Tillbaka till framtiden– 24 år senare

Jag var på konsert häromsisten. Det tillhör inte vanligheterna. Jag har bandets näst senaste skiva, Artattack. Den kom ut för 24 år sedan; och det var också då de hade sin senaste konsert. Men för mig var det första gången jag såg dem live - Hansson de Wolfe United. De spelade på Lunds Stadsteater måndagen, den 28 november. Maken, som är den av oss som har sett dem förut, bangade och stannade hemma i soffan. Funderade lite på om jag skulle ringa killen som drog med maken på konserten förra gången, då 1981. Han kanske skulle vara intresserad av att hänga på. Men maken kom inte ihåg vad han hette, och det vara kanske lika bra det. I alla fall för maken, som var kursare med honom. (Däremot kom maken plötsligt ihåg namnen på en massa andra kursare som han satt tillsammans med på ritsalen, när vi lyssnade på mina gamla skivor.) Hansson de Wolfe United har alltså, efter ett 24 år långt brake, i år släppt en ny skiva och är ute på turné. Det är inte så ofta man återvänder i tiden på ett så konkret sätt.


Hansson de Wolfe United var ett av mina favoritband en gång i tiden, runt -81 när deras platta Existens Maximum kom, den första av mina två skivor. Därför ville jag självklart gå och se denna reunion konsert. Men jag kände mig lite spänd inför mötet. Vad skulle det vara för några i publiken? Skulle DdWU fortfarande hålla, och skulle de vara bra live? Dom höll! Förutom texterna och melodierna så är det Lorne de Wolfs röst som är det speciella med HdWU. Hans röst är så... Jag kan inte sätta ord på det men det är något med hans röst som ger mig lust att börja spinna som en mysande katt. Ljudet var OK, förutom i ett par låtar där trummorna eller en syntheffekt slog igenom för mycket. Jag kan även tycka att det var för mycket diskant på sången, men kanske är det bara min ovana av att höra soft musik live, eller avsaknaden av öronproppar. Majoriteten av publiken hade grånat hår och var +50 eller t.o.m. +60, d.v.s. i samma ålder som bandets ursprungsmedlemmar. Men där fanns även några ungdommar (de där i 20-årsåldern) i publiken, minst fyra stycken. Det kändes bra för en stackars ensam 60-talist. Förutom Lorne de Wolf var det bara Jonas Isacsson-Savela (jag tror åtminstone att det var han, jag är dålig på namn och han är den ende vars utseende stämmer med 1986-års skivomslag) som stod på scen, förutom ytterligare två musiker. Dick Hansson och Ingrid Munthe är också engagerade men väljer att hålla sig bakom scen.

Det vanliga på konserter är att de spelar för få av de låtar som jag vill höra. Så kändes det denna gången också, i alla fall innan extranumren. Men när jag i efterhand gick igenom spellistan insåg jag att det var ett mycket genomtänkt och "demokratisk" urval av låtar, som oftast knöts ihop elegant av Lornes mellansnack. De spelade bara två från den nya skivan Elektriskt blått, resten bestod av alster från sent 70-tal fram till -86. Ända fram till extranumren vill säga. Då kom både Existens Maximum, Var kommer barnen in och sist Auf Wiedersehen, alla från 1981 års LP. Och det är ju det man längtar efter när man går på en sådan här konsert, att förflyttas bakåt till en svunnen tid och få sjunga med i sina favoriter.

Vart var det då jag förflyttades? Existens Maximum minns jag att jag lyssnade mycket på under sommaren -82 när jag var 17 och nyss hade gått ut ettan på gymnasiet. Scenariot är följande: På sommaren levdes livet, sola och bada i Mellbystrand, gå på disco på Studio One = innestället i Båstad (när man kom in vill säga, men jag tror faktiskt att man gjorde det för det mesta - om än med hjärtat i halsgropen) eller hänga på det berömda Spettet: där man lärde sig vad ett elefantöra var, att en flaska vin (helst Matteus Rosé) blir 2,5 glas var om man delar den på två, och att deras fantastiska choklad- eller kolacoupe's var betydligt mer prisvärda än den Danska Glassbarens i och för sig också fantastiska glass-coupar. Spettet och dess lummiga trädgård, eller rättare sagt själva huset, ligger fortfarande kvar men verkar idag vara en privatbostad. Då, på 80-talet var det dit alla gick - ett verkligt vattenhål, i dubbel bemäkelse. Och allt detta ägnade jag mig år under ett ständigt killspanande! Existens maximum var ett perfekt sound-track till en drömmande och nöjeslysten 17-åring, t.ex. "Varför ska din osäkerhet, komplicera min verklighet.." (eller var det kanske tvärtom?) (ur Beautiful Liar). Texten i "Var kommer barnen in" satte en del myror i huvudet på mig, precis som Factorys "Vi sticker, vi sticker för här blir inga barn gjorda..." hade gjort några år tidigare.

Fem år senare hade det hunnit hända en hel del. Jag var student i Lund och hade precis blivit tillsamman med min blivande make. Den 28 februari 1986 när HdWU hade sin första konsert med den nya skivan, Artattack, skjöts Olof Palme. Bättre turnéstart kan man tänka sig. Jag minns hur jag tidigt på morgonen stod i mitt pentry på Korpamoen, Kastanjegatan och hörde nyheten på radio. Man kunde inte förstå att det var sant, för sådant hände ju inte i Sverige. Vart var världen på väg? Men bortsett från denna ödesdigra morgon lekte livet, lika lätt som snöbollskrigen på Lunds gator. 1986 var en riktig vargavinter, precis som flera av vintrarna i mitten av 80-talet. Jag var nyförälskad och HdWU hade inte lika stor betydelse som soundtrack till mitt liv; men "Vet att du är alltid du / men du och jag är vi" (ur Oberoende vad fursten säger) är en bra beskrivning av läget. På konserten, 2010 alltså, spelades även Det saknas en blues och den sorgset ljuva Utanför tullarna.

Sedan dess har jag inte hört något av HdWU. Ända tills nu, denna vargavinter(?) 2010, när yngsta dottern, Tonnisen, går i ettan på gymnasiet och är en nöjeslysten drömmare; Stordottern, som är student i Lund, har precis flyttat hemifrån och är lycklig tillsammans med pojkvännen i sitt eget bo. Intet nytt under solen, alltså. ”Och jorden snurrar runt/ i sin bana/ i kring solen/ett varv till”, som Hansson de Wolfe uttrycker det (Den nya världen Artattack). Allt kommer igen, eller? Jag kanske skulle testa att spela mina gamla HdWU-skivor baklänges och se om jag kan få höra något spännande budskap. Kanske kan jag få en ledtråd om framtiden. Det kan ju inte skada att prova i alla fall.

