Trädgårdsdon och drömmar sent i november

 

Bronsgrodans bad.

Den bästa av novemberdagar är mild, stilla och med försiktig solljus som glimtar fram mellan blågråa skyar. För sådana dagar finns, även om de är korta. Såhär års går trädgården in i dvala, vintervilan och det händer inte så mycket. Tempot dras ner högst drastiskt. Kanske kan det upplevas som lite vemodigt, men även tillbakagång har sina fördelar. Och doftolvonen knoppar spricker och sprider sin väldoft redan nu.

När det inte gror och växer har man så mycket mer tid för att ta tag i mer långsiktiga projekt; åtminstone om man som jag älskar att vara ute. Det är en bra tid för att ta bort, ändra eller lägga till. Såhär års framträder strukturen så mycket bättre, och det är betydligt enklare att ta bort ett avlövat träd eller buskage än ett som står i full grönska. Som t.ex. rotskotten från krikonen, en gammal plommonsort, som i min trädgård kan sticka upp nästan varsomhelst och ofta på de mest olämpliga ställen. Eller att lägga ut ny singel.

En av mina favoritaktiviteter under vintern är stenletning. Eftersom jag bor i en relativt stenrik bygd

samlas stenar som plockats bort från åkrarna i rösen. Där kan man fynda. Mina favoritstenar är de platta, som är perfekta att använda som trampstenar, och de som är kantiga, nästan som om de vore helt eller delvis huggna. Det är väldigt kul att leta runt i stenhögarna. I trädgården använder jag dem som trampstenar i rabatterna eller singeln – för att det ska vara behagligare för nakna fötter. Även katterna uppskattar trampstenarna i singeln. De kantiga eller rundade använder jag för att kanta gångar eller rabatter.

Ett sedan länge påbörjat projekt med stenar är kirskålsrabatten. Eftersom jag är lite trött på kirskål tänkte jag försöka ersätta den med andra växter. Planen är en buskros och olika perenner. I höst har jag varit flitig och grävt upp kirskålsrötter. Jag räknar egentligen inte med att kunna övervinna kirskålen helt utan bara att få ett rejält övertag och ge den en så tuff match som möjligt. Ett enkelt och effektivt trick är att täcka jorden runt plantor med tidningspapper. (Ännu en fördel med att vara prenumerant.) 

Den, förhoppningsvis, fd kirskålsrabatten. Med katt.

För att få dagstidningarna mer hanterliga och formbara blöter jag dem först. När jag fått dem på plats runt plantan täcker man dem med ett tunt lager jord. Detta kriskåls- och ogrässkydd håller sig förvånansvärt länge. De kirskålsrötter som kan tänkas finnas kvar efter utrensningen tar sig garanterat inte igenom tidningslagret. Och är det någon som hittar en springa så är det bara att knipsa bladen. Utan blad klarar de sig inte i längden.

Kattfot, edelwiess o vattenspegel.

Bakom den före detta kirskålsrabatten finns en liten plats där det förr stod en oljetank. Där ska det i stället bli en liten sittplats inramad av vildväxande kaprifol, som behöver tämjas en smula, och ett bambubuskage. Bänken är redan på plats men ska kompletteras med ett stenbord, om jag får som jag vill. Men först måste ytan jämnas ut. Hela min tomt ligger i en sluttning och där oljetanken förr stod är marken delvis terrasserad. Jag har redan hittat den perfekta lösningen för att avgränsa den blivande sittplatsytan mot den lägre nivån, med ihåliga rektangulära betongblock. De här blocken fanns redan i gömmorna, mitt minimala garage är byggt av likadana betongblock. Det jag upptäckte var att om man i stället ställer dem på högkant blir det perfekta planteringskärl. Man tager vad man haver och ibland blir det helrätt.

