Vintern rasat ut i och ur vår trädgård

Jag har beklagat mig förut men måste göra det igen. Nu när jag kan se det fulla resultatet av februaris ylande, frystorkande ostanvind. Som knäckte den tuffaste. Den småblommiga skogsclematisen som täcker halva det storvuxna, minst fem meter höga äppleträdet med lianer tjocka som min handled är i år, efter minst 15 år i vår trädgård, stendöd ovan mark. Men den skjuter raskt nya skott från roten så antagligen dröjer det inte länge förrän den är uppe i toppen igen, och den kvävda grenen åter blir grön. Till i vår har jag äntligen fixat bra och fina uppbindningsstöd till klängrosorna - "tripoder" av armeringsjärn. Den helvilda Boule de Neige ska få en specialvariant med bl.a. pinnställningar av armeringsnät. Handsågade! Och så fryser 80% av rosengrenarna bort. De som i januari var gröna och frodiga efter vinterns snötäcke. Den gamle Murphy och hans lag slår till igen. Det blir inte mycket att binda upp. Fast de kommer ju igen, de är redan på gång. Det är det fler som gör. Små, nästan neongröna blad har äntligen börjat växa ut på de nakna murgrönegrenarna, den som också var frodig i januari. Järneken har däremot fortfarande inte visat något livstecken, trots att den var den enda som fick hjälp, en skyddande jutesäck mot uttorkning. Men, som alla som har läst "Den hemlighetsfulla trädgården" vet, så länge det är grönt under barken finns det hopp.

En djävulusisk februari kort sagt. Vad kan man göra för att växterna ska klara sig bättre om det händer igen? Jag vet inte säkert, men rosorna borde jag kunna skydda med mycket granris som man kan prega in mellan grenarna. Samma med järneken, säck plus granris. Vår granne har en del granplantering vars grenar sträcker sig ut över åkern och han lär bara bli tacksam om jag tuktar dem. De höga klängväxterna kan man däremot inte göra så mycket åt.

Vårens glädjeämne har varit kungsängsliljorna som blommat som aldrig förr. De har uppenbart frösått sig under åren och just i år blev det full utdelning. De växer på plommongräsmattan bland påskliljor, narcisser och gullvivor i de friväxande gräset. Efter dem tar de blommande smultronen över, som i år ska få sällskap av prästkragarna; vars vita blomställningar som ska sväva över grässtråna. Tänker jag mig.

Vår bokhäck har äntligen vuxit ihop över grinden och bildat ett lövvalv. Det är ganska många år sedan som jag började heja på och uppmuntra den så det är verkligen kul att bokgrenarna nu är i mål, och det bara återstår finputsning. De flesta fröerna är sådda, samtidigt med sluttampen på äppleblommen. Jag har lärt mig en bra tumregel för rätt såningstid. De köldtåliga fröerna kan man så när tussilagon blommar. De mer värmekrävande, som ärtor, bönor och squasch, ska man vänta med tills att äppleträden blommar. Då har jorden hunnit bli tillräckligt uppvärmd. Regeln har dessutom fördelen att den bör funka oavsett odlingszon. För att få extra fart på bönorna och luktärtorna la jag dem i blöt över natten. Utomhus. Under skyddande plast för att inte någon hungrig fågel skulle tro att det var serverat. Då var fröna säkra, trodde jag. Men inte. Någon klyftig, bönsugen fågeldj...el, troligen en skata, hade lyft bort plasten och ätit upp nästan alla gröna bönor. Som ett extra långfinger åt trädgårdmästaren hade hon dessutom bajsat ner halva trädgårdsdynan, som hade blivit kvarglömd utomhus. Nu ruvar jag på hämnd. Jag tror jag ska salta henne på stjärten, skatan. Det lär ha effekt.

