Blicken och ytan

Om Marina Abramovic och The Artist is present
I våras var jag med om en mycket märklig händelse. En äldre kvinna stoppade mig på gatan och frågade efter vägen. Jag svarade så gott jag kunde, men hon dröjde sig kvar och fortsatte prata med mig. Så började hon beskriva mig och mitt liv – hon läste mig. (Efter en tag framkom det att hon ville att jag skulle besöka henne så att hon kunde lägga en stjärna åt mig, vilket jag inte var intresserad av.) Att på detta sätt oväntat bli sedd av en okänd människa, som inte bara såg till mitt yttre utan beskrev mitt liv och mina erfarenheter, var inte bara mycket märkligt utan också väldigt drabbande. Det berörde mig oväntat djupt att få mitt liv betraktat ”utifrån” av en främling.

I augusti 2012 visade SVT en dokumentär om Marina Abramovic och hennes utställning på MOMA i New York, The artist is present. Som en del av utställningen fick besökarna möjlighet att träffa konstnären själv, som var på plats under hela utställningen, under strikt begränsade former. En åt gången fick besökarna placera sig på en stol mittemot den sittande Marina Abramovic och möta henne i hennes blick. Ingen kommunikation, utom ögonkontakten, eller beröring var tillåten. Inga ljud hördes i salen förutom ett dämpat sorl från den ändlösa raden av köande besökare, vakternas lågmälda instruktioner och skrapet från besöksstolen. Varje besökare fick ett antal minuters tid tillsammans med Marina Abramovic. Jag vet inte hur länge men om jag ska gissa utifrån filmen rörde det sig om mellan fem och tio minuter. I nära tre månader, sex dagar i veckan, sju timmar om dagen satt Marina Abramovic på sin stol, djupt koncentrerad och närvarande, och mötte besökarna; timme efter timme utan att lämna stolen. En såväl fysiks som psykisk prövning och ett stort prov på uthållighet. Det är ofta så hon arbetar i sin performancekonst. Hon använder och utsätter sin kropp för prövningar som få människor hade gjort frivilligt.

Och publiken kom, köade i timtal, och återvände gång efter gång. Vissa av dem besökte Marina Abramovic ända upp till 20 gånger. Det måste uppenbarligen ha varit något mycket speciellt med detta tysta möte som hade en så stark dragningskraft på konstpubliken. I vardagen är tigande ofta något som kan kännas besvärande. I Marina Abramovic's performance var samtal tvärtom förbjudet. Vårt vanligaste sätt att kommunicera ersattes av ihållande ögonkontakt och konstnärens koncentrerade närvaro.

Man säger ibland att ögonen är själens spegel. Ögonkontakt är den första och kanske viktigaste kommunikation ett spädbarn lär sig, och är fundamentalt för människan som social varelse. Men ögonkontakt är även en stark signal i ett bredare perspektiv. Det onda ögat, hur man kan få en person att känna sig obehaglig till mods bara genom att spänna ögonen i dem. Rovdjurets intensiva stirrande på bytesdjuret; för att välja ut och lära känna dess svaghet – och välja rätt ögonblick för angrepp. I detta perspektiv blir scenskräck snarare något sunt och naturligt; som ett inbyggt larm som drar igång adrenalinet när en grupp individers ögon, t.ex. en vargflock, koncentrerat följer varje steg och minsta rörelse.

Vad var det besökarna upplevde där på stolen mitt emot Marina Abramovic? Det var så klart olika för olika personer, men dokumentären visade att det för vissa var en mycket stark upplevelse. För dem så återvände många gånger. För dem vars tårar långsamt trillade nedför kinderna samtidigt som de stadigt såg in i Marina Abramovics ögon.