Den första är redan fylld med grusblandad jord, för dräneringens skull, samt storbladig kattfot och

Kirskålsskydd.

edelweiss, som jag har planterat i höst. Nu är det bara att hoppas på att de klarar vintern bra. Den andra ska tätas i botten och få fungera som en vattenspegel. De sista två ska även de fyllas med växter. Vilka har jag inte riktigt bestämt än förutom att det ska vara någon form av stenpartiväxter. Ytan mellan kantstenarna och den något högre nivån där bänken står tänkte jag fylla ut med större stenar samt singel, som kullersten ungefär. Men jag grundar först med våta tidningar som skydd mot kvarglömd kirskål. Får väl se hur mycket jag hinner med. Men om vintern blir mild har jag gott om tid att dona och greja med mina stenar. Så frågan är vad jag ska hoppas på, vitt eller milt? Oavsett vilket så är jag lycklig som har en trädgård. Åtminstone för det mesta.

Lovvärd kvinnomakts- och sexhistoria med viss bismak

En onsdag i slutet av augusti besöker jag och dottern Skarhults slott för första gången för att se utställningen ”Älskare och älskarinnor. Njutning och åtrå under 500 år”. Vi har båda sett fram emot detta. Jag är särskilt intresserad av kvinnohistoria och dottern har precis börjat forska om erotisk litteratur, så vi är relativt insatta i ämnet båda två. Jag blir både glatt överraskad och lite besviken. Faktamässigt visar det sig vara katalogen som är den stora behållningen. Men där finns också ett stycke i katalogens inledning som skaver på ett högst obekvämt sätt.

I årets utställning har man till den fasta utställningen, som handlar om Skarshults erkända och inofficiella kvinnliga makthavare genom århundradena, utökat med nytt material på temat sex och sexuella relationer. Tillägg har dels gjorts i den permanenta utställningen ”Den dolda kvinnomakten”; dels har tre helt nya, mindre utställningsrum tillkommit.

Utställningens iscensättning är i sin helhet magnifik. Det är vackert, fantasifullt och spännande och de två scenograferna Eva Canebro och Maria Kullenberg har gjort en imponerande insats. Även de tre nya rummen är ambitiöst och vackert iscensatta på de olika temanen: Kärleksbrev, 1800-1960-talets sexualitet, samt Sex idag. Visuellt är utställningen lustfylld, däremot kan jag tycka att själva innehållet är lite väl magert. Det är mer kuriöst än belysande, vilket är lite förvånande eftersom det ju är ett brett och fascinerande ämne som borde kunna resultera i mycket spännande historia. Inte minst när det gäller 1900-talet som ju är den epok som vi har mest kunskap om. Men kanske är det också därför som den är svårast att greppa och sammanfatta?

I 1800- och 1900-talsrummet visas det upp olika detaljer ur sexualitetens historia som en av de första kondomerna och ”fransk film” från 1920-talet, det vill säga dåtidens porrfilm. Men det hade behövts en tydligare ramberättelse och något som gjorde historien mer levande eller personlig. Rummet på temat ”Sex idag” är än mer ytligt och sporadiskt, tantrisk sex, lite bondage samt ytterligare något. That's it. Denna del av utställningen känns mer som en ”lockvara”, att sex säljer är ju ett välkänt faktum.

Läsvärd historia i högt tempo
Då är katalogen betydligt mer innehållsrik, även om det här är snabba ryck. Det är mycket som ska hinnas avhandlas på 14 sidor. I katalogen illustreras de olika epokernas sexuella normer med verkliga personer.

Den frivola Cecilia Vasa

Som Gustav Vasas dotter Cecilia som var en ung, ogift kvinna som med besked revolterade mot 1500-talets krav på kyskt leverne. Historien fortsätter med drottning Kristina och hennes troliga affär med en hovdam. 1700-talet får personifieras av Stina Piper från Skarshult som, som ogift, hade ett relativt öppet förhållande med sin kusin. 1800-talet beskrivs med sin dubbelmoral, där kärnfamiljen var ett viktigt ideal och en av samhällets mest betydelsefulla hörnstenar, samtidigt som staten kontrollerade att de rikligt förekommande prostituerade, som stod till buds för de äkta männen att roa sig med, inte var smittade med könssjukdomar. Vidare nämns Selma Lagerlöfs brevväxling med sin älskarinna.

