var att jag ville gå på det berömda kallbadhuset – denna moriska saltvattenspärla. Det blev det inget av med, stormen hann före. Några dagar tidigare hade stormvindar och is med gemensamma krafter knäckt flera pollare, så man hade varit tvungna att bomma igen kallbadhuset helt och hållet. I stället kikade vi in på en vernissage, "Under yta, över tid…”,  på Konsthallen/Hamnmagasinet där det visade sig att två av mina favoriter deltog. Petra Lindholm med sin film ”Idag stiger solen fem prick” och Roger Anderssons ”Letters from Mayhem”, som jag såg för första gången på Laholms Teckningsmuseum i somras och vars namn jag dumt nog inte la på minnet. Hans detaljrika monokroma akvarellbokstäver påminner om Elsa Beskow och Majas blomsteralfabet, med den skillnaden att motiven är raka motsatsen till de Beskowska. Den typ av kontraster som jag verkligen gillar. Roger Andersson visade även träskulpturer, lika välgjorda de och i form av figurer som skulle kunnat vara hämtade från akvarellerna. Hans figurer påminner om karaktärer hämtade ur serietecknaren Will Eisners New York-skildringar. Kanske bara delvis till stilen men med samma stämning och uttrycksfullhet. En annan association är Niel Gaiman.



Inget kallbadhus, men Leninbadet var helt OK det också. Mer än OK, faktiskt fantastiskt. Badet är inrett i källaren, där väggar och tak är helt inklädda i ganska mörkt, blått kakel, vilket gör
den relativt låga takhöjden till en tillgång – det känns nästan som att befinna sig i en underjordisk grotta. Även ljussättningen bidrar med välplacerad spot-belysning och levande ljus. Badet ska vara en kopia av Lenins favoritbad i Moskva. Lenin själv är på plats i form av byster både här och där. För den som inte är så förtjust i Lenin så finns det gott om annan utsmyckning, som en relief med tre nymfer, antika statyetter, marmorreliefer, snirkliga gamla handfat och en samling flodhästar. Det är en väldigt speciell miljö, personlig, originell och genomtänkt. Bilderna är från damernas omklädnings- och duschrum.


Maten då? Den var också bra, okomplicerad men med hög kvalitet. I middagsbuffén ingick ett rikligt salladsbord, viltgryta med ris, västerbottengratinerad lax med en stor gryta mycket god vitvinssås och en mindre ostbricka. Frukostbuffén höll samma klass, mycket att välja på, vällagat och gott. Så hör upp, Christian & Helena och Carina & Janosch: Ni måste åka dit, ni kommer också att älska det här stället. Möjligtvis är det inte så spralligt som underrubriken utlovar, men affischens, tyvärr svårlästa, beskrivning gick bara inte att motstå!

www.hotellgastis.nu

To Lucy with love

Christian Anderssons From Lucy with love på Moderna Museet Malmö är en utställning som inspirerar.

Det första man möter när man stiger in i utställningshallen är en gigantisk vägg av sten. Uthuggna stenblock bildar en fristående "skärm", liknande en storslagen fornlämning. Väggens bas, grunden för hela konstruktionen består av fyra bokstavsliknande block som bildar ordet RÈVE – det franska ordet för dröm. Men det är så klart varken riktig sten eller någon sorts konstgjord sten av betong utan ytterst välgjord frigolit-sten, så välgjorda att jag måste känna på dem för att kolla. (Det är såklart absolut förbjudet, men på en pressvisning kan man komma undan med sån't.)


I hallens andra ände finns en parafras på Mies van der Rohes Barcelona-paviljong från världsutställningen 1929. De tre väggarna i svart glas respektive imiterad marmor bildar ett öppet rum med en förvriden fåtölj i mitten. Det är den så kallade Barcelona-stolen, som ibland liknas vid en kackerlacka på grund av sin förmåga att dyka upp överallt. I Christian Anderssons version har metallstommen vrängts ut-och-in med det vita skinnsätet balanserande på toppen. Men stolsitsen är inte den bekväma dyna den borde vara utan den har ersatts av en kopia gjuten i gips. Denna, en av modernismens framgångsrikaste symboler, har här likt en antik staty blivit kopierad i gips. Och precis som de antika föremålen har den förlorat sin funktion.

