Måndagsboost – en kickstart för veckan

Bland entreprenördar och en och annan entrepreslav(?)

Måndagsboost på Mindfloor är ett av de många evenemang som marknadsförs via Facebook. Måndagsboost är en sammankomst för egna företagare, entreprenörer och andra som träffas, minglar och utbyter erfarenhet över en gemensam frukost med föredrag. Men det är inte bara ett vanligt föredrag utan här ges hjälp och stöd på ett högst konkret sätt.

Föredraget börjar med att dagens inbjudna gäst ger en ca 20 minuter lång presentation av sig själv och företaget. Den här gången var det initiativtagaren själv Helen Colak som driver Mindfloor, ett kontors-hotell i centrala Malmö, som inledde sammankomsten. Temat för hennes presentation var de erfarenheter hon fick då hon startade sina företag Mindfloor och Mindfocus.

Helen utgick från de talande begreppen entreprenörd respektive entrepreslav. Hon berättade hur hon som nybliven företagare hade varit duktig och haft stenkoll på sin affärsidé, budget och affärsplan. Vad hon däremot saknade var självkänsla, vilket gjorde att hon i alltför hög grad lät sig styras av rädsla i stället för lust. Hon utvecklades till en entrepreslav.

En fördel med att vara egen företagare är att man bestämmer allt själv och därmed har fullständig kontroll. Men man måste också ta alla beslut själv, genomföra allt själv och vara sin egen chef och styrelse. Det kan vara tufft. Helen lärde sig så småningom att affärsidé, budget och affärsplan inte är allt utan att entreprenörden, som fanns där långt inne, behövde få mer utrymme. Hon skaffade sig en ”styrelse”, bestående av goda och kloka vänner och lärde sig lita på sin magkänsla och de goda tankarna.

Från entrepreslav till entreprenörd

Måndagsboosten var en av de idéer där hon valde att lita på sin magkänsla, i stället för de personer som påstod att det aldrig skulle gå. Men träffen fungerade inte riktigt bra första gången, när hon hade förlagt den till kl 7. Det kom fem personer. Måndag klockan åtta var inte heller en idealisk starttid, vilket däremot klockan nio visade sig vara. Helens råd är att våga testa. Vad funkar? Vad funkar inte? Släpp det som inte funkar och fortsätt framåt! Helen utvecklades från entrepreslav till entreprenörd. Hon utmanade sig själv och lät sig styras av sin lust snarare än rädsla.

En annan viktig del i utvecklingen mot entreprenörd var kontakten med andra människor via Facebook och mingel. Helen avslutade sin presentation med en diskussion om fördelar och nackdelar med några olika marknadsföringskanaler.

Nätverkande är positivt eftersom man träffar likasinnade, det är förtroendeskapande och ger inspiration. Nackdelen är att det tar tid, inte är så produktivt och man måste prata med okända för att vidga sitt närverk. Sociala medier är en del av nätverkandet. Även det tar mycket tid, om det ska fungera optimalt, eftersom det kräver att man är aktiv. Å andra sidan är det är gratis, snabbt och ett bra sätt att bedriva kundvård på.

Hemsidan är ett viktig komplement, då den är det digitala visitkortet. Men den måste vara säljande och uppdateras regelbundet. Slutligen diskuterades referenser, som är en stor tillgång och en förtroende-skapande form av marknadsföring. Dock är den inte kontrollerbar utan subjektivt och bygger på ett ömsesidigt förtroende. Man ska även betänka referensens position, vilka grupper på Facebook man syns i, och att även att delandet och ”gillandet” kan gå till överdrift. Samt vara medveten om att allt blir till en del av den personliga marknadsföringen och ens image.

Generösa råd och idéer

Måndagsboosten är ett givande och värdefullt nätverk. Själva boosten går till så att de som vill delta lämnar sitt visitkort i en skål; därefter dras ett kort på måfå. Den vars visitkort kommer upp ska ge en minipresentation på några minuter, samt berätta om ett angeläget område i verksamheten som behöver förändras. Det kan t ex röra sig om ett problem som behöver lösas eller en inriktning som bör vidareutvecklas.

