Frestelsens kultur

Konsumtion och Cubarcelona
Barcelona kl 03.35. Min vana trogen vaknar jag och kan inte somna om. Flyttar i stället ut till den väl insuttna soffan i det lilla familjehotellets foajé. Låter tankarna löpa fritt till ljudet av sovande människor i rummen runt omkring. I Karin Johannissons, idéhistorikern, sommarprogram berättade hon om annorlunda sovvanor. Hur man före vår moderna tid, då man nästan helt och hållet var hänvisad till dagsljuset, delade upp nattsömnen i två delar. En tid efter mörkrets inbrott gick man och la sig för natten. Men framemot midnatt vaknade man och var vaken under någon timmes tid då man ägnade sig åt att läsa, samtala, ha sex eller bara vila i sängen. Därefter fortsatte nattsömnen fram till morgonen. Självklart blev skillnaden stor mellan den ljusa och mörka halvan av året. Ett sätt att sova mer anpassat efter ljuset och kanske också till kroppen? Den obrutna nattsömnen ett ideal jämngammalt med fotogenlampan eller elektriciteten? Sömnvanor som en social eller kulturell konstruktion, utifrån industrialismens behov av en utvilad arbetskraft året runt?

Barcelona i vår, för drygt ett år sedan Havanna, Cuba. På lite mer än ett år har jag rest mer än jag gjort på tio år. Orsaken är en olycklig händelse - död - och en lycklig, att tioåringen har fyllt tio i år. Efter att nästan ständigt lidit av penningbrist i 20 år har vi nu pengar att resa för. Och att använda till konsumtion som inte är främst är nyttig eller nödvändig. Jag kan plötsligt handla något som kostar lite mer än vad jag hade tänkt mig utan att riskera få ont i magen. Barcelona, en helt ny storstad med ett gränslöst utbud av mer eller mindre nödvändiga prylar. Lätta, eleganta kängor i ljusgrönt läder; örhängen av röd korall; färgstarka, expressiva, exklusiva kläder från Desigaul; maffiga, katalanska bakelser. En inköpslista som Marie-Antoinette hade kunnat underteckna. Inget som jag egentligen behöver (förutom bakelserna), men åtråvärda, och hyfsat överkomliga i pris, med vår nya ekonomiska situation. Att falla för frestelsen eller inte?


Den liturgiska butiken.

Barcelona - Havanna. Samma språk, samma imponerande arkitektur och delvis samma historia och kultur. Intensiv biltrafik på de trafikerade gatorna. Folkliv, en målmedvetet myllrande folkmassa hastar fram på de breda trottoaren runt Placa de Catalunya. Jag får kryssa mig fram i folkhavet en vanlig tisdag eftermiddag. Havannas gamla kvareter, ett helt annat tempo, lugnare, mer häng. Sitta på trappan och kolla in folk och spana på damer. Den ständigt närvarande musiken som känns som en naturlig del av miljön, åtminstone för en turist som jag. Utbudet vi möts av består av restauranger, småbutiker med enkla souvenirer, enstaka klädbutiker samt två "lyxbutiker", som uppenbart vänder sig till turister. Skor, exklusiva flip-flops och Converse-modeller, respektive svindyra kläder i någon sorts amerikansk västkuststil. Havanna – Barcelona, samma kulturella bakgrund men två länder som har utvecklats åt vitt skilda håll de senaste 50 åren.

Min egen relation till konsumtion, hur ser den ut? I min bakgrund finns något så omodernt som självhushållning. Jag är uppvuxen på en gammeldags gård på landet med blandad odling och djurhållning där kött, fisk, vilt, mjölk, ägg, potatis, grönsaker, frukt och bär till största delen kom från egen uppfödning, odling eller egna marker. Och brödet bakade man så klart själv. Ett traditionellt levnadssätt som andades 50-tal. En liv med begränsade resurser, ekonomisk försiktighet och utan onödiga utgifter. Kläderna sydde man delvis själv. Inte enbart på grund av ekonomin utan också för att få dem precis så som man ville ha dem, till en rimlig kostnad. Det var viktigt att vara hel, ren och fin. Det handlades ofta på exrapris och rea men det skulle vara kvalitet. Hellre något med bra kvalitet som var dyrare och varade än billigt slit och släng. Långsiktig konsumtion, man skulle också kunna kalla den hållbar. Och nu då? Jag bor fortfarande på landet (eller återigen efter åtta år i sta'n) utan några frestande butiker inom synhåll. Det gör skillnad, åtminstone för mig.

Vad behöver vi männsikor för att må bra? Husrum så klart och mat, utan att behöva tigga kvarlämnad mat från restauranggästernas tallrikar, som den gamla cubanska damen. Bokstavliga smulor från den rike mannas bord. Men förutom det mest grundläggande: Trygghet. Att kunna hålla sig ren. Värme, andra människor, för närhet och bekräftelse. Glädje, som kan vara musik. Men knappast en massa prylar. Samtidigt tror jag att samlandet är något djupt mänskligt rotat. Samlandet som en instinkt för att överleva morgondagen och säkra fortlevnaden. Som får min bror att bära hem spann efter spann med nyplockade kantareller, som han sedan skänker bort eftersom han inte behöver mera själv. En basal behovstillfredställelse. Och den som inte samlar i skogen kan samla bland butikernas outtömliga hyllor och föra hem till sitt bo.