Rummet kompletteras med ett foto av ett inramat fotografi med spräckt glas. Fotografiet visar hur en skulptur hissas ned på paviljongens innergård och det är taget vid återuppbyggandet av Barcelona-paviljongen i mitten av 80-talet. Anderssonbeskriver i katalogen hur han med det spräckta glaset vill ”förstärka känslan av att återskapa en tid utan att riktigt uppmärksamma vad som har hänt på vägen”. En vilja att kontrollera historien i ett återskapande utan hänsyn till gamla sprickor, som modernismens brister. Men det visar också en vilja att ge ett gammalt ideal en andra chans och försöka glömma det som följde

I hallens yttre rum finns ett horisontellt utsnitt av en av paviljongens marmorväggar. Bakom den uppriggade väggpartiet står ett antal kameralampor som med jämna mellanrum smäller av ett bländande, starkt blixtljus. Här är rollerna ombytta, det är inte sevärdheten som utsätts för fotoblixtar utan betraktaren. Ett obehag som gör att man inte stannar längre än nödvändigt.

Mitt i mellan dessa båda rumsskapande verk står en långsträckt glasmonter, en sådan man kan hitta på vilket museum som helst. Innehållet är däremot inte lika musealt utan en annorlunda blandning. Ena änden av montern innehåller en mindre samling människoskallar. Det handlar om en arkeologisk bluff som genomskådades först 40 år efter "upptäckten". En arkeolog påstod sig 1912 ha hittat den första människoapan med stor hjärna i Essex. Det var bara det att det inte var ett äkta fornfynd utan en skalle som han själv hade konstruerat och som uppenbart var tillräckligt välgjord och trovärdigt. Man kan föreställa sig att fyndet passade in i den koloniala, brittiska självbilden och historiesynen; att denna Essex-skalle var ett mer sannolikt alternativ än att den första människoapan med moderna hjärna skulle, liksom den långt senare funna Lucy, härstammat från Afrika. Än idag står monumentet i Essex kvar, över denna på sin tid sannolika men falska upptäckt.


Tvärtom är det med det så kallad bagdadbatteriet, som är ett vetenskapligt osannolikt men teoretiskt möjligt fornfynd. Bagdadbatteriet är en lerkruka från tiden runt Kristi födelse som hittades vid en utgrävning i början av1900-talet. I lerkrukans hals satt ett kopparrör runt en stav av järn och i krukan fanns rester av vinäger. Denna konstruktion kan fungera som en galvanisk cell och alstra svag ström. Detta visar Andersson i en installation där en mängd lerkrukor, kopior av originalet, fyllts med vinäger och försetts med kopparrör och järnstav. Med hjälp av koppartråd kopplas krukorna samman till en metallstolpe som därmed blir elektro-magnetisk och håller fast ett gem, en lite symbol för faktasamlande, mot stolpens vertikala sida.

Det här är ett verk som går direkt till mitt hjärta, till sin form och sitt innehåll. De välformade lerkärlen med de tunna, glänsande koppartrådarna som vindlande, svävar över krukorna och tillsammans håller upp något så vardagligt, obetydligt som ett gem. Samtidigt som det ifrågasätter vår historiesyn. Ett verk som utmanar min världsbild, väcker min nyfikenhet, får mig att börja tänka och gör mig glad!
För det här stämmer ju inte. Det galvaniska batteriet uppfanns ju först ca1800 av italienaren Volta. Så är det ju, eller? Det enda exemplaret av bagdadbatteriet försvann i samband med plundringarna av Bagdads museer under kriget. Allt som återstår är dokumentationen. En svartvit utskrift av ett foto på krukan återfinns i montern.

Essex-skallen sätter fingret på ett förhållande som det finns otaliga exempel på såväl i historien som samtiden: Västerlandets självgodhet, alltför uppblåst självförtroende och bristande respekt för andra och det som är annorlunda. Vilket grundar sig på synen på människan som skapelsens krona som ger honom [sic] rätten att ta för sig av såväl naturresurser och utrymme som uppmärksamhet. Till detta kommer övertron på den rationella vetenskapen, auktoriteter och experter och en oreserverad/enögd framstegsoptimism. Den som på 60-talet fick människor att ställa sig på utgrävningsgropens kant och skrikande beskylla arkeologerna för att de hindra utvecklingen, då de gjorde utgrävningar på Halmstad torg inför byggandet av det underjordiska torggaraget.

