Oron och begäret

CO Hultén - en personlig konsthistoria

Det är ett stort och rikt konstnärskap som visas i Moderna museets utställning ”Oron och begäret”. Den nu 96-årige konstnären CO Hultén har varit konstnärligt aktiv sedan 1930-talet. Och är fortfarande produktiv, även om han inte längre gör egna utställningar; han tycker det är för mycket jobb med det. ”Oron och begäret” är en heltäckande utställning som visar konstnärens stora bredd, olika perioder och delar av hans verksamhet med början från 30-talet och fram till 00-talets måleri. Från hans arbete med Galerie Colibri, som han drev i en ramverkstad i Malmö på 50-talet, presenteras trycksaker som kataloger, vernissagekort och affischer. Allt producerat av CO:s hand. I ett mindre rum visas även några verk av de nydanande, internationella konstnärer som bjöds in att ställa ut på galleriet. . Ovan: "Oron och begäret" 1946-51.

Under 60-talet ägnade CO Hultén sig främst åt offentlig konst. På Moderna museet är den enbart representerad av två större målningar som skapades för SR:s lokaler i Malmö på 50-talet. För den som är mer nyfiken på CO:s offentliga verk så finns det en hel del runt om i Malmö. På Malmö Stadion finns en väggmålning utförd 1958. Från samma period, 1955, finns en invändig väggutsmyckning i kvarteret Godheten. På Rosengårds torg har han gjort en utvändig utsmyckning och formgivit inredningen ,1966-67, och i ett bostadsområde i Lindängen formgav han och färgsatte delar av exteriören 1971. I Lund finns en utvändig relief för Malmö Landstings centralförvaltning 1960. Jag måste också nämna den invändiga målning han gjorde i Statstjänstemännens hus i Stockholm 1969. Skisserna till målningen är ganska säregna med tanke på placeringen. Dessvärre känner jag inte till hur slutresultatet ser ut. (Jag hoppas kunna komplettera med ett foto av skissen därifrån.)

Det bör vara möjligt att ta del av åtminstone de utvändiga utsmyckningarna, även om det kanske kan kräva visst detektivarbete att lokalisera dem. I katalogen till ”Oron och begäret” finns vissa adressangivelser i CO:s CV. Jag har inte själv sett dessa offentliga verk utan känner till dess existens eftersom skissmaterial och modeller finns på Skissernas museum i Lund. Där finns närmare 300 av CO:s skisser och
modeller, av såväl genomförda uppdrag som outförda idéskisser. I nordiska salen kan man se en förstudie till väggmålningen på Malmö Stadion. Det övriga materialet är dessvärre inte tillgängligt. På sikt är planen att besökare ska kunna ta det av det arkiverade skissmaterial, i form av foton och fakta, via den databas över museets samlingar som har påbörjats.

På Skissernas museum finns även en samling med förarbeten till afrikansk offentlig konst. Dessa inköptes på uppdrag av museet av CO Hulténs under hans resor i västra Afrika i början av 70-talet. Dessvärre är inte heller denna samling tillgänglig för besökarna för närvarande. I museets katalog "Visionärer och utmanare" från 1995, kan man läsa om dessa bokstavliga “upptäcktsresor” som CO företog för att få en inblick i Västafrikas offentliga konst. Man kände inte till om det fanns någon, eller vad det fanns för offentlig konst i dessa länder före CO:s avresa. Men man hoppades och trodde att dessa nya länder hade behov av att manifestera sin nyvunna självständighet med offentlig konst. CO hade då sedan länge ett stort intresse för den afrikanska kulturen och under sina resor samlade han en mängd afrikanska konstföremål för eget bruk. Ett urval av dessa ingår i Modernas utställning. Intresset och erfarenheterna från Afrika har under en lång tid inspirerat CO:s konst, ofta med en politisk undertext. Nedan: "Vittnet" 1978.


Konstnären själv möter man i Lisa Fjellmans halvtimme långa film "c/o CO" som baseras på Thomas Millroths samtal med konstnären. Filmen är en mycket fin skildring av en man som ägnat större delen av sitt rika liv år konsten. CO Hultén är en god berättare. Där finns en humor och underfundighet som ibland även glimtar fram i konsten. Hans reseskildring av Afrika-resorna i katalogen "Visionärer och utmanare" är ett rent nöje att läsa.