Men här ebbar det personliga, och även historien, i princip ut. Från Selma Lagerlöf blir det ett raskt kliv fram till en svenska synden i 50-talets film och 60-talets sexuella revolution. Därefter tas ett nytt 50-årigt skutt fram till sex idag. Lite mer än så borde ju 1900-talet kunna ha att bjuda på? Kerstin Thorvald hade till exempel varit ett utmärkt exempel på att dubbelmoralen fortfarande existerar, även under det frigjorda 70-talet.

Utan katalogens texter känns inte älskare/älskarinne-temat tillräckligt matnyttigt. Särskilt inte om man sett utställningen om Skarhults härskarinnor tidigare. Då tror jag tvärtom att man hade kunnat känna sig lite besviken, om man inte hade fått katalogtextens komplettering. Jag tror mycket hade varit vunnet om man hade skippat den samtida delen, även om jag förstår att beskrivningen av samtiden fyller en funktion för att visa på förändring. Men i så fall krävs det mer; de här penseldragen är alltför svepande. Jag hade hellre sett att man stannat kvar lite längre i 1900-talets historia.

Det mångkulturella som syndabock

Utöver historiebeskrivningen verkar det i det sexuella utställningstemat finnas ett annat budskap som tydligt presenteras i katalogens inledning – nämligen att vår sexuella frihet är hotad.

”Med stort mod och hårt arbete har Sveriges kvinnor vunnit en sexuell frihet deras förmödrar bara kunde drömma om. Den frihet är nu hotad. Mångkulturen ifrågasätter dessa rättigheter. Sedan 2015 består Sverige av flera män än kvinnor, runt om i landet inför kommunala badhus könsseparerade badtider i [sic] och i Stockholm föreslås fritidsgårdar bara för flickor. Barnäktenskap, frånvaro av sexualupplysning och fysiska angrepp mot kvinnor i det offentliga rummet viftas bort. Våra rättigheter är inte längre självklara.” (s. 3 i katalogen till: ”Älskare och älskarinnor. Njutning och åtrå under 500 år”, Skarhults slott.)

Det är detta som skaver, på ett högst obehagligt sätt. För det är ju så att det är betydligt enklare att lägga skulden på den Andre – här i form av det mångkulturella. På så sätt behöver man nämligen inte ifrågasätta eller förändra sina egna åsikter eller beteenden. Men det är högst sällan som strukturella problem är okomplicerade, entydiga och enkla; även om populistiska strömningar gärna vill få oss att tro det genom att hitta en syndabock och fokusera på ”enkla lösningar".

 

För ett par år sedan besökte jag Lunds Simhall. I damernas omklädningsrum var där ett gäng gymnasietjejer som precis hade avslutat sin lektion och nu skulle byta om. Samtliga dessa 16-17-åringar hade en omständlig procedur för sig när det skulle byta från bikini till vanlig bh. De satte bh:n utanpå den våta bikini-bh:n, som de sedan krånglade av sig utan att blotta brösten ett uns. En procedur som inte är så konstig på en offentlig badplats, men här? Förutom en tjej, som tog av sig sin bikini-bh, stod med naken överkropp några sekunder innan hon satte på sig den vanliga bh:n. Men det var tillräckligt länge för att en av hennes klasskamrater skulle hinna kommentera detta med: ”Snygga pattar!” Visst är de, svarade den halvnakna tjejen kaxigt. En eloge till henne. Detta hände i damavdelningens omklädningsrum år 2013!

Jag återfick en del av mitt förlorade hopp när jag gick in i duschutrymmet och möttes av ett gäng 9-10-åringar som glatt duschade helnakna. Men om de hade fått höra tonårstjejens kommentar om sin kompis nakna bröst, hur hade de reagerat då?

