Smygträning i fullt dagsljus

Man vill ju gärna vara effektiv, hinna med så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Jag tror jag har någon variant av Wonder Woman eller Barabella som ideal, fast med familj då förstås. (Barbarella är en av Jane Fondas gamla paradroller från 60-talet, innan hon började intressera sig för politik och gympa.) Det bästa är därför om jag kan göra två eller gärna flera saker samtidigt. Fast jag är inte så bra på det nu för tiden, jämfört med förr.

Det är ganska stor skillnad på att vara nånting på 20, med nånting på 40. Tydligen så minskar t.ex. muskelmassan ganska mycket efter 40, och det lär knappast betyda att man går ner i vikt och blir spenslig och anemisk.

En sak som jag har svårt att hinna med är allsidig träning, att få kroppens mer udda muskler att jobba. När det gäller mig är vissa muskler extremt vältränade, t.ex. tangentsbordsmusklerna, körabilmusklerna och stressa-runt-med-uppdragna-axlarmusklerna. Andra muskler använder jag betydligt mindre. Inte särskilt bra alls. Problemet är att hinna med. Men jag tror att jag har hittat lösningen - smygträning för stillasittare. Jag hörde ett reportage om det på radion; det är två sjukgymnaster Britta Balkfors och Jenny Kroon som hade tagit fram övningar som man t.ex. kan göra när man sitter på bussen eller vid sitt skrivbord, samtidigt som man pratar telefon eller gör något annat nyttigt. (Möjligtvis ska man ta det lite lugnt just vid telefonsamtal så att den man talar med inte missuppfattar den ansträngda andningen.) Nåväl, det är enkla övningar där man använder sig av stolen man sitter på och det eventuella bord man har framför sig. Jag var och lånade boken på biblioteket och i den finns det instruktiva bilder som förklarar hur man gör. Det kan t.ex. vara att sträcka ut benet framför sig, när man sitter alltså, och hålla kvar det i 20 sekunder. Inte svårt alls. "Jag drar väl igenom de där övningarna" tänkte jag, efter att noga ha studerat boken. Hålla benet upplyft 3 x 20 s. Lätt som en plätt! Oj, fast lite jobbigt var det allt, även om jag klarade alla momenten utan större problem. Att ovana muskler fick jobba kändes tydligt. Allra tydligast kändes det dagen därpå, väl tydligt faktiskt. Ont precis överallt, bara för lite benlyfts och annats skull. Det var i det läget jag insåg hur otränad jag faktiskt var. Och att man kanske inte ska börja med att göra varje övning x3 utan vara lite mindre ambitiöst till början. Ja, så nu är det bara att komma igång. Det var ett tag sedan jag tänkte att jag skulle göra det. Men nu kan du ju fråga hur det går, i alla fall.

Det finns alltid något att göra

Men se upp för män med motorsåg!
Just nu är det stendött i trädgården, nästan. Den torra, isiga ostanvinden som under några veckor pinade vår trädgård, lyckades frystorka och suga musten ur det mesta och lämnade det brunt, förtorkat och ihopskrumpnat efter sig. (Om det här hade varit en metafor hade det verkligen varit kris! Växter däremot är tuffa.) Murgrönan ser nästan död ut, och den i vanliga fall så kaxiga vintergrönan hänger med bladen. Men det är ingen fara. Murgrönan kommer att få nya blad och de hängande bladen är en metod som vissa växter, t.ex. vintergröna och rhododendron, använder sig av för att minska avdunstningen från bladen.

Snödropparna däremot låter sig inte nedslås. De borrar sig upp i täta snödroppsarméer trots minusgrader och snustorr jord. Våra finaste snödroppar växer utanför trädgården, i en vildvuxen del av tomten. Mitt i en tät dunge av krikon med oräkneliga rotskott hittar man de mest tätvuxna och kraftiga snödroppsbestånden. Det är uppenbart att de trivs, de sprider sig hej vilt så man får se upp var man sätter fötterna. Jag är enbart tacksam, snödroppar är en av mina favoritblommor. När de väl blommar kan man plocka hur många buketter som helst. Dungen ligger i hörnet mot åker. Eftersom åkern ligger högra tror jag att en av trivselfaktorerna är att de får del av gödslingen på åkern.