Oväntad komik på hög nivå

Ibland har man turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Rätt tid och plats var i torsdags (2/12) kl 12.55 i bilen med P2 på bilradion. Jag är ganska radionördig och lyssnar gärna på P1. P2 är en annan favorit med olika intressanta musikprogram, om och med mer eller mindre obskyr musik. I torsdags var det Monitor (ett program om radiokonst, ljudkonst och elektronisk musik) och det handlade om elektronisk musik från 60-talet. Det här är egentligen inte direkt något intresse hos mig, men det kan vara kul när man stöter på det och det är alltid roligt att lära sig något nytt. Programmets sista inslag var musikstycket Neutron Star av Jan W Morthenson. Det var komponerat och framfört på en dator, som vanligen användes för att styra dammluckor i norrländska vattenkraftverk, och datormaskinsmusiken beskrevs som arkaiskt. Jag tycker det lät som ett stillsamt, minimalistiskt blippande, ungefär som regndroppar. Efterhand intensierades blippandet alltmer till en heltäckande ljudmatta. Och det blippade på för fullt när plötsligt en studiotekniker bryter in och beklagar att de har vissa tekniska problem
med sändningen. Medan vi väntar på att de ska lösa problemen får vi lyssna på lite musik, mer musik, nämligen Vivaldis De fyra årstiderna. Samtidigt fortsätter Neutron Stars blippande opåverkat. En verkligt spännande mix – Vivaldi och datormaskinsmusik!
Det tog lång tid att försöka hitta felet bakom det tekniska problemet, och de lyckades ju såklart inte. Stackars radiotekniker, tröstlöst letande efter denna mystiska störningskälla. Under tiden fortsätter Vivaldi att fila på, även när Neutron Star tar slut och Monitor avslutas. Och fortsätter ihärdigt då nästa program påannonseras och ända fram till nyheterna på somaliska, då Vivaldi får ett hastigt slut. Jag misstänker att den här radioteknikern inte var särskilt van vid experimentell elektronisk musik, och inte vet hur konstigt det kan låta. Man får hoppas att han lärde sig något nytt.

Jag var inne på sr.se för att höra programmet igen. Tyvärr visade det sig vara en repris jag lyssnade på i torsdags och på nätet kunde man bara höra orginalprogrammet som sändes på onsdagskvällen. Men om du vill veta hör det lät ska du lyssna på de sista tio minuterna av Monitors program ”Svensk elektroakustisk från 60-talet” http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2098, och samtidigt lyssna på Vivaldis ”Fyra årstider”, jag är ganska säker på att det var ”Hösten” som spelades (det tycker jag är lite B den 2 december, det borde varit "Vintern"). Radioteknikerns röst får du föreställa dig bäst du kan. Lycka till!

Om du blir mer nyfiken på datorbaserad konst kan jag tipsa om att den sjätte Electrohype-biennalen just nu pågår på Konstmuseet i Ystad http://www.konstmuseet.ystad.se. Jag var faktiskt med och jobbade på den första utställningen 2000 i Malmö. Electrohype öppnade den 27 november och pågår fram till den 30 januari. I årets utställning är temat ”objekt”.

Trädgårdspyssel i novembermörkret

Nu tror ni kanske att det ska handla om att täcka rabatter med granris, tända lyktor och arrangera fint i krukor med blommande julrosor och vackra kvistar. Nej, nej, nej, det här inlägget är betydligt mer hard core än så. Det handlar om att krypa runt i leran och plantera. Jag har nämligen äntligen gått i mål med mitt buxbomprojekt. Detta påbörjades i maj när Granngården (f.d. Lantmännen), där jag är stadig kund av hästfoder, sålde buxbomplantor till ett mycket bra pris. I vår trädgård är det stora grönsakslandet kantat med en låg buxbom-häck. Maken påstår att vi köpte huset eftersom jag var så såld på trädgården. Det där är inte sant. Men att den lilla buxbomhäcken var ett skäl som vägde tungt, det kan jag erkänna.

På ena sidan av grönsakslandet går mittgången. På andra sidan mittgången ligger plommongräsmattan, med på våren friväxande lökväxter i det oklippta gräset. Jag har länge tänkt att det hade varit fint med en buxbomhäck på båda sidor av mittgången. Alltså att det även skulle vara häck mellan plommongräsmattan och mittgången. (Hoppas ni hänger med.) Nu är problemet att buxbom vanligen är ganska dyr, och det går åt några meter. Därför var Granngårdens erbjudande en skänk från ovan. Särskilt när de dessutom sänkte priset från 129 kr för sex plantor till 99 kr. De sista sexpacken sålde de ännu billigare. Det är sån't jag kallar att göra klipp. Så jag passade på att köpa på mig några stycken. Maj är en hektisk trädgårdsmånad, och under sommaren måste man vara noga med att vattna nyplanteringar. Därför grävde jag tillfälligtvis ner dem i grönsakslandet i stället, där det ändå vattnas relativt regelbundet. Och där har det fått stå och vänta, och vänta... För det var ju inte bara att plantera dem snabbt och smidigt på sin rätta plats. Först måste det tidigare kantväxtexperimentet avlägsnas, och det var en del jobb med det. Jag provade för två säsonger sedan att ha storfryle som kantväxt; vi hade en hel del småplantor i trädgården. Storfrylen trivdes utmärkt med den nya placeringen, till och med lite väl bra. Den bredde ut sig mer och mer och var väl expansiv invid grusgången. Jag har ju tidigare i höst försökt hitta nya hem för storfrylens frösådda telningar. Jag vill tala om att det är en kraftfull växt som kräver en stadig hand, inte minst när man ska gräva upp den, och tydliga gränser. Ändå såg den så beskedlig ut första gången jag såg den, flera år innan jag hade en egen trägård, på bild i min första trädgårdsboksförälskelse  -  Ulla Molins "Leva med trädgård". Fast jag borde kanske ha misstänkt något - den stod planterad i stenläggningen. Men jag tycker ändå att hon borde ha nämnt något, min trädgårdsidol Ulla. Nåväl, för en tid sedan grävde jag bort frylen och idag kom buxbomen på plats. Jösses, vad jag känner mig nöjd! Och så snyggt det blev.

Man kan lugnt plantera så länge det inte är fruset. Det är en stor fördel här i södra Sverige. Särskilt för mig som har ett stort ute-behov och ofta är lite sent på det. Nästa projekt blir att gräva grönsakslandet. Det är en äkta Skånsk, fet lerjord här i trädgården och leran behöver vändas och frysa sönder över vintern. Ni skulle se hur mina stövlar såg ut efter att först ha trampat runt i leran och sedan genom de nerfallna löven. Som fötterna på något sorts lövmonster. Egentligen borde jag väl gått tillbaka till grönsaklandet så att löven fastande i leran där, det är ju bra med humus för lerjordar. Jag funderar också på att beställa hem ett lass grus för att fylla på den för kletiga grusgången. Det funkar utmärkt att göra när som helst under året, förutsatt att det inte är snö förstås. En stor fördel med att göra saker i trädgården på hösten är att jag känner att jag ligger före, att jag har ett försprång inför våren. Det är ingen dum känsla. Om du blir sugen på buxbomhäck kan jag tipsa om att Hornbach hade bra pris på sin tidigare i höst. Möjligtvis har de packat undan dem för säsongen, det är ju inte alla som gillar att plantera i november. Men julrosor kan du nog hitta. Se bara till att inte lämna dem ute om det blir långvarig kyla, så här års är de framdrivna i växthus.

Dagens tanke

Om oordning och inredningstrender

Ett rensat och rent soffbord får mina stackars stresskänsliga axlar att sjunka minst 1 dm. Alltför ofta är soffbordet belamrat med tidningar, böcker, muggar, papper, leksaker och annat småkrafs. Jag påstår inte att jag är helt oskyldig själv, jag med mina högar av kultur-delen med intressanta artiklar som inte har blivit lästa än. Men jag tror att det är jag i familjen som påverkas mest av att det är rörigt.

I gårdagens Sydsvenska (den 16/12, s. 24) rapporterades det nya forskningsrön om utmattningssyndrom och stress. Forskaren bakom avhandlingen, psykologen Agneta Sandström tog som ett exempel att arbetsplatser inte bara bör vara ergonomiskt riktiga för kroppen utan även ”hjärnergonomiska”. Öppna kontorslandskap och grupprum med glasväggar är mindre bra, det blir för mycket stimuli för hjärnan att hantera och är påfrestande för uppmärksamhetsförmågan.

Kan detta vara en orsak till att den minimalistiska inredningsstilen med rena, avskalade ytor har fått en så stor genomslagskraft? En annan populär stil är den vita, romantiska eller lantliga inredningsstilen, där till och med bokhyllans böcker ibland döljs bakom ett tunt vitt draperi för att inte störa den vita harmoniska helheten.

