Tillbaka till framtiden– 24 år senare

Jag var på konsert häromsisten. Det tillhör inte vanligheterna. Jag har bandets näst senaste skiva, Artattack. Den kom ut för 24 år sedan; och det var också då de hade sin senaste konsert. Men för mig var det första gången jag såg dem live - Hansson de Wolfe United. De spelade på Lunds Stadsteater måndagen, den 28 november. Maken, som är den av oss som har sett dem förut, bangade och stannade hemma i soffan. Funderade lite på om jag skulle ringa killen som drog med maken på konserten förra gången, då 1981. Han kanske skulle vara intresserad av att hänga på. Men maken kom inte ihåg vad han hette, och det vara kanske lika bra det. I alla fall för maken, som var kursare med honom. (Däremot kom maken plötsligt ihåg namnen på en massa andra kursare som han satt tillsammans med på ritsalen, när vi lyssnade på mina gamla skivor.) Hansson de Wolfe United har alltså, efter ett 24 år långt brake, i år släppt en ny skiva och är ute på turné. Det är inte så ofta man återvänder i tiden på ett så konkret sätt.


Hansson de Wolfe United var ett av mina favoritband en gång i tiden, runt -81 när deras platta Existens Maximum kom, den första av mina två skivor. Därför ville jag självklart gå och se denna reunion konsert. Men jag kände mig lite spänd inför mötet. Vad skulle det vara för några i publiken? Skulle DdWU fortfarande hålla, och skulle de vara bra live? Dom höll! Förutom texterna och melodierna så är det Lorne de Wolfs röst som är det speciella med HdWU. Hans röst är så... Jag kan inte sätta ord på det men det är något med hans röst som ger mig lust att börja spinna som en mysande katt. Ljudet var OK, förutom i ett par låtar där trummorna eller en syntheffekt slog igenom för mycket. Jag kan även tycka att det var för mycket diskant på sången, men kanske är det bara min ovana av att höra soft musik live, eller avsaknaden av öronproppar. Majoriteten av publiken hade grånat hår och var +50 eller t.o.m. +60, d.v.s. i samma ålder som bandets ursprungsmedlemmar. Men där fanns även några ungdommar (de där i 20-årsåldern) i publiken, minst fyra stycken. Det kändes bra för en stackars ensam 60-talist. Förutom Lorne de Wolf var det bara Jonas Isacsson-Savela (jag tror åtminstone att det var han, jag är dålig på namn och han är den ende vars utseende stämmer med 1986-års skivomslag) som stod på scen, förutom ytterligare två musiker. Dick Hansson och Ingrid Munthe är också engagerade men väljer att hålla sig bakom scen.

Det vanliga på konserter är att de spelar för få av de låtar som jag vill höra. Så kändes det denna gången också, i alla fall innan extranumren. Men när jag i efterhand gick igenom spellistan insåg jag att det var ett mycket genomtänkt och "demokratisk" urval av låtar, som oftast knöts ihop elegant av Lornes mellansnack. De spelade bara två från den nya skivan Elektriskt blått, resten bestod av alster från sent 70-tal fram till -86. Ända fram till extranumren vill säga. Då kom både Existens Maximum, Var kommer barnen in och sist Auf Wiedersehen, alla från 1981 års LP. Och det är ju det man längtar efter när man går på en sådan här konsert, att förflyttas bakåt till en svunnen tid och få sjunga med i sina favoriter.