Vid detta tillfälle deltog Ingvar Nilsson, som är föreläsare på temat alkoholism. Ingvar behövde tips om hur han kan hitta och komma i kontakt med grupper som är intresserade av att anlita honom som föredragshållare. Övriga deltagare delade generöst med sig av sina idéer, erfarenheter och kontakter. Ingvar fick flera bra tips, som att kontakta grupper som företagshälsovården, fackliga företrädare och kommunorganisationer.

Även Ingalill Vestman, som driver VIP Consulting och arbetar med kommunikation, hälsa och utbildning, fick ta del av de församlades kunnande. Inga-Lill står inför en utveckling av sin affärsidé och vill förändra inriktningen. Hon behövde råd och inspiration för hur hon ska arbeta vidare.

Det är mycket intressant och värdefullt att få ta del av diskussionerna som uppstår under måndagsboosten. Deltagarna delar generöst med sig av sina idéer och sin kunskap; och ger exempel på hur man kan tänka utanför ramarna. De där ramarna som det är alltför lätt att fastna innanför, när man mest jobbar tillsammans med sig själv. Tillsammans skapar detta en mycket inbjudande stämning som inspirerar – inspirerar till att ta steget och att utmana sig själv.

Foto © Jens C Hillner

Moderna Museet Malmö – Barnens Bästa Biennal

På utställning med fel ungar?

Iväg till Modernas utställning Barnens Bästa Biennal i sällskap av två barn, en 2-åring och en 13-åring. Det visade sig inte vara något optimalt sällskap. En 2-åring full med trots och en nybliven, blasé tonåring föll sannolikt precis utanför den tänkta målgruppen. Så omständigheterna för att se utställningen var knappast ideala. Därför kan jag inte påstå att jag verkligen har sett utställningen, trots att utställningar och konstpedagogik tillhör mina specialintressen utan snarare ”befunnit” mig i den. Men att ”befinna sig i” är också ett sätt att uppleva konst och säger på sitt sätt också något om utställningen.

Insiktstorn och filmen Le Rond Universel, av Lisa Jeannin och Rolf Schuurman, var de två verk som jag verkligen såg och som var odiskutabelt bäst, både enligt mig och barnen. Upp i det runda tornet, byggt av stående ohyvlade brädor, ledde en smal, svängd trappa upp till tornets centrum. Här kunde man titta ner i en ”brunn”, i tornets innandöme. Där brunnens vattenyta skulle ha befunnit sig, fanns i stället en filmprojektion som man kunde titta ner på. Filmen visade bland annat tre dansande ljusklot, vilket i själva verket var lysande jongleringsbollar filmade uppifrån. En annan smal trappa ledde ned ur tornet.

Filmens berättare, med mikrofon, inne i tittskåpet

Filmen i tornet var delvis densamma som visades på väggen intill. I den berättar en leranimerad liten figur med barnröst om universum, atomer och liknande. Figuren befinner sig i ett fantasifullt inrett rum och har sällskap av ytterligare en lerfigur. I en helt annan del av museet visas filmens inspelningsplats. En miniatyrmiljö uppbyggd i ett tittskåp, i form av en stor svart låda som man kunde titta in i genom olika kikhål.

Resten av utställningen då? Ja, det var den jag inte riktigt såg. Jag vet att det ingick fyra grafiska blad av Matisse, hängda högt uppe på en vägg, en etsning, Melencolia I av Albrecht Dürer samt två svartvita foton av någon fotograf. Kanske hade utställningen ett konsthistoriskt perspektiv? Tipsrundan blev inte gjord, 2-åringen var för liten och tonåringen inte tillräckligt intresserad. Knippet med ”färgbrickor” från olika konstverk (man skulle leta upp originalen) hade säkert varit rolig i rätt sällskap. Allt mycket välgjort och fint.

Men ändå... Jag hade väntat mig något mer; en större och mer inspirerande utställning. Det finns ju så mycket spännande konst, både gammal och ny, som kan väcka nyfikenheten. För förutom Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans verk var det inte någon lockande utställning. Tyvärr. Varken för barn eller vuxna, tror jag. Och en utställning för barn måste vara inbjudande, även om man inte är intresserad av tipsrundor eller skattjakt. Så namnet till trots, barnens bästa biennal var det inte. Men det kanske kan bli?

