Dags att släppa ut

Den här bloggen har varit tillbommad och stängd mest hela sommaren, när jag har varit upptagen på annat håll. Men en del idéer har det sipprat i. Så nu finns det faktiskt en lista med texter som jag vill skriva och släppa ut. Om Marina Arbramovic, ytan och blicken: om förändringen av domkyrkoplatsen; om institutionen för konstvetenskaps diabildsamling; om Lunds konsthall och Skissernas museum... Så småningom. På återseende.

På Lilith Performance Studio, återigen

Morgan Schagerbergs Konservburksdjungeln

I Morgan Schagerbergs performance Konservburksdjungeln ingår, förutom konstnären själv, sångpedagogen Angelica Larsson Asp och pianisten Jamin Pirnia. Den tondöve konstnären och sångpedagogen sjunger och övar, sjunger och övar. Instruerar. Försöker. Kritiserar. Igen och igen. Timme efter timme. I en evig loop.

Upplägget känns igen, är traditionellt. Om du lyckas med det omöjliga uppdraget vinner du lyckan, som kan vara prinsessans hand, belöningen som tar dig från fattigdom till rikedom eller något annat ouppnåeligt. I det här fallet: lär dig sjunga och du vinner framgång, lycka? Eller når en högre, hitintills ouppnåelig nivå - den där den musikaliske pianisten befinner sig? Medlet till framgång i denna historia är en sångpedagog och ett piano.

Platsen: En okänd plats som hämtad från sagan. Ett sex meter högt torn föreställande en gigantisk bergskristall. Kristallen är ett återkommande tema Morgan Schagerbergs konst. I form av kristallkronor t.ex. i filmen The City and the Countryside, på teckningar, i performanceföreställningar. Kristallen som med sin genomskinlighet släpper igenom vår blick, samtidigt som den bryter ljuset och gör omgivningen vackrare med regnbågsfärger. En gång så värdefull att kristallprismor, nedplockade ur ljuskronan, kunde användas som betalningsmedel. I denna miljö, Lilith Performance Event 2011, fungerar bergskristallstornet som ett lockande fyrtorn.

Konservburksträd - vackert silverglänsande och odödliga, men därmed också döda. Precis som kejsaren av Kinas mekaniska näktergal i H C Andersens saga. En perfekt sångare och imitatör, men död.

Att lära sig sjunga trots att man är tondöv. Ett omöjligt uppdrag? Som Sisyfos uppdrag; att i oändlighet rulla en sten upp till bergets topp, för att sedan direkt se den rulla ner igen. (Detta var gudarnas straff för Sisyfos stillfärdighet, klokhet och böjelse för rövaryrket!) Albert Camus menar att detta oändliga arbete inte är den plåga det ser ut att vara, utan att strävan är en tillfredställelse i sig. Eftersom Sisyfos inte ger upp är han starkare än klippblocket, stenen han är satt att rulla. Camus säger vidare " man måste tänka sig Sisyfos lycklig."

Tidigare i år presenterades en nyhet om lyckoforskning, man hade undersökt när människor upplever lycka. (Jag minns dessvärre inte om källan förutom att det var på radions P1-kanal.) Svaren varierade delvis men ett tydligt resultat var att lyckokänslor uppstår när man förlorar sig i en uppgift, glömmer bort sig själv, tiden och rummet. De där tillfällena när man tittar upp och plötsligt inser att timmar har förflutit, utan att man har märkt det. Vilket har likheter med Camus tolkning av Sisyfos situation, även om det är svårt att se Sisyfos arbete som lustfyllt. Men om man vänder på det? Varje gång Sisyfos når bergets topp har han övervunnit stenblocket. Då är det inte längre enbart ett evigt arbete utan i stället en för Sisyfos evigt återkommande seger över stenblocket!
Men det kan även finnas en lyckokänsla i lättnaden när man bestämt sig för att ge upp. Att släppa taget och ge upp sin kamp.