Vart var det då jag förflyttades? Existens Maximum minns jag att jag lyssnade mycket på under sommaren -82 när jag var 17 och nyss hade gått ut ettan på gymnasiet. Scenariot är följande: På sommaren levdes livet, sola och bada i Mellbystrand, gå på disco på Studio One = innestället i Båstad (när man kom in vill säga, men jag tror faktiskt att man gjorde det för det mesta - om än med hjärtat i halsgropen) eller hänga på det berömda Spettet: där man lärde sig vad ett elefantöra var, att en flaska vin (helst Matteus Rosé) blir 2,5 glas var om man delar den på två, och att deras fantastiska choklad- eller kolacoupe's var betydligt mer prisvärda än den Danska Glassbarens i och för sig också fantastiska glass-coupar. Spettet och dess lummiga trädgård, eller rättare sagt själva huset, ligger fortfarande kvar men verkar idag vara en privatbostad. Då, på 80-talet var det dit alla gick - ett verkligt vattenhål, i dubbel bemäkelse. Och allt detta ägnade jag mig år under ett ständigt killspanande! Existens maximum var ett perfekt sound-track till en drömmande och nöjeslysten 17-åring, t.ex. "Varför ska din osäkerhet, komplicera min verklighet.." (eller var det kanske tvärtom?) (ur Beautiful Liar). Texten i "Var kommer barnen in" satte en del myror i huvudet på mig, precis som Factorys "Vi sticker, vi sticker för här blir inga barn gjorda..." hade gjort några år tidigare.

Fem år senare hade det hunnit hända en hel del. Jag var student i Lund och hade precis blivit tillsamman med min blivande make. Den 28 februari 1986 när HdWU hade sin första konsert med den nya skivan, Artattack, skjöts Olof Palme. Bättre turnéstart kan man tänka sig. Jag minns hur jag tidigt på morgonen stod i mitt pentry på Korpamoen, Kastanjegatan och hörde nyheten på radio. Man kunde inte förstå att det var sant, för sådant hände ju inte i Sverige. Vart var världen på väg? Men bortsett från denna ödesdigra morgon lekte livet, lika lätt som snöbollskrigen på Lunds gator. 1986 var en riktig vargavinter, precis som flera av vintrarna i mitten av 80-talet. Jag var nyförälskad och HdWU hade inte lika stor betydelse som soundtrack till mitt liv; men "Vet att du är alltid du / men du och jag är vi" (ur Oberoende vad fursten säger) är en bra beskrivning av läget. På konserten, 2010 alltså, spelades även Det saknas en blues och den sorgset ljuva Utanför tullarna.

Sedan dess har jag inte hört något av HdWU. Ända tills nu, denna vargavinter(?) 2010, när yngsta dottern, Tonnisen, går i ettan på gymnasiet och är en nöjeslysten drömmare; Stordottern, som är student i Lund, har precis flyttat hemifrån och är lycklig tillsammans med pojkvännen i sitt eget bo. Intet nytt under solen, alltså. ”Och jorden snurrar runt/ i sin bana/ i kring solen/ett varv till”, som Hansson de Wolfe uttrycker det (Den nya världen Artattack). Allt kommer igen, eller? Jag kanske skulle testa att spela mina gamla HdWU-skivor baklänges och se om jag kan få höra något spännande budskap. Kanske kan jag få en ledtråd om framtiden. Det kan ju inte skada att prova i alla fall.

Oväntad komik på hög nivå

Ibland har man turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Rätt tid och plats var i torsdags (2/12) kl 12.55 i bilen med P2 på bilradion. Jag är ganska radionördig och lyssnar gärna på P1. P2 är en annan favorit med olika intressanta musikprogram, om och med mer eller mindre obskyr musik. I torsdags var det Monitor (ett program om radiokonst, ljudkonst och elektronisk musik) och det handlade om elektronisk musik från 60-talet. Det här är egentligen inte direkt något intresse hos mig, men det kan vara kul när man stöter på det och det är alltid roligt att lära sig något nytt. Programmets sista inslag var musikstycket Neutron Star av Jan W Morthenson. Det var komponerat och framfört på en dator, som vanligen användes för att styra dammluckor i norrländska vattenkraftverk, och datormaskinsmusiken beskrevs som arkaiskt. Jag tycker det lät som ett stillsamt, minimalistiskt blippande, ungefär som regndroppar. Efterhand intensierades blippandet alltmer till en heltäckande ljudmatta. Och det blippade på för fullt när plötsligt en studiotekniker bryter in och beklagar att de har vissa tekniska problem
med sändningen. Medan vi väntar på att de ska lösa problemen får vi lyssna på lite musik, mer musik, nämligen Vivaldis De fyra årstiderna. Samtidigt fortsätter Neutron Stars blippande opåverkat. En verkligt spännande mix – Vivaldi och datormaskinsmusik!
Det tog lång tid att försöka hitta felet bakom det tekniska problemet, och de lyckades ju såklart inte. Stackars radiotekniker, tröstlöst letande efter denna mystiska störningskälla. Under tiden fortsätter Vivaldi att fila på, även när Neutron Star tar slut och Monitor avslutas. Och fortsätter ihärdigt då nästa program påannonseras och ända fram till nyheterna på somaliska, då Vivaldi får ett hastigt slut. Jag misstänker att den här radioteknikern inte var särskilt van vid experimentell elektronisk musik, och inte vet hur konstigt det kan låta. Man får hoppas att han lärde sig något nytt.

