Förlorade ansikten?

Julia Peirone, 6–28 okt på Martin Bryder Gallery

Den utställning som gjorde störst intryck på Lunds Konstkväll, den 20 oktober, var Julia Peirones foton. Utställningen bestod av ett antal porträttfoton av flickor i 12-årsåldern, eller möjligen i nedre tonåren. Sminkade, uppklädda och väldigt söta, vanliga tjejer. Porträtten däremot är inte vanliga – ”normala”. En detalj gör att de skiljer sig från det förväntade på ett avgörande sätt. Konstnären har valt ut de misslyckade fotona. De där bilderna som man i vanliga fall väljer bort, slänger, för att de är så dåliga. Foton där flickorna blundar, gapar eller gör någon konstig min. Den där blinkningen som det alltid är någon stackare som råkar ut för på skolans klassfoto. Men som egentligen är helt normala ögonblick, när vi blinkar eller gör en konstig och hastig min som försvinner lika snabbt som den dök upp. Ögonblick som bara en kamera kan fånga och föreviga. För det är ju aldrig så vi ser oss i spegeln, eller den bild vi har av våra medmänniskors utseende. Möjligen kan man se det hos vissa handikappade personer, som inte kontrollerar sin ansiktsmuskulatur som vi andra gör.

12-13-åriga tjejer – en värstingålder. Åtminstone när det inte är ens egna barn. Jag har känt några stycken. Tjejer som jag kände och som plötsligt inte klarade av att ens en gång hälsa som vanligt. Typ: ”Du ska inte tro att du kan heja på mig hur som helst bara för att du kunde det förut. Allt är annorlunda nu och jag bestämmer själv vem jag vill hälsa på!” Det kan bli så viktigt för dem att visa att de håller på att bli vuxna och inte är barn längre att de halkar utanför de normala umgängesvanorna. (Det var i denna ålder som jag själv var ”tvungen” att gå två meter efter min mor, när vi var ute på sta'n tillsammans.) Att demonstrera sin utveckling, förändring och sitt oberoende blir viktigare än att kommunicera och ha en god relation till andra. Så kan de hålla på en tid, tills de plötsligt hittar sig själv igen. Eller kanske snarare sitt nya, halvvuxna jag. För det bygger så klart på en osäkerhet inför förändringen och en ny fas i livet. Jobbigast är det ju för tjejerna själva och är för det mesta inget som man behöver bekymra sig om.

Det är också en ålder då det intryck man gör på andra med sitt utseende blir allt viktigare. Det här är så klart ett sätt att hantera en osäkerhet; att kontrollera det som är möjligt att kontrollera, t.ex. sitt yttre. För vissa människor dämpas inte behovet att ha strikt kontroll över sig själv och sin omgivning. Och att förlora kontroll är negativt för de allra flesta människor. Ett talesätt för att förlora självkontrollen eller att göra bort sig är att ”förlora ansiktet”. Det är det flickorna på fotona har gjort – förlorat sitt ansikte i bokstavlig mening. Ansiktet, som är det mest personliga vi visar upp för omvärlden och därmed en känslig del av vårt yttre.

Galleristen berättar att flera besökare har upplevt fotona som obehagliga. Vissa har tyckt att flickornas ansiktsuttryck får dem att se drogade ut. Som om drogen har tagit överhanden och fått dem att förlora kontrollen över sitt utseende. Att förlora ansiktet är för många något skrämmande. Det är intressant att se hur lite som krävs för att ordinära flickporträtt ska hamna utanför det normala och upplevas som obehagligt.

En fråga som utställningen väcker är hur Julia Peirone fått tjejerna att acceptera att dessa bilder av dem visas offentligt. För de är ju i en väldigt känslig ålder. Därmed blir också effekten som störst, när utseendet är så betydelsefullt. Att få dem att ställa upp på fotograferingen tror jag inte var så svårt, då de fick leka fotomodell. Men att övertyga dem om skälen att visas upp dem på misslyckade bilder, det är en diskussion som jag gärna skulle velat ta del av.

Om du missade...

Del 1 av "Sommarutställningar jag hann se men inte hann skriva om. Då."

Jag vill visa några bilder från sommarens utställning med Henrik Håkansson på Lunds Kosthall, A Forest Divided. En fantastisk fin utställning som väckte minnen av en annan utställning, en sommar för längesedan.