Utställningen,vars övergripande tema var ”Berättelser”, avslutades den 12 januari. Utställningen var en del i Barnens Bästa Biennal som bestod av 26 olika konstevenemang runt om i Skåne. Till Modernas utställning hörde även en ambitiös broschyr, som jag inte hade tagit del av då jag såg utställningen. Broschyren finns att ladda ner som pdf.

http://www.modernamuseet.se/Global/Malmo%20formedling/Moderna_BBB_Folder.pdf.

Stenvurm ger stenrum?

Domkyrkoplatsen – ett och ett halvt år senare

Kulturnatt i Lund – aktiviteter i hela sta'n, människor som myllrar och är på väg från det ena till det andra, eller i motsatt riktning. Väldoftande matos från Stortorgets olika matstånd, konsert från Stadshallen tak, scener och aktiviteter på Mårtenstorget och öppet i var och varannan lokal. 

Den "nya piazzan” framför Domkyrkan var dock tom och öde, förutom de människor som passerade på väg till  något annat; samt några som dröjde sig kvar på bänken utmed Domkyrkans fasad, i den  ljumma kvällen. 

”Jag har skapat ramen. Vad som ska hända där framöver vet jag inte. Platsen ska utvecklas över tiden. Lundaborna har fått en ny piazza som de ska vara med om att utforma.” säger Charlotte Lund, landskapsarkitekt, i Sydsvenskan, i sam-band med färdigställ-andet den 15 april 2012. Utforma den, hur då? Ge den mer inne-håll? Kulturnatten lyckades inte fylla denna nästan 2000 m² stora stenlagda yta. Och inte heller de vardagar då jag då och då passerar förbi. Hur tänkte sig de som var inblandade i planeringen att lundaborna skulle kunna utforma och utveckla platsen? Någon idé måste de ju ha haft? 

Före ombyggnaden var den stenbelagda ytan bara hälften så stor. Andra halvan upptogs av gräsmatta, upptrampade respektive stensatta gångar och Lunds mest berömda syrenbuskage. Berömt eftersom buskarna blommade rekordtidigt på våren; och eftersom det trots stora protester, flyttades i samband med ombyggnaden. Vårens första verkliga värme brukade locka till sig studenter och ungdomar som satt och hängde och njöt på den lilla gräsmattan. I syrenbuskagen klängde barn. Vid minsta sol samlas människor på bänken invid Domkyrkans solstekta söderfasad. Och de gör de än, men det andra folklivet är borta. Visst sitter de ibland människor i skuggan på bänkarna vid sidan av Domkyrkoforum, när de söker svalka. De nyplanterade, fortfarande spinkiga magnoliorna kommer att växa till sig. Den bubblande fontänen framför entrén lockar säkert till sig en del barn, precis som den framför Konsthallen. Men särskilt inbjudande är det inte. Platsen är helt enkelt för stor, för öppen, för folktom och med alltför mycket sten.

 Domkyrkoplatsen hade kunnat utformas på många annorlunda sätt. Till exempel kan man jämföra med andra, europeiska katedraler och se vad man hittar där: Trappor att sitta på; fontäner att leka vid eller lyssna till och låta sig svalkas av; duvor att mata eller jaga; grönska i form av träd, buskar, gräs och blommor. I varmare klimat fyller dessutom en stor öppen yta en extra funktion genom att släppa in och låta vinden fara fram och ge svalka i en kvalmig stadsmiljö. Ett behov som sällan uppstår i Lund. Även traditionen att bygga städer med raka gator och fyrkantiga kvarter tillkom för att ge maximal skugga och svalka i det heta medelhavsklimatet, i Grekland under antiken.

Nu finns det inget större behov av trappor runt Lunds domkyrka eller Domkyrkoforum. Men man kanske hade kunnat bygga trappformade sittplatser, som även gick att leka och klättra på. Mer vatten hade också kunnat bidra till liv, både i form av stilla vattenspeglar, som speglar himlen, eller som rinnande vatten. Lunds få duvor verkar främst hålla till på Mårtenstorget. En duvmats-automat hade kanske kunnat locka dem till Domkyrkan och gett platsen traditionella och livliga hang-arounds. Och så då grönska, som är det som människor så ofta värdesätter i städer. Nya, stora planteringskärl finns här gott om plats för. De gamla syrenerna togs bort för att ge en fri siktlinje mot Klosterkyrkan. En idé som är bättre i teorin, på pappret, än i verkligheten. Om de hade fått stå kvar hade det kunnat bilda en mjuk övergång från gammalt till nytt och samtidigt gett lite vindskydd. För lä för  vinden är något som behövs i Lund, och vackrast blir det med grönskande vindskydd. 