Nygammal prydhet

För det här med synen på nakenheten har ju med synen på sexualiteten att göra. 70- och 80-talets självklara topless är idag en politisk handling. Fotot i 70-talets bastureklam som visar hela glada familjen som helnäck badar bastu tillsammans är numera otänkbar. Eller synen på offentlig amning, som inte var något som helst problem när jag ammade mina barn för ca 20 år sedan. Ett tabu som verkar komma från det stora ”föregångslandet” västerut. Eller för att citera Pia Teleman, chef för kvinnosjukvården vid Skånes universitetsjukhus:

”Vi har en ökande patientgrupp som vill att vi ska försnäva slidan på ett helt ofysiologiskt sätt eller helt ta bort deras inre blygdläppar. Det handlar framförallt om yngre kvinnor som påverkas av porren. De tror att de ska se ut så.” (Sydsvenskan 160927, del A s. 13)

Exemplen är många. Men att det skulle härröra ur ett mer mångkulturellt samhället är en grov förenkling. Mycket har rötter i ett ”helsvenskt” samhälle som är betydligt äldre än dagens mångkulturella. Det är inte mycket som är nytt under solen. Förändringar går långsamt och olika normer och ideal lever parallella liv. Epoker avbryts sällan abrupt och ideal kan komma tillbaka och blir på modet igen.

Jag tror på idén att betrakta oss själva och vår samtid med hjälp av historien. Att använda historien för att få perspektiv på vår egen samtid. Så, som helhet tycker jag att Skarhults-utställningen är intressant och ambitiös och har ett högst vällovligt syfte när den lyfter fram kvinnlig historia och sexualitet. Men när det gäller den moderna sexualiteten hade ämnet förtjänat betydligt mer utrymme och fördjupning. 

För foton och mer information om Skarhults-utställningarna, se här:
http://skarhult.se
 Hela artikeln med Pia Teleman:
http://www.sydsvenskan.se/2016-09-27/kvinnor-begar-att-fa-sina-underliv-stympade

Om kroppen, ätande och Carl Lagerfeldt

Lionel Shriver & Niclas Christoffer – författare med insikt 

Jag läste nyligen en väldigt intressant bokrecension av Lionel Shrivers bok Store bror. Recensenten var Anna Hellsten på Sydsvenskan och hon framförde även egna, uppfriskande reflektioner om bantning och ätande. Boken handlar om en kvinna som hjälper sin enormt överviktige och hetsätande bror att återfå sin gamla vikt. Viktnedgången ger dock inte enbart det önskade resultat eftersom kroppen har förändrats på andra sätt, i och med att man hela tiden åldras. En annan, mindre positiv effekt är att broderns kalorijakt blir till en mission och fixering. Och som Anna Hellsten formulerar saken: Även den smala kroppen är en ihålig dröm.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/ett-kammarspel-vid-vagen/

En författare som också skrivit om viktminskning är Niclas Christoffer, som utöver författare också är föreläsare, ståupp-komiker och utbildad skådespelare. I Som Zlatan fast bättre handlar det om bantning som spårar ur och blir till en sjuklig fixering vid vikt, träning och ätande. Boken är en ungdomsbok och den första delen i en triologi om unga som lider av psykisk ohälsa. Den andra boken heter Som James Dean fast snyggare och handlar om självskadebeteende. I trean Airtight är ämnet sexmissbruk och den kommer ut våren 2015. 

Niclas har själv varit fången av anorexi, bulimi och träningsmani. Från 13 års ålder och fram till 30-årsåldern, när han äntligen blev fri, var det sjukdomen som styrde och dominerade hans liv. Som ett exempel minns han exakt vad han åt innan han såg Titanic, eftersom den är 3,5 timmar lång och han var hungrig. I Niclas fall handlade det om att förbränna varje intagen kalori med träning. När han började på den fysiskt krävande skådespelarutbildningen var han tvungen att förlägga sina träningspass till kvällar och nätter för att hinna med. Med andra ord ett alltigenom sjukt beteende. Under utbildningen kom han också i kontakt med teatervärldens åldershets.

För tjock för Darin

Niclas böcker berör. Hans läsare kontaktar honom. Han träffar också många under sina föreläsningsturnéer i skolor. Och läsare som känner igen sig i hans berättelser vill anförtro sig till honom. Han berättar om en tjej vars största idol var Darin. Men hon ansåg att hon inte kunde träffa honom, då han var på idolbesök i hennes hemstad, eftersom hon tyckte att hon var för tjock.