I mitten av 80-talet såg jag en utställning på Lunds Konsthall med foton av Man Ray. Det var mitt i sommaren, med en stiltje som man bara kan hitta en söndag i juli i ett sommartomt Lund. Högsommarhetta, närmare 30 grader varmt men med en uppfriskande vind. Jag hade en tunn sidenskjorta på mig, som levde sitt eget liv i vinden, på promenaden från Kastanjegatan till Mårtenstorget.

Väl innanför dörrarna möttes man av en annan tid och en annan värld. Utställningen var ljudsatt med ett av Eric Saties stipianostycke, som var favoritmusik redan då. Eller kanske blev till en favorit, från och med detta tillfälle? Jag minns inte riktigt... Lätt dämpat och disigt solljus strömmade in genom de många ljusinsläppen. Inte mycket folk, som jag minns det var vi nästan ensamma. Och så Man Rays foton, laddade som om de vore laddade av elektricitet. Vackra, säregna, magiska. Oförglömliga.

Det är nog den utställning som genom åren gjort störst intryck på mig. Inte så mycket för att utställningen i sig var exceptionell, utan för upplevelsen i sin helhet. Lite av denna stämning återupplever jag när jag i somras såg Henrik Håkanssons A Forest Divided. Brutal och poetisk på en och samma gång. Natur och övermänskliga maskinella krafter, med vars hjälp träden förflyttats från skogen in i rummet; där det uppstår en spirituell dialog mellan trädens stammar och konsthallens arkitektur. Kanske är den gemensamma nämnaren till upplevelserna av de båda utställningarna just denna – det starka och unika mötet mellan konsten och arkitekturen. 

Dags att släppa ut

Den här bloggen har varit tillbommad och stängd mest hela sommaren, när jag har varit upptagen på annat håll. Men en del idéer har det sipprat i. Så nu finns det faktiskt en lista med texter som jag vill skriva och släppa ut. Om Marina Arbramovic, ytan och blicken: om förändringen av domkyrkoplatsen; om institutionen för konstvetenskaps diabildsamling; om Lunds konsthall och Skissernas museum... Så småningom. På återseende.

På Lilith Performance Studio, återigen

Morgan Schagerbergs Konservburksdjungeln

I Morgan Schagerbergs performance Konservburksdjungeln ingår, förutom konstnären själv, sångpedagogen Angelica Larsson Asp och pianisten Jamin Pirnia. Den tondöve konstnären och sångpedagogen sjunger och övar, sjunger och övar. Instruerar. Försöker. Kritiserar. Igen och igen. Timme efter timme. I en evig loop.

Upplägget känns igen, är traditionellt. Om du lyckas med det omöjliga uppdraget vinner du lyckan, som kan vara prinsessans hand, belöningen som tar dig från fattigdom till rikedom eller något annat ouppnåeligt. I det här fallet: lär dig sjunga och du vinner framgång, lycka? Eller når en högre, hitintills ouppnåelig nivå - den där den musikaliske pianisten befinner sig? Medlet till framgång i denna historia är en sångpedagog och ett piano.

Platsen: En okänd plats som hämtad från sagan. Ett sex meter högt torn föreställande en gigantisk bergskristall. Kristallen är ett återkommande tema Morgan Schagerbergs konst. I form av kristallkronor t.ex. i filmen The City and the Countryside, på teckningar, i performanceföreställningar. Kristallen som med sin genomskinlighet släpper igenom vår blick, samtidigt som den bryter ljuset och gör omgivningen vackrare med regnbågsfärger. En gång så värdefull att kristallprismor, nedplockade ur ljuskronan, kunde användas som betalningsmedel. I denna miljö, Lilith Performance Event 2011, fungerar bergskristallstornet som ett lockande fyrtorn.

Konservburksträd - vackert silverglänsande och odödliga, men därmed också döda. Precis som kejsaren av Kinas mekaniska näktergal i H C Andersens saga. En perfekt sångare och imitatör, men död.