Jag vill också ha Dick Higgins bakom soffan

Samt konsten att mamsla en sköldpadda

Nej, egentligen inte. Han har varit död i 13 år och det hade inte alls varit trevligt. Men det är principen jag talar om. Under ett antal år på 90-talet var Dick Higgins gästföreläsare på arkitektskolan. Ibland bodde han över hemma hos L-H. Hos L-H var det inte så mycket plats, framför allt fanns det inget gästrum. Därför ordnades det en provisorisk sovalkov bakom soffan. Vi hade inte heller något gästrum, men hade lätt kunnat ordna en sovalkov bakom soffan t.ex. Det var bara det att Dick Higgins aldrig blev inbjuden till oss, trots att han gav maken en första introduktion till pagemaker. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för det, maken alltså. Och nu är han död, Higgins alltså, inte maken.

Den mest spännande nya bekantskap jag har gjort det senaste året är med en 75 grams-sköldpadda. Vi har fått en väldigt fin kontakt, så det är inte det. Även om det var lite av en utmaning. Hur får man kontakt med en sköldpadda? Jag hade ingen erfarehet av reptiler sedan tidigare. Däremot av hundar, katter, hästar, kor, får, grisar, hönst. gäss, ankor mm, så jag vet hur de är och hur man umgås med dem. En skäldpadda däremot var en fullkomlig främling. Första steget på vår vänskap var när jag upptäckte att han var en klätter-sköldpadda. Placerade jag honom på min mage när jag satt tillbakalutad i korgstolen började han genast streta uppför bröstkorgens backe. Det var trevligt att känna hans små klor krafsa fram över tröjan och den ansträngda andhämtningens lilla fläkt från de de mikroskopiska näsborrarna när han närmade sig backens krön, min hals. Det här var något vi kunde göra tillsammans, Ivan klättrade och jag stod för backen.

Nästa steg var när jag insåg den växelvarmes behov av värme, att mysa under en kupad hand eller på det allra varmaste stället, i halsgropen vid nyckelbenet. Jag vet inte hur bra sköldpaddor ser men som växtätare bör luktsinnet vara välutvecklat, så antagligen känner han igen mig på doften. Hörseln är god och det är tydligt att han känner igen både min och resten av familjens röster. Dessutom är Ivan en god lyssnare. Lyssnar tyst och uppmärksamt när man pratar med honom, betydligt mer uppmärksamt än vad barnen gör. Dessutom nickar han instämmande med lagom långa mellanrum, och det är det garanterat inget av barnen som gör, och låter mig sköta snacket. Fast jag kan avslöja att 10-åringen har överraskat mig några gånger genom att svara "Ok, chefen". Sådant värmer ett modershjärta. Det där militärintresset är kanske inte så dumt ändå.

Det finns väl egentligen bara ett fel med Ivan. Han håller inte tätt. Det är förvånande vilka störtfloder en sådan lite varelse kan släppa ifrån sig. Å andra sidan är han inte så gammal, bara 1,5 år. Och vilken 1,5-åring begär man ska klara sig utan blöja. Så det återstår bara att uppfinna den där sköldpadds-blöjan. Ett annat alternativ är att bada honom. Då brukar han klara av behoven i badvattnet och med en avslutande dusch blir han ren och fräsch igen. Håhå ja ja, det är tur att Ivan finns, när lappsjukan slår till. Han är dessutom den i familjen som är mest intresserad av trädgårdsskötsel.

I trädgården är det faktiskt väldigt fantastiskt just nu. Blommande rapsfält i öster, syrener i norr och väst och hägg i söder. Över alltihop äppleträd snötyngda av äppleblom och det svaga men men ständigt närvarande surret av bin som vällustigt vältrar sig bland äppleblommornas ståndare och pistiller. Och så dofterna. Syrener, doftolvon och narcisser fullkomligt bombarderar en med väldoft. Kom hit och hälsa på, vet jag. Det har redan börjat snöa så smått. Slå en signal innan bara.

Dick Higgins var engelsk/amerikansk konstnär bl.a. och en av de stora inom fluxus-rörelsen.

Tillvarons märkliga upprepningar och osynliga mönster

En onsdag på Aura och galleri Rostrum
Ibland kan man undra. När tillfällen, situationer och händelser plötsligt klumpar ihop sig. Finns det ett osynligt mönster i livet som gör att det blir sådär, eller är det bara ren och skär slump? Eller min uppmärksamhet som har ändrat fokus? Vissa hade kanske tolkat det som tecken. Ett litet och obetydligt exempel, men ändå: fyra dagar efter hemkomsten från mitt första besök i Barcelona går jag på Auras utställning, i Lund, och ser filmen Acciones en casa (Actions at home) som utspelar sig i just Barcelona. Jag vet inte om "actions" syftar på betydelsen händelse eller begreppet aktion, som i aktionskonst, eller kanske både och? Filmen är gjord av David Bestué och Marc Vives och visades på Venedig-biennalen 2009.