Svårigheten är att inte låta sig hämmas eller styras av andras normer utan att utvecklas på sina egna villkor. Att göra det ändå, fastän det är långt ifrån perfekt. Och utan att plåga sig genom att bli bestraffad och få kritik när man inte lyckas fullt ut och inte når upp till andras ideal. Det är lite väl mycket negativ kritik, för mig personligen, i Konservburksdjungeln; vilket så klart är avsikten. Men det är bra, Morgan Schagerberg sjunger och ger hals i alla fall. Trots att sånglektionen är extremt utlämnande. Alla har väl varit med om, eller känt någon som har fasat inför skolårens uppsjungning. Här sker uppsjungningen offentligt. Det väcker sympati. Även publiken engagerar sig i Morgans uppdrag och ses stillsamt heja på. För det är svårt att låta bli.

Det är en svår balansgång. Tillfredställelsen i att utvecklas. Det går alltid att nå lite längre, bli lite bättre. Å andra sidan - att vara tillfreds med sig själv, att finna sinnesro och acceptera sin ofullkomlighet. Och att själv välja storleken på stenen man har att rulla.
 
Konservburksdjungeln uruppfördes på Lilith Performance Event den 28-29 maj 2011. Konservburksdjungeln är åter aktuell då den ingick i Lilith Performance Studios program på ACTS - Festival for Performative Art 2012 den 16-17 juni vid Museum of Contemporary Art i Roskilde. Denna text baseras på 2011 års performance.
 
Inspelning av Konservburksdjungeln från 2011:
http://vimeo.com/42699035

Anne Pajunen - med stillsam rastlöshet

Skånes Konstförening den 9-12 maj: "Kruingtsjen & andra superhits" av Anne Pajunen och inbjudna gäster.
Ett rum fyllt av en installation, både en utställning och en scenografi för performance. Där är fullt av ljuspunkter, projektioner, föremål och arrangemang organiserade för att skapa ljud. Eller ge intryck av möjligt ljudskapande, som en buktande gramofonskiva varvad med ett tårtpapper på en gammal resegramofon. Utmed väggarna, på rullbara podium, stolar och skåp. Små speldosor med vev i sidan och traditionella melodier(?), som "Für Elise". Eller speldosor med av konstnären nyskapade melodier. Någon sorts pappersremsor med utstansade hål som ger toner när de rullar över speldosevalsen. Vissa av dem kopplade till minitayrförstärkare som förstorar ljudet.

Hängande föremål på en klädstång: en miniradio, fiol, koppar, en mässingsljusstake med dinglande, klingande hängen, strumpor och tyg som kan dämpa ljud, eller fungera som en projektionsyta. En kamera kopplad till någon form av rörelsedetektor som omformar rörelser till ljud, inte helt olikt en elbas. Gamla stolar, bord, fåtöljer, ett uppdukat kaffebord fyllt med sköra och delikata mockakoppar. Sladdar, kameror, projektorer.

En salig blandning och fantasifull samling av föremål som finns här för att användas, av besökare och konstnären själv. Jag blir nyfiken. Jag vill se hur Anne Pajunen själv väljer att använda föremålen och rummet. Så jag återvänder på söndagkvällen, till utställningens sista performance.

Performancen genomförs tillsammans med en inbjuden gäst, dansaren Ofelia Jarl Ortega. Tillsammans har de under dagen improviserat fram föreställningen. Vi beökare tilldelas vanliga, vita engångsmuggar. Sonen, en företagsam ung man på 11 år, hinner undersöka plastmuggarnas potential som ljudalstrare och ljudförvrängare, t.ex. genom att sätta dem över öronen, redan innan föreställningen börjar. Det är bra. Det kan behövas någon som tar tag i saker och ting och inte bara inväntar att saker ska hända, d.v.s. att Anne eller Ofelia ser till att det händer.

Anne Pajunen beskriver sin performance som en kammaropera, att flirta med och ta avstånd ifrån. Som från ett partitur genomför hon i samspel med Ofelia ett antal "scener". Spelar viola och speldosor. Talsjunger, med en fantastisk röst, franska ord och fraser från en bunt av pappersark, som hon frikostigt strör omkring sig varefter hon tar sig igenom orden i textens skrivna ordfigurer. Parodierar en döende operahjältinna i en utsträck monolog där hon upprepar sitt döende. Samtidigt placerar Ofelia, med dansande rörelser, små intensivt roterande blåljus på golvet runt om i rummet. Flyttar kameror och projektorer, bland annat genom att involvera publiken, så att nya bilder skapas - detaljer av rummet förstoras upp och projiceras på en annan plats.