Är det dagens höga tempo och en visuell överstimulans i vår omgivning (internet, TV, reklam, butiker) som får oss att välja en visuellt lugn och enhetlig hemmiljö? Det är sån’t man kan fundera på.

Muslingar och annat oknytt

En fördel och nackdel med att bo på landet är att man bor nära djuren. Det är ofta trevligt, men det är en verklig lättnad när flugorna väl bestämmer sig för att stanna hemma hos sig i stallet och slutar upp med sina utflykter hem till oss. Med kylan är det i stället andra småkryp som dyker upp – sorkar och möss. Vårt hus borde inte vara något idealiskt övervintringsställe eftersom här bor fullt med katter (just nu tre, tidigare fyra). Fast de är kanske är för välgödda (katterna alltså), eller tycker att det är skönare att stanna kvar i soffan. I vilket fall, sorkar och möss flyttar glatt in i stugvärmen när det börjar bli kallt utan att låta sig avskräckas av katterna. Ibland om nätterna hör man dem glatt galoppera fram i bjälklaget ovanför vår säng. Vi bor i ett gammalt hus med innertak av masonitskivor. Ljudet av små, små tassar mot masonit är imponerande. Det är lätt att inbilla sig att det är något betydligt större som springer runt där uppe, jag tänker på RÅTTOR! Sorkar och möss har jag inget emot, i princip, särskilt inte när de är utomhus. Råttor är däremot en helt annan sak. Ryyys! Jag gillade inte ens en gång Disnyes "Råttatouille", det myllrades för mycket i vissa scener. Möss och sorkar däremot är riktigt söta, tycker jag, t.ex. den här som jag fångade i en fälla i linneskåpet häromdagen.














Förra vintern hade vi en försikommen mus som gnagde ett litet hål ner i linneskåpet. Problemet är att vi inte kan sätta ut fällor i bjälklaget. Där är det bara småkryp och katter(!) som kommer in. När de då tar sig ner i linneskåpet är det ett utmärkt tillfälle att fånga in dem. Vi är djurvänner i vår familj och använder oss av burfällor, d.v.s. inga djur kommer till skada. Sedan släpper vi ut dem på ett för möss trevligt ställe där de kan bo i stället för hemma hos oss. Men det är viktigt att det inte är för nära vårt hus. Svågern är biolog och forskare, som upptäckaren av de skånska dvärgmössen (har tidigare enbart observerats i Dalarna) har han figurerat både i radions Naturmorgon och Hemmets Journal. När vi fångade en del möss förra vintern blev han intresserad och ville låna dem och ha som jämförelseobjekt till dvärgmössen. Det fick han gärna. Observera: svågern är också djurvän, han utsatte inte våra möss för några otäckheter. Han tog bara små, små hudprover från dem, för att kolla typ DNA, genom att göra ett litet, litet hål varje öra. Jag tror att det känns ungefär som när man själv tar hål för örhängen. Därefter släpps de fria på något trevligt ställe. Vi fångade som sagt ett antal möss och sorkar som hämtades av svågern. En morgon hade vi en mus i fällan som såg lite konstig ut, han hade liksom märken på öronen. Vid närmare granskning var det inga märken utan snarare hål. Möss brukar ju inte ha hål i öronen. Vad var detta? Svågern kontaktades. Hans beskrivning av hudproverna från öronen stämde helt överens med vår mus öronhål. I det läget blev man lite mörkrädd, var vi hemsökta av möss? (Ja, det var vi ju faktiskt, men inte på ett sån’t sätt.) Hade musforskaren någon naturlig förklaring till detta, var det någon sorts långdistansmus vi hade att göra med? För den saken var helt klar, musen i fällan var den samma som vi hade fångat veckan före (ganska korkad mus, måste man säga). Svågern hade en förklaring. Han hade varit bussig nog att skjutsa musen hem och släppt av honom vid vår brevlåda (för att han inte skulle känna sig vilsen). ”Tack, schysst!” sa musen och sprang raka vägen in till oss igen.

Årets första mus hade jag tänkt släppa ut en bra bit bort från oss, invid en förskola med många uthus. Det är en mycket snäll och söt mus. Och tänk så bra för den lille muslingen med alla smulor och mat som barnen tappar. Men jag hann aldrig genomföra min plan. Stordottern hittade honom, tyckte jag var grym som lät honom sitta inspärrad i en så liten bur (fast jag hade gett honom mat) och släppte ut honom vi bortre tomtgränsen. Själv får jag väl försöka leta reda på var de tar sig in i huset. I år får de faktiskt nöja sig med fågelmat och värmen i pannrummet.

En annan bild av Mexiko

Beyond Borders på Skissernas museum
Beyond Borders heter utställningen om mexikansk konst som öppnades söndagen den 10 oktober på Skissernas Museum. Det var mycket folk på vernissagen så det var inget bra tillfälle att fördjupa sig i utställningen. I stället återvände jag några dagar senare. Lätt stressad som jag var, valde jag att börja med att se Minerva Cuevas film Disidencia v 2.0 för att komma ner i tempo. Cuevas välgjorda film visade sig vara en utmärkt ingång till utställningen; och jag förflyttades raskt från Lund till Mexiko. Filmen är en berättelse om aktivism och vardag. Livliga demonstrationer varvas med stillsamma betraktelser av klotter och politiska slagord. Allt binds samman av bildernas rytm och den specialkomponerade musiken som skapar en fördjupad stämning. Filmen skildrar främst stadslivet men med landsbygden och det agrara närvarande runt hörnet. Majskolven är ett ständigt återkommande motiv. En symbol för livet och landets viktigaste gröda; och därmed en konkret förutsättning för överlevnad på samma sätt som traktorerna som bildar ett eget demonstrationståg.

I stora, övre galleriet har man blandat skisser ur den egna samlingen med inlånat material av samtida mexikansk konst. Denna blandning vinner både den historiska samlingen och den samtida konsten på. Det äldre materialets nya placering och sammanhang gör att jag ser dem med nya ögon. Även de skisser och bilder som jag såg dagligen då jag jobbade här under en period aktualiseras. Samtidskonsten i sin tur får ett större djup när den förankras i en konstnärlig historia. De äldre arbetena är en konst full av symboler och historiska referenser. Mexiko har en mycket rik och omvälvande historia, från aztekiskt rike till spansk koloni och vidare till 1800-talets frigörelse och den sociala och agrara revolutionen under 1900-talet. Gestaltningen är en blandning av social realism och myt, ofta i en modernistisk form.
Skisserna till muralmosaiken Vatten, Eld, Jord och Luft är uppbyggd av symboler. Mosaiken finns på Medicinska fakulteten i Mexiko City och skapades 1957 av Fransico Eppens. De två slingrande ormarna i mosaikens mitt symboliserar den aztekiske regnguden Tlaloc och vattnet. Jorden symboliseras av modersgudinnan Coatlicue som håller ett pollenkorn och ett groende majskorn i sina händer, samt av dödskallen som slukar majskolven vilken samtidigt får näring från röttena på kraniets skallben. De tre ansiktena i mosaikens mitt representerar aztekerna, spanjorerna och den moderne mexikanen.


Francisko Eppens skapade även Mexikos stadsvapen, en örn som håller en orm i munnen. Stadsvapnet, i form av en marmorrelief på fasaden till det före detta Utrikesministeriet, använder sig gruppen Tercerunquinto av i en aktion som genomfördes den 2 oktober 2008. Datumet är centralt eftersom det var årsdagen av en studentmassaker 1968. Statens skuld framhävs genom att marmorreliefen på platsen för massakern plockades ned, för att dagen därpå åter monteras upp. Aktionen visas i en film. Tercerunquinto gjorde även tre skalenliga blyertsteckningar av monumentet och bjöd in kolleger och vänner att hjälpas åt med att sudda ut teckningen.

