Och nu blir det reklam

Lunds trevligaste klädbutik

Varför jag bloggar om det här? Eftersom "Sheena is" är en av mina favoritaffärer som jag vill ska finnas kvar. Det bästa sättet är att försöka få fler att hitta dit. Dessutom vet jag av egen erfarenhet hur svårt det är att försörja sig på att driva en liten butik.

Jag har köpt flera av mina favoritkläder på "Sheena is". Förutom nya kläder finns där bland annat second hand, handstickade tröjor och mössor mm, Dr Martens, fina strumpor, gamla och nya designade smycken och accesoarer.

Förra sommarens finaste fynd. Lägg märke till de munchska ångestkurvorna på det infällda tyget. Gillar.










Handstickad tröja efter mönster från 60-talet.


En kjol av märket Smash, även om vinden gör sitt bästa för att försöka få den att se ut som ett par shorts. Smash's kläder påminner en del om Desigaul men är betydligt billigare. En nackdel är dock att storlekerna är ovanligt små. Strumporna har jag också köpt på Sheena is.




Den här kjolen har jag haft ett tag, också av märket Smash. Det är nog drygt två år sedan jag köpte den.





Affären ligger vid Lilla Fiskargatan i Lund, fast in på en gård. Ungefär mittemot Gleerups bokhandels barnavdelning.

Om du vill veta mer så får du kolla här: www.sheena-is.se/shoppa/

Årets sista skörd

OM det skulle bli snöstorm innan kvällen, och kylskåpet skulle ha råkat var tomt, så hade vi klarat oss ändå. De 3,5 m höga jordärtskockorna har gett riklig utdelning. De kan skördas så länge det inte är tjäle, och det är det inte denna hitintills varma vinter. Grönkålen klarar sig också bra med att stå kvar i grönsakslandet, även när det fryser. Persiljan är fortfarande fin, precis som salvian och rosmarinen. Machésalladen är dessvärre slut, men det beror bara på att C var alltför nitisk när jag bad honom plocka den. Den kallas passande nog även för vintersallad och klarar lätt en riktigt kall vinter, som förra årets. I slutet av våren blommar machésalladen och sätter frön och till hösten blir det nya små plantor. Och så rullar det på. Mycket praktiskt!


Jag har även några extremt hållbara vinteräpplen.Jag vet dessvärre inte vad det är för sort men trädet är gammalt, säkert närmare 100 år. Ibland hänger det äpplen kvar på grenarna fram till våren, såvida koltrastarna kommer åt dem. Ärligt talat så är de mer hållbara än goda, att äta råa i alla fall. Men koltrastarna älskar dem.

Det skulle kunna bli något av det där. En helt ok nyårsdagsmiddag t.ex., om än vegetarisk: grönkålssoppa, jordärtskocksgratäng med salvia och rosmarin samt machésallad (om C missat någon) och någon sorts äppledessert till efterrätt. Helt och hållet med nyskördat från trädgården som bas. Det känns bra. Mitt bondeblod svallar lite extra och jag antar att mina likaså bondska förmödrar skulle le förnöjt i sin himmel. Med eget land klarar man sig på egen hand!

Lillith Performance Studio fredagen 2 december

The Islandic Love Corporation: Think less – feel more.

Publiken möts av tre svartvit-klädda värdinnor. Dessutom finns här en kvinna som ger instruktioner och utför vad som ser ut att vara avancerade matematiska beräkningar på en griffeltavla. Efter en något utdragen förberedelse, där vi utrustas med hjälm, leds vi in i det inre rummet – till den andra världen.

I rummets mitt ligger åtta personer som enklast kan beskrivas som ansiktslösa mumier, helt och hållet täckta i hudfärgat nylon, runt en trekantig upphängd plattform. Ljudet från en pinglande triangel ger nylonmumierna liv och de sätter sig upp.

Det här är en föreställning för alla sinnen. Rökmaskinen puffar. Från det angränsande rummet kommer doften och ljudet av poppande popcorn, som med jämna mellanrum töms i en skottkärra. Ljud från triangel, blockflöjt och ett trumset.
De tre värdinnorna styr. En efter en uppenbarar sig föreställningens aktörer. En svartbrun hög får plötsligt liv och visar sig vara en liggande person. Svartklädd, sånär som på slipsen, och med visirförsedd hjälm och mörka nylonstrumpor fastsatta vid kroppen. I de uttöjda strumpornas ändar ligger stenar som figuren släpar efter sig då han vandrar runt runt i rummet.