Vi i publiken har tilldelats stolar och platser. Föreställningen pågår i drygt en timme. Men det är inte meningen att vi ska sitta still utan tvärtom uppmanas vi att flytta med, alltefter var i rummet händelserna försigår. De flesta sitter snällt kvar på sina platser. Men inte sonen. Han börjar flytta runt och röra på sig. Till att börja med mest på grund av myror i kroppen, sedan av intresse. Jag hakar på, och efter hand fler och fler. Att även vi i publiken förflyttar oss ger föreställningen mer liv, gör den mindre statisk.

"Det var kul!" säger sonen spontant, när föreställningen slutar. Jag håller med. Med stillsam rastlöshet växte performanceföreställningen fram, och blev efterhand allt rikare. Lager efter lager las till helheten. Det fanns ingen historia, bara rummet och installationens tydliga ram. Ändå är det något jag saknar, som jag inte kan sätta fingret på. En inte helt infriad förväntan? Kanske är det installationens lättsamhet som jag saknar i Pujanens performance? Mycket av musiken och de olika ljuden förknippar jag med seriös, modernistisk musik. (Jag är ingen musikvetare så upplevelsen bygger mer på känsla än på erfarenhet.) Modernismens ibland alltför stora allvar? Det kan vara det.

Jag uppskattar Anne Pujanens prövande, att inget är helt säkert, att det beror på. Hennes "Kanske, om du vill...". Och konstnärens egenkomponerade och oemotståndliga speldosemelodier kommer jag att bära med mig länge, och kanske till och med längta efter.

Breaths - några andetag senare

Breaths är ett verk uppbyggt av helt vanliga plastpåsar fyllda med utandningsluft. Efter att ha deltagit i utställningen ”6 Euro budget – Artistic Practices and Precariousness” i Stockholm visades Solveig Lindgren Inderbitzins och Joanna Thedes vidareutveckling av Breaths på galleri Rostrum den 10 april. Verket baseras på konstpublikens bidrag. De erbjöds att blåsa upp en 3-liters, transparent plastpåse, knyta ihop den och låta den bli en del av installationen. På Rostrum kompletterades Breath med malmöitiska andedräkter.

Ett av syftena med Breaths var att kommentera konstnärers, alltför ofta, dåliga arbetsvillkor. Utställningstitelns ”6 Euro” var den summa konstnärerna fick till sitt förfogande. För pengarna, vilket motsvarar ca 52 kr, köpte konstnärerna plastpåsar och snören, för att därefter låta Breaths fyllas med livsuppehållande syre, bland annat.


Ovan: Solveig Lindgren Inderbitzins
Stockholmspåsarna klär in två av galleriets väggar samt halva ena fönstret. Det är ingen ideal installation. De luftfyllda påsarna behöver rymd eller ljus för att laddas visuellt och komma till sin rätt. Fotona från Kulturhuset i Stockholm ger ett helt annat intryck, med påsarna samlade i fönstren, silandes ljuset. Men så var det inte heller så här konstnärerna hade tänkt presentera verket på Rostrum från början. Då var tanken var att bygga en lufttät glasbox som skulle innesluta de uppblåsta påsarna. Idén strandade bland annat på en alltför hög materialkostnad.

Mot Rostrums vita väggar blir verket en smula platt i bokstavlig mening, både p.g.a. bakgrunden och eftersom luften har gått ur flera påsar. Kanske det visuella uttrycket hade vunnit på en bakgrund som reflekterat omgivningen, som t.ex. spegelglas, eller en annan ljussättning. Jag tror transparensen är betydelsefull för dessa vardagliga, prosaiska objekts förvandling till fjäderlätt, innehållsrik konst. Så det var bra på flera sätt att galleriets fönster fylldes på med nyfyllda plastpåsar.

Andedräkt; att vara stark i anden; andefattig; andanom. Uttrycken och orden är många som kopplas till vår andning – att associera till och leka med. Och att andas tillsammans kan ge kontroll och styrka, t.ex. att hantera smärta. Andedräkten både fyller och laddar verket.