Jag håller mig inomhus, trots att jag inser att det vore idealiskt att passa på och räfsa upp de där kvarglömda höstlöven som gömdes under snön i november. För det här är faktiskt en tid på året då man kan göra lite av varje, utan att behöva bli stressad av växtkraften. Leta sten och placera ut som kantsten, trampsten eller hur man nu vill använda dem. Att leta fina stenar i stenrösen tycker jag är oförklarligt roligt, det blir som någon sorts skattjakt. (Kanske borde jag blivit arkeolog specialiserad på sten.) En fördel med årstiden är att trädgårdens struktur är tydlig, när det inte är någon grönska som skymmer. Närmast vägen finns en liten värdelös gräsmatteplätt inramad av funkia. Storleken och läget gör att det är den man klipper sist; och tyvärr allt som oftast inte alls. Därför ska den bort. Planen är att ersätta gräset med singel, innanför en ram av kantsten. Runt lönnen som står mitt på gräsmattan ska det bli en upphöjd miniatyrrabatt, kantad av större stenar, med någon marktäckare; kanske krypkotula eller en ny favorit – korsikans murreva, om den kan trivas med läget. Jag hoppas att det kan bli lite japansk känsla över det. Gruset kan man mönsterkratta, om man vill.

Annat jag skulle kunna göra är att dra upp rotogräs, maskrosorna är inte så tuffa så här års. Eller sätta upp min egenhändigt gjorda spaljéer till klängrosorna. Det är bara ett problem, allt det här bygger på att det inte är fruset i marken. Men beställa hem singel skulle jag kunna göra. Och om man strör ut tösalt innan man sprids ut singeln har fröogräset ingen chans när fukten och värmen väl kommer. Det är också nu som man kan beskära vissa träd, t.ex. äppleträd. Vår bokhäck har vuxit sig mannatjock, och då menar jag en liggande man, d.v.s. den är närmare två meter bred. Därför behöver södersidan av häcken skäras tillbaka för att det ska gå lättare att klippa ovansidan. Får se om jag kan locka med mig maken, jag klarar det inte själv. En allmän varning: Tänk på vad du gör innan du släpper lös en man med motorsåg i din närhet! Ni har väl läst vad som hände på en förskola där några gubbar skulle beskära fruktträden, men i stället sågade ner ett päronträd helt och hållet. Exemplen är många. Jag tror de drabbas av någon sorts hybris; att så enkelt kunna nedlägga något som är så mycket större och mer långlivat än de själva. Så, lita inte på en man med motorsåg, om du inte känner honom väldigt väl eller håller honom under ständig uppsikt.

Det verkar vara sol på gång i helgen. Kanske vågar jag mig ut. Och i natt kom det någon sorts fukt; det får mitt bondeblod att svalla.

Äventyr i badrock

Klatschigt, spralligt, elegant, pikant, raljant…

Bästa hotell jag har bott på hittar man i Varberg: det är inget mindre än Hotell Gästis med Leninbadet. Maken och jag hade lite att fira och bokade två ”bokpaket”. Bokpaketet innebar övernattning med fika, middagsbuffé, frukostbuffé, inträde till Leninbadet och Varbergs kallbadhus samt att man fick välja fem böcker ur boksamlingen att ta med sig hem. Visst låter det bra, men det var ännu bättre. Trivsammare hotell har jag aldrig varit på. Oerhört personligt med böcker och bokhyllor överallt, väggarna fulla av sevärdheter och en spännande blandning av mer eller mindre intressanta prylar. Jag kände mig som hemma så fort jag steg över tröskeln.

Jag hade önskat ett stort och tyst rum vid bokningen, och det var det. Se och beundra bilderna. Möjligtvis borde jag också önskat utsikt för den vi hade, hade en del i övrigt att önska. Orginell – ja, charmig –  kanske, njutbar – njaej.  Jag har lärt mig det att man ska säga till vad man vill ha, efter en övernattning på Kiviks hotell för några år se’n. Det rummet vi hamnade på den gången låg precis i början av korridoren och närmast den centralt belägna trapphallen som hade ett mycket fint eko. Vår dörr mot korridoren hade bred spinga nedtill och var så lyhörd att ett draperi sannolikt hade isolerat bättre. Som bonus hade vi dessutom en extra dörr ut till korridoren från badrummet, lika dåligt ljudisolerad den. Vad ljudet beträffar hade vi lika gärna kunnat lämnat dörren öppen, då hade vi ju fått se vilka av de andra gästerna som gick och la sig sist, i stället för att bara höra dem. En spännande hotellupplevelse som man inte glömmer i första taget.