En prydligt klädd man med hatt och väst. Likt en herde har han dessutom en lång vandringsstav och en mantel vävd av olikfärgade strumpor. Han ansluter till vandringen runt rummet, för att slutligen slå sig ner på sin mantel där han river en dagstidning i strimlor.
En vit nylonmumie leds in och upp på ett lågt podium. Figuren får hjälp med att skala av sig det yttersta klädlagret, vränga det ut och in och sedan krypa in i det igen. Nu med slingrande tunna röda och blå slangar, på utsidan av dräkten. Som en gammaldags medicinsk illustration av blodomloppets vener och artärer. Men inte flådd, bara vänd ut och in - hudlös.

Ytterligare en svartbestrumpad man med hjälm och visir. Från axlar och armarna hänger färgstarka strumpor med mönstrade leksaksbollar instoppade i ändarna, som klasar av utdragna pungklot. Ett hetsigt trumsolo sätter igång mannen som hoppar, studsar, svänger och slänger med bihangen. Det är galet, intensivt, roligt. Till sist har han snott in sig själv i en härva av strumpor och pungklot. Då hjälps han ömsint upp och till ro i ett nät som hissas upp och låter honom vila i sin kokong.

Myt och historia. De olika gestalterna väcker suddiga ihågkomster och känns vagt bekanta, som mytologiska gestalter ur en forntida skapelseberättelse: Mannen fjättrad vid sina stenar som en omvänd Sisyfos. Herdens mantel vävd av ödets strumpor? De tre värdinnorna som likt nornor styr händelserna.


De åtta nylonmumiernas händer frigörs från sina lindor av värdinnorna. En mumiekvinna har knippen av långa spröt i stället för fingrar som vecklas ut då lindorna tas av. Hon leds upp på den trekantiga plattformen och hissas upp i luften i skenet av ett aggresivt stroboskop ljus. Därifrån dirigerar hon den febrila aktivitet som plötsligt utbryter, föreställningens crescendo. Rummet vävs in i ett nätverk av utsträckta, ihopknutna färgstarka strumpbyxor som får rummet att likna en tredimensionell Jackson Polock-målning. Eller en bild av hjärnans nervbanor med nyutvecklade kopplingar och mönster.

Strumbyxor binder ihop föreställningen både bildligt och bokstavligt. Detta urkvinnliga plagg som utan innehåll, utan ben, är extremt osexiga och fula - tomma, oformliga och sladdriga. Medan den nyss avtagna, spindelvävstunna strumpan med bibehållen kvinnobensform är full av sensualism och sexuell laddning; något Mrs Robinson visste att utnyttja i Mandomsprovet. Strumpbyxan befriade 60-talets kvinnor från strumpeband och höfthållare. Två decennier tidigare hade nylonstrumpan gjort den exklusiva silkesstrumpan tillgänglig för nästan alla kvinnor. Tidigt lyckades man tillverka nylonstrumpor som var närapå outslitliga. Men vem tjänar pengar på outslitliga kvinnostrumpor, som aldrig släpper en maska? Den hållbara nylonstrumpan offrades på kommersialismens altare och ersattes av en mer kortlivad kusin.

Think less - feel more är en föreställning som förbluffar, förbryllar och stimulerar. Och som sätter igång mina tankar, efteråt. Vad betyder det egentligen, allt det där som hände? The Islandic Love Corporations egen utgångspunkt har varit ett okontrollerbart system, mänskliga kontakter, känslighet, transparans och elasticitet.

Think less - feel more. Tänk mindre - känn mer. Använd dina sinnen. Upptäck andra samband och mönster än de vanliga vedertagna. Tänk själv.

The Islandic Love Corporation är en grupp bestående av konstnärerna Sigrún Hrólfsdóttir, Jóni Jónsdóttir och Eirún Sigurdardóttir . Förutom performance arbetar de även med videos, installationer, kostymer och scenografi. Ofta behandlar de frågor av politisk eller existentiell karaktär. På inbjudan av Lilith Performance Studio har de under året tillsammans arbetat fram sin performance "Think less - feel more".