Att lära sig sjunga trots att man är tondöv. Ett omöjligt uppdrag? Som Sisyfos uppdrag; att i oändlighet rulla en sten upp till bergets topp, för att sedan direkt se den rulla ner igen. (Detta var gudarnas straff för Sisyfos stillfärdighet, klokhet och böjelse för rövaryrket!) Albert Camus menar att detta oändliga arbete inte är den plåga det ser ut att vara, utan att strävan är en tillfredställelse i sig. Eftersom Sisyfos inte ger upp är han starkare än klippblocket, stenen han är satt att rulla. Camus säger vidare " man måste tänka sig Sisyfos lycklig."

Tidigare i år presenterades en nyhet om lyckoforskning, man hade undersökt när människor upplever lycka. (Jag minns dessvärre inte om källan förutom att det var på radions P1-kanal.) Svaren varierade delvis men ett tydligt resultat var att lyckokänslor uppstår när man förlorar sig i en uppgift, glömmer bort sig själv, tiden och rummet. De där tillfällena när man tittar upp och plötsligt inser att timmar har förflutit, utan att man har märkt det. Vilket har likheter med Camus tolkning av Sisyfos situation, även om det är svårt att se Sisyfos arbete som lustfyllt. Men om man vänder på det? Varje gång Sisyfos når bergets topp har han övervunnit stenblocket. Då är det inte längre enbart ett evigt arbete utan i stället en för Sisyfos evigt återkommande seger över stenblocket!
Men det kan även finnas en lyckokänsla i lättnaden när man bestämt sig för att ge upp. Att släppa taget och ge upp sin kamp.

Svårigheten är att inte låta sig hämmas eller styras av andras normer utan att utvecklas på sina egna villkor. Att göra det ändå, fastän det är långt ifrån perfekt. Och utan att plåga sig genom att bli bestraffad och få kritik när man inte lyckas fullt ut och inte når upp till andras ideal. Det är lite väl mycket negativ kritik, för mig personligen, i Konservburksdjungeln; vilket så klart är avsikten. Men det är bra, Morgan Schagerberg sjunger och ger hals i alla fall. Trots att sånglektionen är extremt utlämnande. Alla har väl varit med om, eller känt någon som har fasat inför skolårens uppsjungning. Här sker uppsjungningen offentligt. Det väcker sympati. Även publiken engagerar sig i Morgans uppdrag och ses stillsamt heja på. För det är svårt att låta bli.

Det är en svår balansgång. Tillfredställelsen i att utvecklas. Det går alltid att nå lite längre, bli lite bättre. Å andra sidan - att vara tillfreds med sig själv, att finna sinnesro och acceptera sin ofullkomlighet. Och att själv välja storleken på stenen man har att rulla.
 
Konservburksdjungeln uruppfördes på Lilith Performance Event den 28-29 maj 2011. Konservburksdjungeln är åter aktuell då den ingick i Lilith Performance Studios program på ACTS - Festival for Performative Art 2012 den 16-17 juni vid Museum of Contemporary Art i Roskilde. Denna text baseras på 2011 års performance.
 
Inspelning av Konservburksdjungeln från 2011:
http://vimeo.com/42699035

Anne Pajunen - med stillsam rastlöshet

Skånes Konstförening den 9-12 maj: "Kruingtsjen & andra superhits" av Anne Pajunen och inbjudna gäster.
Ett rum fyllt av en installation, både en utställning och en scenografi för performance. Där är fullt av ljuspunkter, projektioner, föremål och arrangemang organiserade för att skapa ljud. Eller ge intryck av möjligt ljudskapande, som en buktande gramofonskiva varvad med ett tårtpapper på en gammal resegramofon. Utmed väggarna, på rullbara podium, stolar och skåp. Små speldosor med vev i sidan och traditionella melodier(?), som "Für Elise". Eller speldosor med av konstnären nyskapade melodier. Någon sorts pappersremsor med utstansade hål som ger toner när de rullar över speldosevalsen. Vissa av dem kopplade till minitayrförstärkare som förstorar ljudet.

Hängande föremål på en klädstång: en miniradio, fiol, koppar, en mässingsljusstake med dinglande, klingande hängen, strumpor och tyg som kan dämpa ljud, eller fungera som en projektionsyta. En kamera kopplad till någon form av rörelsedetektor som omformar rörelser till ljud, inte helt olikt en elbas. Gamla stolar, bord, fåtöljer, ett uppdukat kaffebord fyllt med sköra och delikata mockakoppar. Sladdar, kameror, projektorer.