Det hade kunnat vara så mycket bättre, vackrare och så mycket mer inbjudande än detta sterila stentorg med en ensam Henric Schartau på sin sockel. Jag förstår mig överhuvudtaget inte på denna förkärlek för stenbelagda ytor, som planerare tycks odla. Undehållsfritt – javisst, det är så klart ett stentungt argument. På 60- och 70-talet löste man det på ett annat sätt, åtminstone på skolgårdar, nämligen med asfalt. En ”stenöken” är inte så mycket bättre det än en asfaltöken. 

Ett annat exempel på denna stenläggningsvurm är den öppna platsen bakom Stadsparkscafét. Återigen en stor, öppen stensatt yta – som ett torg i ingenstans. Dock finns här betydligt mer "inredning": stora krukor med växter, konstnärlig utsmyckning i form av en samling högresta metallstänglar, och bänkar. Frågan är vem som ska sitta på dessa bänkar, när man i stället kan sitta på en bänk i Stadsparkens lummiga grönska mindre än 100 m bort? Omringad av gator, järnväg och p-hus känns platsen synnerligen malplacerad. Det hade varit bättre att låta de gamla odlingslotterna finnas kvar.  

Till Domkyrkoplatsen har det tillkommit visst nytt innehåll: Ett antal flyttbara pallar, små betongkuber prydda med korta religiösa meningar eller visdomsord. (Symptomatiskt nog stod de flesta intill Domkyrkans söderfasad när jag var där.) Det är ett bra tillskott. Men det är inte tillräckligt. Därför upprepar jag frågan: Hur tänkte sig planerarna att platsen skulle användas? Knappast att ligga öde, och inte enbart för pilgrimsvandrar, väl?

Precis som en levande stad, kräver en levande plats folkliv. Folklivet finns ju runt omkring men om det ska bli något liv just här måste man få människor att söka sig hit, att stanna upp och dröja sig kvar en stund.Förutom de som njuter av solen på Domkyrkans bänk. Det borde ha funnits idéer till utveckling redan då platsen planerades. Liksom ett vitt ark, är en tom plats inte särskilt inspirerande. Varken om det ska fyllas med linjer och färg eller med folkliv. Inte ens för lundaborna.  

Från ”24 spaces – en kakofoni”: Frida Klingberg

Konst på hembesök

För en tid sedan fick jag alla mina fönster putsade, insidan, utsidan och i mellan rutorna. Det är något jag inte är van vid; och det är en väldig lyx när man har ett gammalt hus med många fönster och är ensam fönsterputsare. För detta kan jag tacka konstnären Frida Klingberg. Jag hade den stora förmånen att kunna skriv upp mig på hennes fönsterputsarlista, som var en del av utställningen ”24 Spaces – en kakofoni” på Malmö Konsthall i somras. På listan fick man även uppge om man önskade erhålla fönsterputsning som en gåva från Frida, betala för arbetet (100 kr per timme + moms); eller betala ett par tusen kronor (dessvärre kommer jag inte ihåg den exakta summan) för konstverket ”fönsterputsning”. Jag valde att betala det som arbete.

Jag tecknade mig för fönsterputsning redan på vernissagen i maj, och jag var inte alls säker på att jag skulle bli utvald. Därför blev jag glatt överraskad när Frida kontaktade mig. Självklart var jag nyfiken på hur hon hade kommit på idén till att ha fönsterputsning som en del av sin konstnärliga verksamhet, samt vilka tankar som låg bakom verket.

Frida berättade att hon har ett speciellt förhållande till fönster sedan hon en gång renoverade fönstren på ett gammalt torp. Jag håller med henne helt och hållet, fönster är speciella. För mig är de husets viktigaste enskilda detalj – husets ögon. Fönster hör också ihop med ljus, vilket intresserar Frida som från början utbildade sig till fotograf. Idén till fönsterputsningen fick hon då hon skulle delta i en utställning där de utställda verken skulle vara gratis. Att Frida då nyligen hade börjat intressera sig för performance, samt att Rut-avdragen debatterades bidrog även det till projektidén. Efter det har hon putsat fönster i Stockholm, Göteborg och nu senast i Malmö. Hon har också testat olika varianter på erbjudandet, t.ex. att begränsa erbjudandet till två gåvo-putsningar, två för timarvoden och två till konstverkspris.