CO Hultén är en spännande konstnär. Uppenbart utåtriktad har han sökt samarbete med . andra, där imaginisterna är det mest kända. För att inte nämna allt det andra: galleriverksamheten, det afrikanska intresset, Europa-kontakterna, erfarenheterna och kontakterna från sitt arbete som reklamtecknare på Å&R, experimenterandet och utvecklandet av nya tekniker, som t.ex. frottage. Ett öppet och nyfiket sinnelag, fruktbara möten och erfarenheter från olika områden har format ett rikt konstnärskap. Jag blir bara mer och mer intresserad av människan CO Hultén ju mer jag får veta. Till höger: "Hästkrafter" 1947.

Moderna museet och kuratorn Thomas Millroth har åstadkommit en fullödig utställning som på ett utmärkt sätt presenterar denna produktiva konstnär. Katalogens texter skildrar bl.a. CO:s konsthistoria och hans grafiska arbete. Utställningens mer centrala verk har fått egna texter med bakgrundsfakta som ger en fördjupad förståelse för de utställda verken. Det är också positiv att man även valt att visa arbeten av CO:s generationskamrater, som han hade olika typer av samarbeten med. Mitt enda minus är bristen på sittplatser framför filmen samt att man valt att lägga in en kvarts paus mellan varje visning. Börjar man se filmen mitt i så får man därför vänta en kvart innan man kan fortsätta och se klart. Till vänster: "Lyckans torg" 1944 samt "Gatukartiogram" 1944.

Men om Skissernas museum hade haft möjlighet att under samma period visa sin afrikanska samling, som tillkom på CO:s initiativ, samt samlingen av hans skisser och modeller så hade det varit ännu bättre. Både för Moderna Museet, Skissernas Museum, och inte minst för konstpubliken och CO Hultén-fantaster. För övrigt är allt gott nog!

Utställningen på Moderna Museet i Malmö pågår t.o.m. 27 maj 2012.
Nedan: "Stiger ur dunklet" 1990/96

Åter på scen - Svenska Livmodersbaletten

Efter att ha blivit utsedd till ett av de bästa scenframträdandena 2011 kommer nu Svenska Livmodersbaletten åter att inta scenen i Hässleholms Kulturhus. Föreställningen heter Halva mänskligheten och handlar om det som varje kvinna måste förhålla sig till - sin livmoder. Under devisen "rött och rått" ger Livmodersbaletten sig i kast med ämnen som lust, abort och missfall i en djärv och hämningslös blandning. Halva mänskligheteten kanske kan chockera, men framför allt lockar den till skratt. Som ibland fastnar i halsen. Högt och lågt, humor och allvar blandas i ett mustigt allkonstverk med dans, skådespel, musik och film. Väldiga och värdiga fyller de dansande livmödrarna scenen i sina gigantiska, rödskimrande livmodersdräkter.


- Idén bakom Svenska Livmodersbaletten är att kvinnor ständigt måste förhålla sig till sin livmoder. Under större delen av livet styr och påverkar livmodern livet i såväl stort som smått. Det är inget man pratar om men alla kvinnor vet hur det är, därav namnet Halva mänskligheten, berättar Ulrika Mikkels Nord, initiativtagare och konstnärlig ledare.

Manusförfattarna och performanceartisterna Lisa Fjellman och Anna Lönn Franko menar att humorn är en viktig ingrediens i föreställningen. När man blandar det sublima och det löjliga blir man plötsligt varse det absurda i tillvaron, som att en av föreställningens filmer, Klitta på stan, blev censurerad av You Tube. Detta trots att den varken innehåller något naket eller våldsamt utan enbart skildrar kvinnlig sexualitet ur en humoristisk synvinkel. Samhällets spelregler och dess luckor blir uppenbara i det komiska.

Svenska Livmodersbaletten grundades hösten 2011 och består av åtta livmödrar. Gruppen uruppförde sitt verk då de inledde "Smala veckan" i Hässleholm i oktober. På Internationella kvinnodagen, den 8 mars, kommer de återigen att uppföra sin bejublade föreställning "Halva mänskligheten" på Blå scenen Hässleholm Kulturhus.