Konsumtionssamhället. Att falla för frestelsen. Inte spara, längta eller vänta utan här och nu, på direkten. Ett synsätt omvänt det ideal som rådde då religonen var dominerande som rättesnöre. Att stå emot, att inte falla för frestelsen. Det tionde budordet: ”Du skall icke hava begär till din nästas hus, åker, tjänare eller tjänarinna, oxe, åsna eller något annat som tillhör din nästa.” Eller med andra ord, var nöjd med det du har och det du förmår.

Den moderna tidens intåg, med industrialismen. Den tidiga industriernas problem med arbetare som gick hem innan deras arbetspass var slut, när de hade tjänat ihop till mat för dagen. Som hellre ägnade sig åt trevliga saker än att jobba. Ett annat sätt att leva och sova, att tillbringa dagar och nätter. Men massproduktion kräver massavsättning. Och en marknad med stor efterfrågan. Människor med begär efter ting de kanske inte visste om att de behövde eller att det fanns över huvudtaget. Att inte vara tillfreds med det man redan har utan ständigt sträva efter mer eller något annat. En ny tid som krävde en ny sorts människor, som var både produktionsresurs och konsument. Eller som åtminstone hade nya och andra vanor.

Havanna eller Barcelona? Jag, som har ett hem fullt av prylar, väljer Havanna framför Barcelona. Till exempel var det är lättnad att slippa reklamen. Den propaganda som finns är en västanfläkt jämfört med västvärldens alltför ofta reklam- och skyltbelamrade gaturum. Jag tror inte att utbudet behöver vara oräkneligt. Att någon människa mår bättre eller blir lyckligare av att det finns tio olika apoteksbolag, som lägger stora summor på helsidesannonser för att tala om att de finns, i stället för ett. Billigare blir det garanterat inte. Ett mindre utbud Ovan: hotellet, Barcelona
borde kunna räcka, förutsatt att man har råd att handla av det. (Jag inser att min horisont som tillfälligt besökande turist är starkt begränsad.) Och att läget är annat än det borde vara förstår jag, inte minst av alla de som tiggde mini-schampoflaskor av turister på Havannas gator. Men trots dessa brister väger konsumtionsmöjligheterna lätt jämfört med mycket annat. Stämningen, med ett större lugn; öppna och sociala människor; kanske också mer glädje? Att göra det bästa av vad man har? Ett annat fokus.

Hem från Barcelona. Nej, det blev varken ljusgröna kängor, korallörhängen eller Desigaul-kläder. Men däremot bakelser och en ny, snygg, praktisk ryggsäck, helt i linje med min präktiga uppfostran, som ska ersätta min gamla badryggsäck som håller på att falla i bitar. Och jag är så nöjd.

Trädgårdsfredag och lökrace

To be continued
Jag ska säga det direkt, Trädgårdsfredag (TV2) är inte min grej. Med risk för att göra mig impopulär, så tycker jag det är alldeles för mycket "duttlande". Men nu har jag faktiskt tagis mig tid att se den nya omgångens två program, av den anledning att de är inspelade här i grannskapet; och eftersom det handlar om en trädgård som är förfallen och igenvuxen. Trots det är jag gravt besviken. I två program har man nu vid upprepade tillfällen fått se Tareq Taylor slita med gammalt björnbärsris, den pastorala utsikten utanför trädgården, hästarna i hagen bredvid och den ynka hörnan av trädgården som ligger i vinkeln mellan uthusen. Sedan är det förstås de vanliga närbilderna på ljuva blommor, trivsam matlagning och alldeles för mycket stämningsfull musik. Jag vill ju se hur trädgården ser ut, i all sin vildvuxna prakt. Varför kan de inte ta en runda med kameran och visa hur det ser ut innan de sätter igång med renoveringen? Så att man kan få en överblick över helheten och inte bara enstaka rissnår. Jag känner mig lurad på konfekten. Mindre närbilder, mera fjärbilder tack!

Nu har syrran troligen lyckats lokalisera vilken gård det rör sig om. Så det är fullt möjligt för mig att kvista dit och se med egna ögon. Tror jag ska försöka göra det, det är cykelavstånd. Trädgårdsfredag känns det inte som om man kan lita på, de bara duttlar.

I min egen trägård har lökväxterna kapplöpning. Darwin-tulpanerna mot söderfasaden ligger långt framme med snabbväxarspecialisten Kejsarkronan hack i häl. De växer nästan så man ser det, åtminstone brukar det var tydlig skillnad mellan morgon- och kvällslängden en solig dag. Jag gillar också Kejsarkronans speciella doft som kan kännas på flera meters avstånd och som tydligen kan skrämma bort sorkar. Den är sådär märkligt äckelgod. Smålökarna fullständigt forsar fram med gullvivorna i kölvattnet. I år har jag gödslat pingstliljorna, Narcissus Poeticus, med lyxig lökgödsel i rätt tid, d.v.s. direkt när de sticker upp topparna ur jorden. När vi flyttade hit fanns här hur många som helst. Jag kunde plocka stora buketter, de doftar fantastiskt. Men efter hand har de försvunnit mer och mer. Nu har jag hört att de vill ha gödsel, så vi får hoppas de blir pigga och blomvilliga. De gammeldags, doftande tulpanerna behöver jag däremot inte bekymra mig om. De växer hej vilt och frösår(!) sig glatt här och där.

