På Lilith Performance Studio, återigen

Morgan Schagerbergs Konservburksdjungeln

I Morgan Schagerbergs performance Konservburksdjungeln ingår, förutom konstnären själv, sångpedagogen Angelica Larsson Asp och pianisten Jamin Pirnia. Den tondöve konstnären och sångpedagogen sjunger och övar, sjunger och övar. Instruerar. Försöker. Kritiserar. Igen och igen. Timme efter timme. I en evig loop.

Upplägget känns igen, är traditionellt. Om du lyckas med det omöjliga uppdraget vinner du lyckan, som kan vara prinsessans hand, belöningen som tar dig från fattigdom till rikedom eller något annat ouppnåeligt. I det här fallet: lär dig sjunga och du vinner framgång, lycka? Eller når en högre, hitintills ouppnåelig nivå - den där den musikaliske pianisten befinner sig? Medlet till framgång i denna historia är en sångpedagog och ett piano.

Platsen: En okänd plats som hämtad från sagan. Ett sex meter högt torn föreställande en gigantisk bergskristall. Kristallen är ett återkommande tema Morgan Schagerbergs konst. I form av kristallkronor t.ex. i filmen The City and the Countryside, på teckningar, i performanceföreställningar. Kristallen som med sin genomskinlighet släpper igenom vår blick, samtidigt som den bryter ljuset och gör omgivningen vackrare med regnbågsfärger. En gång så värdefull att kristallprismor, nedplockade ur ljuskronan, kunde användas som betalningsmedel. I denna miljö, Lilith Performance Event 2011, fungerar bergskristallstornet som ett lockande fyrtorn.

Konservburksträd - vackert silverglänsande och odödliga, men därmed också döda. Precis som kejsaren av Kinas mekaniska näktergal i H C Andersens saga. En perfekt sångare och imitatör, men död.

Att lära sig sjunga trots att man är tondöv. Ett omöjligt uppdrag? Som Sisyfos uppdrag; att i oändlighet rulla en sten upp till bergets topp, för att sedan direkt se den rulla ner igen. (Detta var gudarnas straff för Sisyfos stillfärdighet, klokhet och böjelse för rövaryrket!) Albert Camus menar att detta oändliga arbete inte är den plåga det ser ut att vara, utan att strävan är en tillfredställelse i sig. Eftersom Sisyfos inte ger upp är han starkare än klippblocket, stenen han är satt att rulla. Camus säger vidare " man måste tänka sig Sisyfos lycklig."

Tidigare i år presenterades en nyhet om lyckoforskning, man hade undersökt när människor upplever lycka. (Jag minns dessvärre inte om källan förutom att det var på radions P1-kanal.) Svaren varierade delvis men ett tydligt resultat var att lyckokänslor uppstår när man förlorar sig i en uppgift, glömmer bort sig själv, tiden och rummet. De där tillfällena när man tittar upp och plötsligt inser att timmar har förflutit, utan att man har märkt det. Vilket har likheter med Camus tolkning av Sisyfos situation, även om det är svårt att se Sisyfos arbete som lustfyllt. Men om man vänder på det? Varje gång Sisyfos når bergets topp har han övervunnit stenblocket. Då är det inte längre enbart ett evigt arbete utan i stället en för Sisyfos evigt återkommande seger över stenblocket!
Men det kan även finnas en lyckokänsla i lättnaden när man bestämt sig för att ge upp. Att släppa taget och ge upp sin kamp.

Svårigheten är att inte låta sig hämmas eller styras av andras normer utan att utvecklas på sina egna villkor. Att göra det ändå, fastän det är långt ifrån perfekt. Och utan att plåga sig genom att bli bestraffad och få kritik när man inte lyckas fullt ut och inte når upp till andras ideal. Det är lite väl mycket negativ kritik, för mig personligen, i Konservburksdjungeln; vilket så klart är avsikten. Men det är bra, Morgan Schagerberg sjunger och ger hals i alla fall. Trots att sånglektionen är extremt utlämnande. Alla har väl varit med om, eller känt någon som har fasat inför skolårens uppsjungning. Här sker uppsjungningen offentligt. Det väcker sympati. Även publiken engagerar sig i Morgans uppdrag och ses stillsamt heja på. För det är svårt att låta bli.

Det är en svår balansgång. Tillfredställelsen i att utvecklas. Det går alltid att nå lite längre, bli lite bättre. Å andra sidan - att vara tillfreds med sig själv, att finna sinnesro och acceptera sin ofullkomlighet. Och att själv välja storleken på stenen man har att rulla.
 
Konservburksdjungeln uruppfördes på Lilith Performance Event den 28-29 maj 2011. Konservburksdjungeln är åter aktuell då den ingick i Lilith Performance Studios program på ACTS - Festival for Performative Art 2012 den 16-17 juni vid Museum of Contemporary Art i Roskilde. Denna text baseras på 2011 års performance.
 