En salig blandning och fantasifull samling av föremål som finns här för att användas, av besökare och konstnären själv. Jag blir nyfiken. Jag vill se hur Anne Pajunen själv väljer att använda föremålen och rummet. Så jag återvänder på söndagkvällen, till utställningens sista performance.

Performancen genomförs tillsammans med en inbjuden gäst, dansaren Ofelia Jarl Ortega. Tillsammans har de under dagen improviserat fram föreställningen. Vi beökare tilldelas vanliga, vita engångsmuggar. Sonen, en företagsam ung man på 11 år, hinner undersöka plastmuggarnas potential som ljudalstrare och ljudförvrängare, t.ex. genom att sätta dem över öronen, redan innan föreställningen börjar. Det är bra. Det kan behövas någon som tar tag i saker och ting och inte bara inväntar att saker ska hända, d.v.s. att Anne eller Ofelia ser till att det händer.

Anne Pajunen beskriver sin performance som en kammaropera, att flirta med och ta avstånd ifrån. Som från ett partitur genomför hon i samspel med Ofelia ett antal "scener". Spelar viola och speldosor. Talsjunger, med en fantastisk röst, franska ord och fraser från en bunt av pappersark, som hon frikostigt strör omkring sig varefter hon tar sig igenom orden i textens skrivna ordfigurer. Parodierar en döende operahjältinna i en utsträck monolog där hon upprepar sitt döende. Samtidigt placerar Ofelia, med dansande rörelser, små intensivt roterande blåljus på golvet runt om i rummet. Flyttar kameror och projektorer, bland annat genom att involvera publiken, så att nya bilder skapas - detaljer av rummet förstoras upp och projiceras på en annan plats.

Vi i publiken har tilldelats stolar och platser. Föreställningen pågår i drygt en timme. Men det är inte meningen att vi ska sitta still utan tvärtom uppmanas vi att flytta med, alltefter var i rummet händelserna försigår. De flesta sitter snällt kvar på sina platser. Men inte sonen. Han börjar flytta runt och röra på sig. Till att börja med mest på grund av myror i kroppen, sedan av intresse. Jag hakar på, och efter hand fler och fler. Att även vi i publiken förflyttar oss ger föreställningen mer liv, gör den mindre statisk.

"Det var kul!" säger sonen spontant, när föreställningen slutar. Jag håller med. Med stillsam rastlöshet växte performanceföreställningen fram, och blev efterhand allt rikare. Lager efter lager las till helheten. Det fanns ingen historia, bara rummet och installationens tydliga ram. Ändå är det något jag saknar, som jag inte kan sätta fingret på. En inte helt infriad förväntan? Kanske är det installationens lättsamhet som jag saknar i Pujanens performance? Mycket av musiken och de olika ljuden förknippar jag med seriös, modernistisk musik. (Jag är ingen musikvetare så upplevelsen bygger mer på känsla än på erfarenhet.) Modernismens ibland alltför stora allvar? Det kan vara det.

Jag uppskattar Anne Pujanens prövande, att inget är helt säkert, att det beror på. Hennes "Kanske, om du vill...". Och konstnärens egenkomponerade och oemotståndliga speldosemelodier kommer jag att bära med mig länge, och kanske till och med längta efter.

Breaths - några andetag senare

Breaths är ett verk uppbyggt av helt vanliga plastpåsar fyllda med utandningsluft. Efter att ha deltagit i utställningen ”6 Euro budget – Artistic Practices and Precariousness” i Stockholm visades Solveig Lindgren Inderbitzins och Joanna Thedes vidareutveckling av Breaths på galleri Rostrum den 10 april. Verket baseras på konstpublikens bidrag. De erbjöds att blåsa upp en 3-liters, transparent plastpåse, knyta ihop den och låta den bli en del av installationen. På Rostrum kompletterades Breath med malmöitiska andedräkter.

Ett av syftena med Breaths var att kommentera konstnärers, alltför ofta, dåliga arbetsvillkor. Utställningstitelns ”6 Euro” var den summa konstnärerna fick till sitt förfogande. För pengarna, vilket motsvarar ca 52 kr, köpte konstnärerna plastpåsar och snören, för att därefter låta Breaths fyllas med livsuppehållande syre, bland annat.