Traumwald - drömmar som blev till guld

Vinnare av filmfestivalen Up & Coming

Vår ponny debuterade som skådis-häst i somras. Hon tycker det är roligt när det händer saker och åker gärna iväg på utflykt, oavsett om det är hopptävling eller veterinärbesök (ja, faktiskt). Så det här med filminspelning var bara kul, Bonita var med på noterna direkt och förstod snabbt att hon hade en central uppgift att fylla. Dessutom är hon van vid lite av varje. Jag kan t.ex. enkelt fickparkera henne i gamla hovspår, vilket var en fördel när det är dags för en ny tagning av samma filmsekvens.

Häromdagen fick jag se resultatet. Filmen heter Traumwald (Drömskog) och är en 10 minuters kortfilm gjord av Magdalena Lepp, som går på filmskolan Film Arche i Berlin. Magdalena är inriktad på redigering men i den här inspelningen fungerade hon som regissör, eftersom hon var den enda i filmteamet som pratade svenska. Traumwald är Magdalenas andra film och är inspelad i hennes hemtrakter i Häckeberga utanför Genarp.

Filmen handlar om Natalie, spelad av 10-åriga Anja Rondin, som flyr från föräldrarnas gräl och försvinner ut i skogen, ut i naturen. Barndomen med dess frihet och beroende, frihet att försvinna in, eller ut i sin egen värld. Fri att drömma utan begränsningar, t.ex. om en egen häst. Möjligheterna synes vara oändliga. Men utan möjlighet att förvekliga drömmarna. Att på gott och ont, kunna och få återvända till tryggheten och föräldrarnas omsorg.

Natalie strövar runt i ett paradisiskt landskap. Naturljuden ackompanjeras av stillsam pianomusik. Uppe i ett jakttorn i bokskogen har hon gömt en skatt i en gammal plåtburk, däribland en leksakshäst. När hon öppnar ögonen, efter att tyst ha sänt en önskan, står det en häst nedanför jakttornet och väntar på henne. Natalie går fram till hästen och bekantar sig med den. Hästen låter sig nådigt klappas, smekas och gosas med innan den försvinner bort genom skogen.

Inspelningen av just denna scen var väldigt speciell med fullständig närvaro. Anja och Bonita fick kontakt och Bonita stod lugn och avslappnad medan Anja klappade henne. Alla vi runt omkring var tysta och stilla för att inte störa kontakten mellan häst och flicka. Stämningen var i det närmaste andäktig, en intensiv stillhet inramad av skogens ljud. Resultatet blev lika bra som verkligheten, om än annorlunda så klart.

Med Traumwald deltog Magdalen Lepp i Up & Coming, Tysklands största filmfestival för unga filmskapare, i november - och vann 1:a pris i den nationella klassen! Fantastiskt roligt och välförtjänt. Självklart känner vi oss delaktiga till resultatet och är glada och stolta över att ha kunnat bidra. Bonita visade sig vara en naturbegåvning som skådis-häst; och 11-åringen blev omåttligt stolt när han såg sitt namn rulla förbi, som djurtränare, i filmens eftertext.

Och nu blir det reklam

Lunds trevligaste klädbutik

Varför jag bloggar om det här? Eftersom "Sheena is" är en av mina favoritaffärer som jag vill ska finnas kvar. Det bästa sättet är att försöka få fler att hitta dit. Dessutom vet jag av egen erfarenhet hur svårt det är att försörja sig på att driva en liten butik.

Jag har köpt flera av mina favoritkläder på "Sheena is". Förutom nya kläder finns där bland annat second hand, handstickade tröjor och mössor mm, Dr Martens, fina strumpor, gamla och nya designade smycken och accesoarer.

Förra sommarens finaste fynd. Lägg märke till de munchska ångestkurvorna på det infällda tyget. Gillar.










Handstickad tröja efter mönster från 60-talet.


En kjol av märket Smash, även om vinden gör sitt bästa för att försöka få den att se ut som ett par shorts. Smash's kläder påminner en del om Desigaul men är betydligt billigare. En nackdel är dock att storlekerna är ovanligt små. Strumporna har jag också köpt på Sheena is.




Den här kjolen har jag haft ett tag, också av märket Smash. Det är nog drygt två år sedan jag köpte den.