Den offentliga konsten har haft en betydelsefull funktion i uppbyggnaden av det moderna Mexiko. Efter revolutionen 1920 fick den offentliga konsten ett politiskt uppdrag, detta har bidragit till att Mexikos muralmåleri har fått ett världsrykte.
En av de främsta konstnärerna var Rivero Diega. I övre galleriets främre del hittar man skisser av Rivera samt hans orginalmålning The New Deal; en del av muralmålningen Portrait of America som han utförde för New Workers’ School i New York 1933. Muralmålningen utfördes på 21 fristående pannåer av betong för att vara flyttbar. Tidigare samma år hade hans påbörjade muralmålning Man at the crossroad, på Rockerfeller Center i New York, rivits ned då Rivera vägrade ta bort Lenin ur målningen. Här finns även några mindre bilder av Frida Kahlos arbeten.

Exempel på socialt engagemang i samtida tappning hittar man i Torolabs projektet One Degree Celsius från 2008. Det handlar om att förbättra människors livsmiljö på ett
högst konkret sätt. Syftet är att förbättra klimatet i Culicán genom att "exportera" växter från den botaniska trädgården ut i stadslandskapet. Presentationen av projektet och blandningen av konst, natur och vetenskap har likheter med The Orchid Research Project som den malmöbaserade konstnären Nils-Magnus Sköld arbetade med i början av 00-talet. Sköld undersökte då möjligheten att odla orkidéer med en billig metod utarbetad av Nasa för att på så sätt främja fattiga länders inkomstmöjligheter och samtidigt skydda de vildväxande orkidéerna.

Avslutningsvis vill jag nämna ytterligare två samtida verk. Ayate Car bygger egentligen på en uppgivenhet från konstnärens sida, men hon lyfter problemet på ett mycket effektivt sätt – med humorns hjälp. Betsabee Romero låter en gammal Ford i ny skepnad spela rollen som imigrant, och föra fram en bön till högre makter. Hon menar att det krävs ett mirakel för att lösa problemen vid gränsen till USA. Den rosendekorerade bilen, som är en budbärare till Jungfru Maria, anspelar på folkliga traditioner. Bilen är dokumenterad i ett foto samt har huvudrollen i en film. Där ses den fräsa runt i möjliga och omöjliga sammanhang på det mest absurda sätt, som bara kan jämföras med Monty Phyton’s Flying Circus.


Gränsproblematiken är även något som Judi Wertheim behandlar i Los Brincos. Los Brincos är en specialdesignad sportsko med bland annat inbygd karta, kompass och ficklampa som tillverkades i 1000 exemplar. Skorna delades ut gratis till behövande på den mexikanska sidan av gränsen, förutom ett fåtal som såldes som exklusiva designobjekt i San Diego. Tillverkade i Kina är skorna också en kommentar till det globala flödet av varor och arbetskraft. Los Brincos är ett bra exempel på konstens närapå gränslösa möjligheter och efterlämnar en välbehövlig optimism.

Skissernas Museum har en unik samling skisser av Mexikos världsberömda muralmåleri. I utställningen Beyond Borders får man en exklusiv inblick i Mexikos konst och kultur; en kultur och historia lika spännande och lockande som min barndoms äventyrsböcker. Passa på att ta del av den. De utmärkta texterna i utställningen ger en intressant bakgrund till verken. Beyond Borders pågår fram till den 23 januari 2011.

Vill du veta mer om Mexiko kan jag rekommendera TV-programmet Kobras avsnitt den 12 oktober (se SVT play). I programmet ingick bl.a. en intervju med Minerva Cuevas, som jag kommer att återkomma till i ett senare inlägg. En helt annan beskrivning av Mexiko får man i Gilbert Hernandez skildring av den lilla byn Palomar långt ute på Mexikos landsbygd. I ett antal seriemagasin skildrar han kärleksfullt invånarna och livet i det lilla samhället, som utspelar sig i en obestämd samtid i skuggan av myterna. En av mina verkliga favoriter.

Om du vill läsa mer om mellanamerikansk samtidskonst ska du gå in på ”Tidigare texter” här intill. Där hittar du två texter om mitt möte med kubanska samtidskonst tidigare i år. Scrolla ned till datumen 3 och 29 mars, rubriken är ”På äventyr i Havanna”, del 1 och 2.

Squashtider

Och hur man blir av med dem på ett gott sätt
I vår trädgård finns det fortfarande en hel del kvar att skörda. Både morötter och rödbetor ska grävas upp, och jordärtskockorna som jag odlar för första gången och är lite osäker på. Jag fick knölarna av mina fastrar förra hösten så där har de stått och växt sedan dess. Men å andra sidan håller sig rotsakerna bäst så länge de är kvar i jorden; så vida inte en gråsugga bestämmer sig för att flytta in och gräver ut en underjordisk grotta. Det har hänt förr, fast i potatis. Det som dock har gett oss mest mat på bordet i år är squashen. Den har vuxit så det knakar, på det sätt som squash kan göra när den är på det rätta humöret. Det är märkligt att det humöret infinner sig just det året när man har tre squashplantor i stället för en eller två. Jag förgrodde fröna i ett söderfönster i våras. Ibland kan fröna vara lite kinkiga och det kommer inte upp nå’nting, trots att man gör allt vad man kan för dem. Därför brukar jag så några extrafrön. I år kom alla upp. En planta fick Elin men de andra fick flytta ut i grönsakslandet. Och se’n satte de igång att växa. En gammal klasskompis föräldrar planterade en gång 15 squashplantor, när de skulle prova på att odla det för första gången någon gång på 80-talet. Om du inte har någon erfarenhet av squashodling kan jag tala om för dig att tre plantor räcker mer än väl för en hungrig familj på fem personer. Hur mycket squash man får, och vad man gör med den, när man har 15 plantor är en lätt svindlande tanke. (Det här var dessutom innan komposten var allmänt känd.) Man får hoppas att de inte var så'na som tycker att de måste ta vara på all skörd.


För att inte känna sig omsprungen av squashplantorna ska man skörda squashen medan de är relativt späda, s.k. succini - ungefär i storlek som en kort gurka, och innan de kommit upp i 1 kg-klassen. Jag har i höst hittat två jättebra recept där man både får avsättning för mycket squash och väldigt god middagsmat. Vegetariska är de dessutom. Om man inte har någon egenodlad har jag sett att den är billig i grönsaksdisken nu.

Receptet på squashplättar hittade jag i Coop:s medlemsblad dit Terese Taylor hade skickat in det. Tack Terese, hälsar hela familjen. Rätten är av grekiskt ursprung och kallas kolokithokeftedes.

Det här behövs:
900 g squash
2 ägg
200 g fetaost
2-2,5 dl mjöl
1 tsk salt
svartpeppar
olivolja

Gör så här: Riv squashen grovt, lägg den i ett durkslag och pressa ur så mycket vätska det går. Blanda squashen med ägg och kryddor. Tillsätt mjöl och smulad fetaost. (Det blir inte för tjock smet, jag lovar) Stek små plättar i stekjärn eller plättlägg. Servera med pitabröd, tzatziki och grönsaker.

Receptet på mild squashsoppa med majs och cheddar kommer från Lisa Föhrare Winblad som skriver om mat i Sydsvenskans söndagsdel. Jag gillar både hennes recept och hennes sätt att skriva. Hon är väldigt kunnig och inspirerande. Kanske var det det här receptet som hon hittat på en engelsk matblogg.