Jag var inne på sr.se för att höra programmet igen. Tyvärr visade det sig vara en repris jag lyssnade på i torsdags och på nätet kunde man bara höra orginalprogrammet som sändes på onsdagskvällen. Men om du vill veta hör det lät ska du lyssna på de sista tio minuterna av Monitors program ”Svensk elektroakustisk från 60-talet” http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2098, och samtidigt lyssna på Vivaldis ”Fyra årstider”, jag är ganska säker på att det var ”Hösten” som spelades (det tycker jag är lite B den 2 december, det borde varit "Vintern"). Radioteknikerns röst får du föreställa dig bäst du kan. Lycka till!

Om du blir mer nyfiken på datorbaserad konst kan jag tipsa om att den sjätte Electrohype-biennalen just nu pågår på Konstmuseet i Ystad http://www.konstmuseet.ystad.se. Jag var faktiskt med och jobbade på den första utställningen 2000 i Malmö. Electrohype öppnade den 27 november och pågår fram till den 30 januari. I årets utställning är temat ”objekt”.

Trädgårdspyssel i novembermörkret

Nu tror ni kanske att det ska handla om att täcka rabatter med granris, tända lyktor och arrangera fint i krukor med blommande julrosor och vackra kvistar. Nej, nej, nej, det här inlägget är betydligt mer hard core än så. Det handlar om att krypa runt i leran och plantera. Jag har nämligen äntligen gått i mål med mitt buxbomprojekt. Detta påbörjades i maj när Granngården (f.d. Lantmännen), där jag är stadig kund av hästfoder, sålde buxbomplantor till ett mycket bra pris. I vår trädgård är det stora grönsakslandet kantat med en låg buxbom-häck. Maken påstår att vi köpte huset eftersom jag var så såld på trädgården. Det där är inte sant. Men att den lilla buxbomhäcken var ett skäl som vägde tungt, det kan jag erkänna.

På ena sidan av grönsakslandet går mittgången. På andra sidan mittgången ligger plommongräsmattan, med på våren friväxande lökväxter i det oklippta gräset. Jag har länge tänkt att det hade varit fint med en buxbomhäck på båda sidor av mittgången. Alltså att det även skulle vara häck mellan plommongräsmattan och mittgången. (Hoppas ni hänger med.) Nu är problemet att buxbom vanligen är ganska dyr, och det går åt några meter. Därför var Granngårdens erbjudande en skänk från ovan. Särskilt när de dessutom sänkte priset från 129 kr för sex plantor till 99 kr. De sista sexpacken sålde de ännu billigare. Det är sån't jag kallar att göra klipp. Så jag passade på att köpa på mig några stycken. Maj är en hektisk trädgårdsmånad, och under sommaren måste man vara noga med att vattna nyplanteringar. Därför grävde jag tillfälligtvis ner dem i grönsakslandet i stället, där det ändå vattnas relativt regelbundet. Och där har det fått stå och vänta, och vänta... För det var ju inte bara att plantera dem snabbt och smidigt på sin rätta plats. Först måste det tidigare kantväxtexperimentet avlägsnas, och det var en del jobb med det. Jag provade för två säsonger sedan att ha storfryle som kantväxt; vi hade en hel del småplantor i trädgården. Storfrylen trivdes utmärkt med den nya placeringen, till och med lite väl bra. Den bredde ut sig mer och mer och var väl expansiv invid grusgången. Jag har ju tidigare i höst försökt hitta nya hem för storfrylens frösådda telningar. Jag vill tala om att det är en kraftfull växt som kräver en stadig hand, inte minst när man ska gräva upp den, och tydliga gränser. Ändå såg den så beskedlig ut första gången jag såg den, flera år innan jag hade en egen trägård, på bild i min första trädgårdsboksförälskelse  -  Ulla Molins "Leva med trädgård". Fast jag borde kanske ha misstänkt något - den stod planterad i stenläggningen. Men jag tycker ändå att hon borde ha nämnt något, min trädgårdsidol Ulla. Nåväl, för en tid sedan grävde jag bort frylen och idag kom buxbomen på plats. Jösses, vad jag känner mig nöjd! Och så snyggt det blev.