Niclas fängslar men är inget plåster ;-).

Niclas är alltid noga med att hänvisa ungdomarna vidare. Han varken kan eller vill blanda sig i dessa unga människors problem, utan de behöver få professionell hjälp för att bli friska. För han anser att alla kan bli friska, och att det aldrig är försent. En början kan vara ”Frisk och fri”, som är en förening mot ätstörningar. Det egentliga problemet, enligt Niclas, är inte bantningen. Han har testat alla metoder och de funkar, man går ner i vikt. Problemet är att äta normalt. Niclas menar att man egentligen bör ha kontakt med en dietist för att hitta tillbaka till ett fungerande och normalt ätande.

Det är lätt att gripas av alltför stor fixering vid mat, kroppen och utseendet. Som ung och sökande är man extra utsatt. Men självklart spelar också omgivningen och det sammanhang man befinner sig i in.

Ingen går fri

Carl Lagerfeldt är 82 år. Det syns inte. I size zero-storlekarnas värld har han hittat en egen lösning. Eleganta skjortor med ultrahöga kragar, tuffa svarta skinnhandskar med ”avklippta” fingrar (så kallade torgvantar) och exklusiva svarta solglasögon är hans standardklädsel. Men en extremhög krage har också den fördelen att den döljer den åldrade, rynkiga kycklinghalsen. Med handskar ser man inte de skrynkliga, ådriga och kanske till och med åldersfläckiga händernas ovansidor. Och svarta solbrillor döljer effektivt gammelmansblicken. Och hepp, så har en högst personlig och karakteristisk stil skapats.

Mycket kan fixas med lyft och botox, men inte allt. (Ibland tar till och med han av sig solglasögonen – det finns bildbevis.) Ett återkommande råd är att dölja respektive framhäva. Det vet Calle, som i hela sitt liv jobbat med skönhet och mode. Han har alltid varit en mycket vacker man. Skönhet föder ofta fåfänga. Och även den vackraste åldras.

För kroppen kan man aldrig komma ifrån. Den är alltid med, antingen man vill det eller ej.

Men egentligen är det insidan som räknas. Det vet ju alla. Och under huden är det enbart funktion som räknas. Att hjärtat pumpar som det ska, levern renar, lungorna syresätter och så vidare, och så vidare. Så om vi kunde komma bort ifrån att mest se till ytans utseende, och att bearbeta denna, och i stället börja fokusera på funktionen – vad vi kan göra med våra kroppar – så tror jag mycket skulle vara vunnet, både för individen och världen i stort. Men kanske inte för tillväxten och konsumtionssamhället och tillväxten. För som Lionel Shriver säger: Det är meningen att vi ska vara hungriga.  

Och Niclas för ett linkande resonemang men tar det ett steg längre när han säger:  

Om vi trivs blir vi dåliga konsumenter. 

Det där, det tror jag med.

Utan konstrunda i Ystad

Påskhelgen är över och även årets konstrunda, som pågick fram till den 12 april. Jag har aldrig varit där och kom inte ut på den i år heller. Jag tycker ju om att gå på utställningar och det verkar så trivsamt att kunna besöka olika konstnärer, men när jag får se deltagarlistan ger jag upp. Det är för mycket och för många för mig. Jag klarar inte av mängden. Dessutom finns det ju både den sydöstra, sydvästra, nordöstra och ytterligare någon konstrunda att välja mellan.

Jag vill ha lugn och ro när jag tittar på konst, absolut inte behöva trängas. Förutom vernissager då, som är en annan sak. Och så föreställer jag mig de små vägarna ute på Österlen, fulla av bilar med konstbesök i sikte, bilar överallt som parkerar än här, än där och glada och käcka människor som dräller runt; och då tappar jag lusten totalt. Men jag har ju aldrig varit där. Det är kanske inte alls så det är, utan bara i mina fördomar? 

Lena Mattsson fängslar.