Det finns flera intressanta aspekter att koppla till fönsterputsar-projektet. Kanske först och främst som ett ifrågasättande av konstbegreppet. Är detta konst, kan fönsterputsning vara konst? Ja, absolut. Det är inte bara handlingen eller objektet i sig som avgör om något är konst eller inte utan avsikten och/eller tankarna bakom handlingen eller objektet. Fridas syfte är inte främst att fixa rena fönster utan att sätta igång tankar, ställa frågor och ifrågasätta förhållanden. De renputsade fönstren är snarare ett medel än ett mål, även om en del av resultatet av hennes konstnärliga verksamhet blir rena fönster. Konstbegreppet är en knepig fråga och det är ju också därför som det ständigt diskuteras. Precis som samhället och världen i stort utvecklas, utvecklas konsten och därmed konstbegreppet. Konst som det idag betalas mångmiljonbelopp för, hade för 200 år sedan i det närmaste betraktats som värdelös. På samma sätt som en bil utan dragdjur för 200 år sedan hade haft ett ring värde och ansetts vara konstig och obegriplig, kanske till och med farlig. Dåtidens konsthandlare hade inte mer rätt eller fel än vad dagens konsthandlare har. Det resonemanget visar är att allt ständigt förändras och utvecklas.

Frida berättade om några av sina tankar bakom projektet. En av hennes tankar rör hur en framgångfull konstnär definieras. En vanlig definition är att en framgångsrik konstnär är den som säljer och som kan leva på sin konst. Men detta säger egentligen mer om konstmarknaden än om konstnärens skicklighet och kvaliteten på hens konst. Frida säljer bra av sin fönsterputsarprojekt. Innebär det därmed att hon är en framgångsrik konstnär?

En annan spännande aspekt är detta med det fria valet, att man själv får välja om och hur mycket man ska betala för putsningen. Det som i förstone verkar oerhört fördelaktigt, att få fönsterputsningen som gåva är inte fullt så enkelt som det kan verka. Det som komplicerar gåvan är detta med tacksamhetsskuld. Frida berättar att hon har varit och putsat fönster hos personer, som har valt gåvo-alternativet, och som efteråt har velat bjuda henne på middag. Att vara gästfri och bjuda på mat var ett sätt att hantera eller försöka undkomma en del av tacksamhetsskulden.

Oväntade gåvor, gratisprylar och tacksamhetsskuld är något som Richard Wahlund, professor i Företagsekonomi, talade om i ett inslag i radioprogramet ”Plånboken” (SVR P1 den 21 augusti). Han talade även om de starka normer som styr vår reaktion på gåvor. Som ett exempel berättade han om Hare Krishnas misslyckade försök att sälja CD-skivor till amerikanska affärsresenärer. Men då de i stället började dela ut blommor till flygpassagerarna vid gaten, fick de plötsligt sälja skivor till samma resenärer utanför ankomsthallen. Det finns en stark norm att återgälda gåvor och det fria valet är inte så fritt som det kan verka.

Frida Klingbergs fönsterputsning gjorde underverk med mina fönster. De blev väldigt fina och hela huset blev vackert, tack vare ljuset och glansen i fönsterglaset. De rena fönstren släpper in ljus och omvärlden i huset och släpper ut en del av min inomhusvärld och mitt ljus, när det är mörkt. Fridas besök kastade även ett nytt ljus över detta med gåvor och tacksamhetsskuld, samt det så ofta skenbart fria valet.

Radioprogrammet Plånboken som jag refererar till i texten:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/239531?programid=2778&playepisode=239531

Sound for Mass Destruction

Ett försök till kortfattad rapport

Lördagen den 14 september, Skånes Konstförening. Sound for Mass Destruction är nummer fem i deras serie ”Nio föreställningar”. På scen Anne Pajunen och ”Sönderbygd”, alias Olle Huge och Michael Idehall. Samt ett mindre miniatyrsamhälle med vattentorn, en fabrik med hög skorsten och diverse andra byggnader uppbyggda av kex, knäckebröd, träpinnar, papper m m,.