Kanske var det så att de kände sig sedda. Marina Abramovic beskriver hur hon i det korta uppehållet mellan två besökare böjer ned huvudet, vilar ögonen och ”tvättar blicken ren” för att kunna möta nästa person fullt ut och helt närvarande. Besökaren mötte en ren blick utan förutfattade meningar; och en stadig blick som inte vek undan. En blick som går under ytan, in mot själen? Att bli sedd för den man är och inte den man ser ut att vara. Alla behandlades lika, oavsett yttre attribut som kläder, hår, utseende o.s.v. Det där som egentligen bara är en yta, ett skal och inte säger så mycket om hur personen i fråga verkligen är, innerst inne. Bakgrund, erfarenheter, kunskaper, ensamhet – gemenskap, framgång - misslyckande, välstånd – fattigdom, lycka – olycka; allt det som formar oss till att bli den vi blir. Ytan som kan se så bra ut men som kanske döljer djup missär. Mycket går att dölja bakom en prydlig fasad; som skogsrået som har en vacker och förförisk framsida men vars rygg utgörs av en ihålig trädstam – tom och ihålig, utan kött och blod, utan liv. Skogsrået som en påminnelse om att saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara?

Jag misstänker att jag var ”lättläst”, där på gatan i vårsolen. Jag tror vidare att det var ett spontant infall från kvinnans sida. Och oavsett om hennes läsning berodde på tur eller skicklighet, så såg hon bakom min yta. Det gjorde intryck.


Se själv:

En kort trailer som visar Marina Abramovics möte med besökare:
http://www.svtplay.se/klipp/343485/marina-abramovic

Intervju med Marina Abramovic inför utställningen på MOMA den 14 mars – 31 maj 2010:
http://www.youtube.com/watch?v=2GD5PBK_Bto

Trailer för dokumentären The Artist is Presenthttp://marinafilm.com/view-trailer

Moln och snödroppskluster

Just nu på Skissernas museum

Just nu (faktiskt) pågår det flera mindre utställningar  på Skissernas museum i Lund, en av dessa är Boundaries. Det är en utställning som tar sitt avstamp i den virtuella offentligheten och visar internet-baserad konst av Sep Kamvar. Verket ”I want you to want me” av Jonathan Harris och Sep Kamvar består av en sökmotor som har sökt av dating-sidor efter hur de kontaktsökande personerna presenterar sig själva, samt hur de beskriver den partner de önskar hitta. De olika personernas beskrivningar illustreras på en stor skärm där museibesökaren kan välja och specificera t.ex. vilket kön eller åldersgrupp man vill se presenterad. Museibesökarens val förändrar bilden av presentationen. Visualiseringen av sökmotorns resultat är väldigt fint gjord och sevärd i sig, som rörlig bild betraktad.

Snödroppskluster på väg upp

”Snowdrops” är ett interaktivt verk som bygger på besökarnas aktiva deltagande och kommunikation via internet. Besökarens uppdrag är att välja ut en offentlig plats i Lund som har en särskild betydelse för personen själv. Till denna plats ska man ta med sig en snödroppslök från utställningen och plantera på platsen med hjälp av planterings-pinnen. Därefter tar man ett foto av sig själv på platsen och mailar tillsamman med en kort förklaring till varför man har valt just denna plats. Via en datorskärm blir fotot och beskrivningen till en del av utställningen. Nya museibesökare kan antingen välja ut en egen plats eller plantera en snödroppslök på någon av de redan utvalda platserna och därmed bidra till snö-droppskluster. Jag har redan planterat min lök. Snödroppar är en av mina absoluta favoritblommor och jag hoppas att det är många som vill bidra till nya snödroppsplanteringar i Lund. Snödroppen är en av de allra tidigaste och kan blomma redan i januari. Löken kan planteras fram till att marken fryser. Men skynda dig att delta, ju tidigare löken kommer i jorden desto bättre. Utställningen pågår fram till den 1 april.

Modellen som poserar så kokett är för Carl Eldhs olika idéer till Strindbergbsmonumentet i Stockholm.