Foton:(c)Lilith Performance Studio

Konsten åt folket

Samt om Tor Billgrens recension av utställningen "Möte med Hill - Malmö Konstmuseum i urval"

Onsdagen 16 november recenserade Tor Billgren Lunds Konsthalls utställning "Möte med Hill - Malmö Konstmuseum i urval" under rubriken "Konstmuseets långa grenar" (Sydsvenskan s. B2). I recensionen ifrågasätter han bl.a. idén med att Malmö Konstmuseums samling med jämna mellanrum lånas ut till andra institutioner i regionen. Han menar att detta kan vara en återvändsgränd i strävandet efter ett eget museum för samlingen.

En permanent utställningslokal är självfallet en första förutsättning för att Konstmuseets samling ska bli tillgänglig för allmänheten. Men det är inte bara detta det kommer an på. Det handlar även om hur samlingen och verken presenteras för konstpubliken. Ungefär halvvägs in i artikeln skriver Billgren följande:

Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och det samtida, utan snarare valt konstnärer som hon "ändå velat visa". Det är bra, och vi slipper därmed förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som "Och precis som hos Hill kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leidenstams fotografier" eller "Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i sitt intresse för det erotiska".

När T. Billgren poängtera att Åsa Nacking valt att visa de samtida konstnärer som hon ändå velat visa ger han en väl förenklad version och bara halva sanningen bakom utställningsidén. Åsa Nacking skriver i katalogens inledning att Hill ”ställs mot 25 samtida konstnärskollegor som liksom han arbetar utifrån klassiska kriterier för skapande, såsom kritik, egensinne och i viss mån utanförskap. Det språkliga, den egna berättelsen har fått särskilt utrymme.” Däremot har hon inte i första hand valt konstnärer som påstår sig ha påverkats av Hill.

Man kan undra om T. Billgren över huvudtaget har läst katalogens inledning innan han skrev recessionen. Eller om han har valt att lyfta fram det som är hans personliga ideal? Oavsett vilket såg går detta på tvärs med min uppfattning och jag ska erkänna att T. Billgrens sätt att uttrycka sig fick mig att se rött.

Självfallet uppstår det relationer mellan verken när man väljer att låta dem mötas i en gemensam utställning. T. Billgren tycker uppenbart att det är positivt att dessa relationer mellan teckningarna och de samtida verken inte uttalas, som han visar genom att ge exempel på ovanstående ”intetsägande associationer”. Exemplen är med största sannolikhet T. Billgrens egna och inte några vekliga citat.

Det finns ett släktskap mellan Hills och Helene Billgrens teckningar, både till det erotiska innehållet och i uttrycket. Att sådana ”associationer” enligt T Billgren skulle vara intetsägande är på en gång både ytligt och elitistiskt. Genom att välja ordet ”associationer” nedvärderas dessutom betydelsen av de likheter som finns mellan de båda konstnärernas teckningar.

Något som de flesta, kanske t.o.m. alla, konstinstitutioner säger sig sträva efter är att bredda sina besöksgrupper och att locka olika sorters människor till sina utställningar. Vill man locka en bred publik och få denna publik att återvända kan man inte anpassa informationen runt en utställning till den konstkunnige recensenten. Eftersom det inte är konstrecensenten, om vi hårdrar det, som är målgruppen för utställningen. Av utställningsbesökare i stort är det enbart ett fåtal som är konstrecensenter. Om man vill ha en bred och varierad konstpublik som inte ska behöva känna sig okunnig eller utesluten, utan att för den skulle undervärdera betraktaren, så får man också bjussa på information och konstpedagogik. Även om en känslig konstrecensent ibland kan komma att känna sig ”intellektuellt förödmjukad”.

Det kan t.o.m. vara så att T. Billgrens "intetsägande associationer” kan vara ett sätt att öppna upp ett konstverk för den konst-ovane såväl som den kunnige betraktaren. Bidra till att betraktaren upptäcker andra sidor i verket, andra lager, än de mest uppenbara och i bästa fall får en aha-upplevelse. För en sak är säker - vi är alla olika. Det som är uppenbart för en person, t.ex. en konstrecensent, behöver inte alls vara uppenbart för andra. Jag menar att ett av målen med informationen runt en utställning bör vara att öka intresset och förståelse för konsten. I alla fall om man inte vill att konstutställningar främst ska rikta sig till en snäv och exklusiv krets.

Om man vill att konsten ska nå människor, påverka genom att väcka nya tankar och idéer, skapa diskussion och vara en motvikt till den dominerande visuella vardag vi omges av; så är det än mer viktigt att bjuda in utställningsbesökaren till tankegångarna bakom utställningen och visa på möjliga ingångar till verken. Det är precis det som Åsa Nacking gör i den informativa och välskrivna pocket-katalogen. I denna får samtliga konstnärer en egen presentation och ett foto på ett verk. Dessutom är katalogen gratis vilket är både generöst och gör att man som utställningsbesökare känner sig delaktig.