Kraftfull sång hörs från en dold Pajunen. Långsamt börjar hon framträda. Först som en svag skugga bakom en tunn pappersvägg, därefter mer och mer synlig då hon klipper sig ut genom det tunna, vita pappret. Så börjar hon vandra runt det lilla samhällets byggnader, gruppvis samlade på provisoriska bord av masonitskivor uppallade på bockar och dylikt. Acappella-sången är magnifik, likaså Pajunens kostym: Stor, vit lockperuk full av häckande fasaner, överdådig kråsskjorta, vita strumpor och en svart kjol med många praktiska fickor för olika verktyg, gjord av ett par arbetsbyxor omsydda till kjol.

Så ger hon sig i kast med rivningsarbetet. Hon angriper den ena husgruppen efter den andra och får bordsskivorna att vibrera med hjälp sin sång och den elektroniska utrustning som skapas vibrationerna. Konstruktionerna är oväntat hållbara och det krävs många decibel för att få dem att rasa ihop. Effekten är storslagen; en låg baston mullrar i bakgrunden, i skenet av smålampor, spot'ar och direktprojektioner sprutar fabrikens skorsten rök, Pajunen svingar sin hammare och låter sin starka stämma ljuda, kexbyggnader brakar samman...

Jag har sett Anne Pajunen förut och uppskattar hennes "barockeri-stil" och experimenterande med traditionell musik. Se ”Anne Pajunen – med stillsam rastlöshet” http://konstasant-bloggen.blogspot.se/2012/06/ljud-och-ljus-rorelse-och-rytm.html. I lördagens föreställning leker hon med den högkulturella operans traditionstyngda schabloner. Här i Sound for Mass Destruction är hon en lekfull men mäktig blandning av Mozarts Stenjätte i Don Giovanni, och Strauss' Rosenkavaljer. Och dräktens mischmasch av traditionella kvinnliga och manliga plagg och accesoarer gör Pajunen till en tvekönad rokoko-dragqueen /dragking. Detta är en föreställning som är humoristisk, seriös, begåvad och mycket underhållande! 

(c) Foto: Michael Rosenberg

En gång i våras, bland "Flora & Friends"

Kanske var det vädret. Eller vädret i kombination med årstiden. Då, i mars när ”vår-vädret” fortfarande var isande kallt. I vilket fall talade utställningen till en stark längtan, efter det som vi har omkring oss just nu; och jag kom på mig själv med att gå runt och gnola och småsjunga av förtjusning medan jag tittade runt i utställningen. Så där som jag kan göra av ren glädje när jag äter riktigt god mat.

Utställningen var Flora and Friends, platsen var Skånes Konstförening. Jag lyckades se utställningen i sista minuten, dagen innan den stängde, den 24 mars.

Häckar – något högst ordinärt och vanligt som finns överallt, i en eller annan form. Formklippta buskar och träd är inte fullt lika vanligt men även det en traditionell beståndsdel i stadens anlagda natur. I Tomas Gilljams fotoserie Perceptions blir häckarna och de formklippta buskarna till något magiskt och mystiskt. Som porten till en annan värld, som klädskåpet till Narnia, eller till en annan tid; som när Orlando virvlar fram genom den välklippta häcklabyrintens gångar och kommer ut i en helt ny tidsepok (se Orlando, Sally Potter 1992). Fotona är något så ”enkelt” som kopierad och spegelvända foton (effekten blir ungefär densamma som i ett kaleidoskop) från konstnärens föräldrars minutiöst välskötta villaträdgård. I filmen ”Indbydande till försvar” får man följa faderns arbete i trädgården. Hur han till koltrastens sång rofyllt tar sig an varje arbetsmoment, varje växt, varje blad, varje småkryp. De som hör hemma i trädgården ska gynnas, vattnas, tuktas, putsas, medan de ovälkomna avlägsnas och avlivas. Trädgården är ett pedantiskt omhändertaget skötebarn som får sin ägares fulla uppmärksamhet och omsorg.