Om du är som jag, och inte heller kom ut på någon konstrunda, så kan jag rekommendera en utställning som jag besökte helgen innan påsk, Varning för känsliga människor på Ystad Konstmuseum. Ystad Konstmuseum är en liten pärla. Vackra lokaler, bra saker för barn i museibutiken och en liten men naggande god permanent utställning. Vid närmare eftertanke är det faktiskt ett av mina favoritmuseer.

Utställningen Varning för känsliga människor är en samlingsutställning på temat livskris sammansatt av konstnären och kuratorn Ola Åstrand. Han deltar själv med fyra grafiska tryck Kraftverk där det ingår motiv av transformatorstationer, som alltid har fascinerat mig. Förbjudna och dödligt farliga, och därmed spännande, och på sitt sätt vackra med sina runda isolatorer av grönaktigt glas. Andra höjdpunkter är Lena Mattssons filminstallation The Unspeakable, om alltför tidig död, och Annika Liljedahls och Leifs Claessons skulpturer, för att bara nämna några. Både 14-åringen och 3-åringen gillade Mattssons film, även om de inte brydde sig om vad den handlade om, och hittade även andra verk som intresserade dem. Så ja, utställningen funkar även i sällskap med barn.

Elisabeth Moritz I stormens öga

Sammanfattningsvis är det en rik och spännande utställning om ett allmänmänskligt och ständigt lika aktuellt ämne. Det finns även en enkel katalog att köpa med sig hem som stöd för minnet, eller om man vill läsa mer. Jag är inte helt övertygad av psykolog Joanna Ethertons texter om verken, men å andra sidan tycker jag att det är ett bra och intressant försök.

Utställningen pågår fram till den 3 maj. Parkerar gör man precis utanför, eller promenerar de 200 meterna från pågatågstationen. Vill man fika mer än det lilla museicaféets biscotti kan man äta Wallander-bakelser på kondiset intill, eller något annat. Så om du också missade konstrundan – åk till Ystad och bli glad, utan påsk.

Leif Holmstrand Adjusted Babies

Foto (c): Michael Rosenberg 

Vill du bli  berörd på ett djupare plan – läs då Kristin Nords utmärkta artikel där hon intervjuar flera av konstnärerna:
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/de-har-skapat-i-krisens-spar/

http://www.ystad.se/kultur/ystads-konstmuseum/aktuella-utstallningar/ 

Planteringsdags igen

 September har varit ljuv och varm. Som en höstens motsvarighet till sköna maj. På åkrarna grönskar höstsådden av raps och vete, späd och fräsch. Så trädgårdssäsongen är inte över på länge än. Förhoppningsvis. Åtminstone inte här i södern.

Hösten är faktiskt en perfekt planteringstid. Fuktig luft, svala nätter och ingen brännande sol gör livet enklare för nya, små och stora plantor. Och rotsystemet hinner etablera sig och utvecklas inför våren. Undantaget är städsegröna växter som kan behövas vattnas extra. Eftersom de behåller sina blad eller barr fortsätter de också att avdunsta vatten hela vintern. Vilket kan bli tufft på vårkanten när solen torkar ut grönskan och tjälen binder markfukten. Vill man vara på den säkra sidan kan man då skapa skugga genom att täcka dem med säckväv eller fiberduk.

I Köpenhamns Botaniska trädgårds butik hittade jag i helgen eftertraktade lökar och knölar, små höstcyklamenknölar och lökar av Stenbergia. Stenbergian är en amarylissläkting som blommar på hösten med lysande gula, krokusliknande blommor. Nu måste jag snabbt få dem i jorden så kanske de hinner blomma. Annars får jag vänta till nästa höst. Stenbergian vill ha sol och värme, så jag tänker sätta dem i en kruka som får stå i söderfönstret dagtid och flytta ut under natten tills de kommit upp. Eftersom den är mindre härdig kan de då få övervintra frostfritt och flytta ut i rabatten först till våren, tänkte jag.

Spännande former och färger

Inspirationsbilderna kommer från sommarens ”Tusen trädgårdar” då jag besökte Karnagården utanför Trelleborg. Där fanns överväldigande mycket att se, men det här var mina favoriter.