Ovan: Solveig Lindgren Inderbitzins
Stockholmspåsarna klär in två av galleriets väggar samt halva ena fönstret. Det är ingen ideal installation. De luftfyllda påsarna behöver rymd eller ljus för att laddas visuellt och komma till sin rätt. Fotona från Kulturhuset i Stockholm ger ett helt annat intryck, med påsarna samlade i fönstren, silandes ljuset. Men så var det inte heller så här konstnärerna hade tänkt presentera verket på Rostrum från början. Då var tanken var att bygga en lufttät glasbox som skulle innesluta de uppblåsta påsarna. Idén strandade bland annat på en alltför hög materialkostnad.

Mot Rostrums vita väggar blir verket en smula platt i bokstavlig mening, både p.g.a. bakgrunden och eftersom luften har gått ur flera påsar. Kanske det visuella uttrycket hade vunnit på en bakgrund som reflekterat omgivningen, som t.ex. spegelglas, eller en annan ljussättning. Jag tror transparensen är betydelsefull för dessa vardagliga, prosaiska objekts förvandling till fjäderlätt, innehållsrik konst. Så det var bra på flera sätt att galleriets fönster fylldes på med nyfyllda plastpåsar.

Andedräkt; att vara stark i anden; andefattig; andanom. Uttrycken och orden är många som kopplas till vår andning – att associera till och leka med. Och att andas tillsammans kan ge kontroll och styrka, t.ex. att hantera smärta. Andedräkten både fyller och laddar verket.

Tillkomsten och den fortsatta historien ger verket dess spänning. Alla personer som har bidragit till Breaths genom att donera några av sina andetag; med allt vad det innebär av virus, baciller och annat(?) högst privat som kan finnas i utandningsluften från vårt inre. Historien om hur andedräkterna efter utställningen packades ner i sopsäckar och transporterades i bil från Stockholm till Malmö. Halvvägs var det paus och plastpåsarna togs ut och luftades medan chauffören, Joanna Thede, fikade på en rastplats. Jag hoppas historien fortsätter, och jag väntar nyfiket.


Utställningen ”6 Euro budget – Artistic Practices and Precariousness” ingick i konstmässan Supermarket i Stockholm under februari i år.

En designklassiker för mig - kanske för dig?

Alla som någon gång bläddrat i en bobilaga eller ett inredningsmagasin vet att en designklassiker är något som man ska ha i sitt hem, gärna en Myran-stol. Åtminstone om man är en person med god smak och vill visa att man är intresserad av att följa med i sin tid. Designklassikern är ofta formgiven av någon av de stora skandinaviska, modernistiska möbelformgivarna eller designerna. Sannolikt eftersom de är välkända för många, fabriksproducerad - d.v.s. hyfsat lätta att få tag på, inte omöjligt dyra och i en stil som är rätt just nu. Många produceras dessutom fortfarande eller har återupptagits i produktion.

Jag hittade en designklassiker i ett skyltfönster häromdagen. Det var kärlek vid första ögonkastet. Den var så perfekt, rund och fin i formen, och såg ut att vara skön att hålla i handen. Storleken var bra och dessutom hade den en oemotståndlig pip, som på något sätt påminde om en näbb, en anknäbb kanske. Dessutom verkade den vara väldigt praktisk att ha mjölk i, om ens vänner vill ha det i sitt kaffe eller te. Den fick följa med mig hem.

En designklassiker i ordets vanliga bemärkelse är den inte. (Såvida man inte räknar som Disney när de ger ut sina nya tecknade filmer på DVD.) Men den kommer att bli. Denna lilla mjölksnipa kommer jag att älska så länge den lever och bli glad av varje gång jag ställer fram på bordet. Och formen är fulländad! Så ja, den är verkligen en designklassiker, i alla fall för mig.

Vill du ha en likadan? I så fall finns den att köpa på Laholms Bosättning för 35 kr. Dyrare än så behöver det inte vara med en designklassiker, menar jag.

För dig som tycker det är lite för långt att ta sig till Laholm så finns den antagligen att hitta på andra ställen också. Tillverkaren/importören heter "Strömgården Sweden".


PS: Formen ger mig även vissa andra associationer, men det ska jag inte skriva om här :)