Åter till Varberg. Det fanns som sagt böcker överallt, på rummet, i bokskåp i korridorerna i matsalen. Det gick en del tid till att spana in betåndet och fundera över vilka man skulle välja att ta med sig hem.
Jag har aldrig ägnat så mycket tid åt att hänga i hotellkorridorer förut. För det var ju inte bara böckerna utan alla intressanta skyltar som man var tvungen att studera och dessutom diverse konstaffischer, sovjetpropaganda och bokomslagscollage. Listan med filmer att låna krävde också sin tid. Väldigt lång, väldigt blandad och med många av de där bra, halvgamla filmerna som man gärna vill se om. Rökrummet var en annan sevärdhet att beundra med sin samling av pipor och annat. Även en icke-rökare som jag kände en stark villha-önskan t.ex. inför den nyligen så högaktuella cigarettflickan. Kort sagt så blev det en och annan upptäcksfärd.



Halva idén med Varbergstrippen var att jag ville gå på det berömda kallbadhuset – denna moriska saltvattenspärla. Det blev det inget av med, stormen hann före. Några dagar tidigare hade stormvindar och is med gemensamma krafter knäckt flera pollare, så man hade varit tvungna att bomma igen kallbadhuset helt och hållet. I stället kikade vi in på en vernissage, "Under yta, över tid…”,  på Konsthallen/Hamnmagasinet där det visade sig att två av mina favoriter deltog. Petra Lindholm med sin film ”Idag stiger solen fem prick” och Roger Anderssons ”Letters from Mayhem”, som jag såg för första gången på Laholms Teckningsmuseum i somras och vars namn jag dumt nog inte la på minnet. Hans detaljrika monokroma akvarellbokstäver påminner om Elsa Beskow och Majas blomsteralfabet, med den skillnaden att motiven är raka motsatsen till de Beskowska. Den typ av kontraster som jag verkligen gillar. Roger Andersson visade även träskulpturer, lika välgjorda de och i form av figurer som skulle kunnat vara hämtade från akvarellerna. Hans figurer påminner om karaktärer hämtade ur serietecknaren Will Eisners New York-skildringar. Kanske bara delvis till stilen men med samma stämning och uttrycksfullhet. En annan association är Niel Gaiman.



Inget kallbadhus, men Leninbadet var helt OK det också. Mer än OK, faktiskt fantastiskt. Badet är inrett i källaren, där väggar och tak är helt inklädda i ganska mörkt, blått kakel, vilket gör
den relativt låga takhöjden till en tillgång – det känns nästan som att befinna sig i en underjordisk grotta. Även ljussättningen bidrar med välplacerad spot-belysning och levande ljus. Badet ska vara en kopia av Lenins favoritbad i Moskva. Lenin själv är på plats i form av byster både här och där. För den som inte är så förtjust i Lenin så finns det gott om annan utsmyckning, som en relief med tre nymfer, antika statyetter, marmorreliefer, snirkliga gamla handfat och en samling flodhästar. Det är en väldigt speciell miljö, personlig, originell och genomtänkt. Bilderna är från damernas omklädnings- och duschrum.


Maten då? Den var också bra, okomplicerad men med hög kvalitet. I middagsbuffén ingick ett rikligt salladsbord, viltgryta med ris, västerbottengratinerad lax med en stor gryta mycket god vitvinssås och en mindre ostbricka. Frukostbuffén höll samma klass, mycket att välja på, vällagat och gott. Så hör upp, Christian & Helena och Carina & Janosch: Ni måste åka dit, ni kommer också att älska det här stället. Möjligtvis är det inte så spralligt som underrubriken utlovar, men affischens, tyvärr svårlästa, beskrivning gick bara inte att motstå!

www.hotellgastis.nu

To Lucy with love

Christian Anderssons From Lucy with love på Moderna Museet Malmö är en utställning som inspirerar.

Det första man möter när man stiger in i utställningshallen är en gigantisk vägg av sten. Uthuggna stenblock bildar en fristående "skärm", liknande en storslagen fornlämning. Väggens bas, grunden för hela konstruktionen består av fyra bokstavsliknande block som bildar ordet RÈVE – det franska ordet för dröm. Men det är så klart varken riktig sten eller någon sorts konstgjord sten av betong utan ytterst välgjord frigolit-sten, så välgjorda att jag måste känna på dem för att kolla. (Det är såklart absolut förbjudet, men på en pressvisning kan man komma undan med sån't.)