Man kan lugnt plantera så länge det inte är fruset. Det är en stor fördel här i södra Sverige. Särskilt för mig som har ett stort ute-behov och ofta är lite sent på det. Nästa projekt blir att gräva grönsakslandet. Det är en äkta Skånsk, fet lerjord här i trädgården och leran behöver vändas och frysa sönder över vintern. Ni skulle se hur mina stövlar såg ut efter att först ha trampat runt i leran och sedan genom de nerfallna löven. Som fötterna på något sorts lövmonster. Egentligen borde jag väl gått tillbaka till grönsaklandet så att löven fastande i leran där, det är ju bra med humus för lerjordar. Jag funderar också på att beställa hem ett lass grus för att fylla på den för kletiga grusgången. Det funkar utmärkt att göra när som helst under året, förutsatt att det inte är snö förstås. En stor fördel med att göra saker i trädgården på hösten är att jag känner att jag ligger före, att jag har ett försprång inför våren. Det är ingen dum känsla. Om du blir sugen på buxbomhäck kan jag tipsa om att Hornbach hade bra pris på sin tidigare i höst. Möjligtvis har de packat undan dem för säsongen, det är ju inte alla som gillar att plantera i november. Men julrosor kan du nog hitta. Se bara till att inte lämna dem ute om det blir långvarig kyla, så här års är de framdrivna i växthus.

Dagens tanke

Om oordning och inredningstrender

Ett rensat och rent soffbord får mina stackars stresskänsliga axlar att sjunka minst 1 dm. Alltför ofta är soffbordet belamrat med tidningar, böcker, muggar, papper, leksaker och annat småkrafs. Jag påstår inte att jag är helt oskyldig själv, jag med mina högar av kultur-delen med intressanta artiklar som inte har blivit lästa än. Men jag tror att det är jag i familjen som påverkas mest av att det är rörigt.

I gårdagens Sydsvenska (den 16/12, s. 24) rapporterades det nya forskningsrön om utmattningssyndrom och stress. Forskaren bakom avhandlingen, psykologen Agneta Sandström tog som ett exempel att arbetsplatser inte bara bör vara ergonomiskt riktiga för kroppen utan även ”hjärnergonomiska”. Öppna kontorslandskap och grupprum med glasväggar är mindre bra, det blir för mycket stimuli för hjärnan att hantera och är påfrestande för uppmärksamhetsförmågan.

Kan detta vara en orsak till att den minimalistiska inredningsstilen med rena, avskalade ytor har fått en så stor genomslagskraft? En annan populär stil är den vita, romantiska eller lantliga inredningsstilen, där till och med bokhyllans böcker ibland döljs bakom ett tunt vitt draperi för att inte störa den vita harmoniska helheten.

Är det dagens höga tempo och en visuell överstimulans i vår omgivning (internet, TV, reklam, butiker) som får oss att välja en visuellt lugn och enhetlig hemmiljö? Det är sån’t man kan fundera på.