Nästa gödslingsprojekt är buxbommen. Den har tagit mycket stryk i vår. Enligt min guru Sven-Ingar Andersson behöver den gödslas, och den som finns i hans trädgård är hur fin som helst. Måste bara kolla upp vilken NPK-sammansättning som är bäst för bladväxter. Jag återkommer i frågan. Den stora murgrönan i äppleträdet ser nu, efter vårstormarna, ut som ett skelett. Förhoppningsvis ska det rätta till sig i maj, när den brukar sätta nya blad. Slutligen är det hög tid att mata mördarsniglarna – med snigelgift. De som jag en gång i min enfald tänkte att ja, de ska ju leva de också. Men inte på bekostnad av allt annat i trädgården! Enligt en kompis är den verksamma ingrediensen järnfosfat, vilket är samma ämne som finns i mossmedel för gräsmattan, men till ett helt annat kilopris. Det kan var värt att kolla upp.

Notera: Närbilder på fagra blommor i bloggar är en helt annan sak.


Stor nunneört och violer.

Catrin Andersson - med platsen som utgångspunkt

New Lights på Galleri Elastic

New Lights är en utställning inspirerad av en plats, Arktis. Och om ljus och mörker, i sina mest extrema former.

Arktis - totalt mörker med en helt frånvarande sol, eller en sol som vid Nordpolen dygnet runt roterar på himlen och aldrig sjunker. Och så klart månader av övergång och förändring. På avstånd är det bara en sida av Arktis man möter, den ljusa halvan av året. Det är då naturfilmerna spelas in, med isbjörnar, sälar och isberg. Den arktiska vintern, livet i mörker kan man av praktiska skäl inte ta del av, trots att det utgör en lika stor del av livsbetingelserna. Ljus som förutsätting för livet. Isbjörnar i mörker, med flamskyddsmedel i de digivande honornas mjölk, hur klarar dom det?

Catrin Andersson har varit där, vilket tid på året vet jag däremot inte. I flera av sina verk använder hon sig av svart och vitt, ljus och mörker. I fyra diptyker på temat New Lights beskriver hon mänskliga spår på Arktis med hjälp av ljus. I svart akrylfärg på glasskiva har hon ristat fram människans förflyttningar över Arktis under olika tidsintervall. Med hjälp av de transparanta linjerna och belysning har hon överfört rutterna till ett vitt negativ. Eller är det tvärtom, den svarta halvan som är negativet som ska återge den vita? Frågan är egentligen ointressant, den svarta och den vita halvan är likvärdiga sidor av samma sak, även om den svarta fungerat som ett negativ vid produktionen. De fyra svartvita diptykerna blir en form av kartor som beskriver människors rörelser i området under fyra olika skeden: 1700/1800-talets forskningsexpeditioner; den moderna forskningen under 1900-talet; dagens trafik runt Svalbard samt en framtidsvision eller kanske dystopi som beskriver möjlig fartygstrafik när all is har smält. Färgade linjer visar olika typer av trafik, som t.ex. lastfrakt och turistkryssningar. Förutsättningarna skapar linjernas mönster. Det ibland vindlande, ibland strikt rätlinjiga mönstret mot de släta ytorna både fascinerar och oroar. Människans involvering i en extrem och känslig värld där de mänskliga aktiviteterna både kan utgöra hot och bistånd. En värld i ständig förändring. Men en förändring som har sin egen takt, vilken den nu är?


Verket Day Ends består av ett antal glasflaskor uppställda i en rät linje, som en tidslinje, fyllda med vatten och en exakt mängd svart färg. Den första, eller om man så vill den sista flaskan, innehåller enbart rent vatten. Flaskan brevid har en tillsats av 5% färg, den nästkommande 10% färg och så vidare fram till de sista, eller första sett från andra hållet, flaskorna vars vatten är djupt svart. Vattnet som bärare av ljus och mörker.

I verket Out there (in this world) återkommer vatten men här i form av is. I ett rutnät av foton återges isens mönster, på en och samma gång enahanda och oändligt varierat, på dess yta. Ett mönster som är uppbygt på djupet. Det istäckta vattnet som kan locka en att skärpa synen på samma sätt som när man tittar på stjärnhimlen, för att försöka se så mycket och så långt som möjligt ner i det okända.

New Lights är en utställning som vid ett första ögonkast är rak och snabbt överblickbar. Men som vid en andra, fördjupad betraktelse öppnar upp perspektivet i sin behandling av tid och innehåll; och som kan förflytta betraktaren till en mycket speciell del av världen och till denna plats unika förutsättningar och problem.

Catrin Andessons New Lights pågår t.o.m. den 30 april på Galleri Elastic i Malmö.