Tankar som dessa, om en alltför ensidig framtidstro grundad på teknisk utveckling, gör mig nyfiken på boken som har fått en egen monter: "Looking Backward 2000-1887", en science fiction av Edward Bellamy från slutet av 1800-talet. För att visa på dess minskade betydelse, nu när vi har facit, har Andersson placerat den på ett sätt så att den nästan inte kastar någon skugga. Den tydliga skugga man ser är från bokstället den står lutad mot. Som om dess inaktualitet gör den transparant, som om den vore på väg att försvinna, bli osynlig. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker den verkar vara minst lika intressant och aktuell. Men inte som en alternativ utvecklingshistoria, utan som ett dokument på en framtidsvision daterad till 1880-talets USA som jag får lust att läsa. En berättelse som denna säger minst lika mycket om sin samtid som om tiden den vill beskriva. Oavsett om det är en historieskildring eller science fiction så tolkas bilden genom 1880-talets glasögon.

Framtiden i form av dystopi är också ämnet för den film som visas i bortre änden av glasmontern, ”On the beach” från 1959. På en jord ödelagd av en katastrof letar överlevande efter avsändaren till en morsesignal sänd från USA:s västkust. Det visar sig vara inte en mänsklig avsändare utan signalen har på något sätt uppstått ur en tom coca-colaflaskas rullande i strandkantens vågor; en hälsning från en utdöd amerikansk mänsklighet. Högst osannolikt, men är det teoretiskt möjligt eller tvärtom en omöjlighet?


Montern mellan filmen och skallarna innehåller en kuriosasamling med fler pusselbitar till utställningen. Som det vykort av Magrittes målning ”L’art de la conversation / The art of conversation” som har fungerat som förlaga för Rève-formationen. Tillsammans bidrar utställningens olika delar på ett spännande sätt till det övergripande temat om människans förhållande till sin omvärld och dess historia, som till exempel vetenskapliga myter och sanningar.


Jag skulle kunna säga mycket mer om denna idémässigt myllrande utställning, men jag måste komma till punkt. I stället vill jag varmt rekommendera att ta del av From Lucy with love. Utställningen pågår till och med den 24 april.

Om du blir inspirerad av att se mer elegant modernism, marmor och teknisk framstegsoptimism, och kritik av denna, kan jag rekommendera Jacques Tatis film Playtime. En bättre skildring är svår att hitta.
För den som vill fördjupa sig ytterligare tipsar maken om Lyotard’s ”Det postmoderna tillståndet”, som behandlar modernismen, vetenskapens hierarikiska auktoritet och slutet på de stora, allomfattande berättelsernas tidevarv.

Vårens roligaste och mest lärorika trädgårdskurs?

Jag ska ha en kurs i trädgårdsplanering och -historia i vår. Trädgårdshistoria är ett intresse jag har haft länge. När jag läste konstvetenskap grävde jag i ursprunget till 70-talets enformiga villaträdgårdar och på senare år har jag forskat om trädgården som hör till släktgården. I min egen trädgård har jag grävt i väldigt många år.













Kursen heter "Skapande trädgård". Jag kommer att presentera de stilar och ideal som har dominerat i villaträdgårdarna de senaste 150 åren och som bidragit till att våra trädgårdar ser ut som de gör. Dessutom ska det byggas trädgårdsmodeller; man får lära sig trädgårdsplanering genom att praktisera och experimentera i liten skala. I en modell kan man enkelt ändra om och testa olika stilar och förhoppningsvis upptäcka nya möjligheter. Det vanliga är att man använder sig av en planritning när man planerar en trädgård. Modellens stora fördel är att den är tredimensionell och att det, med lite inlevelseförmåga, är möjligt att föreställa sig hur det skulle vara att gå runt där om man var liten som en legogubbe. Planritningar är svårare att läsa, om man inte är van, och trädgårdens höga träd, buskar och liknande - rumsligheten - är otydligare. Tanken är att bygga enkla modeller av kartong, naturmaterial och häftmassa, så att det är enkelt att flytta runt och ändra. Som underlag använder man en karta från Google Earth. Jag är fascinerade av miniatyrer och modeller och det ska bli jättekul att bygga, leka och experimentera. (Faktiskt sån´t jag höll på med mycket när jag var liten, inser jag plötsligt.)