I People, places tings har man gjort en djupdykning i arkiven och visar en bråkdel av allt det material som döljs i museets gigantiska samling. Det är nog den bästa blandade utställning med arbeten ur samlingen som jag har sett, framför allt på grund av presentationen. När man låter föremålen myllra på bord, i lådor och i skåp betonas också föremålens status som unika objekt utan att för den skull vara konstverk. De här är enbart arbetsskisser eller modeller i en process mot det slutliga verket. Detta behöver inte betyda att kvaliteten är sämre, ibland är skissen eller modellen till och med bättre och mer intressant än det färdiga verket. I utställningsdelen Imagine visas skissmaterial och modeller för konst på Wannås, som firar 25 år. 

Del 2 av Utställningar jag sett men inte hann skriva om: Moln på Skissernas museum

Moln hette den utställning som visades på Skissernas museum under sommaren. Redan titeln var lockande; och utställningen levde väl upp till mina förväntningar. Utställningen bestod av en stor blandning av äldre och ny konst på temat moln. Här nedan har jag samlat foton av några av de verk jag tyckte bäst om.

Magnus Thierfelders moln av spikar är långt mer hotfullt än ett annalkande åskmoln eller en kraftig hagelstorm. Snarare i paritet med en katastrofbringande tornado. Verket består av långa spik inbankade direkt i väggen, men i stället för spetsen är det ena sidan av spikhuvudet som bankats fast. Med sin form och riktning bildar spikarna ett  tecken för regn.

I Sky I, II, III har Catrin Andersson valt att framhäva himlens molnformationer genom att ta bort huskropparna i fotonas nederdel och bara lämna kvar siluetterna. Frånvaron av husen får motsatt verkan och gör bilderna starkt arkitektoniska. De vita siluetterna för tankarna till arkitekturmodeller byggda av vit kartong. Avsaknaden av färger och detaljer i de vita modellerna framhäver formerna och storleksförhållandena mellan byggnadselementen.

En Marcus Larsson är alltid en Marcus Larsson. Han var nationalromantiker verksam under mitten av 1800-talet. I Marcus Larssons måleri hittar man inget mjäkigt finstilt. I stället är det braskande romantiserade landskap och maximerade naturkrafter i full frihet. Med dramatiska molnformationer en masse. I just denna, Vattenfall från 1856, är molnen faktiskt ovanligt timida.

Svampmolnet i Clouds over Nagasaki skulle kunna vara en bild av ett jordiskt helvete. Yang Jiechangs moln är mycket fysiskt påtagliga och har något starkt kroppsligt över sig; virvlande och vridande former som om det vore inälvor, tarmvred. Även färgerna bidrar till associationen. Svampmolnet, symbolen för atombomben, blir i Jiechangs silkesmålning samtidigt till en bild av det inre, fysiska inferno som strålningen ger upphov till hos de människor som drabbas. 

Oceaner av luft heter Anna Lings, i det närmaste metreologiskt dokumenterade, återgivning av olika sorters moln. Storleken, verket består av tolv delar, och det lågmälda kulören gör att det är svårt att återge i ett foto. Tuschteckningarna är lika lätta och luftiga till sin karaktär som motiven – molnen. De är detaljerat och förenklat på en och samma gång. Tuschets bruna jordfärg och motivens uppbyggnad påminner om ett frottage av wellpapp. 

I installationen Hängande moln svävar stadigt förankrade ”bondage-moln”  från taket med hjälp av kraftiga rep. Konstnären heter Lone Larsen. De bulliga formerna och de traditionella, tunga materialen, gips och brons, gör dem starkt fysiska. Materialvalet fjärmar dem från bilden av moln; som om de egentligen föreställde något helt annat.  

Förlorade ansikten?