Affären ligger vid Lilla Fiskargatan i Lund, fast in på en gård. Ungefär mittemot Gleerups bokhandels barnavdelning.

Om du vill veta mer så får du kolla här: www.sheena-is.se/shoppa/

Årets sista skörd

OM det skulle bli snöstorm innan kvällen, och kylskåpet skulle ha råkat var tomt, så hade vi klarat oss ändå. De 3,5 m höga jordärtskockorna har gett riklig utdelning. De kan skördas så länge det inte är tjäle, och det är det inte denna hitintills varma vinter. Grönkålen klarar sig också bra med att stå kvar i grönsakslandet, även när det fryser. Persiljan är fortfarande fin, precis som salvian och rosmarinen. Machésalladen är dessvärre slut, men det beror bara på att C var alltför nitisk när jag bad honom plocka den. Den kallas passande nog även för vintersallad och klarar lätt en riktigt kall vinter, som förra årets. I slutet av våren blommar machésalladen och sätter frön och till hösten blir det nya små plantor. Och så rullar det på. Mycket praktiskt!


Jag har även några extremt hållbara vinteräpplen.Jag vet dessvärre inte vad det är för sort men trädet är gammalt, säkert närmare 100 år. Ibland hänger det äpplen kvar på grenarna fram till våren, såvida koltrastarna kommer åt dem. Ärligt talat så är de mer hållbara än goda, att äta råa i alla fall. Men koltrastarna älskar dem.

Det skulle kunna bli något av det där. En helt ok nyårsdagsmiddag t.ex., om än vegetarisk: grönkålssoppa, jordärtskocksgratäng med salvia och rosmarin samt machésallad (om C missat någon) och någon sorts äppledessert till efterrätt. Helt och hållet med nyskördat från trädgården som bas. Det känns bra. Mitt bondeblod svallar lite extra och jag antar att mina likaså bondska förmödrar skulle le förnöjt i sin himmel. Med eget land klarar man sig på egen hand!

Lillith Performance Studio fredagen 2 december

The Islandic Love Corporation: Think less – feel more.

Publiken möts av tre svartvit-klädda värdinnor. Dessutom finns här en kvinna som ger instruktioner och utför vad som ser ut att vara avancerade matematiska beräkningar på en griffeltavla. Efter en något utdragen förberedelse, där vi utrustas med hjälm, leds vi in i det inre rummet – till den andra världen.

I rummets mitt ligger åtta personer som enklast kan beskrivas som ansiktslösa mumier, helt och hållet täckta i hudfärgat nylon, runt en trekantig upphängd plattform. Ljudet från en pinglande triangel ger nylonmumierna liv och de sätter sig upp.

Det här är en föreställning för alla sinnen. Rökmaskinen puffar. Från det angränsande rummet kommer doften och ljudet av poppande popcorn, som med jämna mellanrum töms i en skottkärra. Ljud från triangel, blockflöjt och ett trumset.
De tre värdinnorna styr. En efter en uppenbarar sig föreställningens aktörer. En svartbrun hög får plötsligt liv och visar sig vara en liggande person. Svartklädd, sånär som på slipsen, och med visirförsedd hjälm och mörka nylonstrumpor fastsatta vid kroppen. I de uttöjda strumpornas ändar ligger stenar som figuren släpar efter sig då han vandrar runt runt i rummet.

En prydligt klädd man med hatt och väst. Likt en herde har han dessutom en lång vandringsstav och en mantel vävd av olikfärgade strumpor. Han ansluter till vandringen runt rummet, för att slutligen slå sig ner på sin mantel där han river en dagstidning i strimlor.
En vit nylonmumie leds in och upp på ett lågt podium. Figuren får hjälp med att skala av sig det yttersta klädlagret, vränga det ut och in och sedan krypa in i det igen. Nu med slingrande tunna röda och blå slangar, på utsidan av dräkten. Som en gammaldags medicinsk illustration av blodomloppets vener och artärer. Men inte flådd, bara vänd ut och in - hudlös.

Ytterligare en svartbestrumpad man med hjälm och visir. Från axlar och armarna hänger färgstarka strumpor med mönstrade leksaksbollar instoppade i ändarna, som klasar av utdragna pungklot. Ett hetsigt trumsolo sätter igång mannen som hoppar, studsar, svänger och slänger med bihangen. Det är galet, intensivt, roligt. Till sist har han snott in sig själv i en härva av strumpor och pungklot. Då hjälps han ömsint upp och till ro i ett nät som hissas upp och låter honom vila i sin kokong.