Det här är en film som skiljer sig från mina förväntningar på konstvideo. Och det är sannolikt också konstnärernas syfte. Filmen, 30 min lång, består av en lång räcka absurda eller banala, noggrant iscensatta händelser som utspelar sig i en vanlig lägenhet i Barcelona. Varje ny scen presenteras grundligt av en textremsa som talar om vad scenen visar, på ett liknande sätt som i en gammal stumfilm. Man behöver aldrig känna sig osäker på vad det handlar om. Det är på sitt sätt befriande. De är övertydliga inom ett område som ibland lämnar betraktaren alltför osäker på hur innehållet ska tolkas. Vilket verkligen är en svår balansgång. Hur tydlig bör man vara för att inte bli obegriplig utan få fram sitt budskap? Samtidigt som det måste finnas utymme till egna slutsatser och tolkningar. Filmen kan också ses som en ”kommentar till en teknikfixerad och perfektionistisk videokonst”.

Acciones en casa har en tydlig koppling till dadasim och idén om anti-konst, men även till aktionskonst. Särskilt filmens sista dadaistiska scen, "Lost generation party", gör mig helt lycklig med sin absurda galenskap. Filmen skulle också kunna fungera som en instruktion till gördetsjälv-aktioner, likt boken The Fluxus Performance Workbook. Fluxusboken finns som e-bok (www.thing.net/~grist/ld/fluxusworkbook.pdf) men dessvärre inte längre i bokformat. Jag hade gärna haft den i bokhyllan för långtråkiga dagar. Har länge varit lockad av en aktion som går ut på att sparka en gitarr runt kvarteret, men det lär dröja tills jag kommer så långt, om någonsin. Jag måste inte bara hitta ett lagom stort och lämpligt kvarter och en passande gitarr utan även en medsparkare. Jag har väldigt svårt att se mig själv i en situation där jag skulle genomföra det på egen hand. Slut på parantesen, tillbaka till onsdagen.

Samma kväll, den 23 april, som jag såg Acciones en casa var det en performanceföretällning på Galleri Rostrum i Malmö. Eftersom jag redan kommit upp ur soffan och var i Lund var det bara att fortsätta in till Malmö och Rostrum. Tyvärr fick jag bara se den sista delen av programmet. När jag gled in på galleriet möttes jag av en naken Iggy Malmborg enbart iklädd något sorts förstärkt stetoskop, och ljudet av de pulserande hjärtslagen. Ett ljud som för mig är en direkt kanal till min första graviditet. I det angränsande rummet fanns en bingodragare där Gustav Iziamo med jämna mellanrum slumpmässigt drog ett nummer som talade om vilken av de 21 förutbestämda uppgifterna Malmborg skulle utföra. Via en bildskärm visades vilket nummer som drogs och Malmborg placerade den textade uppgiften på en overhead-apparat. På grund av min sena ankomst hann jag bara se den sista halvtimmens uppgifter. Lika naken och privat var uppgiften där Malmborg (nu påklädd) skulle kritisera sig själv. Han berättade om såväl fysiska tillkortakommanden som brister i sin personlighet. Extremt utlämnande och samtidigt väldigt självupptaget och introvert, som det lätt kan bli då man skärskådar sig själv. Situationen kändes till sist så absurd att det slog över till det komiska. Inte minst när Malmborg själv inte kunde hålla sig för skratt. På en och samma gång känsloladdat och bisarrt.

Minst lika känslostark blev uppgiften att för full hals skrika "Jag tror inte på någonting". Gång efter gång, efter gång. Efter hand sätter skrikandet igång min adrenalinproduktion, på liknande sätt som ett okänt, olyckligt gråtande spädbarna kan göra. Inte minst lider jag med Malmborg som tvingas fortsätta skrika trots att orken och motivationen tagit slut och han flera gånger ser mot bildskärmen där inget nytt nummer dyker upp. Den fysiska och psykiska ansträngningen, det arbetande hjärtat som man bara får en antydan om då det överröstas av skrikandet. Skrikandet som gör att det händer något i kroppen som signalerar någon form av krissituation. Och budskapet i sig, som trots att det är konstruerat förstärker stämningen.