Julia Peirone, 6–28 okt på Martin Bryder Gallery

Den utställning som gjorde störst intryck på Lunds Konstkväll, den 20 oktober, var Julia Peirones foton. Utställningen bestod av ett antal porträttfoton av flickor i 12-årsåldern, eller möjligen i nedre tonåren. Sminkade, uppklädda och väldigt söta, vanliga tjejer. Porträtten däremot är inte vanliga – ”normala”. En detalj gör att de skiljer sig från det förväntade på ett avgörande sätt. Konstnären har valt ut de misslyckade fotona. De där bilderna som man i vanliga fall väljer bort, slänger, för att de är så dåliga. Foton där flickorna blundar, gapar eller gör någon konstig min. Den där blinkningen som det alltid är någon stackare som råkar ut för på skolans klassfoto. Men som egentligen är helt normala ögonblick, när vi blinkar eller gör en konstig och hastig min som försvinner lika snabbt som den dök upp. Ögonblick som bara en kamera kan fånga och föreviga. För det är ju aldrig så vi ser oss i spegeln, eller den bild vi har av våra medmänniskors utseende. Möjligen kan man se det hos vissa handikappade personer, som inte kontrollerar sin ansiktsmuskulatur som vi andra gör.

12-13-åriga tjejer – en värstingålder. Åtminstone när det inte är ens egna barn. Jag har känt några stycken. Tjejer som jag kände och som plötsligt inte klarade av att ens en gång hälsa som vanligt. Typ: ”Du ska inte tro att du kan heja på mig hur som helst bara för att du kunde det förut. Allt är annorlunda nu och jag bestämmer själv vem jag vill hälsa på!” Det kan bli så viktigt för dem att visa att de håller på att bli vuxna och inte är barn längre att de halkar utanför de normala umgängesvanorna. (Det var i denna ålder som jag själv var ”tvungen” att gå två meter efter min mor, när vi var ute på sta'n tillsammans.) Att demonstrera sin utveckling, förändring och sitt oberoende blir viktigare än att kommunicera och ha en god relation till andra. Så kan de hålla på en tid, tills de plötsligt hittar sig själv igen. Eller kanske snarare sitt nya, halvvuxna jag. För det bygger så klart på en osäkerhet inför förändringen och en ny fas i livet. Jobbigast är det ju för tjejerna själva och är för det mesta inget som man behöver bekymra sig om.

Det är också en ålder då det intryck man gör på andra med sitt utseende blir allt viktigare. Det här är så klart ett sätt att hantera en osäkerhet; att kontrollera det som är möjligt att kontrollera, t.ex. sitt yttre. För vissa människor dämpas inte behovet att ha strikt kontroll över sig själv och sin omgivning. Och att förlora kontroll är negativt för de allra flesta människor. Ett talesätt för att förlora självkontrollen eller att göra bort sig är att ”förlora ansiktet”. Det är det flickorna på fotona har gjort – förlorat sitt ansikte i bokstavlig mening. Ansiktet, som är det mest personliga vi visar upp för omvärlden och därmed en känslig del av vårt yttre.

Galleristen berättar att flera besökare har upplevt fotona som obehagliga. Vissa har tyckt att flickornas ansiktsuttryck får dem att se drogade ut. Som om drogen har tagit överhanden och fått dem att förlora kontrollen över sitt utseende. Att förlora ansiktet är för många något skrämmande. Det är intressant att se hur lite som krävs för att ordinära flickporträtt ska hamna utanför det normala och upplevas som obehagligt.

En fråga som utställningen väcker är hur Julia Peirone fått tjejerna att acceptera att dessa bilder av dem visas offentligt. För de är ju i en väldigt känslig ålder. Därmed blir också effekten som störst, när utseendet är så betydelsefullt. Att få dem att ställa upp på fotograferingen tror jag inte var så svårt, då de fick leka fotomodell. Men att övertyga dem om skälen att visas upp dem på misslyckade bilder, det är en diskussion som jag gärna skulle velat ta del av.

Om du missade...

Del 1 av "Sommarutställningar jag hann se men inte hann skriva om. Då."

Jag vill visa några bilder från sommarens utställning med Henrik Håkansson på Lunds Kosthall, A Forest Divided. En fantastisk fin utställning som väckte minnen av en annan utställning, en sommar för längesedan.