Muslingar och annat oknytt

En fördel och nackdel med att bo på landet är att man bor nära djuren. Det är ofta trevligt, men det är en verklig lättnad när flugorna väl bestämmer sig för att stanna hemma hos sig i stallet och slutar upp med sina utflykter hem till oss. Med kylan är det i stället andra småkryp som dyker upp – sorkar och möss. Vårt hus borde inte vara något idealiskt övervintringsställe eftersom här bor fullt med katter (just nu tre, tidigare fyra). Fast de är kanske är för välgödda (katterna alltså), eller tycker att det är skönare att stanna kvar i soffan. I vilket fall, sorkar och möss flyttar glatt in i stugvärmen när det börjar bli kallt utan att låta sig avskräckas av katterna. Ibland om nätterna hör man dem glatt galoppera fram i bjälklaget ovanför vår säng. Vi bor i ett gammalt hus med innertak av masonitskivor. Ljudet av små, små tassar mot masonit är imponerande. Det är lätt att inbilla sig att det är något betydligt större som springer runt där uppe, jag tänker på RÅTTOR! Sorkar och möss har jag inget emot, i princip, särskilt inte när de är utomhus. Råttor är däremot en helt annan sak. Ryyys! Jag gillade inte ens en gång Disnyes "Råttatouille", det myllrades för mycket i vissa scener. Möss och sorkar däremot är riktigt söta, tycker jag, t.ex. den här som jag fångade i en fälla i linneskåpet häromdagen.














Förra vintern hade vi en försikommen mus som gnagde ett litet hål ner i linneskåpet. Problemet är att vi inte kan sätta ut fällor i bjälklaget. Där är det bara småkryp och katter(!) som kommer in. När de då tar sig ner i linneskåpet är det ett utmärkt tillfälle att fånga in dem. Vi är djurvänner i vår familj och använder oss av burfällor, d.v.s. inga djur kommer till skada. Sedan släpper vi ut dem på ett för möss trevligt ställe där de kan bo i stället för hemma hos oss. Men det är viktigt att det inte är för nära vårt hus. Svågern är biolog och forskare, som upptäckaren av de skånska dvärgmössen (har tidigare enbart observerats i Dalarna) har han figurerat både i radions Naturmorgon och Hemmets Journal. När vi fångade en del möss förra vintern blev han intresserad och ville låna dem och ha som jämförelseobjekt till dvärgmössen. Det fick han gärna. Observera: svågern är också djurvän, han utsatte inte våra möss för några otäckheter. Han tog bara små, små hudprover från dem, för att kolla typ DNA, genom att göra ett litet, litet hål varje öra. Jag tror att det känns ungefär som när man själv tar hål för örhängen. Därefter släpps de fria på något trevligt ställe. Vi fångade som sagt ett antal möss och sorkar som hämtades av svågern. En morgon hade vi en mus i fällan som såg lite konstig ut, han hade liksom märken på öronen. Vid närmare granskning var det inga märken utan snarare hål. Möss brukar ju inte ha hål i öronen. Vad var detta? Svågern kontaktades. Hans beskrivning av hudproverna från öronen stämde helt överens med vår mus öronhål. I det läget blev man lite mörkrädd, var vi hemsökta av möss? (Ja, det var vi ju faktiskt, men inte på ett sån’t sätt.) Hade musforskaren någon naturlig förklaring till detta, var det någon sorts långdistansmus vi hade att göra med? För den saken var helt klar, musen i fällan var den samma som vi hade fångat veckan före (ganska korkad mus, måste man säga). Svågern hade en förklaring. Han hade varit bussig nog att skjutsa musen hem och släppt av honom vid vår brevlåda (för att han inte skulle känna sig vilsen). ”Tack, schysst!” sa musen och sprang raka vägen in till oss igen.

Årets första mus hade jag tänkt släppa ut en bra bit bort från oss, invid en förskola med många uthus. Det är en mycket snäll och söt mus. Och tänk så bra för den lille muslingen med alla smulor och mat som barnen tappar. Men jag hann aldrig genomföra min plan. Stordottern hittade honom, tyckte jag var grym som lät honom sitta inspärrad i en så liten bur (fast jag hade gett honom mat) och släppte ut honom vi bortre tomtgränsen. Själv får jag väl försöka leta reda på var de tar sig in i huset. I år får de faktiskt nöja sig med fågelmat och värmen i pannrummet.