Tillkomsten och den fortsatta historien ger verket dess spänning. Alla personer som har bidragit till Breaths genom att donera några av sina andetag; med allt vad det innebär av virus, baciller och annat(?) högst privat som kan finnas i utandningsluften från vårt inre. Historien om hur andedräkterna efter utställningen packades ner i sopsäckar och transporterades i bil från Stockholm till Malmö. Halvvägs var det paus och plastpåsarna togs ut och luftades medan chauffören, Joanna Thede, fikade på en rastplats. Jag hoppas historien fortsätter, och jag väntar nyfiket.


Utställningen ”6 Euro budget – Artistic Practices and Precariousness” ingick i konstmässan Supermarket i Stockholm under februari i år.

En designklassiker för mig - kanske för dig?

Alla som någon gång bläddrat i en bobilaga eller ett inredningsmagasin vet att en designklassiker är något som man ska ha i sitt hem, gärna en Myran-stol. Åtminstone om man är en person med god smak och vill visa att man är intresserad av att följa med i sin tid. Designklassikern är ofta formgiven av någon av de stora skandinaviska, modernistiska möbelformgivarna eller designerna. Sannolikt eftersom de är välkända för många, fabriksproducerad - d.v.s. hyfsat lätta att få tag på, inte omöjligt dyra och i en stil som är rätt just nu. Många produceras dessutom fortfarande eller har återupptagits i produktion.

Jag hittade en designklassiker i ett skyltfönster häromdagen. Det var kärlek vid första ögonkastet. Den var så perfekt, rund och fin i formen, och såg ut att vara skön att hålla i handen. Storleken var bra och dessutom hade den en oemotståndlig pip, som på något sätt påminde om en näbb, en anknäbb kanske. Dessutom verkade den vara väldigt praktisk att ha mjölk i, om ens vänner vill ha det i sitt kaffe eller te. Den fick följa med mig hem.

En designklassiker i ordets vanliga bemärkelse är den inte. (Såvida man inte räknar som Disney när de ger ut sina nya tecknade filmer på DVD.) Men den kommer att bli. Denna lilla mjölksnipa kommer jag att älska så länge den lever och bli glad av varje gång jag ställer fram på bordet. Och formen är fulländad! Så ja, den är verkligen en designklassiker, i alla fall för mig.

Vill du ha en likadan? I så fall finns den att köpa på Laholms Bosättning för 35 kr. Dyrare än så behöver det inte vara med en designklassiker, menar jag.

För dig som tycker det är lite för långt att ta sig till Laholm så finns den antagligen att hitta på andra ställen också. Tillverkaren/importören heter "Strömgården Sweden".


PS: Formen ger mig även vissa andra associationer, men det ska jag inte skriva om här :)

Vårens måsten för en modemedveten småtting

Jag hade ett ärende in på HM:s bäbisavdelning, och titta vad jag hittade. Små rutiga, golfshorts(?) i storlek 62 med matchande tenniströja. Med tillhörande skärp som man ska kunna spänna runt den mjuka, lilla vetebullsmagen. Skärp - varför? (Bäbisar med stl 62 cl kan ju för f-n inte gå! Det dom kan är att ligga på rygg i liggvagnen och ha det bra, typ.) Men sedan kom jag på det. Det är så klart för att inte byxorna ska åka ner när pappan med sina starka armar hissar sitt lilla gossebarn högt upp i luften, så att gossen skriker av skratt. Men nej, det funkar inte heller. Små 5 kilos-klimpar i stl 62 (ungefär 2-4 mån gamla) kan inte balansera sina huvuden tillräckligt bra, och kan därför inte hissas. Återstår bara en anledning till denna utstyrsel: Att de stolta föräldrarna ska få höra att telningen är pappa upp i dagen. Och att ingen ska behöva tveka om att hen är en han. För det är uppenbart oerhört viktigt.

För föräldrar med annan livsstil och andra intressen fanns det även miniatyrjeans i stl 62 med fickor, hällor, metallknapp i midjan, och gylf. Herregud så praktiskt när man ska byta blöjor! Särskilt med ett tufft läderbälte i hällorna. Jeansen hängde, såklart, också bland pojkkläderna.

För vårens modemedvetna, feminina 2-månadersbabes finns det ljust rosa byxor med ett käckt knytskärp i midjan. Över detta bär man lämpligen en liten vit "kappa" med volanger i 100% linne. Vem vill inte bränna av sitt första 2-månaders-leende i denna outfit? Klädd såhär blir man garanterat söt som en docka, förutsatt att man inte dräglar, kräks eller bajsar för mycket. Kappan måste nog i vilket fall tvättas och strykas efter varje användning, men vad gör man inte för att vara fräsch. Och man vill ju inte gå runt med mjölkspya på de fina, små påsydda tygrosorna. Båda plaggen finns i storlek 62 cl.