En utsparad stjärna av marktegel i gräsmattan. Man behöver ju inte bara göra gångar eller enkla former som rektanglar eller cirklar utan man kan lägga sten i andra mer komplicerade former. Det sparar gräsmattan från att bli nedsliten där man ofta går, som till hängmattan. Just under hängmattan kan det vara en nackdel med sten om man ramlar ur, eller har barn som gillar att leka i hängmattan. Mycket dekorativt är det i alla fall. Markteglets brunröda färg är en fin kontrast mot gräsmattan och får färgerna att förstärka varandra. Och stjärnans speciella mönsterläggningen är imponerande.

Ett formklippt buxbomklot planterad bland lika mjukt rundade stenar

Vackrast av allt var nog den sittande kvinnoskulpturen under det paraplyformade trädet. Kanske var det en avenbok? En perfekt placering av skulpturen. Gömd under grönskan hittade man den först när man kikade in mellan grenarna. Som om hon hade gömt sig och somnat, eller för att gråta, och blivit förstenad. De mossklädda benen och armarnas former liknar trädets böjda och mossiga grenar.

 

Alunrotens rödaktiga blad passar perfekt ihop med den röda stjärnflockans blommor i bakgrunden. Rabatten är inramad av en låg buxbomhäck.

Till sist en nytagen höstbild: Blommande murgröna har
 slingrat ihop sig med höstfärgat vildvin. Vilket höstpar!

Dressed for success

Höstens countryside look för en medveten fashionista.

Höstens kyliga dagar närmare sig med stormsteg och det är hög tid att se över sin garderob. Här har vi satt samman ett antal plagg passande för en skön weekend på landet. Lätt inspirerad av gatans mode är den också ett utmärkt exempel på den nya, heta look som gäller för hösten 2014.

Modellens mundering är uppbyggd som en ledig en lager-på-lager kreation. Upptill bär hon en bylsig, lätt oversize jacka i höstens nya skogsgröna nyans. Till detta en kort svart trikåklänning täckt av ett rustikt förkläde i naturfärgat jute. Lägg särskilt märke till det nya sättet att knyta förklädet – utanpå jackan, vilket ger den rätta, nonchalanta stilen. De gröna knästrumporna går ton i ton med jackan, och under dessa ett par randiga strumpor som bryter av i grafiskt svart och vitt. De robusta, gedigna och värmande stövlar  ger ekiperingen visuell tyngd. Som pricken över i en verklig vintage-klenod – en Sparbanken-mössa med anor från det goda, glada 1970-talet då storheter som Ingemar Stenmark banade nya spår för modet.

För att testa plaggens funktionalitet lät vi modellen, en solig lördag i september, utföra en klassisk country weekend- aktivitet – att bygga en dynghög. Till sin hjälp hade hon redskap i form av grep och rullebår.

Det gick som tåget. Eller kanske snarare som ett idogt pustande ånglok… tack vare den både  eleganta och ändamålsenliga klädseln, och samtliga plagg höll måttet fullt ut.

En uppmärksam läsare, signaturen "Bengt", hörde av sig för att ställa frågan om vad vi rekommenderar modeintresserade hästar hösten 2014?

Våra mycket trendkänsliga och ofta anlitade modellhästar håller som bäst på att byta om till ljuvligt lurviga och höstkvällsmysiga vinterpälsar. Men dessa kommer så klart att så småningom kompletteras med de rätta och chica accessoarerna, för härliga dagar i hösthästhagen. 
Vi återkommer till frågan då vinterpälsarna är på plats.

Teckning från grunden

Vi är nog många som beundrar skickliga tecknare och som gärna skulle vilja förbättra vår egen förmåga. Jag har tagit hjälp av en ambitiös, ung man, mr S, för att visa hur man kan komma igång med att teckna. För med idog övning, uthållighet och ett gott sittfläsk (gärna kompletterat med en vadderande blöja, som inte bara sparar sittmuskulaturen utan även att tid förspills på onödiga toalettbesök) kan man nå långt. Oavsett vilka förkunskaperna är.