I mitten av 80-talet såg jag en utställning på Lunds Konsthall med foton av Man Ray. Det var mitt i sommaren, med en stiltje som man bara kan hitta en söndag i juli i ett sommartomt Lund. Högsommarhetta, närmare 30 grader varmt men med en uppfriskande vind. Jag hade en tunn sidenskjorta på mig, som levde sitt eget liv i vinden, på promenaden från Kastanjegatan till Mårtenstorget.

Väl innanför dörrarna möttes man av en annan tid och en annan värld. Utställningen var ljudsatt med ett av Eric Saties stipianostycke, som var favoritmusik redan då. Eller kanske blev till en favorit, från och med detta tillfälle? Jag minns inte riktigt... Lätt dämpat och disigt solljus strömmade in genom de många ljusinsläppen. Inte mycket folk, som jag minns det var vi nästan ensamma. Och så Man Rays foton, laddade som om de vore laddade av elektricitet. Vackra, säregna, magiska. Oförglömliga.

Det är nog den utställning som genom åren gjort störst intryck på mig. Inte så mycket för att utställningen i sig var exceptionell, utan för upplevelsen i sin helhet. Lite av denna stämning återupplever jag när jag i somras såg Henrik Håkanssons A Forest Divided. Brutal och poetisk på en och samma gång. Natur och övermänskliga maskinella krafter, med vars hjälp träden förflyttats från skogen in i rummet; där det uppstår en spirituell dialog mellan trädens stammar och konsthallens arkitektur. Kanske är den gemensamma nämnaren till upplevelserna av de båda utställningarna just denna – det starka och unika mötet mellan konsten och arkitekturen. 

Dags att släppa ut

Den här bloggen har varit tillbommad och stängd mest hela sommaren, när jag har varit upptagen på annat håll. Men en del idéer har det sipprat i. Så nu finns det faktiskt en lista med texter som jag vill skriva och släppa ut. Om Marina Arbramovic, ytan och blicken: om förändringen av domkyrkoplatsen; om institutionen för konstvetenskaps diabildsamling; om Lunds konsthall och Skissernas museum... Så småningom. På återseende.

På Lilith Performance Studio, återigen

Morgan Schagerbergs Konservburksdjungeln

I Morgan Schagerbergs performance Konservburksdjungeln ingår, förutom konstnären själv, sångpedagogen Angelica Larsson Asp och pianisten Jamin Pirnia. Den tondöve konstnären och sångpedagogen sjunger och övar, sjunger och övar. Instruerar. Försöker. Kritiserar. Igen och igen. Timme efter timme. I en evig loop.

Upplägget känns igen, är traditionellt. Om du lyckas med det omöjliga uppdraget vinner du lyckan, som kan vara prinsessans hand, belöningen som tar dig från fattigdom till rikedom eller något annat ouppnåeligt. I det här fallet: lär dig sjunga och du vinner framgång, lycka? Eller når en högre, hitintills ouppnåelig nivå - den där den musikaliske pianisten befinner sig? Medlet till framgång i denna historia är en sångpedagog och ett piano.

Platsen: En okänd plats som hämtad från sagan. Ett sex meter högt torn föreställande en gigantisk bergskristall. Kristallen är ett återkommande tema Morgan Schagerbergs konst. I form av kristallkronor t.ex. i filmen The City and the Countryside, på teckningar, i performanceföreställningar. Kristallen som med sin genomskinlighet släpper igenom vår blick, samtidigt som den bryter ljuset och gör omgivningen vackrare med regnbågsfärger. En gång så värdefull att kristallprismor, nedplockade ur ljuskronan, kunde användas som betalningsmedel. I denna miljö, Lilith Performance Event 2011, fungerar bergskristallstornet som ett lockande fyrtorn.

Konservburksträd - vackert silverglänsande och odödliga, men därmed också döda. Precis som kejsaren av Kinas mekaniska näktergal i H C Andersens saga. En perfekt sångare och imitatör, men död.