När man har vuxit till sig lite, är pojke och börjar närma sig 1-årsdagen väljer man med fördel ett par tajtare stuprörsjeans i "slim" modell (stl 80 cl, 9-12 mån). Det gäller bara att bäbisen i fråga inte har för mycket mulligt, babyhull runt låren. Då kan det bli problem med att både komma i och ur jeansen när blöjan ska bytas. Hur jeansen är att krypa i återstår att se. Man får hoppas att de smala jeansbenen inte skär in för mycket i knävecken vid krypning. Det hade inte varit kul, varken för bäbis eller föräldrar. Eller så får man hoppas att bäbisen lär sig gå tidigt, så slipper man sådana problem. (Å andra sidan får man andra. I alla fall om man får en 9-månaders med mycket spring i benen.)


Kläder och stil är viktigt del av livet. De första två månaderna går det väl an att softa runt i gosiga myskläder av plysch, men sedan är det dags att sätta fart. Det duger minsann inte att vara en hjälplös och passiv bäbis, och ligga och drägla och pilla på tårna. Nej nej, de får se till att rycka upp sig och hänga med pappa ut på golfbanan. På med skorna bara! Ska man få till den rätta svingen ska det börjas i tid. Eller för den delen: trumsolon i replokalen, om man nu föredrar sådant. Aktivitet framför allt, och gärna lite målmedvetenhet ovanpå det.

Man kan så klart inte förebrå H&M utan det är förstås marknaden som kräver att det ska vara på det här viset, med skärp på bäbisar. Marknaden - denna allenarådande, allsmäktiga och heliga ko som har så många skickliga uttolkare och lärjungar som kan förutspå dess minsta nyck. Oraklet i Delphi kan gå och slänga sig i väggen jämfört med dessa experter.
Hujeda!


Sorgligt omodern 3-månadersbäbis i sparkbyxor av plysch och otidsenlig omlottröja med knytband (OBS gammalt foto).

Oron och begäret

CO Hultén - en personlig konsthistoria

Det är ett stort och rikt konstnärskap som visas i Moderna museets utställning ”Oron och begäret”. Den nu 96-årige konstnären CO Hultén har varit konstnärligt aktiv sedan 1930-talet. Och är fortfarande produktiv, även om han inte längre gör egna utställningar; han tycker det är för mycket jobb med det. ”Oron och begäret” är en heltäckande utställning som visar konstnärens stora bredd, olika perioder och delar av hans verksamhet med början från 30-talet och fram till 00-talets måleri. Från hans arbete med Galerie Colibri, som han drev i en ramverkstad i Malmö på 50-talet, presenteras trycksaker som kataloger, vernissagekort och affischer. Allt producerat av CO:s hand. I ett mindre rum visas även några verk av de nydanande, internationella konstnärer som bjöds in att ställa ut på galleriet. . Ovan: "Oron och begäret" 1946-51.

Under 60-talet ägnade CO Hultén sig främst åt offentlig konst. På Moderna museet är den enbart representerad av två större målningar som skapades för SR:s lokaler i Malmö på 50-talet. För den som är mer nyfiken på CO:s offentliga verk så finns det en hel del runt om i Malmö. På Malmö Stadion finns en väggmålning utförd 1958. Från samma period, 1955, finns en invändig väggutsmyckning i kvarteret Godheten. På Rosengårds torg har han gjort en utvändig utsmyckning och formgivit inredningen ,1966-67, och i ett bostadsområde i Lindängen formgav han och färgsatte delar av exteriören 1971. I Lund finns en utvändig relief för Malmö Landstings centralförvaltning 1960. Jag måste också nämna den invändiga målning han gjorde i Statstjänstemännens hus i Stockholm 1969. Skisserna till målningen är ganska säregna med tanke på placeringen. Dessvärre känner jag inte till hur slutresultatet ser ut. (Jag hoppas kunna komplettera med ett foto av skissen därifrån.)