Det är mycket positivt att få ta del av Malmö Konstmueums samling på Lunds Konsthall och Åsa Nacking har gjort ett bra urval och en fin utställning. Att i framtiden tillgängliggöra samlingen för allmänheten handlar inte bara om lokaliteter utan även om hur konsten presenteras. Och i det sammanhanget vore det mycket olyckligt om konstrecensenter som T. Billgren kom att fungera som måttstock.

I premiärvimlet med Svenska Livmodersbaletten

Svenska Livmodersbaletten hade sin premiärföreställning på Hässleholms kulturhus den 17 oktober och fick ett mycket positivt mottagande. Norra Skånes recensent Sophie Lossing skrev bl a

”…Livmodersbaletten spränger glatt och frejdigt alla gränser och trampar på alla tabun i sin ambition att ge livmodern ett ansikte och återta kontrollen…”
Och vidare: ”Jag känner mig upplyft, har ont i magen av allt skrattandet. Det här är inte smalt. Det är helt enkelt viktigt och borde vara obligatoriskt undervisning…” (Norra Skåne 20011-10-19, s. B2).

En säker källa talade även om publikens breda leenden då de kom ut ur salongen, och ordet ”skrattkramp” har nämnts i samband med föreställningen. Så man vågar nog påstå att det var fråga om en succé för denna nya Ukka-produktion.

Föreställningen ”Halva mänskligheten” är en spännande blandning av dans, film, sångframträdanden, monologer och föredrag om livmoderslivets olika skeden och tillstånd. Det ambitiösa programmet och uppsättningen för osökt
(Foto (c)Björn Petersson) tankarna till Svenska baletten, i 1920-talets Paris. Likheterna är stora: den konstnärliga djärvheten och blandningen av uttrycksformer; de avancerade dräkterna och, sist men inte minst, den delvis nydanande koreografin. För den som tvivlar på koreografin kan jag bara säga: Prova själv att dansa i snäv slidkjol och klafsiga blygdläppsskor, så får ni se hur lätt det är! Dessutom är det en vedertagen sanning att det är svårare att dansa med mer än två armar, även om de kallas äggledare. Såvida man inte heter Vishnu. Nåväl, Svenska Livmoderbaletten känns som en självklar arvtagare till den på sin tid världsberömda Svenska Baletten.

För er olyckliga som inte hade möjlighet att bevista föreställningen ges här ett kort sammandrag.

I numret med den Svenska Livmodersakademien diskuterades de två nyorden fittslask respektive verbet att ”klitta”. Ordens etymologiska bakgrund fick en grundlig belysning samt ett flertal exempel gavs på hur orden kan användas. Båda orden presenterades dessutom och sattes in i sina sammanhang på ett föredömligt sätt i sångnummer av Lisa F och Anna LF. I den första, ”Missfalls-rap”, beskrivs några av livmoderns mörka sidor medan den muntra ”Jag ska klitta hela världen, lilla mamma” ger en mer positiv bild av livmoderslivet.

Missfalls-rap
Foto (c) Björn Petersson

Pippa Lebensraum framförde en monolog om livmodersmakt och myteri, d.v.s. när livmodern försöker ta kontrollen över kroppen, våra intressen och handlingar. Vi lyckades fånga Pippa för en kort intervju direkt efter föreställningen.

Vi har förstått att det här är ett ämne som ligger dig varmt om hjärtat?
– Ja, jag vill gärna ge livmodersmyteriet, eller kanske snarare den "skenande livmodern" ett ansikte. Det är ett problem som bör tas på blodigt allvar, det kan få allvarliga konsekvenser om det inte bemästras. Jag menar, hur skulle vårt samhälle se ut om vi lät oss styras av våra känslor och drifter?
Foto (c) Björn Petersson
Är detta en fråga du driver som privatperson eller har du någon organisation bakom dig?
– Detta är helt och hållet mitt eget initiativ. Men det här är ju inga nya tankar. Redan den gamle Seved Ribbing behandlade problematiken i sin skrift ”Om den sexuella hygienen och några af dess etiska konseqvenser”. I samma generation hittar vi de båda läkarna Henrik Berg och Erik Willhelm Wretlind, som är andra goda förespråkare. Tittar vi bakåt i tiden finns här mycket att hämta. Vilket Claes Ekenstam skriver om i sin föredömliga avhandling ”Kroppens idéhistoria – disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950”. Där hittar man även utmärkta tips på hur man stävjar ett omåttligt onanerande.
Och vad är det för tips, om man får fråga?
– Jag menar att man inte ska krångla till det utan ta det enkelt - med disciplin och kalla avrivningar... Förlåt, jag menar så klart disciplin och kalla avridningar. Och med ett bra dressyrspö kan man nå långt.