I hallens andra ände finns en parafras på Mies van der Rohes Barcelona-paviljong från världsutställningen 1929. De tre väggarna i svart glas respektive imiterad marmor bildar ett öppet rum med en förvriden fåtölj i mitten. Det är den så kallade Barcelona-stolen, som ibland liknas vid en kackerlacka på grund av sin förmåga att dyka upp överallt. I Christian Anderssons version har metallstommen vrängts ut-och-in med det vita skinnsätet balanserande på toppen. Men stolsitsen är inte den bekväma dyna den borde vara utan den har ersatts av en kopia gjuten i gips. Denna, en av modernismens framgångsrikaste symboler, har här likt en antik staty blivit kopierad i gips. Och precis som de antika föremålen har den förlorat sin funktion.

Rummet kompletteras med ett foto av ett inramat fotografi med spräckt glas. Fotografiet visar hur en skulptur hissas ned på paviljongens innergård och det är taget vid återuppbyggandet av Barcelona-paviljongen i mitten av 80-talet. Anderssonbeskriver i katalogen hur han med det spräckta glaset vill ”förstärka känslan av att återskapa en tid utan att riktigt uppmärksamma vad som har hänt på vägen”. En vilja att kontrollera historien i ett återskapande utan hänsyn till gamla sprickor, som modernismens brister. Men det visar också en vilja att ge ett gammalt ideal en andra chans och försöka glömma det som följde

I hallens yttre rum finns ett horisontellt utsnitt av en av paviljongens marmorväggar. Bakom den uppriggade väggpartiet står ett antal kameralampor som med jämna mellanrum smäller av ett bländande, starkt blixtljus. Här är rollerna ombytta, det är inte sevärdheten som utsätts för fotoblixtar utan betraktaren. Ett obehag som gör att man inte stannar längre än nödvändigt.

Mitt i mellan dessa båda rumsskapande verk står en långsträckt glasmonter, en sådan man kan hitta på vilket museum som helst. Innehållet är däremot inte lika musealt utan en annorlunda blandning. Ena änden av montern innehåller en mindre samling människoskallar. Det handlar om en arkeologisk bluff som genomskådades först 40 år efter "upptäckten". En arkeolog påstod sig 1912 ha hittat den första människoapan med stor hjärna i Essex. Det var bara det att det inte var ett äkta fornfynd utan en skalle som han själv hade konstruerat och som uppenbart var tillräckligt välgjord och trovärdigt. Man kan föreställa sig att fyndet passade in i den koloniala, brittiska självbilden och historiesynen; att denna Essex-skalle var ett mer sannolikt alternativ än att den första människoapan med moderna hjärna skulle, liksom den långt senare funna Lucy, härstammat från Afrika. Än idag står monumentet i Essex kvar, över denna på sin tid sannolika men falska upptäckt.


Tvärtom är det med det så kallad bagdadbatteriet, som är ett vetenskapligt osannolikt men teoretiskt möjligt fornfynd. Bagdadbatteriet är en lerkruka från tiden runt Kristi födelse som hittades vid en utgrävning i början av1900-talet. I lerkrukans hals satt ett kopparrör runt en stav av järn och i krukan fanns rester av vinäger. Denna konstruktion kan fungera som en galvanisk cell och alstra svag ström. Detta visar Andersson i en installation där en mängd lerkrukor, kopior av originalet, fyllts med vinäger och försetts med kopparrör och järnstav. Med hjälp av koppartråd kopplas krukorna samman till en metallstolpe som därmed blir elektro-magnetisk och håller fast ett gem, en lite symbol för faktasamlande, mot stolpens vertikala sida.

Det här är ett verk som går direkt till mitt hjärta, till sin form och sitt innehåll. De välformade lerkärlen med de tunna, glänsande koppartrådarna som vindlande, svävar över krukorna och tillsammans håller upp något så vardagligt, obetydligt som ett gem. Samtidigt som det ifrågasätter vår historiesyn. Ett verk som utmanar min världsbild, väcker min nyfikenhet, får mig att börja tänka och gör mig glad!
För det här stämmer ju inte. Det galvaniska batteriet uppfanns ju först ca1800 av italienaren Volta. Så är det ju, eller? Det enda exemplaret av bagdadbatteriet försvann i samband med plundringarna av Bagdads museer under kriget. Allt som återstår är dokumentationen. En svartvit utskrift av ett foto på krukan återfinns i montern.