Myt och historia. De olika gestalterna väcker suddiga ihågkomster och känns vagt bekanta, som mytologiska gestalter ur en forntida skapelseberättelse: Mannen fjättrad vid sina stenar som en omvänd Sisyfos. Herdens mantel vävd av ödets strumpor? De tre värdinnorna som likt nornor styr händelserna.


De åtta nylonmumiernas händer frigörs från sina lindor av värdinnorna. En mumiekvinna har knippen av långa spröt i stället för fingrar som vecklas ut då lindorna tas av. Hon leds upp på den trekantiga plattformen och hissas upp i luften i skenet av ett aggresivt stroboskop ljus. Därifrån dirigerar hon den febrila aktivitet som plötsligt utbryter, föreställningens crescendo. Rummet vävs in i ett nätverk av utsträckta, ihopknutna färgstarka strumpbyxor som får rummet att likna en tredimensionell Jackson Polock-målning. Eller en bild av hjärnans nervbanor med nyutvecklade kopplingar och mönster.

Strumbyxor binder ihop föreställningen både bildligt och bokstavligt. Detta urkvinnliga plagg som utan innehåll, utan ben, är extremt osexiga och fula - tomma, oformliga och sladdriga. Medan den nyss avtagna, spindelvävstunna strumpan med bibehållen kvinnobensform är full av sensualism och sexuell laddning; något Mrs Robinson visste att utnyttja i Mandomsprovet. Strumpbyxan befriade 60-talets kvinnor från strumpeband och höfthållare. Två decennier tidigare hade nylonstrumpan gjort den exklusiva silkesstrumpan tillgänglig för nästan alla kvinnor. Tidigt lyckades man tillverka nylonstrumpor som var närapå outslitliga. Men vem tjänar pengar på outslitliga kvinnostrumpor, som aldrig släpper en maska? Den hållbara nylonstrumpan offrades på kommersialismens altare och ersattes av en mer kortlivad kusin.

Think less - feel more är en föreställning som förbluffar, förbryllar och stimulerar. Och som sätter igång mina tankar, efteråt. Vad betyder det egentligen, allt det där som hände? The Islandic Love Corporations egen utgångspunkt har varit ett okontrollerbart system, mänskliga kontakter, känslighet, transparans och elasticitet.

Think less - feel more. Tänk mindre - känn mer. Använd dina sinnen. Upptäck andra samband och mönster än de vanliga vedertagna. Tänk själv.

The Islandic Love Corporation är en grupp bestående av konstnärerna Sigrún Hrólfsdóttir, Jóni Jónsdóttir och Eirún Sigurdardóttir . Förutom performance arbetar de även med videos, installationer, kostymer och scenografi. Ofta behandlar de frågor av politisk eller existentiell karaktär. På inbjudan av Lilith Performance Studio har de under året tillsammans arbetat fram sin performance "Think less - feel more".

Foton:(c)Lilith Performance Studio

Konsten åt folket

Samt om Tor Billgrens recension av utställningen "Möte med Hill - Malmö Konstmuseum i urval"

Onsdagen 16 november recenserade Tor Billgren Lunds Konsthalls utställning "Möte med Hill - Malmö Konstmuseum i urval" under rubriken "Konstmuseets långa grenar" (Sydsvenskan s. B2). I recensionen ifrågasätter han bl.a. idén med att Malmö Konstmuseums samling med jämna mellanrum lånas ut till andra institutioner i regionen. Han menar att detta kan vara en återvändsgränd i strävandet efter ett eget museum för samlingen.

En permanent utställningslokal är självfallet en första förutsättning för att Konstmuseets samling ska bli tillgänglig för allmänheten. Men det är inte bara detta det kommer an på. Det handlar även om hur samlingen och verken presenteras för konstpubliken. Ungefär halvvägs in i artikeln skriver Billgren följande:

Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och det samtida, utan snarare valt konstnärer som hon "ändå velat visa". Det är bra, och vi slipper därmed förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som "Och precis som hos Hill kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leidenstams fotografier" eller "Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i sitt intresse för det erotiska".