Här får vi tyvärr lämna Pippa Lebensraum och en spännande diskussion innan hon försvinner in i logen för klädbyte; och med henne resten av den Svenska Livmoderbaletten

Det här var ett lite smakprov ur den mångfasetterade föreställningen. Dansen och filmerna ska företrädesvis ses live för att komma till sin rätt. Ännu är inga nya föreställningar inplanerade, även om vissa rykten florerar. Så det är bara att hålla tummarna för att Svenska Livmodersbaletten snart dyker upp på en plats nära dig.


Alla eventuella likheter med nu levande personer är helt oavsiktliga

Scenbyte - ett steg på vägen?

”Scenbyte” Moderna Museet Malmö, 15 okt 2011 – 5 febr 2012

Stora förändringar är på gång på Moderna Museet Malmö. Av besparingsskäl vill man samordna utställningsverksamheten med Stockholm.

"Scenbyte": Det är inte nytt, men det är en spännande period som Moderna Museet Malmö har valt att lyfta fram sin nya utställning. Scenbyte är den första i en serie som årligen kommer att presentera verk ur museet egna samlingar. Ärligt talat hade jag inga stora förväntningar. Därför blev mitt möte med Scenbyte en betydligt mer positiv upplevelse än vad jag hade väntat mig. Perioden, europeisk konst ca 1900-1950, är nog den epok som genom årens lopp fått mest uppmärksamhet; eftersom modernismens framväxt är så speciell som den är. Paris dåtida konstliv är själva sinnebilden för en utåtagerande, avantgardistiskt konstvärld där allt kunde hända. Och hände.

Inte desto mindre, perioden 1900-1930 en av mina favoritepoker, och det är bara att erkänna – jag är en sann romantiker. Vad är det då som gör perioden så speciell? Det är dynamiken och strävan bort från konventionerna, som t.ex. kubismen. I utställningen hittar jag en ny favorit i ”Stolen” av Otto G Carlsund. Det är experimentlustan och de nya konstnärliga uttrycken som i Alexander Calders egensinniga mobiler. Det är konstnärernas samarbeten med andra konstformer, här exemplifierat med Svenska baletten som har fått ett eget rum i utställningen. Sammantaget resulterade detta i en dramatiska utvecklingstakt inom konsten, som bara motsvaras av utvecklingstakten i västvärlden i stort, under 1900-talets första decennier.

Kuratorn Cecilia Widenheim har valt att lägga fokus på den för tiden två stora intressen: Det tidigare nämnda samarbetet med dans samt intresset för utomeuropeisk konst och kultur. Intresset för det exotiska, som Nordafrika och främre Orienten, var en stor inspirationskälla för de konstriktningar som växte fram under perioden. Siri Derkerts oljemålningar och Ivan Agelius porträtt är några exempel jag särskilt vill nämna.

Som en introduktion till konstnärernas intresse för omvärlden och vidgade vyer har man valt att visa ett antal foton från perioden 1850-1900. Motiven är fjärran landskap, främmande folkslag och exotiska miljöer. När kameran kom i allmänt bruk bland dagstidningarna innebar det en bildrevolution. Med ökad tillgång på bilder kunde också de mest avlägsna platser bli en del av vardagen och inspirera skapandet. Kolonialiseringen och den tekniska utvecklingen gjorde det dessutom lättare att själv besöka dessa platser. En ny värld öppnade sig. Fotona är ett bra komplement till den övriga utställningen. Den sätter in konsten i ett större sammanhang och visar en dimension av den tid konstnärerna verkade i.

Men en verkligt spännande och mer aktuell utställning hade varit att, på Moderna Museet Malmö, få se dessa 100 år gamla avantgardister ställas mot dagens samtidskonst. En sådan utställning hade också kunnat ge lokal förankring. Att, som det har nämnts, förlägga utställningsverksamhetens tyngdpunkt till den egna samlingen håller inte i längden. Så spännande är det trots allt inte. Dessutom har Malmö redan ett konstmuseum. Med en egen samling, som sällan visas p g a brist på utrymme. Så Thomas Millroths alternativa förslag (Sydsvenskan den 21 okt) att man i stället skulle visa Malmö Konstmuseums samling i Moderna Museet Malmös lokaler är kanske ingen dum idé.