Det bör vara möjligt att ta del av åtminstone de utvändiga utsmyckningarna, även om det kanske kan kräva visst detektivarbete att lokalisera dem. I katalogen till ”Oron och begäret” finns vissa adressangivelser i CO:s CV. Jag har inte själv sett dessa offentliga verk utan känner till dess existens eftersom skissmaterial och modeller finns på Skissernas museum i Lund. Där finns närmare 300 av CO:s skisser och
modeller, av såväl genomförda uppdrag som outförda idéskisser. I nordiska salen kan man se en förstudie till väggmålningen på Malmö Stadion. Det övriga materialet är dessvärre inte tillgängligt. På sikt är planen att besökare ska kunna ta det av det arkiverade skissmaterial, i form av foton och fakta, via den databas över museets samlingar som har påbörjats.

På Skissernas museum finns även en samling med förarbeten till afrikansk offentlig konst. Dessa inköptes på uppdrag av museet av CO Hulténs under hans resor i västra Afrika i början av 70-talet. Dessvärre är inte heller denna samling tillgänglig för besökarna för närvarande. I museets katalog "Visionärer och utmanare" från 1995, kan man läsa om dessa bokstavliga “upptäcktsresor” som CO företog för att få en inblick i Västafrikas offentliga konst. Man kände inte till om det fanns någon, eller vad det fanns för offentlig konst i dessa länder före CO:s avresa. Men man hoppades och trodde att dessa nya länder hade behov av att manifestera sin nyvunna självständighet med offentlig konst. CO hade då sedan länge ett stort intresse för den afrikanska kulturen och under sina resor samlade han en mängd afrikanska konstföremål för eget bruk. Ett urval av dessa ingår i Modernas utställning. Intresset och erfarenheterna från Afrika har under en lång tid inspirerat CO:s konst, ofta med en politisk undertext. Nedan: "Vittnet" 1978.


Konstnären själv möter man i Lisa Fjellmans halvtimme långa film "c/o CO" som baseras på Thomas Millroths samtal med konstnären. Filmen är en mycket fin skildring av en man som ägnat större delen av sitt rika liv år konsten. CO Hultén är en god berättare. Där finns en humor och underfundighet som ibland även glimtar fram i konsten. Hans reseskildring av Afrika-resorna i katalogen "Visionärer och utmanare" är ett rent nöje att läsa.

CO Hultén är en spännande konstnär. Uppenbart utåtriktad har han sökt samarbete med . andra, där imaginisterna är det mest kända. För att inte nämna allt det andra: galleriverksamheten, det afrikanska intresset, Europa-kontakterna, erfarenheterna och kontakterna från sitt arbete som reklamtecknare på Å&R, experimenterandet och utvecklandet av nya tekniker, som t.ex. frottage. Ett öppet och nyfiket sinnelag, fruktbara möten och erfarenheter från olika områden har format ett rikt konstnärskap. Jag blir bara mer och mer intresserad av människan CO Hultén ju mer jag får veta. Till höger: "Hästkrafter" 1947.

Moderna museet och kuratorn Thomas Millroth har åstadkommit en fullödig utställning som på ett utmärkt sätt presenterar denna produktiva konstnär. Katalogens texter skildrar bl.a. CO:s konsthistoria och hans grafiska arbete. Utställningens mer centrala verk har fått egna texter med bakgrundsfakta som ger en fördjupad förståelse för de utställda verken. Det är också positiv att man även valt att visa arbeten av CO:s generationskamrater, som han hade olika typer av samarbeten med. Mitt enda minus är bristen på sittplatser framför filmen samt att man valt att lägga in en kvarts paus mellan varje visning. Börjar man se filmen mitt i så får man därför vänta en kvart innan man kan fortsätta och se klart. Till vänster: "Lyckans torg" 1944 samt "Gatukartiogram" 1944.

Men om Skissernas museum hade haft möjlighet att under samma period visa sin afrikanska samling, som tillkom på CO:s initiativ, samt samlingen av hans skisser och modeller så hade det varit ännu bättre. Både för Moderna Museet, Skissernas Museum, och inte minst för konstpubliken och CO Hultén-fantaster. För övrigt är allt gott nog!

Utställningen på Moderna Museet i Malmö pågår t.o.m. 27 maj 2012.
Nedan: "Stiger ur dunklet" 1990/96