Materialet är a och o. Papperet är dock av mindre vikt, menar S. Det är bara en yta för tecknandet, åtminstone såhär i början. Men testa gärna olika underlag, det kan ge spännande effekter. Undvik dock tapeter, bordsdukar och liknande ytor. Vissa personer kan vara mycket känsliga för sådana övningar. Färgerna däremot är av avgörande betydelse för den kreativa glädjen. Jag började med traditionella vaxkritor, berättar S. Känslan i handen var behaglig men färgernas lyskraft är begränsad och linjerna blev inte tillräckligt stringenta.

Det som verkligen fick det att lossna för mig var filtpennor i storpack, fortsätter S. Nu är det egentligen inte mängden som är det avgörande för tecknarglädjen, även om storpack ger en känsla av rikedom. Däremot kan storpack ge vissa arbets- och koncentrationsproblem då pennorna lättare ramlar ner på golvet. Och ju fler som ramlar ner desto fler får man plocka upp. Såvida man inte har en villig assistent vid sin sida. (S var till en början mycket nöjd med sin assistent, P. Men han visade sig senare vara en verklig besvikelse. Till exempel vägrar P plocka upp pennor som ramlat ner på golvet och hävdar att S ska plocka upp dem själv! Problem uppstår också när P ska hjälpa till med att teckna brandbilar, efter 2-3 stycken strejkar han. S råd är att man kan inte vara för noggrann när man väljer assistent.)

Antalet färger är inte avgörande utan det viktiga är att rätt färger finns med. S föredrar grönt. En annan viktig detalj är korkarna. Glöm inte att sätta på dem direkt när du är färdig med pennan. S är mycket noga med detta. Om du använder kulspetspenna, välj dem med kork. Inte klick-pennor. Detta med är att ta av och sätta på korken bidrar till ökad närvaro och den positiva känslan, enligt S.

Börja träna på att teckna cirkelformade linjer. Be gärna en erfaren tecknare visa hur du ska gå till väga. Tänk på att vara avslappnad i handen och använda hela armen. När du känner att de sitter är det dags att höja svårighetsgraden och gå över till små runda former. Kom ihåg att hålla munnen stängd. Dreggel ger så fula fläckar på papperet och i värsta fall kan färgen flyta ut.

Övergå så till raka streck. Låt formen styra färgvalet. Rita många och ge inte upp utan träna på. När du känner dig säker på detta, prova att rita kors och tvärs.

Pointilism. Eller med andra ord – prickar. Det kan verka enkelt och banalt men är svårare än man kan tro. Tänk på att inte pricka för hårt, det sabbar pennan. I värsta fall kan det, åtminstone enligt vissa pedanter (som P), bli märken i bordet. Variera mellan gruppvisa och utspridda prickar. Glöm ej att stretcha handleden efteråt. Prickande kan vara en ansträngande teknik.

Så här långt kommen har du gått igenom de tre grundläggande teknikerna. Du behärskar nu alla beståndsdelar för att kunna teckna din första huvudfoting, alternativt en bil om du föredrar det. Du kan också göra som S och kombinera dem ohämmat i fria abstraktioner till ett spännande sammelsurium av färger och former.

Se inte din teckning som färdigställd direkt utan gör som S: Återvänd, jobba vidare och låt teckningen växa fram organiskt. När du har den första stora strukturen klar, själva skelettet, fyll på med små detaljer. Jobbar du på riktigt bra kanske du till och med kan få se din teckning utställd på kylskåpsdörren, till allmän beundran. Lycka till!

Papperssorten är enligt S mindre viktigt. Ett enkelt papper kan tvärtemot ge en extra dimension åt bilden.

Konstpedagogens kommentarer: Det här är en utomordentlig ung tecknare, endast två år gammal. Han har en imponerande ihärdighet och beslutsamhet. Att dela upp de olika momenten tills de sitter perfekt är helt rätt teknik. Självklart varvat med ett friare tecknande. S sätt att ta ut svängarna och hans idoga arbete med de små detaljerna är exemplariskt. Även färgbehandlingen är på en hög nivå, där favvo-färgen grönt lyser igenom. Jag ser med spänning fram emot hans första huvudfoting som jag gissar kommer att bli något exceptionellt.