En trädgård kan fylla en människas behov av att känna sig behövd, att någon är beroende av och inte klarar sig utan ens omsorger. Ungefär på samma sätt som barn eller ett husdjur. Någon att vårda, sköta och ta hand om. Men att odla sin trädgård kan också handla om behovet att ordna och organisera sitt hem. I detta ingår en större eller mindre grad av kontroll. Att ha kontroll över sin närmiljö och hindra ovälkomna besök och hot utifrån – kattplågare, mördarsniglar och ogräs. Till exempel den giftiga björnlokan, som ingår i utställningen i form av en skulptur i naturlig storlek.

Något så vardagligt som en klippt häck kan fungera som ett tecken på kontroll. Kubas lågtrafikerade och lugna motorvägar har dålig asfalt, hästkärror i högerfilen och kor och höns i vägrenen. Mittremsan mellan körbanorna markeras med en häck. En mil-efter-mil, omsorgsfullt klippt häck, som ett tecken på överhetens, statens närvaro och kontroll.

Motsatsen till kontroll finner man i Tal R:s bok Brunemark vars sidor, liksom växtligheten, får välla fram över galleriets väggar. Ingen text, inga kommentarer, enbart olika sidor av trädgårdens natur.

I Jeanette Land Schous fotoserie Memento har växterna fått oväntat sällskap. Bland den ilsket taggiga berberisbuskens rödgula bladverk hittar man brinnande tändstickor. Ginkons bladstjälkar är genomstungna av knappnålar. Från fläderbärsklasarnas stjälkar hänger fastknuten röd tråd. I ekkvistens grenar sitter de tvättklämmor. Vardagliga föremål som fått en helt ny men ändå inte främmande placering.  Många av kombinationerna av växt – föremål är på något sätt så självklart välbekanta. Kanske är det berberisbuskarnas eldfängda höstfärger. Eller skolgårds-anläggarnas förkärlek för berberisbuskarnas taggiga buskage, som inte dög till annat än som soptipp åt de rökande tonåringarnas använda tändstickor.

Barndomsminnen av närkontakt med trädgårdens betåndsdelar. En såväl fysiskt som känslomässig närhet och nyfikenhet. Hur grönska, jord, sten, skräp och allt annat som gick att hitta blev till viktig rekvisita i lekens fantasivärld. Kanske är det sådana minnen som gör att dessa växtinstallationer känns så självklara.

De grönländska trädgårdarna i Finn Larsens foton, Tamaviaartumik (Passion), och Åsa Sonjasdotters undersökning och presentation av ett potatisodlingsprojekt handlar i grund och botten om samma sak, nämligen om anpassning efter förutsättningarna. De grönländska trädgårdarna är inte bara ett uttryck för sina ägares odlingsideal. Minst lika viktigt är att hitta och välja de växter som trivs i detta speciella klimat och att formge trädgården så att växterna kommer till sin rätt. Finn Larsens foton visar ett Grönland som (så klart) är så mycket mer än den bild naturfilmerna och okunnighetens fördomar skapar. Ett Grönland ”där det faktiskt finns fler trädgårdar än kajaker”.

Med en diabildsserie och en installation med potatisar i ett kylskåp presenterar Åsa Sonjasdotter sitt konstprojekt om The Attentative Potato Breeding Action. Detta potatisodlingsprojekt är ett försök att med hjälp av gamla sorter och nygamla metoder odla fram nya poptatissorter speciellt lämpade för klimatet och förutsättningarna i Berlin/Brandenburg. En ekologisk rörelse med syfte att främja stadsodling.

Varje trädgård är en liten del av den omgivande naturen. En liten, liten men inte obetydlig plats av jorden, med sitt speciella klimat, jordmån, sol- och vindförhållanden. De förutsättningar som utgör vår omvärld, och som vi kan välja att arbeta med; eller emot.

Su-En & ”Soot” på Palladium den 10 april

Samt ett illasinnat försök att implementera kulturförakt

Kulturförakt – gör så här: Tag en klass 16-17 -åriga gymnasieelever. Tag med dem på ett smalt kulturevenemang, som t.ex. en föreställning med samtida dans utan ”normal” musik, närmare bestämt butoh. Och så det viktigaste till sist – berätta ingenting för dem om vad det är som de ska få uppleva! Allt för att minimera elevernas eventuella nyfikenhet, intresse och förståelse.