En av de sista uppgifterna var också att presentera sig själv och upplägget av kvällens performance. Som en proffsig konferencier presenterar Malmborg Was ist ist, was nicht ist ist möglich. Med sin performance vill Malmborg bl.a. ställa frågor om autencitet. Verket är en del av projektet One Market under God, av Guacho med Gustav Iziamo som konstnärlig ledare. Projektet kommer under året att samarbeta med olika konstnärer för att undersöka socioekonomiska transaktioner. Den andra halvan av kvällens akt är en "Transaktionsanalys" som Iziamo genomför i det inre rummet.

Acciones en casa och Was ist ist, was nicht ist ist möglich är två helt olika konstupplevelser som samtidigt har mycket gemensamt. Inte överraskande arbetar även Bestué och Vives med performance. I filmen agerar konstnärerna som sig själva och är huvudpersoner i handlingen. I båda verken är det en mängd av varandra oberoende aktiviteter och situationer som skildras. Texten har en central funktion för att beskriva händelseförloppet och som kommunikation med publiken. Båda verken skulle kunna kallas övertydliga i sin uppbyggnad, även om det så klart går att hitta underliggande budskap. Som publik behöver man bara luta sig tillbaka och ta in det som bjuds. En lek med det övertydliga, som många gånger är något man till varje pris vill undvika, för att i stället lämna konsten öppen för betraktaren. Därför är det intressant att se exempel på konst där man som här använder text för att förtydliga det som visas. Som klargör att händelserna är vad de är och inte symboler för något annat. Att undersöka det övertydligas gränsmarker, som även kan vara det platta, ytliga eller banala. Själv tror jag att konsten och konstvärlden skulle må bra av en lite smula större rättframhet.

Acciones en casa har tyvärr slutat visas på Aura. Men man kan se den på konstnärernas hemsida www.bestuevives.net/index.php?/project/actions-at-home/ . Projektet One Market under God kommer att fortsätta med ytterligare sju delar i samarbetet med olika konstnärer. Mer information hittar man på www.one-market.eu. Där kan man också se två korta filmer med anknytning till onsdagens performance. Missa inte filmen där Viggo Malmborg dansar till rytmen av sitt eget hjärta www.one-market.eu/?p=389.

(Nu blev det sådär långt igen. Suck!)

Frestelsens kultur

Konsumtion och Cubarcelona
Barcelona kl 03.35. Min vana trogen vaknar jag och kan inte somna om. Flyttar i stället ut till den väl insuttna soffan i det lilla familjehotellets foajé. Låter tankarna löpa fritt till ljudet av sovande människor i rummen runt omkring. I Karin Johannissons, idéhistorikern, sommarprogram berättade hon om annorlunda sovvanor. Hur man före vår moderna tid, då man nästan helt och hållet var hänvisad till dagsljuset, delade upp nattsömnen i två delar. En tid efter mörkrets inbrott gick man och la sig för natten. Men framemot midnatt vaknade man och var vaken under någon timmes tid då man ägnade sig åt att läsa, samtala, ha sex eller bara vila i sängen. Därefter fortsatte nattsömnen fram till morgonen. Självklart blev skillnaden stor mellan den ljusa och mörka halvan av året. Ett sätt att sova mer anpassat efter ljuset och kanske också till kroppen? Den obrutna nattsömnen ett ideal jämngammalt med fotogenlampan eller elektriciteten? Sömnvanor som en social eller kulturell konstruktion, utifrån industrialismens behov av en utvilad arbetskraft året runt?

