lördag 22 januari 2011

Ett Sverige sett med svensk-mexikanska ögon

Utrotning är temat i två verk av den mexikanska konstnären Minerva Cueva som just nu visas på Skissernas Museum, parallellt med utställningen Beyond Borders. Men det handlar inte bara om utrotning i gängse bemärkelse, rovdrift på djur och natur. Cueva vidgar begreppet till att också omfatta företeelser i vårt samhälle, samhället som en biotop bland många andra.

Idén till temat föddes när Cueva som nyanländ till Sverige upptäckte att här inte finns några postkontor. Postväsendet är inte bara en basal nationell service och gemenskap utan också en av statens vanligaste representationsformer. En av de trådar som binder samman ett lands, mer eller mindre avlägsna, delar till en nation. I Sverige har statens representation, i form av postkontorets personal, minimerats till de tysta, blågula brevlådorna.

I verket Societal Studies PD Extinction har Cueva blandat collage av bilder på människans övergrepp i naturen med inlån från Zoologiska museet i Lund (även det utrotningshotat) och material lånat från ett privat postmuseum. En gammal postlåda får återigen fylla sin funktion och tömmes dagligen. Med Cuevas vykort och Universitetets interna frankeringssystem är det möjligt att utan porto stoppa hälsningar i postlådan. En favör som har utnyttjats av både inhemska och utländska studenter. Cueva gör jämförelsen att nedläggning av en organisation i samhället, t.ex. postkontor, enbart tar en bråkdel av den tid och kostnad som krävs för att bygga upp en motsvarande organisation. Ett faktum som har stora likheter med betydelsen av begreppet utrotning – ett tillstånd då en populations dödlighet är större än dess återväxt, som en effekt av mänskliga ingrepp.


I ett verk med den kryptiska titeln S.G.T. har Cueva och den malmöbaserade konstnären Ylva Westerlund tillsammans skapat en väggmålning. S.G.T. är en förkortning för Skjut Gräv Tig och ett valspråk för en grupp som menar att vargen inte hör hemma i den svenska naturen. Ett annat tema i utställningen är Sverige och det svenska, sett genom svensk-mexikanska ögon. Ylva Westerlund berättar om hur Cueva i sitt möte med svensk natur såg blåmesen som en vacker och exotisk raritet. Därför fick den bli fågelrepresentant för det svenska, med sin blågula fjäderdräkt. Idén till väggmålningen växte fram genom deras samarbete, var för sig samlade de på sig bilder som fick ligga till grund för motivet. I målningen lagras bilder ovanpå varandra, som kopierade med karbonpapper på en och samma yta. Det yttersta lagret utgörs av en lång, horisontell hylla med tätt packade National Geographic som bildar ett gult band tvärs över bildytan. Därnäst, som en betraktare av målningen, den välmående blåmesen på sin gren. Längre in i bilden följer enkla men finstämt tecknade bilder i blått: En man i sky-lift monterar ned Arbetslivsinstitutets skylt, som lades ner 2007. En blåsippsplanta med rötter och allt. Göran Hägglund och strutsen från fjorårets valaffisch. Skelettet av en sköldpadda som en symbol för både de utrotade och det beständiga, ett fossil av en långlivad och uråldrig art.


Minerva Cuevas utställning på Skissernas Museum möjliggjordes av ett Iaspis-stipendium, som gjorde att hon under två månader kunde bo och arbeta i Lund. Ett kulturutbyte som skapat nya möten och gör att nya kontakttrådar bildas, både inom och utom Sverige. Och som för ett ögonblick ger oss möjlighet att se på oss själva genom andras ögon.

Den som vill se utställningen med egna ögon får skynda på, den pågår till och med söndag.

(Iaspis är konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer. Med Iaspis stipendier är det t.ex. möjligt för svenska konstnärer att söka arbetsvistelse i Berlin, New York, Kairo eller Tokyo.)

lördag 15 januari 2011

Juleslit, julefrid o juleslut

Samt ett feministiskt inlägg

Jullovet rullade snabbt iväg, förberedelser, julefrid, nyår och de tre kusiners födelsedagar i dagarna tre. Och nu har även tjugondaknut passerat. I helgen åker granen, tomtar och stjärnor (förutom någon som får hänga kvar för ljusets skull). Jag är ganska förtjust i julpynt (nu blev maken lite bekymrad och tänker på kollegerna på Theoretical and Applied Aesthetics), men i år ska det faktiskt bli skönt att bli av med det. Utom möjligen årets nyförvärv -  madonnafiguren med jesusbarnet på armen. Hon var ett genomtänkt och efterlängtat inköp, och faktiskt en protesthandling. En stillsam protest mot julens mansdominans och den ensidiga fokuseringen på Jesus-barnet och tomten. För vem är det som gör jobbet inför julen, i 95 fall av 100?

(Obs. bilden är arrangerad och har ingeting
med personerna i texten att göra.)
Vem var det som höggravid fick rida på en åsna från Nasaret till Betlehem, kanske med förvärkar, ryggont och foglossningar? Och efter denna utdragna färd föda barn i ett stall, enbart med barnets "styvpappa" som hjälp. Hur många förstagångsföderskor hade gått med på detta? Jag tror inte förlossningsarbetet blev lättare även om Gud Fader höll sitt vakande öga över det hela. Det var ju barnet som var det viktiga och att föda sin avkomma i smärta hör ju till kvinnans lott. Vem var det sedan som fick all uppmärksamhet? Jo, Jesus-barnet och tomten, som kommer med julklappar till minne av de tre vise männens gåvor. Appropå det: Vem handlar sannolikt in de flesta av familjens julklapparna? Som sedan överlämnas av en självgod tomte! Jag tror även här att det oftast är den kvinnliga halvan av familjen. Därför borde julen ha en större kvinnofokusering, för att ära alla de  kvinnor som sliter och kämpar för att familjens jul ska bli mysig, vacker och stämningsfull med god mat och välvalda klappar. Min svärmor protesterade också en gång i tiden genom att sluta plocka fram något julpynt över huvudtaget. Hon fick göra allt jobbet själv och ingen av de tre sönerna eller maken verkade bry sig. Jagvet inte hur länge det dröjde men resultatet blev att min svärfar så smånigom ryckte ut som julpyntantare. Bra jobbat, svärmor! Så, fram för mer Maria-dyrkan, till ära för barnaföderskor och julpysslare, i juletid.