I väntan på framtiden, passa på och ta del av modernismens banbrytare. Alla de stora är på plats: Picasso, Klee, Braque, Giacometti, Matisses och hans 3x4 m stora collage ”Apollon”, som man pga storleken vanligen bara kan se i Stockholm. Missa inte heller den bedårande filmen med Alexander Calders miniatyrcirkus. Eller Sveriges en gång dyraste konstverk – Nils von Dardels ”Den döende dandyn”, eller hans ”Crime passionnel” som egentligen är intressantare. Det brukar sägas att film ska ses på bio. Men konst – den ska ses i verkligheten. Var så goda!

Höstfägring & höstfärger

Höstkrokusen är en av mina absoluta favoritblommor. Utan blad skjuter knopparna upp som spjut ur jorden, just vid den tidpunkt då mycket annat i trädgården drar sig tillbaka. De skira, lysande lavendelblå kronbladen, den saffransgula pistillen och honungsdoften gör dem oemotståndliga. Därför köper jag ofta ett ny förpackning varje höst och petar ner på nya ställen. Jag vill ha många höstkrokusar. Men de gamla kommer tillbaka. I år hittade jag t o m en krokus på ställe där jag garanterat vet att jag inte har planterat den på. Den kanske är självsådd? Det vore stor lycka. I barnboken "Den hemlighetsfulla trädgården" beskrivs hur skogen är blå av blommande höstkrokus. Fast i år hade jag bestämt mig för att inte falla för frestelsen. Ända tills jag sprang på förpackningar med relativt billiga saffranskrokusar; och det går faktiskt inte att motstå. Tänk att skörda egen saffran i trädgården. Även om det bara blir tio pistiller av det.


En annan favorit är höstcyklamen. Små, pyttiga och med ådrade blad, som är minst lika viktiga som blomman. De kräver en väldränerad plats för att inte knölen ska ruttna bort. Förra hösten planterade jag en naken knöl och två plantor i kruka. Det är den nakna knölen som nu blommar och frodas. Den rosa, lilla krukade knölen finns kvar men har än så länge inte gett något livstecken ifrån sig och den vita krukade knölen verkar vara försvunnen. (Din krukad knöl! låter som om det skulle kunna vara ett annorlunda skällsord.)

Höstastern blommar troget varje år och fanns i trädgården när vi flyttade in. Jag har sett att det finns en hög, vit variant av höstaster. En sådan skulle jag gärna vilja ha. Frågan är bara var den finns att hitta och var den skulle kunna få plats?

Vanliga krysantemumplantor hittade jag på torget i våras. Det ser man inte så ofta annars. Krysantemumdoften är en typisk pch god höstdoft. Eftersom de inte övervintrar i vårt klimat måste jag försöka vinterförvara dem. Förr brukade min mor gräva ner dem i växthuset, och där klarade plantorna sig hela vintern. Funderar på att sätta dem i krukor med torvmull och ställa ner dem i källaren. Gäller bara att luftfuktigheten är den rätta.

Den japanska lönnen sprakar. Vissa år torkar och skrumpnar bladen ihop innan de har fått sin fulländade höstfärg. I år är den perfekt. Men jag tycker lika mycket om den i sin gröna dräkt. Bladens form och växtsättet, grenarna växer som i horisontella nivåer vilket ger kronan ett väldigt speciellt och japanskt utseende. Vår stackars lönn blev dessvärre ofrivilligt beskuren som liten och nyplanterad. Placerad under äppleträdets grenar utsattes den för äpplebombning, vilket knäckte ett antal grenar. Så formen är inte så fin som den hade kunnat vara. Å andra sidan var den ofrivilliga beskärningstidpunkten relativt rätt. Lönnar ska beskärs på hösten när saven drar sig tillbaka.

För andra året i rad har jag jordärtskockor i grönsakslandet. I år har de verkligen trivts. De största plantorna måste vara minst 3,5 m höga. Och där längst upp i toppen kommer blomknoppen. Vi får se om de hinner slå ut innan det blir för kallt. Jag har aldrig sett en jordärtskocka blomma. Så jag hoppas att kylan och den hårda frosten dröjer länge än.