Barcelona i vår, för drygt ett år sedan Havanna, Cuba. På lite mer än ett år har jag rest mer än jag gjort på tio år. Orsaken är en olycklig händelse - död - och en lycklig, att tioåringen har fyllt tio i år. Efter att nästan ständigt lidit av penningbrist i 20 år har vi nu pengar att resa för. Och att använda till konsumtion som inte är främst är nyttig eller nödvändig. Jag kan plötsligt handla något som kostar lite mer än vad jag hade tänkt mig utan att riskera få ont i magen. Barcelona, en helt ny storstad med ett gränslöst utbud av mer eller mindre nödvändiga prylar. Lätta, eleganta kängor i ljusgrönt läder; örhängen av röd korall; färgstarka, expressiva, exklusiva kläder från Desigaul; maffiga, katalanska bakelser. En inköpslista som Marie-Antoinette hade kunnat underteckna. Inget som jag egentligen behöver (förutom bakelserna), men åtråvärda, och hyfsat överkomliga i pris, med vår nya ekonomiska situation. Att falla för frestelsen eller inte?


Den liturgiska butiken.

Barcelona - Havanna. Samma språk, samma imponerande arkitektur och delvis samma historia och kultur. Intensiv biltrafik på de trafikerade gatorna. Folkliv, en målmedvetet myllrande folkmassa hastar fram på de breda trottoaren runt Placa de Catalunya. Jag får kryssa mig fram i folkhavet en vanlig tisdag eftermiddag. Havannas gamla kvareter, ett helt annat tempo, lugnare, mer häng. Sitta på trappan och kolla in folk och spana på damer. Den ständigt närvarande musiken som känns som en naturlig del av miljön, åtminstone för en turist som jag. Utbudet vi möts av består av restauranger, småbutiker med enkla souvenirer, enstaka klädbutiker samt två "lyxbutiker", som uppenbart vänder sig till turister. Skor, exklusiva flip-flops och Converse-modeller, respektive svindyra kläder i någon sorts amerikansk västkuststil. Havanna – Barcelona, samma kulturella bakgrund men två länder som har utvecklats åt vitt skilda håll de senaste 50 åren.

Min egen relation till konsumtion, hur ser den ut? I min bakgrund finns något så omodernt som självhushållning. Jag är uppvuxen på en gammeldags gård på landet med blandad odling och djurhållning där kött, fisk, vilt, mjölk, ägg, potatis, grönsaker, frukt och bär till största delen kom från egen uppfödning, odling eller egna marker. Och brödet bakade man så klart själv. Ett traditionellt levnadssätt som andades 50-tal. En liv med begränsade resurser, ekonomisk försiktighet och utan onödiga utgifter. Kläderna sydde man delvis själv. Inte enbart på grund av ekonomin utan också för att få dem precis så som man ville ha dem, till en rimlig kostnad. Det var viktigt att vara hel, ren och fin. Det handlades ofta på exrapris och rea men det skulle vara kvalitet. Hellre något med bra kvalitet som var dyrare och varade än billigt slit och släng. Långsiktig konsumtion, man skulle också kunna kalla den hållbar. Och nu då? Jag bor fortfarande på landet (eller återigen efter åtta år i sta'n) utan några frestande butiker inom synhåll. Det gör skillnad, åtminstone för mig.

Vad behöver vi männsikor för att må bra? Husrum så klart och mat, utan att behöva tigga kvarlämnad mat från restauranggästernas tallrikar, som den gamla cubanska damen. Bokstavliga smulor från den rike mannas bord. Men förutom det mest grundläggande: Trygghet. Att kunna hålla sig ren. Värme, andra människor, för närhet och bekräftelse. Glädje, som kan vara musik. Men knappast en massa prylar. Samtidigt tror jag att samlandet är något djupt mänskligt rotat. Samlandet som en instinkt för att överleva morgondagen och säkra fortlevnaden. Som får min bror att bära hem spann efter spann med nyplockade kantareller, som han sedan skänker bort eftersom han inte behöver mera själv. En basal behovstillfredställelse. Och den som inte samlar i skogen kan samla bland butikernas outtömliga hyllor och föra hem till sitt bo.

Konsumtionssamhället. Att falla för frestelsen. Inte spara, längta eller vänta utan här och nu, på direkten. Ett synsätt omvänt det ideal som rådde då religonen var dominerande som rättesnöre. Att stå emot, att inte falla för frestelsen. Det tionde budordet: ”Du skall icke hava begär till din nästas hus, åker, tjänare eller tjänarinna, oxe, åsna eller något annat som tillhör din nästa.” Eller med andra ord, var nöjd med det du har och det du förmår.