Essex-skallen sätter fingret på ett förhållande som det finns otaliga exempel på såväl i historien som samtiden: Västerlandets självgodhet, alltför uppblåst självförtroende och bristande respekt för andra och det som är annorlunda. Vilket grundar sig på synen på människan som skapelsens krona som ger honom [sic] rätten att ta för sig av såväl naturresurser och utrymme som uppmärksamhet. Till detta kommer övertron på den rationella vetenskapen, auktoriteter och experter och en oreserverad/enögd framstegsoptimism. Den som på 60-talet fick människor att ställa sig på utgrävningsgropens kant och skrikande beskylla arkeologerna för att de hindra utvecklingen, då de gjorde utgrävningar på Halmstad torg inför byggandet av det underjordiska torggaraget.

Tankar som dessa, om en alltför ensidig framtidstro grundad på teknisk utveckling, gör mig nyfiken på boken som har fått en egen monter: "Looking Backward 2000-1887", en science fiction av Edward Bellamy från slutet av 1800-talet. För att visa på dess minskade betydelse, nu när vi har facit, har Andersson placerat den på ett sätt så att den nästan inte kastar någon skugga. Den tydliga skugga man ser är från bokstället den står lutad mot. Som om dess inaktualitet gör den transparant, som om den vore på väg att försvinna, bli osynlig. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker den verkar vara minst lika intressant och aktuell. Men inte som en alternativ utvecklingshistoria, utan som ett dokument på en framtidsvision daterad till 1880-talets USA som jag får lust att läsa. En berättelse som denna säger minst lika mycket om sin samtid som om tiden den vill beskriva. Oavsett om det är en historieskildring eller science fiction så tolkas bilden genom 1880-talets glasögon.

Framtiden i form av dystopi är också ämnet för den film som visas i bortre änden av glasmontern, ”On the beach” från 1959. På en jord ödelagd av en katastrof letar överlevande efter avsändaren till en morsesignal sänd från USA:s västkust. Det visar sig vara inte en mänsklig avsändare utan signalen har på något sätt uppstått ur en tom coca-colaflaskas rullande i strandkantens vågor; en hälsning från en utdöd amerikansk mänsklighet. Högst osannolikt, men är det teoretiskt möjligt eller tvärtom en omöjlighet?


Montern mellan filmen och skallarna innehåller en kuriosasamling med fler pusselbitar till utställningen. Som det vykort av Magrittes målning ”L’art de la conversation / The art of conversation” som har fungerat som förlaga för Rève-formationen. Tillsammans bidrar utställningens olika delar på ett spännande sätt till det övergripande temat om människans förhållande till sin omvärld och dess historia, som till exempel vetenskapliga myter och sanningar.


Jag skulle kunna säga mycket mer om denna idémässigt myllrande utställning, men jag måste komma till punkt. I stället vill jag varmt rekommendera att ta del av From Lucy with love. Utställningen pågår till och med den 24 april.

Om du blir inspirerad av att se mer elegant modernism, marmor och teknisk framstegsoptimism, och kritik av denna, kan jag rekommendera Jacques Tatis film Playtime. En bättre skildring är svår att hitta.
För den som vill fördjupa sig ytterligare tipsar maken om Lyotard’s ”Det postmoderna tillståndet”, som behandlar modernismen, vetenskapens hierarikiska auktoritet och slutet på de stora, allomfattande berättelsernas tidevarv.

Vårens roligaste och mest lärorika trädgårdskurs?

Jag ska ha en kurs i trädgårdsplanering och -historia i vår. Trädgårdshistoria är ett intresse jag har haft länge. När jag läste konstvetenskap grävde jag i ursprunget till 70-talets enformiga villaträdgårdar och på senare år har jag forskat om trädgården som hör till släktgården. I min egen trädgård har jag grävt i väldigt många år.