Nej, jag har inte gjort den här, utan det är Walter Höfler.

Idén till att bygga trädgårdsmodeller har jag dels fått från arkitekternas modeller, dels från en trädgård jag besökte i somras. I arrangemanget "1000 trädgårdar" öppnar en mängd privatpersoner sina trädgårdar för allmänheten under en dag, en högtidsstund för en trädgårdsnörd. Trädgården jag besökte var en relativt nymoderniserad, stor gammal trädgård där ägarna hade lagt ner otroligt mycket arbete och pengar. Det var ambitiöst på gränsen till det överdrivna (nästan brackigt). Hav av blommor och rosenbuskar, säkert 100 meter nyplanterad buxbomhäck, prydnadssnäckor och spegelklot en masse, lusthus, trädgårdsgunga och ett orangeri under uppbyggnad. Allt extremt välskött. Jag får väl erkänna att jag blev lite avundsjuk på all denna energi och ekonomiska förutsättning. Ägarna berättade att när de hade flyttat dit för några år sedan (bara en bråkdel av de år vi har haft vår trädgård - och de har små barn!) hade trädgården varit en djungel. Paret hade uppenbart rensat bort det mesta och skapat något nytt (och fräscht, sa räven).

För trots den faktiska åldern och en tidstrogen stil så kändes det inte som en gammal trädgård. Det hade nästan kunnat varit en oerhört på påkostad trädgård till ett nybyggt hus i gammal stil. En av orskakerna till denna känsla var att det nästan inte fanns några uppvuxna träd utan mest nyplanterade. Fullvuxna träd är ju en av de största tillgångarna i gamla trädgårdar. Blommor, buskar och häckar kan man i princip köpa färdiga, men ett fullvuxet träd behöver 20-30 år på sig. (Förutom vissa Salix-arter, som det vi hade garaget, fast sådana brukar inte folk vilja ha i sina trägårdar.)

Det var med sorg i hjärtat som jag, som är en trädälskare, tänkte på allt det som antagligen hade blivit bortrensat för att ge plats för nya visioner. Blomserrabatter, gångar, buskar, häckar, sittplatser; på en planritning ser det så klart jättebra ut med allt det där, och det var verkligen mycket välgjort, smakfullt och stilenligt. Men större träd, som på en planritning bara är en diffus, grön fläck med en stam i mitten, hade glömts bort(?). Träd som förstärker väggar, bildar tak, skapar rumslighet och ger skugga. Och som det tar många år för ett aldrig så välvuxet, nyplanterat träd att bidra med. Sedan är det förstås så att det, precis som med gamla hus, är enklare och snabbare att bygga något nytt än att börja renovera.

I kursen vill jag lära trädgårdsägare och -intresserade att se, ta tillvara och utveckla det som redan finns. Att utgå från det som passar platsen, huset och dem själva, i stället för att hoppa på alla nya trender som ständigt presenteras. Trädgården kräver ju tid för att utvecklas och passar illa för trendkänsliga stylingprojekt. Dessutom kommer jag att dela med mig av mina bästa trädgårdstips om ogräsrensning, blommor för alla årstider, fiffiga lösningar mm.

Om du är intresserad av min kurs ska du gå in på Studieförbundet Vuxenskolans hemsida, www.sv.se/sv/Hemsidesmallar/Avdelningar/lundabygden/, där du hittar all övrig fakta.

Gårdagens vårtecken

(Idag stormar det. Uppfriskande men o-vårigt)

De som göms i snö…Titta vad jag hittade i ett syrenbuskage under en bortsmälta snödriva. De här stackars doftviolerna överraskades av snön i november, just när de som bäst var inne på årets andra blomning. (Normalt blommar de i maj så februari är helt fel.) De hade klarat sig förvånansvärt bra där under snön och några av dem fick följa med mig in till köksbordet. Det där gröngula som sticker upp ur jorden är snödroppar på väg upp. Och de kraftiga röda knopparna är rabarberknoppar som vill opp.

Koltrasthannen, som har varit förvånantsvärt grådaskig hela vintern, uppenbarade sig i går vid fågelbordet med lysande oranget näbb. Jag tror det betyder ”Kolla in tjejer, jag är på G!”