Att lära sig sjunga trots att man är tondöv. Ett omöjligt uppdrag? Som Sisyfos uppdrag; att i oändlighet rulla en sten upp till bergets topp, för att sedan direkt se den rulla ner igen. (Detta var gudarnas straff för Sisyfos stillfärdighet, klokhet och böjelse för rövaryrket!) Albert Camus menar att detta oändliga arbete inte är den plåga det ser ut att vara, utan att strävan är en tillfredställelse i sig. Eftersom Sisyfos inte ger upp är han starkare än klippblocket, stenen han är satt att rulla. Camus säger vidare " man måste tänka sig Sisyfos lycklig."

Tidigare i år presenterades en nyhet om lyckoforskning, man hade undersökt när människor upplever lycka. (Jag minns dessvärre inte om källan förutom att det var på radions P1-kanal.) Svaren varierade delvis men ett tydligt resultat var att lyckokänslor uppstår när man förlorar sig i en uppgift, glömmer bort sig själv, tiden och rummet. De där tillfällena när man tittar upp och plötsligt inser att timmar har förflutit, utan att man har märkt det. Vilket har likheter med Camus tolkning av Sisyfos situation, även om det är svårt att se Sisyfos arbete som lustfyllt. Men om man vänder på det? Varje gång Sisyfos når bergets topp har han övervunnit stenblocket. Då är det inte längre enbart ett evigt arbete utan i stället en för Sisyfos evigt återkommande seger över stenblocket!
Men det kan även finnas en lyckokänsla i lättnaden när man bestämt sig för att ge upp. Att släppa taget och ge upp sin kamp.

Svårigheten är att inte låta sig hämmas eller styras av andras normer utan att utvecklas på sina egna villkor. Att göra det ändå, fastän det är långt ifrån perfekt. Och utan att plåga sig genom att bli bestraffad och få kritik när man inte lyckas fullt ut och inte når upp till andras ideal. Det är lite väl mycket negativ kritik, för mig personligen, i Konservburksdjungeln; vilket så klart är avsikten. Men det är bra, Morgan Schagerberg sjunger och ger hals i alla fall. Trots att sånglektionen är extremt utlämnande. Alla har väl varit med om, eller känt någon som har fasat inför skolårens uppsjungning. Här sker uppsjungningen offentligt. Det väcker sympati. Även publiken engagerar sig i Morgans uppdrag och ses stillsamt heja på. För det är svårt att låta bli.

Det är en svår balansgång. Tillfredställelsen i att utvecklas. Det går alltid att nå lite längre, bli lite bättre. Å andra sidan - att vara tillfreds med sig själv, att finna sinnesro och acceptera sin ofullkomlighet. Och att själv välja storleken på stenen man har att rulla.
 
Konservburksdjungeln uruppfördes på Lilith Performance Event den 28-29 maj 2011. Konservburksdjungeln är åter aktuell då den ingick i Lilith Performance Studios program på ACTS - Festival for Performative Art 2012 den 16-17 juni vid Museum of Contemporary Art i Roskilde. Denna text baseras på 2011 års performance.
 
Inspelning av Konservburksdjungeln från 2011:
http://vimeo.com/42699035

Anne Pajunen - med stillsam rastlöshet

Skånes Konstförening den 9-12 maj: "Kruingtsjen & andra superhits" av Anne Pajunen och inbjudna gäster.
Ett rum fyllt av en installation, både en utställning och en scenografi för performance. Där är fullt av ljuspunkter, projektioner, föremål och arrangemang organiserade för att skapa ljud. Eller ge intryck av möjligt ljudskapande, som en buktande gramofonskiva varvad med ett tårtpapper på en gammal resegramofon. Utmed väggarna, på rullbara podium, stolar och skåp. Små speldosor med vev i sidan och traditionella melodier(?), som "Für Elise". Eller speldosor med av konstnären nyskapade melodier. Någon sorts pappersremsor med utstansade hål som ger toner när de rullar över speldosevalsen. Vissa av dem kopplade till minitayrförstärkare som förstorar ljudet.