Den moderna tidens intåg, med industrialismen. Den tidiga industriernas problem med arbetare som gick hem innan deras arbetspass var slut, när de hade tjänat ihop till mat för dagen. Som hellre ägnade sig åt trevliga saker än att jobba. Ett annat sätt att leva och sova, att tillbringa dagar och nätter. Men massproduktion kräver massavsättning. Och en marknad med stor efterfrågan. Människor med begär efter ting de kanske inte visste om att de behövde eller att det fanns över huvudtaget. Att inte vara tillfreds med det man redan har utan ständigt sträva efter mer eller något annat. En ny tid som krävde en ny sorts människor, som var både produktionsresurs och konsument. Eller som åtminstone hade nya och andra vanor.

Havanna eller Barcelona? Jag, som har ett hem fullt av prylar, väljer Havanna framför Barcelona. Till exempel var det är lättnad att slippa reklamen. Den propaganda som finns är en västanfläkt jämfört med västvärldens alltför ofta reklam- och skyltbelamrade gaturum. Jag tror inte att utbudet behöver vara oräkneligt. Att någon människa mår bättre eller blir lyckligare av att det finns tio olika apoteksbolag, som lägger stora summor på helsidesannonser för att tala om att de finns, i stället för ett. Billigare blir det garanterat inte. Ett mindre utbud Ovan: hotellet, Barcelona
borde kunna räcka, förutsatt att man har råd att handla av det. (Jag inser att min horisont som tillfälligt besökande turist är starkt begränsad.) Och att läget är annat än det borde vara förstår jag, inte minst av alla de som tiggde mini-schampoflaskor av turister på Havannas gator. Men trots dessa brister väger konsumtionsmöjligheterna lätt jämfört med mycket annat. Stämningen, med ett större lugn; öppna och sociala människor; kanske också mer glädje? Att göra det bästa av vad man har? Ett annat fokus.

Hem från Barcelona. Nej, det blev varken ljusgröna kängor, korallörhängen eller Desigaul-kläder. Men däremot bakelser och en ny, snygg, praktisk ryggsäck, helt i linje med min präktiga uppfostran, som ska ersätta min gamla badryggsäck som håller på att falla i bitar. Och jag är så nöjd.

Trädgårdsfredag och lökrace

To be continued
Jag ska säga det direkt, Trädgårdsfredag (TV2) är inte min grej. Med risk för att göra mig impopulär, så tycker jag det är alldeles för mycket "duttlande". Men nu har jag faktiskt tagis mig tid att se den nya omgångens två program, av den anledning att de är inspelade här i grannskapet; och eftersom det handlar om en trädgård som är förfallen och igenvuxen. Trots det är jag gravt besviken. I två program har man nu vid upprepade tillfällen fått se Tareq Taylor slita med gammalt björnbärsris, den pastorala utsikten utanför trädgården, hästarna i hagen bredvid och den ynka hörnan av trädgården som ligger i vinkeln mellan uthusen. Sedan är det förstås de vanliga närbilderna på ljuva blommor, trivsam matlagning och alldeles för mycket stämningsfull musik. Jag vill ju se hur trädgården ser ut, i all sin vildvuxna prakt. Varför kan de inte ta en runda med kameran och visa hur det ser ut innan de sätter igång med renoveringen? Så att man kan få en överblick över helheten och inte bara enstaka rissnår. Jag känner mig lurad på konfekten. Mindre närbilder, mera fjärbilder tack!

Nu har syrran troligen lyckats lokalisera vilken gård det rör sig om. Så det är fullt möjligt för mig att kvista dit och se med egna ögon. Tror jag ska försöka göra det, det är cykelavstånd. Trädgårdsfredag känns det inte som om man kan lita på, de bara duttlar.