Det här behövs:
400 g squash
2,5 dl majs
0,5 tsk timjan + 0,5 tsk salvia
1 msk buljongpulver
knappt 1 dl skivad salladslök
2 msk finosherry ell. 0,5 dl vitt vin
1,5 dl grädde
2 dl mjölk
2 dl (ca 80 g) riven cheddar (Det går även bra med parmesan eller västerbotten. Jag ha provat.)
3-4 dl kokande vatten
ett par stänk tabasco (eller min favorit - cayennepeppar)

Så här lagar jag soppan (något förenklat jämfört med Lisa): Skär squashen i ungefär 2 cm-kuber. Fräs lök och squash tills de mjuknar. Tillsätt majs och kryddor. Tillsätt grädde och mjölk. Låt puttra tills allt är mjukt. Mixa soppan slät. Tillsätt osten. Späd med hett vatten. Jag brukar inte ha i allt vattnet, vill inte ha den för tunn. Smaka ev. av med salt.

Det här inlägget blev skrivet i sista minuten. Dagen efter att jag började skriva var squashtiden över. Frosten kom.

Natur versus kultur

Jag har lite för mycket att göra just nu. Tiden räcker enbart till några korta betraktelser över fascinerande fenomen i vardagen.

När naturen dominerar över kulturen.

Inte en käpp i hjulet men minst lika effektivt med en stam, numera stubbe, i ramen.

Den urvuxna cykeln parkerades i vårt taklösa garage för fyra år sedan, och se vad som kan hända. Ett frö börjar växa och plötsligt har det vuxit upp ett träd, någon sorts sälg, genom cykeln.






När naturen inspirerar kulturen, närmare bestämt tekniken och formgivningen.


Vad tänkte de på egentligen, eller snarare vad tänkte de inte på, när de formgav Elektrolux EW1075F:s nålfilter? Och hur kul hade de; kan det ha varit en digital 3D-modell inblandad? Kan män använda nålfiltret till något annat än nålfilter?

Det fungerar i vilket fall mycket bra, och samlar mycket ludd.

När kultur inspirerar kultur, i form av formgivning.


Den här gamla godingen har jag haft länge i mina gömmor. Jag tror bilden fanns med i en möbelbroschyr som damp ner i brevlådan i slutet av 90-talet. Det var förälskelse vid första ögonkastet och bilden sparades i en särskild låda ända tills nu. Det som intresserar mig är bordet och framför allt bordets underrede, som tyvärr delvis är skymt av ett paket.

Visst är det ett drömbord! Alltså ett som verkar naturligt i drömmar, men inte i verkligheten. Och se så trevligt man kan ha runt ett sådant bord. Men var är violinisten?

Bortskänkes

Jag har påbörjat en utrensning i trädgården.

Nej nej, det där är inte jag. Men jag kunde inte låta bli att ta med bilden i det här sammanhanget. Jag är tvärtom ganska mesig när jag går fram. Det ser verkligen förfärligt ut men ändamålet är gott. Vi håller på att installera jordvärme; och det är inte trädgården som drabbas utan framsidan av tomten. Åter till mitt egentliga ämne...

En del av trädgårdsväxterna har en fantastisk förmåga att yngla av sig, allra helst på grusgångarna. De är tydligen en idealisk barnkammare för små frön. Nu har dessa minstingar blivit väl många och tillräckligt stora för att flytta hemifrån. Alltså söker jag hugade odlare som behöver nya plantor till sin trädgård, balkong eller sina krukor och som kan ta sig an den fortsatta uppväxten. Planteringstiden är den rätta.

Följande växter finns för avhämtning:

Stenkyndel (se bilden)
Höstblommande med ljust lila blommor (krukade).

Vitblommande purpurklätt (se bilden)
Silvergrått, övervintrande bladverk (krukade).

Höstanemoner
Ljust rosa, starkväxande.

Storfryle.
Vintergröna tuvor med ljusgröna blad. Marktäckande.

Kaukasisk förgätmigej
Ljuva, blå blommor i juni. Vacker bladverk.

Daggkåpa
Vackert bladverk och skira blomställningar.

Spansknäva
Blommar i rosa hela sommaren. Utbrett växtsätt.

Småblommig skogsclematis
Gulvita blomknippen i augusti, liknar "Summersnow". Starkväxande.

Stockrosor
Enkla blommor i osorterade färger.

Anmäl ert intresse här i bloggen. (Ni som känner mig kan ju också ringa eller maila.) Så ska vi nog kunna komma överens om överlämnandet. Obs. de som inte är krukade måste grävas upp på plats.

I damernas modevärld

En verklig djupdykning med historiska vingslag

Jag brukar då och då, men tyvärr lite för sällan, lyssna på programmet Stil, detta eminenta radioprogram om mode som sänds i P1 på fredagar. Till och med maken, som är tämligen ointresserad av mode lyssnar ibland. Susanne Ljung är programledare och ibland medverkar till och med bloggkändisar, som Översättar-Helena. Programmet jag hörde sändes den 10 september handlade bland annat om Marlene Dietrich och en ny tidskrift som heter "The Gentlewoman". Reportagen var som alltid väldigt intressanta, jag blev väldigt sugen på att läsa en Marlene Dietrich-biografi. Om "Gentlewoman" berättades det att det är en modetidning med ett annat fokus än den traditionell damtidningen. Mindre ytligt mode och skönhet och mer intellektuellt om mode och vad kvinnor gör och åstadkommer, t.ex. i sitt yrkesliv. Det där låter ju bra, men det där sista är långt ifrån något nytt.

I föräldrarnas gömmor kan man hitta både det ena och det andra, t.ex. Svensk Damtidning från år 1909 (just det, "den kungliga veckotidningen"). Visst verkar det spännande! Jag hoppades på lite modereportage från förra 00-talet, något inredningstips och kanske lite skvaller om dåtidens kungligheter. Men ack vad jag bedrog mig. 1909-års Svensk Damtidning var av en helt annan kaliber. På första sidan hittar man ett foto av fröken Ina Almén, vd för affärsrörelsen Svenska Hem (en butikskedja). I andrasidans artikel berättas det om det framgångsrika företaget. Här kan man bl.a. läsa "Nu har Svenska Hem slagit igenom och intar en position som många andra vanliga affärsföretag skulle skatta sig lyckliga att äga. Eller hvad sägs i dessa dåliga tider om en nettovinst som motsvarar en förväntning af det tillskjutna kapitalet på 32%?" (Jag inser att jag nu har snöat in rejält - men jag kan inte motstå. Det kan vara min ekonomiska bakgrund som spökar. Hav öfverseende!) Denna konsumentförening hade under det senaste räkenskapsåret, 1908 alltså, gjort en vinst på drygt 15 000 kronor. Framgången härleddes till den kooperativa formen (något att tänka på i dessa moderattider), en direkt förbindelse med producenter, av ägg, smör, grönsaker och frukt (närodlat!) och sist men inte minst, låga priser (alltid lika aktuellt). Det står även en ingående beskrivning av utvecklingen av medlemsantalet, andelskapitalet och omsättningen. Men det där får ni läsa själva. Säg bara till så mailar jag över en kopia av artikeln. Jag väljer i stället att avsluta referatet med ännu ett citat: "[...] utan Ina Almén hade Svenska Hem aldrig blifvit hvad det är. Som svenska kvinnor kunna vi alla glädja oss åt att ett så duktigt och framgångsrikt kvinnoföretag som Svenska Hem existerar i vårt land." Vad sägs om det, Gentlewoman?