När T. Billgren poängtera att Åsa Nacking valt att visa de samtida konstnärer som hon ändå velat visa ger han en väl förenklad version och bara halva sanningen bakom utställningsidén. Åsa Nacking skriver i katalogens inledning att Hill ”ställs mot 25 samtida konstnärskollegor som liksom han arbetar utifrån klassiska kriterier för skapande, såsom kritik, egensinne och i viss mån utanförskap. Det språkliga, den egna berättelsen har fått särskilt utrymme.” Däremot har hon inte i första hand valt konstnärer som påstår sig ha påverkats av Hill.

Man kan undra om T. Billgren över huvudtaget har läst katalogens inledning innan han skrev recessionen. Eller om han har valt att lyfta fram det som är hans personliga ideal? Oavsett vilket såg går detta på tvärs med min uppfattning och jag ska erkänna att T. Billgrens sätt att uttrycka sig fick mig att se rött.

Självfallet uppstår det relationer mellan verken när man väljer att låta dem mötas i en gemensam utställning. T. Billgren tycker uppenbart att det är positivt att dessa relationer mellan teckningarna och de samtida verken inte uttalas, som han visar genom att ge exempel på ovanstående ”intetsägande associationer”. Exemplen är med största sannolikhet T. Billgrens egna och inte några vekliga citat.

Det finns ett släktskap mellan Hills och Helene Billgrens teckningar, både till det erotiska innehållet och i uttrycket. Att sådana ”associationer” enligt T Billgren skulle vara intetsägande är på en gång både ytligt och elitistiskt. Genom att välja ordet ”associationer” nedvärderas dessutom betydelsen av de likheter som finns mellan de båda konstnärernas teckningar.

Något som de flesta, kanske t.o.m. alla, konstinstitutioner säger sig sträva efter är att bredda sina besöksgrupper och att locka olika sorters människor till sina utställningar. Vill man locka en bred publik och få denna publik att återvända kan man inte anpassa informationen runt en utställning till den konstkunnige recensenten. Eftersom det inte är konstrecensenten, om vi hårdrar det, som är målgruppen för utställningen. Av utställningsbesökare i stort är det enbart ett fåtal som är konstrecensenter. Om man vill ha en bred och varierad konstpublik som inte ska behöva känna sig okunnig eller utesluten, utan att för den skulle undervärdera betraktaren, så får man också bjussa på information och konstpedagogik. Även om en känslig konstrecensent ibland kan komma att känna sig ”intellektuellt förödmjukad”.

Det kan t.o.m. vara så att T. Billgrens "intetsägande associationer” kan vara ett sätt att öppna upp ett konstverk för den konst-ovane såväl som den kunnige betraktaren. Bidra till att betraktaren upptäcker andra sidor i verket, andra lager, än de mest uppenbara och i bästa fall får en aha-upplevelse. För en sak är säker - vi är alla olika. Det som är uppenbart för en person, t.ex. en konstrecensent, behöver inte alls vara uppenbart för andra. Jag menar att ett av målen med informationen runt en utställning bör vara att öka intresset och förståelse för konsten. I alla fall om man inte vill att konstutställningar främst ska rikta sig till en snäv och exklusiv krets.

Om man vill att konsten ska nå människor, påverka genom att väcka nya tankar och idéer, skapa diskussion och vara en motvikt till den dominerande visuella vardag vi omges av; så är det än mer viktigt att bjuda in utställningsbesökaren till tankegångarna bakom utställningen och visa på möjliga ingångar till verken. Det är precis det som Åsa Nacking gör i den informativa och välskrivna pocket-katalogen. I denna får samtliga konstnärer en egen presentation och ett foto på ett verk. Dessutom är katalogen gratis vilket är både generöst och gör att man som utställningsbesökare känner sig delaktig.

Det är mycket positivt att få ta del av Malmö Konstmueums samling på Lunds Konsthall och Åsa Nacking har gjort ett bra urval och en fin utställning. Att i framtiden tillgängliggöra samlingen för allmänheten handlar inte bara om lokaliteter utan även om hur konsten presenteras. Och i det sammanhanget vore det mycket olyckligt om konstrecensenter som T. Billgren kom att fungera som måttstock.