En annan bild av Mexiko

Beyond Borders på Skissernas museum
Beyond Borders heter utställningen om mexikansk konst som öppnades söndagen den 10 oktober på Skissernas Museum. Det var mycket folk på vernissagen så det var inget bra tillfälle att fördjupa sig i utställningen. I stället återvände jag några dagar senare. Lätt stressad som jag var, valde jag att börja med att se Minerva Cuevas film Disidencia v 2.0 för att komma ner i tempo. Cuevas välgjorda film visade sig vara en utmärkt ingång till utställningen; och jag förflyttades raskt från Lund till Mexiko. Filmen är en berättelse om aktivism och vardag. Livliga demonstrationer varvas med stillsamma betraktelser av klotter och politiska slagord. Allt binds samman av bildernas rytm och den specialkomponerade musiken som skapar en fördjupad stämning. Filmen skildrar främst stadslivet men med landsbygden och det agrara närvarande runt hörnet. Majskolven är ett ständigt återkommande motiv. En symbol för livet och landets viktigaste gröda; och därmed en konkret förutsättning för överlevnad på samma sätt som traktorerna som bildar ett eget demonstrationståg.

I stora, övre galleriet har man blandat skisser ur den egna samlingen med inlånat material av samtida mexikansk konst. Denna blandning vinner både den historiska samlingen och den samtida konsten på. Det äldre materialets nya placering och sammanhang gör att jag ser dem med nya ögon. Även de skisser och bilder som jag såg dagligen då jag jobbade här under en period aktualiseras. Samtidskonsten i sin tur får ett större djup när den förankras i en konstnärlig historia. De äldre arbetena är en konst full av symboler och historiska referenser. Mexiko har en mycket rik och omvälvande historia, från aztekiskt rike till spansk koloni och vidare till 1800-talets frigörelse och den sociala och agrara revolutionen under 1900-talet. Gestaltningen är en blandning av social realism och myt, ofta i en modernistisk form.
Skisserna till muralmosaiken Vatten, Eld, Jord och Luft är uppbyggd av symboler. Mosaiken finns på Medicinska fakulteten i Mexiko City och skapades 1957 av Fransico Eppens. De två slingrande ormarna i mosaikens mitt symboliserar den aztekiske regnguden Tlaloc och vattnet. Jorden symboliseras av modersgudinnan Coatlicue som håller ett pollenkorn och ett groende majskorn i sina händer, samt av dödskallen som slukar majskolven vilken samtidigt får näring från röttena på kraniets skallben. De tre ansiktena i mosaikens mitt representerar aztekerna, spanjorerna och den moderne mexikanen.


Francisko Eppens skapade även Mexikos stadsvapen, en örn som håller en orm i munnen. Stadsvapnet, i form av en marmorrelief på fasaden till det före detta Utrikesministeriet, använder sig gruppen Tercerunquinto av i en aktion som genomfördes den 2 oktober 2008. Datumet är centralt eftersom det var årsdagen av en studentmassaker 1968. Statens skuld framhävs genom att marmorreliefen på platsen för massakern plockades ned, för att dagen därpå åter monteras upp. Aktionen visas i en film. Tercerunquinto gjorde även tre skalenliga blyertsteckningar av monumentet och bjöd in kolleger och vänner att hjälpas åt med att sudda ut teckningen.

Den offentliga konsten har haft en betydelsefull funktion i uppbyggnaden av det moderna Mexiko. Efter revolutionen 1920 fick den offentliga konsten ett politiskt uppdrag, detta har bidragit till att Mexikos muralmåleri har fått ett världsrykte.
En av de främsta konstnärerna var Rivero Diega. I övre galleriets främre del hittar man skisser av Rivera samt hans orginalmålning The New Deal; en del av muralmålningen Portrait of America som han utförde för New Workers’ School i New York 1933. Muralmålningen utfördes på 21 fristående pannåer av betong för att vara flyttbar. Tidigare samma år hade hans påbörjade muralmålning Man at the crossroad, på Rockerfeller Center i New York, rivits ned då Rivera vägrade ta bort Lenin ur målningen. Här finns även några mindre bilder av Frida Kahlos arbeten.