Därpå följer en artikel om Hvita bandets opinionsmöte mot kvinnlig betjäning på Göteborgssystemet, eftersom det skulle innebär ”en stor sedlig och moralisk fara”. (Det här stämmer mer överens med mina förväntningar på dåtidens damtidningar.) Signaturen E-t har besökt fröken Marianne Nordqvists ateljé för konsthantverk och insett att handarbete vore en lämplig kvällssyssla även för herrar. (Ganska framsynt, tycker jag.) Sedan finns det förstås noveller och annonser. I annonserna känner man mer igen dagens damtidningar. Här hittar man såväl mode som skönhet, t.ex. svaret på skönhetens hemlighet – Crème de Louise, som saluförs av Parfymeri Louise. Spetsblusen Esmeralda beskrivs som såväl förnäm, elegant och välsittande. Man kan få generande hårväxt borttagen med pulvret ”Mignon”; ”På en minut bländhvita tänder” med hjälp av impregnerad tandborste; eller den svenska Medico Vibratorn som är bäst för "massage av kroppens alla delar”.


Om man bortser från vissa annonser så var det här alltså en mycket seriös tidning som har få likheter med den nutida Svensk Damtidning (som man f.ö. också kan hitta i föräldrarnas gömmor). Och jag måste erkänna att jag är ganska imponerad, och djupt fascinerad. Modet från förra sekelskiftet får jag dock leta vidare efter. Har jag riktigt tur kanske jag kan hitta ett specialnummer med höstmodet 1910.

Oops, och plötsligt var det höst…

Plötsligt en dag är det bara så tydligt att det har blivit höst, och man vet inte exakt vad det är som gör att känslan infinner sig. Är det att det har blivit lite svalare, att alltfler av åkrarna är upplöjda eller för att svalorna är försvunna? I butikerna och tidningens annonser var det säkert en månad sedan de började göra reklam för höstkläder. Och i blomsterbutikerna plockade de fram cyklamen och frosthärdiga gröna växter redan i augusti. Varför denna brådska, när cyklamen ska glädja fram till november och kanske längre? Jag förstår det inte. Visst blir det höst så sakteliga, och visst blir de varma och soliga dagarna allt färre. Men det är faktiskt högsäsong för sensommar, brittsommar, dahlior och mycket annat som signalerar sommar i starka färger; så varför skulle det inte kunna finnas mer o-mörka och o-varma kläder?

Nytt, nytt, nytt. Förändring, förändring , förändring. Att allt går fortare nuförtiden är ett välkänt faktum. När jag i tonåren var aktiv ryttare var hösten den bästa tiden ur ridsynpunkt. De många stubbåkrarna inbjöd till långa galopper. Det kändes nästan som om det var en oändlig prärie man red fram över, och inte laholmsslättens ändliga åkrar. Nu för tiden är tröskorna så mycket större så skörden går fortare, och därmed kan även stubbåkern plöjas tidigare. Det är även vanligare med höstsådd, så stubbåkrarna får inte ligga kvar lika länge som förr. För 150 år sedan, när större delen av befolkningen bodde på landet, levde man också i en ständigt föränderlig värld men förändringen var oftast långsam och förutsägbar: årstidernas och vädrets skiftningar, växters och djurs tillväxt och död. Eftersom arbetet, och därmed överlevnaden, helt styrdes av naturen och årstiderna var det nödvändigt att noga notera förändringarna.

Är detta en orsak till att vi har behov av förändring och omväxling? Att det en gång har varit en högst konkret förutsättning för vår överlevnad? I dagens samhälle är vi inte lika beroende av naturen och förändring skapad av människor har fått ersätta naturens. Vi handlar nytt, möblerar om, renoverar kök och badrum och hakar snabbt på nya moden och trender. (Det finns förstås även orsaker som slitage, ekonomiska möjligheter, sociala krav mm ) Den miljö de flesta av oss har omkring oss, på jobbet, i sta'n och i kvarteret där vi bor, är ganska oföränderlig. Det mesta ser likadant ut hela tiden. Undantaget är grönskan samt butikernas skyltfönster som delvis styrs av årstiderna. Men butikerna vill också styra årstiderna och få oss att börja köpa varma kläder i augusti, två månader innan vi verkligen behöver den. Det är synd. Jag tror att människan har ett stort behov av förändring och omväxling, men i lagom takt. Och utan att det nödvändigtvis behöver handla om att konsumtion.

Om du har en trädgård har du en av de bästa möjligheterna att få uppleva förändring och variation. Precis som i naturen sker förändringen i trädgården hela tiden, antingen vi vill det eller ej. Det finns växter som växer upp, blommar och dör året runt här i södra Sverige. Det går bara lite långsammare under de kalla månaderna. Så om du kan, odla din trädgård och upplev de små, långsamma och ständigt pågående förändringarna. Svalorna har visserligen flyttat men snart kommer Nakna jungfrun. Och än har hösten inte vunnit slaget, det kommer fler sommardagar utan varma kläder. Det är jag säker på.

(Nakna jungfrun kallas också för Tidlösa, eller Colchicum autumnale)

Ivan – ogräsets fiende nr 1

Hallå där i grönskan! Du har väl inte gett upp och lagt trädgårdsambitionerna på hyllan bara för att sommaren börjar ta slut? Nu när dessutom mina bästa ogräsrensningstips kommer. I min trädgård kommer nu ogräset igen med full kraft efter julis torka och värme och augustis rekordregn. Jag har faktiskt glädjen att presentera mitt livs outstanding-bästa ogräsbekämpnings-tips. Den här metoden är inget för den räddhågsne och har en hög investeringskostnad, både i pengar och känslor, men resultatet är som sagt outstanding.

Jag kommer nu att redovisa metoden steg för steg. Gör så här:
Steg 1 Köp en mycket liten och mycket dyr sköldpadda (jag vågar inte tänka på kilopriset) Helst som högt efterlängtad present till t.ex. din 9-årige son (som har väntat på sin sköldpadda i ett halvår).
Steg 2 När sköldpaddan har hunnit bli en högt värderad familjemedlem (i vår familj efter två dygn) tar man ut honom i trädgården.
Steg 3 Se till att sköldisen springer bort. Detta låter kanske svårare än det är. I vårt fall placerades han i en provisorisk bur, under en liten nätkorg, medan vi vände ryggen till i ca tio minuter. När vi kommer tillbaka är han puts borta. Nu kommer den jobbiga fasen.
Steg 4 Se till att inte hitta sköldisen. Trots att sonen gallskriker och hela familjen är engagerad och letar precis överallt. Spana även efter honom i gryning och skymning för då brukar kryp som han vara ute och röra på sig. Passa samtidigt på att ta ihjäl mördarsniglar.
Steg 5 Det viktigaste - Utrensningsfasen. Förklaring: Vad gör man då när man har en 2000-kronorsklimp på rymmen i trädgården och har letat överallt? Jo, det är då man måste börja rensa. Dels för att det ska gå lättare att upptäcka honom, dels för att öka sannolikheten att man ska hitta honom av en slump. Så det är bara att sätta igång. Men man måste vara försiktig. Inga klumpiga tofflor som kan åsamka en liten sköldis de mest fasansfulla blessyrer. Grenhögarna från häckklippningen måste plockas upp gren för gren för att man inte ska råka få med något litet och värdefullt. Och inga vassa redskap, händer är att föredra (handskar är OK). Min taktik var att tänka som en sköldpadda och använda mig av krypmetoden (byxor med knäskydd är oumbärligt). Det är fantastiskt så många gråsuggor man skrämmer livet ur och undangömda mördarsniglar man hittar när man långsamt kryper fram i undervegetationen.

Resultatet var fantastisk! Inte ett löv på fel ställe och maken gick fram som en fullkomlig stormvind bland kirskålen. Jag vet inte hur många korgar och rullebårar (halländska för skottkärra) vi tömde, fastän vi bara hann med ca 1/6 av trädgården. För efter 1 1/2 timmes idogt arbete hittade maken den lille, under en tuva vildvuxet gräs.