Foto (c) Su-En Butoh Company
& Gunnar Stening

Tack och lov misslyckades lärarna till eleverna på samhällsprogrammet, med inriktning på beteende(!), med sina illasinnade avsikter – att implementera kulturförakt(?). Och inte var det för att de gjorde ett otillräcklig insats, det vill säga inte skötte sitt jobb överhuvudtaget. I stället var det antagligen tack vare att  Su-Ens butohföreställning Soot var väldigt bra och att elever trots allt var öppna och positiva. För efter de första minuternas fnissande, småpratande och hostande tystnade ungdomarna. Och det var tyst och lugnt hela den 55 minuter långa föreställningen igenom. När det lämnade salongen var det också personer som såg dem imitera dansarens rörelser och någon hörde dem prata om att dansaren rörde sig på gränsen mellan ljus och skugga, som mellan liv och död.

Själv var jag förbannad. På lärarna. Vilket störde min upplevelse av Soot. Jag hade turen/ oturen att hamna bredvid två tjejer från klassen som berättade att de hade blivit ditkomenderade tillsammans med sina gästande utbytesstudenter från Tyskland. Det var också de som berättade att de inte fått reda på något alls om föreställningen, trots att åtminstone den ena tjejen själv dansade och var intresserad av dans. Efteråt var de mycket generade över sina klasskamraters uppförande i början av föreställningen. Jag försäkrade dem om att det inte hade varit något stort problem och att jag tvärtom var imponerad över att det under resten av tiden varit knäpptyst.

Så det var verkligen inte eleverna som var problemet utan lärarna. Att inte förbereda klassen inför besöket är inte bara respektlöst mot eleverna utan även mot Su-En/Susanna Åkerlund och arrangören. Vilken vuxen människa hade funnit sig i att dras iväg på ett smalt kulturevenemang som man inte visste något om och som man inte heller fick reda på något om, överhuvudtaget? Det här var ju knappast frågan om en överrasknings-happening.

I stället var föreställningen Soot (Sot) en fullödig och vacker helhet av av dans, ljus, ljud och dräkt. Det fanns en extrem koncentration och närvaro i Su-Ens dans, där rörelserna inte sällan var minimala. Jag uppskattar också hur hela kroppen användes i dansen; det vill säga även ansiktet, tungan och, som jag redan har nämnt, medvetandet. Jag tycker också mycket om butohns ofta o-vackra rörelser, som i sitt sammanhang blir vackra. Ljuset var magnifikt, distinkta ljusspeglar som skar genom mörkret, och hade en stor roll i föreställningen. Ofta dansade Su-En ”med ljuset”. Dräkten, en hellång och skulptural klänning, skalades efterhand delvis av och blottade mer av kroppen och gav intryck av en ökade rörlighet. Musiken kan närmast beskrivs som en otraditionell, elektronisk baserad ”ljudmatta”(industrimetal?). Sammantaget bildade detta en estetisk och starkt bildmässig föreställning.

Efter föreställningen genomförde arrangörerna ett samtal om butoh, där alla var högtidligt eniga om att butoh är fantastiskt. Denna högtidlighet smittade av sig på kommentarerna som ofta hamnade på en väl pretentiös nivå, enligt mig. Jag saknade diskussion och frågor som ”Hur menar du då?” och ”Kan du förklara det där?”, för det var långt ifrån allt som sas som var solklart. Men det fanns även de som ställde vanliga frågor och hade konkreta kommentarer, som t.ex. Eva Sjuve, som själv dansar bhuto. Och så Su-En, Susanna Åkerlund själv, som tyvärr fick för lite utrymme i samtalet.

Foto (c) Su-En Butoh Company & Maja Sandberg 

Vad var det då eleverna inte fick veta?

Jo, till exempel att butoh är en japansk dans som uppstod efter andra världskriget och som delvis var en reaktion på de amerikanska atombombningarna, en civilisationskritik och en motrörelse till den västerländska och traditionella japanska dansen. I butohn behandlades tabubelagda ämnen som homosexualitet och pedofili. Karakteristiskt för dansen är de vitsminkade ansiktena, de extremt kontrollerade och långsamma rörelserna och blandningen av det groteska och lekfulla.

Su-En, Susanna Åkerlund är koreograf och dansare och har bl a studerat butoh fem år i Japan. I dansen låter hon kroppen bli till något annat än en människas. Su-Ens sannolikt mest spridda insats är hennes solodans i Madonnas Ray of Light-video från 1998.