Exempel på socialt engagemang i samtida tappning hittar man i Torolabs projektet One Degree Celsius från 2008. Det handlar om att förbättra människors livsmiljö på ett
högst konkret sätt. Syftet är att förbättra klimatet i Culicán genom att "exportera" växter från den botaniska trädgården ut i stadslandskapet. Presentationen av projektet och blandningen av konst, natur och vetenskap har likheter med The Orchid Research Project som den malmöbaserade konstnären Nils-Magnus Sköld arbetade med i början av 00-talet. Sköld undersökte då möjligheten att odla orkidéer med en billig metod utarbetad av Nasa för att på så sätt främja fattiga länders inkomstmöjligheter och samtidigt skydda de vildväxande orkidéerna.

Avslutningsvis vill jag nämna ytterligare två samtida verk. Ayate Car bygger egentligen på en uppgivenhet från konstnärens sida, men hon lyfter problemet på ett mycket effektivt sätt – med humorns hjälp. Betsabee Romero låter en gammal Ford i ny skepnad spela rollen som imigrant, och föra fram en bön till högre makter. Hon menar att det krävs ett mirakel för att lösa problemen vid gränsen till USA. Den rosendekorerade bilen, som är en budbärare till Jungfru Maria, anspelar på folkliga traditioner. Bilen är dokumenterad i ett foto samt har huvudrollen i en film. Där ses den fräsa runt i möjliga och omöjliga sammanhang på det mest absurda sätt, som bara kan jämföras med Monty Phyton’s Flying Circus.


Gränsproblematiken är även något som Judi Wertheim behandlar i Los Brincos. Los Brincos är en specialdesignad sportsko med bland annat inbygd karta, kompass och ficklampa som tillverkades i 1000 exemplar. Skorna delades ut gratis till behövande på den mexikanska sidan av gränsen, förutom ett fåtal som såldes som exklusiva designobjekt i San Diego. Tillverkade i Kina är skorna också en kommentar till det globala flödet av varor och arbetskraft. Los Brincos är ett bra exempel på konstens närapå gränslösa möjligheter och efterlämnar en välbehövlig optimism.

Skissernas Museum har en unik samling skisser av Mexikos världsberömda muralmåleri. I utställningen Beyond Borders får man en exklusiv inblick i Mexikos konst och kultur; en kultur och historia lika spännande och lockande som min barndoms äventyrsböcker. Passa på att ta del av den. De utmärkta texterna i utställningen ger en intressant bakgrund till verken. Beyond Borders pågår fram till den 23 januari 2011.

Vill du veta mer om Mexiko kan jag rekommendera TV-programmet Kobras avsnitt den 12 oktober (se SVT play). I programmet ingick bl.a. en intervju med Minerva Cuevas, som jag kommer att återkomma till i ett senare inlägg. En helt annan beskrivning av Mexiko får man i Gilbert Hernandez skildring av den lilla byn Palomar långt ute på Mexikos landsbygd. I ett antal seriemagasin skildrar han kärleksfullt invånarna och livet i det lilla samhället, som utspelar sig i en obestämd samtid i skuggan av myterna. En av mina verkliga favoriter.

Om du vill läsa mer om mellanamerikansk samtidskonst ska du gå in på ”Tidigare texter” här intill. Där hittar du två texter om mitt möte med kubanska samtidskonst tidigare i år. Scrolla ned till datumen 3 och 29 mars, rubriken är ”På äventyr i Havanna”, del 1 och 2.