Glädjen var STOR! Vi hittade honom ungefär en meter från buren. De är luriga rackare, de där små. En trött, obegripligt hungrig (foderrekomendationen från djuraffären är ogräs!) men märkbart upplivad liten sköldpadda återfördes till sin låda. Vi har uppenbart fått en äventyrs-skölpadda i familjen. Slutet gott, allt gott. Men i fortsättning kör vi med koppel på Ivan.

För er som tycker att ovanstående metod är väl äventyrlig så kommer här alternativa bekämpningssätt:

Mitt bästa redskap är den nyinköpta svanhalshackan. (Misstänker att den heter så eftersom den nedre delen av skaftet har en elegant böj. Säkert ergonomiskt eller nå’t…) Jag föll för den eftersom bladet och fästet var smitt i ett stycke, och därmed borde det gå att slipa bladet när det blivit slitet. På vanliga ogräshackor är bladet en påsatt del på järnfästet. Så när bladet väl är slitet är det inget att göra åt. Och hemma hos mig slits det verkligen. Inte så mycket eftersom hackan används så ofta som p.g.a. våra grus- och lerjordsgångar. Om man inte har luckrat ordentligt blir gångarna i det närmaste betong när det är torrt. Denna konstruktionsfördel var dock inte den enda. Väl hemkommen med hackan visade sig att den dessutom ska vara självslipande! Hur detta fungerar på våra trädgårdsgångar återstår att se.
Det finns även en mindre styrkekrävande metod för att hålla grusgångarna rena – med grovt salt. Man ska strö på ganska mycket salt; inte i samband med regn eftersom det då löses upp för snabbt och inte hinner verka. Jag har ännu bara hittat en ogrässort som överlever en omgång salt. Min mor kallar det gåragräs, något annat namn har jag inte. Den här metoden fungerar även på kullersten och granitgångar. Betong har jag aldrig testat det på, och på marktegel kan det bildas vita saltfläckar. En enkel, billig och relativt miljövänlig metod. Man gör det ogästvänligt för ogräset genom att skapa en havsnära jordmån. Jag brukar köpa säckar med tösalt på Granngården, men det finns säkert att få tag på på annat håll också.
Mitt andra favoritredskap är min minigrep. Den är t.ex. jättebra när man vill luckra jorden i rabatten, utan att skada andra växter, för att komma åt kvickrotens rötter. Kvickrot är fullkomligt hopplöst och slingrar sig in överallt. Men rotsystemet är relativt grunt så genom att luckra jorden och dra upp gräset med rötterna kan man få ett visst övertag. Och antagligen vinna kampen, om man är tillräckligt ihärdig.
Nog om detta för idag. Maskrosorna får vi rensa en annan gång.

En väckarklocka?

Apropå "Skapande skola"
Det här inlägget kommer det att handla om ett av mina favoritämnen – konstpedagogik. Dessutom handlar det om statliga anslag. Därför vill jag redan nu varna känsliga personer för att texten kan uppfattas som agiterande, torr och tråkig. Alltså, läs inte längre om du inte vill bli påverkad i en fråga som du egentligen inte alls är intresserad av. (Fast å andra sidan kan det också vara spännande att vara lite djärv…)

I dagens kulturdel i Sydsvenskan kan man läsa om ”Skapande skola”, en statlig satsning för att få mer kultur till Sveriges skolor. I år fördelar Kulturrådet 112 miljoner kronor till skolor och kommuner som vill satsa på kultur i skolan och stimulera till eget skapande. För att söka bidraget krävs det en handlingsplan för hur pengarna ska användas. Rubriken på artikeln är ”Kommuner missar bidrag” och redovisar bland annat hur pengarna hitintills har fördelats mellan Skånes olika kommuner och skolor. I år har Lund inte ansökt alls och Malmö stad hamnar först på 7:e plats, omsprungen av både Vellinge och Eslöv. Det är ganska märkligt! Mest pengar får Helsingborgs stad med 1,45 miljoner kronor.

Varför är det så här, varför söks det inte mer pengar? Låt mig gissa. Kanske är det en kombination av brist på tid, idéer och engagemang som gör att skolor och kommuner missar bidraget. Det är väldigt synd eftersom det innebär missade arbetstillfällen för fattiga konstnärer. Men å andra sidan kanske detta är något som man kan påverka. Om de som ska skriva handlingsplanen för kulturaktiviteterna hade en mängd olika sorters färdiga, kostnads-specificerade projekt att välja bland, borde sannolikheten öka för att de fick loss tummarna och faktiskt sökte pengar. En kompis till mig som är konstnär har gjort just detta. Hon erbjuder skolor färdiga, kreativa paket. Glädjande nog är det många som nappar på hennes erbjudande. Hon är själv ganska förvånad över att det går så bra som det gör. För henne har det äntligen lossnat. Det här borde fler kunna göra, var för sig eller gruppvis. Det är ju så teatergrupperna arbetar sedan länge. Deras affischer brukar vara det som är mest spännande på skolornas anslagstavlor. Kanske är det dags för lite affischer med konstprojekt? Och är det någon som behöver hjälp av en idérik och mångsidig konstpedagog, så är det bara att säga till.

Gå och se – Yeal Bartana

Konstnären som har skapat min favorit-konstfilm ställer just nu ut på Moderna Museet Malmö. Hon heter Yael Bartana. Första gången jag såg hennes film ”Trembling Time” var 2003 i en utställning på Rooseum. Det var i samband med att Yael under sex månader hade arbetsrum på Rooseum, en form av konstnärsstipendium som bl.a. inbegrep arbetsplats och boende i Malmö. Filmen visar i förstone något så trivialt som bilar i mörkret som kör på en flerfilig motorväg, enbart upplyst av billjusen. Mer vill jag inte avslöja om innehållet. Vad är det då som gör att jag rankar videon som top-of -the-ten? Filmen är väldigt vackert filmad: ljuset, färgerna, det neddragna tempot. Stämning är suggestiv och ett plötsligt avbrott och spöklika skuggor skapar oro och mystik. Det som utspelar sig i filmen har att göra med den fortfarande unga israeliska statens behov att skapa nya högtider som nationens invånare kan samlas kring. Högtiden i det här fallet är Soldiers Memorial Day. Bakgrundshistorien ger djup till det visuella och tillför ytterligare dimensioner till filmen.


I utställningen ”och Europa kommer att häpna” visar Yael fem nya filmer i en specialdesignad miljö. Ofta visas konstfilmer i mindre, mörklagda rum, avgränsade från resten av utställningen för att inget ska störa upplevelsen. Yael har gjort tvärtom. Även hennes filmer har fått varsitt rum, men i stället för att vara slutna är de öppna. Rummen ligger tätt tillsammans, som hus i en lite stad samlade kring smala gränder. De ordinära boxarnas vita färg och platta tak ger i det här sammanhanget associationer Mellanöstern. Förutom de öppna dörrhålen finns det även fönster som bidrar till genomsiktligheten. Effekten blir att när man tittar på en film påverkas man samtidigt av ljuset och ljudet från de övriga. Ljuden från de andra filmerna, som i ett avskärmat rum hade varit en störningskälla, är här inte en störning utan blir en naturlig del av upplevelsen. Miljön och de olika filmerna skapar en helhet. Jag kommer att tänka på Peter Greenaways film ”Pillow Book” (f.ö. en annan av mina favoriter) och hans användande av flera bildrutor som ger olika vinklar på skeendet. Sammanfattningsvis så är miljön oerhört välgjort, inte minst den genomsiktlighet i utställningen som skapas av dörrarnas, fönstren och ”husknutarnass” placering. Det är inget man svänger ihop på en eftermiddag. Och det har det inte heller gjorts här, utan Yael har haft hjälp av den uppenbart duktige, israeliske arkitekten Oren Sagiv, som hon samarbetat med tidigare, för att skapa utställningen scenografi.