I min egen trägård har lökväxterna kapplöpning. Darwin-tulpanerna mot söderfasaden ligger långt framme med snabbväxarspecialisten Kejsarkronan hack i häl. De växer nästan så man ser det, åtminstone brukar det var tydlig skillnad mellan morgon- och kvällslängden en solig dag. Jag gillar också Kejsarkronans speciella doft som kan kännas på flera meters avstånd och som tydligen kan skrämma bort sorkar. Den är sådär märkligt äckelgod. Smålökarna fullständigt forsar fram med gullvivorna i kölvattnet. I år har jag gödslat pingstliljorna, Narcissus Poeticus, med lyxig lökgödsel i rätt tid, d.v.s. direkt när de sticker upp topparna ur jorden. När vi flyttade hit fanns här hur många som helst. Jag kunde plocka stora buketter, de doftar fantastiskt. Men efter hand har de försvunnit mer och mer. Nu har jag hört att de vill ha gödsel, så vi får hoppas de blir pigga och blomvilliga. De gammeldags, doftande tulpanerna behöver jag däremot inte bekymra mig om. De växer hej vilt och frösår(!) sig glatt här och där.

Nästa gödslingsprojekt är buxbommen. Den har tagit mycket stryk i vår. Enligt min guru Sven-Ingar Andersson behöver den gödslas, och den som finns i hans trädgård är hur fin som helst. Måste bara kolla upp vilken NPK-sammansättning som är bäst för bladväxter. Jag återkommer i frågan. Den stora murgrönan i äppleträdet ser nu, efter vårstormarna, ut som ett skelett. Förhoppningsvis ska det rätta till sig i maj, när den brukar sätta nya blad. Slutligen är det hög tid att mata mördarsniglarna – med snigelgift. De som jag en gång i min enfald tänkte att ja, de ska ju leva de också. Men inte på bekostnad av allt annat i trädgården! Enligt en kompis är den verksamma ingrediensen järnfosfat, vilket är samma ämne som finns i mossmedel för gräsmattan, men till ett helt annat kilopris. Det kan var värt att kolla upp.

Notera: Närbilder på fagra blommor i bloggar är en helt annan sak.


Stor nunneört och violer.

Catrin Andersson - med platsen som utgångspunkt

New Lights på Galleri Elastic

New Lights är en utställning inspirerad av en plats, Arktis. Och om ljus och mörker, i sina mest extrema former.

Arktis - totalt mörker med en helt frånvarande sol, eller en sol som vid Nordpolen dygnet runt roterar på himlen och aldrig sjunker. Och så klart månader av övergång och förändring. På avstånd är det bara en sida av Arktis man möter, den ljusa halvan av året. Det är då naturfilmerna spelas in, med isbjörnar, sälar och isberg. Den arktiska vintern, livet i mörker kan man av praktiska skäl inte ta del av, trots att det utgör en lika stor del av livsbetingelserna. Ljus som förutsätting för livet. Isbjörnar i mörker, med flamskyddsmedel i de digivande honornas mjölk, hur klarar dom det?

Catrin Andersson har varit där, vilket tid på året vet jag däremot inte. I flera av sina verk använder hon sig av svart och vitt, ljus och mörker. I fyra diptyker på temat New Lights beskriver hon mänskliga spår på Arktis med hjälp av ljus. I svart akrylfärg på glasskiva har hon ristat fram människans förflyttningar över Arktis under olika tidsintervall. Med hjälp av de transparanta linjerna och belysning har hon överfört rutterna till ett vitt negativ. Eller är det tvärtom, den svarta halvan som är negativet som ska återge den vita? Frågan är egentligen ointressant, den svarta och den vita halvan är likvärdiga sidor av samma sak, även om den svarta fungerat som ett negativ vid produktionen. De fyra svartvita diptykerna blir en form av kartor som beskriver människors rörelser i området under fyra olika skeden: 1700/1800-talets forskningsexpeditioner; den moderna forskningen under 1900-talet; dagens trafik runt Svalbard samt en framtidsvision eller kanske dystopi som beskriver möjlig fartygstrafik när all is har smält. Färgade linjer visar olika typer av trafik, som t.ex. lastfrakt och turistkryssningar. Förutsättningarna skapar linjernas mönster. Det ibland vindlande, ibland strikt rätlinjiga mönstret mot de släta ytorna både fascinerar och oroar. Människans involvering i en extrem och känslig värld där de mänskliga aktiviteterna både kan utgöra hot och bistånd. En värld i ständig förändring. Men en förändring som har sin egen takt, vilken den nu är?