Squashtider

Och hur man blir av med dem på ett gott sätt
I vår trädgård finns det fortfarande en hel del kvar att skörda. Både morötter och rödbetor ska grävas upp, och jordärtskockorna som jag odlar för första gången och är lite osäker på. Jag fick knölarna av mina fastrar förra hösten så där har de stått och växt sedan dess. Men å andra sidan håller sig rotsakerna bäst så länge de är kvar i jorden; så vida inte en gråsugga bestämmer sig för att flytta in och gräver ut en underjordisk grotta. Det har hänt förr, fast i potatis. Det som dock har gett oss mest mat på bordet i år är squashen. Den har vuxit så det knakar, på det sätt som squash kan göra när den är på det rätta humöret. Det är märkligt att det humöret infinner sig just det året när man har tre squashplantor i stället för en eller två. Jag förgrodde fröna i ett söderfönster i våras. Ibland kan fröna vara lite kinkiga och det kommer inte upp nå’nting, trots att man gör allt vad man kan för dem. Därför brukar jag så några extrafrön. I år kom alla upp. En planta fick Elin men de andra fick flytta ut i grönsakslandet. Och se’n satte de igång att växa. En gammal klasskompis föräldrar planterade en gång 15 squashplantor, när de skulle prova på att odla det för första gången någon gång på 80-talet. Om du inte har någon erfarenhet av squashodling kan jag tala om för dig att tre plantor räcker mer än väl för en hungrig familj på fem personer. Hur mycket squash man får, och vad man gör med den, när man har 15 plantor är en lätt svindlande tanke. (Det här var dessutom innan komposten var allmänt känd.) Man får hoppas att de inte var så'na som tycker att de måste ta vara på all skörd.


För att inte känna sig omsprungen av squashplantorna ska man skörda squashen medan de är relativt späda, s.k. succini - ungefär i storlek som en kort gurka, och innan de kommit upp i 1 kg-klassen. Jag har i höst hittat två jättebra recept där man både får avsättning för mycket squash och väldigt god middagsmat. Vegetariska är de dessutom. Om man inte har någon egenodlad har jag sett att den är billig i grönsaksdisken nu.

Receptet på squashplättar hittade jag i Coop:s medlemsblad dit Terese Taylor hade skickat in det. Tack Terese, hälsar hela familjen. Rätten är av grekiskt ursprung och kallas kolokithokeftedes.

Det här behövs:
900 g squash
2 ägg
200 g fetaost
2-2,5 dl mjöl
1 tsk salt
svartpeppar
olivolja

Gör så här: Riv squashen grovt, lägg den i ett durkslag och pressa ur så mycket vätska det går. Blanda squashen med ägg och kryddor. Tillsätt mjöl och smulad fetaost. (Det blir inte för tjock smet, jag lovar) Stek små plättar i stekjärn eller plättlägg. Servera med pitabröd, tzatziki och grönsaker.

Receptet på mild squashsoppa med majs och cheddar kommer från Lisa Föhrare Winblad som skriver om mat i Sydsvenskans söndagsdel. Jag gillar både hennes recept och hennes sätt att skriva. Hon är väldigt kunnig och inspirerande. Kanske var det det här receptet som hon hittat på en engelsk matblogg.

Det här behövs:
400 g squash
2,5 dl majs
0,5 tsk timjan + 0,5 tsk salvia
1 msk buljongpulver
knappt 1 dl skivad salladslök
2 msk finosherry ell. 0,5 dl vitt vin
1,5 dl grädde
2 dl mjölk
2 dl (ca 80 g) riven cheddar (Det går även bra med parmesan eller västerbotten. Jag ha provat.)
3-4 dl kokande vatten
ett par stänk tabasco (eller min favorit - cayennepeppar)

Så här lagar jag soppan (något förenklat jämfört med Lisa): Skär squashen i ungefär 2 cm-kuber. Fräs lök och squash tills de mjuknar. Tillsätt majs och kryddor. Tillsätt grädde och mjölk. Låt puttra tills allt är mjukt. Mixa soppan slät. Tillsätt osten. Späd med hett vatten. Jag brukar inte ha i allt vattnet, vill inte ha den för tunn. Smaka ev. av med salt.

Det här inlägget blev skrivet i sista minuten. Dagen efter att jag började skriva var squashtiden över. Frosten kom.