Hängande föremål på en klädstång: en miniradio, fiol, koppar, en mässingsljusstake med dinglande, klingande hängen, strumpor och tyg som kan dämpa ljud, eller fungera som en projektionsyta. En kamera kopplad till någon form av rörelsedetektor som omformar rörelser till ljud, inte helt olikt en elbas. Gamla stolar, bord, fåtöljer, ett uppdukat kaffebord fyllt med sköra och delikata mockakoppar. Sladdar, kameror, projektorer.

En salig blandning och fantasifull samling av föremål som finns här för att användas, av besökare och konstnären själv. Jag blir nyfiken. Jag vill se hur Anne Pajunen själv väljer att använda föremålen och rummet. Så jag återvänder på söndagkvällen, till utställningens sista performance.

Performancen genomförs tillsammans med en inbjuden gäst, dansaren Ofelia Jarl Ortega. Tillsammans har de under dagen improviserat fram föreställningen. Vi beökare tilldelas vanliga, vita engångsmuggar. Sonen, en företagsam ung man på 11 år, hinner undersöka plastmuggarnas potential som ljudalstrare och ljudförvrängare, t.ex. genom att sätta dem över öronen, redan innan föreställningen börjar. Det är bra. Det kan behövas någon som tar tag i saker och ting och inte bara inväntar att saker ska hända, d.v.s. att Anne eller Ofelia ser till att det händer.

Anne Pajunen beskriver sin performance som en kammaropera, att flirta med och ta avstånd ifrån. Som från ett partitur genomför hon i samspel med Ofelia ett antal "scener". Spelar viola och speldosor. Talsjunger, med en fantastisk röst, franska ord och fraser från en bunt av pappersark, som hon frikostigt strör omkring sig varefter hon tar sig igenom orden i textens skrivna ordfigurer. Parodierar en döende operahjältinna i en utsträck monolog där hon upprepar sitt döende. Samtidigt placerar Ofelia, med dansande rörelser, små intensivt roterande blåljus på golvet runt om i rummet. Flyttar kameror och projektorer, bland annat genom att involvera publiken, så att nya bilder skapas - detaljer av rummet förstoras upp och projiceras på en annan plats.

Vi i publiken har tilldelats stolar och platser. Föreställningen pågår i drygt en timme. Men det är inte meningen att vi ska sitta still utan tvärtom uppmanas vi att flytta med, alltefter var i rummet händelserna försigår. De flesta sitter snällt kvar på sina platser. Men inte sonen. Han börjar flytta runt och röra på sig. Till att börja med mest på grund av myror i kroppen, sedan av intresse. Jag hakar på, och efter hand fler och fler. Att även vi i publiken förflyttar oss ger föreställningen mer liv, gör den mindre statisk.

"Det var kul!" säger sonen spontant, när föreställningen slutar. Jag håller med. Med stillsam rastlöshet växte performanceföreställningen fram, och blev efterhand allt rikare. Lager efter lager las till helheten. Det fanns ingen historia, bara rummet och installationens tydliga ram. Ändå är det något jag saknar, som jag inte kan sätta fingret på. En inte helt infriad förväntan? Kanske är det installationens lättsamhet som jag saknar i Pujanens performance? Mycket av musiken och de olika ljuden förknippar jag med seriös, modernistisk musik. (Jag är ingen musikvetare så upplevelsen bygger mer på känsla än på erfarenhet.) Modernismens ibland alltför stora allvar? Det kan vara det.

Jag uppskattar Anne Pujanens prövande, att inget är helt säkert, att det beror på. Hennes "Kanske, om du vill...". Och konstnärens egenkomponerade och oemotståndliga speldosemelodier kommer jag att bära med mig länge, och kanske till och med längta efter.