Kursen heter "Skapande trädgård". Jag kommer att presentera de stilar och ideal som har dominerat i villaträdgårdarna de senaste 150 åren och som bidragit till att våra trädgårdar ser ut som de gör. Dessutom ska det byggas trädgårdsmodeller; man får lära sig trädgårdsplanering genom att praktisera och experimentera i liten skala. I en modell kan man enkelt ändra om och testa olika stilar och förhoppningsvis upptäcka nya möjligheter. Det vanliga är att man använder sig av en planritning när man planerar en trädgård. Modellens stora fördel är att den är tredimensionell och att det, med lite inlevelseförmåga, är möjligt att föreställa sig hur det skulle vara att gå runt där om man var liten som en legogubbe. Planritningar är svårare att läsa, om man inte är van, och trädgårdens höga träd, buskar och liknande - rumsligheten - är otydligare. Tanken är att bygga enkla modeller av kartong, naturmaterial och häftmassa, så att det är enkelt att flytta runt och ändra. Som underlag använder man en karta från Google Earth. Jag är fascinerade av miniatyrer och modeller och det ska bli jättekul att bygga, leka och experimentera. (Faktiskt sån´t jag höll på med mycket när jag var liten, inser jag plötsligt.)










Nej, jag har inte gjort den här, utan det är Walter Höfler.

Idén till att bygga trädgårdsmodeller har jag dels fått från arkitekternas modeller, dels från en trädgård jag besökte i somras. I arrangemanget "1000 trädgårdar" öppnar en mängd privatpersoner sina trädgårdar för allmänheten under en dag, en högtidsstund för en trädgårdsnörd. Trädgården jag besökte var en relativt nymoderniserad, stor gammal trädgård där ägarna hade lagt ner otroligt mycket arbete och pengar. Det var ambitiöst på gränsen till det överdrivna (nästan brackigt). Hav av blommor och rosenbuskar, säkert 100 meter nyplanterad buxbomhäck, prydnadssnäckor och spegelklot en masse, lusthus, trädgårdsgunga och ett orangeri under uppbyggnad. Allt extremt välskött. Jag får väl erkänna att jag blev lite avundsjuk på all denna energi och ekonomiska förutsättning. Ägarna berättade att när de hade flyttat dit för några år sedan (bara en bråkdel av de år vi har haft vår trädgård - och de har små barn!) hade trädgården varit en djungel. Paret hade uppenbart rensat bort det mesta och skapat något nytt (och fräscht, sa räven).

För trots den faktiska åldern och en tidstrogen stil så kändes det inte som en gammal trädgård. Det hade nästan kunnat varit en oerhört på påkostad trädgård till ett nybyggt hus i gammal stil. En av orskakerna till denna känsla var att det nästan inte fanns några uppvuxna träd utan mest nyplanterade. Fullvuxna träd är ju en av de största tillgångarna i gamla trädgårdar. Blommor, buskar och häckar kan man i princip köpa färdiga, men ett fullvuxet träd behöver 20-30 år på sig. (Förutom vissa Salix-arter, som det vi hade garaget, fast sådana brukar inte folk vilja ha i sina trägårdar.)

Det var med sorg i hjärtat som jag, som är en trädälskare, tänkte på allt det som antagligen hade blivit bortrensat för att ge plats för nya visioner. Blomserrabatter, gångar, buskar, häckar, sittplatser; på en planritning ser det så klart jättebra ut med allt det där, och det var verkligen mycket välgjort, smakfullt och stilenligt. Men större träd, som på en planritning bara är en diffus, grön fläck med en stam i mitten, hade glömts bort(?). Träd som förstärker väggar, bildar tak, skapar rumslighet och ger skugga. Och som det tar många år för ett aldrig så välvuxet, nyplanterat träd att bidra med. Sedan är det förstås så att det, precis som med gamla hus, är enklare och snabbare att bygga något nytt än att börja renovera.

I kursen vill jag lära trädgårdsägare och -intresserade att se, ta tillvara och utveckla det som redan finns. Att utgå från det som passar platsen, huset och dem själva, i stället för att hoppa på alla nya trender som ständigt presenteras. Trädgården kräver ju tid för att utvecklas och passar illa för trendkänsliga stylingprojekt. Dessutom kommer jag att dela med mig av mina bästa trädgårdstips om ogräsrensning, blommor för alla årstider, fiffiga lösningar mm.

Om du är intresserad av min kurs ska du gå in på Studieförbundet Vuxenskolans hemsida, www.sv.se/sv/Hemsidesmallar/Avdelningar/lundabygden/, där du hittar all övrig fakta.