De fem filmerna rör sig alla kring samma ämnen, Israel och dess konflikter och historia. Ett annat genomgående tema är Yaels intresse för propaganda. Utställningens scenografi har också den drag av propaganda: information från flera håll samtidigt, som det är svårt att värja sig mot och stänga ute. Utställningen är ett exempel på det ämne det vill behandla . Till sin form är filmerna mycket olika, här finns filmer baserade på dokumentär fakta, fria improvisationer, filmer med verkliga karaktärer men med en uppdiktad historia och minutiösa iscensättningar. Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går mellan dikt och verklighet.


I filmen ”En förklaring” får man se en ensam sjöman ro ut till en minimal klippa i havet där han byter ut den israeliska flaggan mot ett litet olivträd. Olivträdet har en stark symbolisk laddning: olivgrenen som fredssymbol, olivträdet som symbol för Palestina. Men även det lilla nyttoträdet som en symbol mot nationalism och för odling av jorden och människors överlevnad. Att byta flaggan mot trädet är en mycket vacker gest. Även filmen i sig är vacker och oerhört genomarbetad, samtidigt som den bär propagandafilmens kännetecken. Det syns att Yael har arbetat med en annan sorts propaganda, reklamfilm, under några år i New York. Kamerans fokuseringen på den unga, starka kroppen och det fysiska arbetet kan man känna igen från ett helt annat håll – nazisternas ariska propaganda.


Filmen ”Sommaläger” har en helt annan stämning. Den visar hur deltagare på ett sommarläger arbetar med att återuppbygga ett raserat, palestinskt bostadshus i utkanten av Jerusalem. Arbetet är hårt, smutsigt och primitivt. Här finns inga maskiner som gör det tunga arbetet utan allt görs för hand, med enklast möjliga redskap. Återuppbyggnaden är praktiskt genomförbart enbart på grund av att de är så många som arbetar tillsammans. Filmen är ljudsatt med musik från en sionistisk propagandafilm från 1935, ”Awodah”. Den omsorgsfulla kombinationen av bild och musik, med de upprepade rörelsernas rytm, gör att det hårda arbetet får likheter med dansens lustfyllda rörelser. Vägg i vägg med filmen, närmare bestämt på baksidan av projektionsväggen visas musikens ursprungsfilm ”Awodah”. Rent tekniskt innebär detta att två filmer visas med samma ljud. Det är nästan möjligt att se de båda filmerna samtidigt, men bara nästan. Man har valt att göra projektionsväggen ungefär en meter tjock så jag får gå några steg fram och tillbaka för att kunna se hur ljudet har passats in i de båda filmerna. Det är inte helt tydligt att det visas två filmer i rummet eftersom passagen in i den bakre delen är ganska smal och mörk. Men det är något jag tycker är positivt, att inte allt serveras på ett fat utan att det finns saker att upptäcka om man anstränger sig lite.

Yael Bartana är en fantastiskt duktig filmare och har i utställningen ”och Europa kommer att häpna” skapat välgjorda, intressanta och tankeväckande filmer. Men för mig är fortfarande ”Trembling Time” favoriten. Inte för att den nödvändigtvis är bättre, men för att den är så rätt, så bra, på samma gång enkel och komplicerad. Stillbilder ur ”Trembling Time” hittar du på nätet. De övriga filmerna kan du se på Moderna Museet Malmö till och med den 19 september.

Oj, oj vad det växer

Eller: En trädgårdsägares vedermödor i denna ljuva sommartid

Först går man där och väntar, och väntar. Kollar svällande knoppar och lökväxters toppar, som sticker upp ur jorden. Så kommer den då äntligen och med full fart: körsbärsblom och äppelblom, hägg och syren. Plötsligt är trädgården full, och sedan – överfull. Det är då man känner: ”Hjälp, jag hinner inte med!”

De där små söta ogräs-minstingarna som jag t.o.m. nästan välkomnade i mars, växer nu med en rasande fart. För att inte tala om det fleråriga ogräset som t.ex. kirskål. Kirskålens horder formligen väller fram och anfaller min trädgårdsdomän på alla flanker. Det är bara gräsklipparen som håller den i schack. Eller möjligen ett flitigt handplockande, blad för blad. Sedan är det då de där större växterna, som t.ex. syrenerna som nedtyngd av blom växer ut över trädgårdsgången så att man skulle behöva en machéte för att ta sig fram.

Fast egentligen är det här lyxproblem; att efter blomningen, klippa bort grenar och få det ljusare och luftigare och en bättre struktur. För jag vill ju ha mycket grönska, lummigt och lite djungelaktigt. Då är det lyx att kunna reducera grönskan och få det finare. Det gäller även ogräset i rabatterna. Jag gillar ju att krypa runt, känna doften av solvarm jord, rensa och få det fint i rabatterna så att mina växter kommer fram och inte drunknar i ogräsröran. Men rotskotten från krikonen hade jag helst velat slippa. Jag har lärt mig det nu (av han som bodde i andra änden av byn. Jag kan verkligen rekomendera hans bok ”Brev från min trädgård”) att de vildsint växande plommonen är krikon. En gammal, vanlig läplanteringsväxt i Skåne, innan man kom på att man kunde byta ut dem mot något som inte skjuter så förb…t mycket rotskott. Det här är verkligen en växt som helt på egen hand skulle kunna skapa en djungel.

Ja så är det, vissa växer så det knakar andra får man fjäska för och duttla med i det oändliga och det blir ändå inte så mycket med dem. Till exempel den lilla taniga ”Madame Pierre Oger”, rosorna blir aldrig fler än att man kan räkna dem på ena handens fingrar, men ack så ljuva! En av rosgrannarna, även den noggrant utvald, gammeldags och exklusiv, ”Boule de Neige”, har visat sig vara en dam med storhetsvansinne. Furiöst och hämningslöst brer hon ut sig i rosenrabatten och försöker kväva den stackars beskedliga ”Gerbe Rosen” som står närmast, nöjer sig dock inte med detta utan kastar även sina långa, försåtligt veka grenar ner mot den oskyldiga ”Alba Maximan”. Men när hon väl blommar förlåter man henne för även blomningen är vild och hämningslös: ett berg av ljust rosavita, väldoftande rosor med kronblad så sensuella att man får lust att äta dem. Fast det finns gränser, även för skönhet. Efter att i flera år vält mina stolpar och uppbindningsförsök fick jag i våras nog och plockade fram grensaxen. Under grenmassan blottade sig en 2 m2 stor, kal fläck på gräsmattan, kal sånär som på brännässlan och björnbärsrankan som hade lyckats nässla sig in. Det kändes nästan lite barbariskt att klippa tillbaka halva rosenbusken men i det här fallet behövdes det verkligen något radikalt. I en batalj som denna är grensaxen ett ovärderligt vapen. För den som inte känner till grensaxen kan den enklast beskrivas som en extra kraftig sekatör med långa handtag. Även krikonens rotskott faller som furor när jag plockar fram grensaxen (visserligen skickar de upp nya rotskott så fort jag vänder ryggen till så man får inte ge up; och valborgsbålet blir ju stort). Jag har flera andra favoritvapen i kampen om trädgården, inte minst mitt senaste: den handgjorda, holländska svanhalshackan! Jag lovar, den går inte av för hackor. Men dess lovsång ber jag att få återkomma till. Till dess ”be carefull out there” (i grönskan) och håll ut. Jag är snart tillbaka med flera fiffiga stridstrix.

(Han i andra änden av byn var ingen annan än Sven-Ingvar Andersson, professor i landskapsarkitektur. Tyvärr död sedan några år tillbaka.)