Verket Day Ends består av ett antal glasflaskor uppställda i en rät linje, som en tidslinje, fyllda med vatten och en exakt mängd svart färg. Den första, eller om man så vill den sista flaskan, innehåller enbart rent vatten. Flaskan brevid har en tillsats av 5% färg, den nästkommande 10% färg och så vidare fram till de sista, eller första sett från andra hållet, flaskorna vars vatten är djupt svart. Vattnet som bärare av ljus och mörker.

I verket Out there (in this world) återkommer vatten men här i form av is. I ett rutnät av foton återges isens mönster, på en och samma gång enahanda och oändligt varierat, på dess yta. Ett mönster som är uppbygt på djupet. Det istäckta vattnet som kan locka en att skärpa synen på samma sätt som när man tittar på stjärnhimlen, för att försöka se så mycket och så långt som möjligt ner i det okända.

New Lights är en utställning som vid ett första ögonkast är rak och snabbt överblickbar. Men som vid en andra, fördjupad betraktelse öppnar upp perspektivet i sin behandling av tid och innehåll; och som kan förflytta betraktaren till en mycket speciell del av världen och till denna plats unika förutsättningar och problem.

Catrin Andessons New Lights pågår t.o.m. den 30 april på Galleri Elastic i Malmö.

Smygträning i fullt dagsljus

Man vill ju gärna vara effektiv, hinna med så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Jag tror jag har någon variant av Wonder Woman eller Barabella som ideal, fast med familj då förstås. (Barbarella är en av Jane Fondas gamla paradroller från 60-talet, innan hon började intressera sig för politik och gympa.) Det bästa är därför om jag kan göra två eller gärna flera saker samtidigt. Fast jag är inte så bra på det nu för tiden, jämfört med förr.

Det är ganska stor skillnad på att vara nånting på 20, med nånting på 40. Tydligen så minskar t.ex. muskelmassan ganska mycket efter 40, och det lär knappast betyda att man går ner i vikt och blir spenslig och anemisk.

En sak som jag har svårt att hinna med är allsidig träning, att få kroppens mer udda muskler att jobba. När det gäller mig är vissa muskler extremt vältränade, t.ex. tangentsbordsmusklerna, körabilmusklerna och stressa-runt-med-uppdragna-axlarmusklerna. Andra muskler använder jag betydligt mindre. Inte särskilt bra alls. Problemet är att hinna med. Men jag tror att jag har hittat lösningen - smygträning för stillasittare. Jag hörde ett reportage om det på radion; det är två sjukgymnaster Britta Balkfors och Jenny Kroon som hade tagit fram övningar som man t.ex. kan göra när man sitter på bussen eller vid sitt skrivbord, samtidigt som man pratar telefon eller gör något annat nyttigt. (Möjligtvis ska man ta det lite lugnt just vid telefonsamtal så att den man talar med inte missuppfattar den ansträngda andningen.) Nåväl, det är enkla övningar där man använder sig av stolen man sitter på och det eventuella bord man har framför sig. Jag var och lånade boken på biblioteket och i den finns det instruktiva bilder som förklarar hur man gör. Det kan t.ex. vara att sträcka ut benet framför sig, när man sitter alltså, och hålla kvar det i 20 sekunder. Inte svårt alls. "Jag drar väl igenom de där övningarna" tänkte jag, efter att noga ha studerat boken. Hålla benet upplyft 3 x 20 s. Lätt som en plätt! Oj, fast lite jobbigt var det allt, även om jag klarade alla momenten utan större problem. Att ovana muskler fick jobba kändes tydligt. Allra tydligast kändes det dagen därpå, väl tydligt faktiskt. Ont precis överallt, bara för lite benlyfts och annats skull. Det var i det läget jag insåg hur otränad jag faktiskt var. Och att man kanske inte ska börja med att göra varje övning x3 utan vara lite mindre ambitiöst till början. Ja, så nu är det bara att komma igång. Det var ett tag sedan jag tänkte att jag skulle göra det. Men nu kan du ju fråga hur det går, i alla fall.