Gårdagens vårtecken

(Idag stormar det. Uppfriskande men o-vårigt)

De som göms i snö…Titta vad jag hittade i ett syrenbuskage under en bortsmälta snödriva. De här stackars doftviolerna överraskades av snön i november, just när de som bäst var inne på årets andra blomning. (Normalt blommar de i maj så februari är helt fel.) De hade klarat sig förvånansvärt bra där under snön och några av dem fick följa med mig in till köksbordet. Det där gröngula som sticker upp ur jorden är snödroppar på väg upp. Och de kraftiga röda knopparna är rabarberknoppar som vill opp.

Koltrasthannen, som har varit förvånantsvärt grådaskig hela vintern, uppenbarade sig i går vid fågelbordet med lysande oranget näbb. Jag tror det betyder ”Kolla in tjejer, jag är på G!”

Ett Sverige sett med svensk-mexikanska ögon

Utrotning är temat i två verk av den mexikanska konstnären Minerva Cueva som just nu visas på Skissernas Museum, parallellt med utställningen Beyond Borders. Men det handlar inte bara om utrotning i gängse bemärkelse, rovdrift på djur och natur. Cueva vidgar begreppet till att också omfatta företeelser i vårt samhälle, samhället som en biotop bland många andra.

Idén till temat föddes när Cueva som nyanländ till Sverige upptäckte att här inte finns några postkontor. Postväsendet är inte bara en basal nationell service och gemenskap utan också en av statens vanligaste representationsformer. En av de trådar som binder samman ett lands, mer eller mindre avlägsna, delar till en nation. I Sverige har statens representation, i form av postkontorets personal, minimerats till de tysta, blågula brevlådorna.

I verket Societal Studies PD Extinction har Cueva blandat collage av bilder på människans övergrepp i naturen med inlån från Zoologiska museet i Lund (även det utrotningshotat) och material lånat från ett privat postmuseum. En gammal postlåda får återigen fylla sin funktion och tömmes dagligen. Med Cuevas vykort och Universitetets interna frankeringssystem är det möjligt att utan porto stoppa hälsningar i postlådan. En favör som har utnyttjats av både inhemska och utländska studenter. Cueva gör jämförelsen att nedläggning av en organisation i samhället, t.ex. postkontor, enbart tar en bråkdel av den tid och kostnad som krävs för att bygga upp en motsvarande organisation. Ett faktum som har stora likheter med betydelsen av begreppet utrotning – ett tillstånd då en populations dödlighet är större än dess återväxt, som en effekt av mänskliga ingrepp.


I ett verk med den kryptiska titeln S.G.T. har Cueva och den malmöbaserade konstnären Ylva Westerlund tillsammans skapat en väggmålning. S.G.T. är en förkortning för Skjut Gräv Tig och ett valspråk för en grupp som menar att vargen inte hör hemma i den svenska naturen. Ett annat tema i utställningen är Sverige och det svenska, sett genom svensk-mexikanska ögon. Ylva Westerlund berättar om hur Cueva i sitt möte med svensk natur såg blåmesen som en vacker och exotisk raritet. Därför fick den bli fågelrepresentant för det svenska, med sin blågula fjäderdräkt. Idén till väggmålningen växte fram genom deras samarbete, var för sig samlade de på sig bilder som fick ligga till grund för motivet. I målningen lagras bilder ovanpå varandra, som kopierade med karbonpapper på en och samma yta. Det yttersta lagret utgörs av en lång, horisontell hylla med tätt packade National Geographic som bildar ett gult band tvärs över bildytan. Därnäst, som en betraktare av målningen, den välmående blåmesen på sin gren. Längre in i bilden följer enkla men finstämt tecknade bilder i blått: En man i sky-lift monterar ned Arbetslivsinstitutets skylt, som lades ner 2007. En blåsippsplanta med rötter och allt. Göran Hägglund och strutsen från fjorårets valaffisch. Skelettet av en sköldpadda som en symbol för både de utrotade och det beständiga, ett fossil av en långlivad och uråldrig art.


Minerva Cuevas utställning på Skissernas Museum möjliggjordes av ett Iaspis-stipendium, som gjorde att hon under två månader kunde bo och arbeta i Lund. Ett kulturutbyte som skapat nya möten och gör att nya kontakttrådar bildas, både inom och utom Sverige. Och som för ett ögonblick ger oss möjlighet att se på oss själva genom andras ögon.

Den som vill se utställningen med egna ögon får skynda på, den pågår till och med söndag.

(Iaspis är konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer. Med Iaspis stipendier är det t.ex. möjligt för svenska konstnärer att söka arbetsvistelse i Berlin, New York, Kairo eller Tokyo.)