Inspelning av Konservburksdjungeln från 2011:
http://vimeo.com/42699035

Anne Pajunen - med stillsam rastlöshet

Skånes Konstförening den 9-12 maj: "Kruingtsjen & andra superhits" av Anne Pajunen och inbjudna gäster.
Ett rum fyllt av en installation, både en utställning och en scenografi för performance. Där är fullt av ljuspunkter, projektioner, föremål och arrangemang organiserade för att skapa ljud. Eller ge intryck av möjligt ljudskapande, som en buktande gramofonskiva varvad med ett tårtpapper på en gammal resegramofon. Utmed väggarna, på rullbara podium, stolar och skåp. Små speldosor med vev i sidan och traditionella melodier(?), som "Für Elise". Eller speldosor med av konstnären nyskapade melodier. Någon sorts pappersremsor med utstansade hål som ger toner när de rullar över speldosevalsen. Vissa av dem kopplade till minitayrförstärkare som förstorar ljudet.

Hängande föremål på en klädstång: en miniradio, fiol, koppar, en mässingsljusstake med dinglande, klingande hängen, strumpor och tyg som kan dämpa ljud, eller fungera som en projektionsyta. En kamera kopplad till någon form av rörelsedetektor som omformar rörelser till ljud, inte helt olikt en elbas. Gamla stolar, bord, fåtöljer, ett uppdukat kaffebord fyllt med sköra och delikata mockakoppar. Sladdar, kameror, projektorer.

En salig blandning och fantasifull samling av föremål som finns här för att användas, av besökare och konstnären själv. Jag blir nyfiken. Jag vill se hur Anne Pajunen själv väljer att använda föremålen och rummet. Så jag återvänder på söndagkvällen, till utställningens sista performance.

Performancen genomförs tillsammans med en inbjuden gäst, dansaren Ofelia Jarl Ortega. Tillsammans har de under dagen improviserat fram föreställningen. Vi beökare tilldelas vanliga, vita engångsmuggar. Sonen, en företagsam ung man på 11 år, hinner undersöka plastmuggarnas potential som ljudalstrare och ljudförvrängare, t.ex. genom att sätta dem över öronen, redan innan föreställningen börjar. Det är bra. Det kan behövas någon som tar tag i saker och ting och inte bara inväntar att saker ska hända, d.v.s. att Anne eller Ofelia ser till att det händer.

Anne Pajunen beskriver sin performance som en kammaropera, att flirta med och ta avstånd ifrån. Som från ett partitur genomför hon i samspel med Ofelia ett antal "scener". Spelar viola och speldosor. Talsjunger, med en fantastisk röst, franska ord och fraser från en bunt av pappersark, som hon frikostigt strör omkring sig varefter hon tar sig igenom orden i textens skrivna ordfigurer. Parodierar en döende operahjältinna i en utsträck monolog där hon upprepar sitt döende. Samtidigt placerar Ofelia, med dansande rörelser, små intensivt roterande blåljus på golvet runt om i rummet. Flyttar kameror och projektorer, bland annat genom att involvera publiken, så att nya bilder skapas - detaljer av rummet förstoras upp och projiceras på en annan plats.

Vi i publiken har tilldelats stolar och platser. Föreställningen pågår i drygt en timme. Men det är inte meningen att vi ska sitta still utan tvärtom uppmanas vi att flytta med, alltefter var i rummet händelserna försigår. De flesta sitter snällt kvar på sina platser. Men inte sonen. Han börjar flytta runt och röra på sig. Till att börja med mest på grund av myror i kroppen, sedan av intresse. Jag hakar på, och efter hand fler och fler. Att även vi i publiken förflyttar oss ger föreställningen mer liv, gör den mindre statisk.

"Det var kul!" säger sonen spontant, när föreställningen slutar. Jag håller med. Med stillsam rastlöshet växte performanceföreställningen fram, och blev efterhand allt rikare. Lager efter lager las till helheten. Det fanns ingen historia, bara rummet och installationens tydliga ram. Ändå är det något jag saknar, som jag inte kan sätta fingret på. En inte helt infriad förväntan? Kanske är det installationens lättsamhet som jag saknar i Pujanens performance? Mycket av musiken och de olika ljuden förknippar jag med seriös, modernistisk musik. (Jag är ingen musikvetare så upplevelsen bygger mer på känsla än på erfarenhet.) Modernismens ibland alltför stora allvar? Det kan vara det.

Jag uppskattar Anne Pujanens prövande, att inget är helt säkert, att det beror på. Hennes "Kanske, om du vill...". Och konstnärens egenkomponerade och oemotståndliga speldosemelodier kommer jag att bära med mig länge, och kanske till och med längta efter.