I premiärvimlet med Svenska Livmodersbaletten

Svenska Livmodersbaletten hade sin premiärföreställning på Hässleholms kulturhus den 17 oktober och fick ett mycket positivt mottagande. Norra Skånes recensent Sophie Lossing skrev bl a

”…Livmodersbaletten spränger glatt och frejdigt alla gränser och trampar på alla tabun i sin ambition att ge livmodern ett ansikte och återta kontrollen…”
Och vidare: ”Jag känner mig upplyft, har ont i magen av allt skrattandet. Det här är inte smalt. Det är helt enkelt viktigt och borde vara obligatoriskt undervisning…” (Norra Skåne 20011-10-19, s. B2).

En säker källa talade även om publikens breda leenden då de kom ut ur salongen, och ordet ”skrattkramp” har nämnts i samband med föreställningen. Så man vågar nog påstå att det var fråga om en succé för denna nya Ukka-produktion.

Föreställningen ”Halva mänskligheten” är en spännande blandning av dans, film, sångframträdanden, monologer och föredrag om livmoderslivets olika skeden och tillstånd. Det ambitiösa programmet och uppsättningen för osökt
(Foto (c)Björn Petersson) tankarna till Svenska baletten, i 1920-talets Paris. Likheterna är stora: den konstnärliga djärvheten och blandningen av uttrycksformer; de avancerade dräkterna och, sist men inte minst, den delvis nydanande koreografin. För den som tvivlar på koreografin kan jag bara säga: Prova själv att dansa i snäv slidkjol och klafsiga blygdläppsskor, så får ni se hur lätt det är! Dessutom är det en vedertagen sanning att det är svårare att dansa med mer än två armar, även om de kallas äggledare. Såvida man inte heter Vishnu. Nåväl, Svenska Livmoderbaletten känns som en självklar arvtagare till den på sin tid världsberömda Svenska Baletten.

För er olyckliga som inte hade möjlighet att bevista föreställningen ges här ett kort sammandrag.

I numret med den Svenska Livmodersakademien diskuterades de två nyorden fittslask respektive verbet att ”klitta”. Ordens etymologiska bakgrund fick en grundlig belysning samt ett flertal exempel gavs på hur orden kan användas. Båda orden presenterades dessutom och sattes in i sina sammanhang på ett föredömligt sätt i sångnummer av Lisa F och Anna LF. I den första, ”Missfalls-rap”, beskrivs några av livmoderns mörka sidor medan den muntra ”Jag ska klitta hela världen, lilla mamma” ger en mer positiv bild av livmoderslivet.

Missfalls-rap
Foto (c) Björn Petersson

Pippa Lebensraum framförde en monolog om livmodersmakt och myteri, d.v.s. när livmodern försöker ta kontrollen över kroppen, våra intressen och handlingar. Vi lyckades fånga Pippa för en kort intervju direkt efter föreställningen.

Vi har förstått att det här är ett ämne som ligger dig varmt om hjärtat?
– Ja, jag vill gärna ge livmodersmyteriet, eller kanske snarare den "skenande livmodern" ett ansikte. Det är ett problem som bör tas på blodigt allvar, det kan få allvarliga konsekvenser om det inte bemästras. Jag menar, hur skulle vårt samhälle se ut om vi lät oss styras av våra känslor och drifter?
Foto (c) Björn Petersson
Är detta en fråga du driver som privatperson eller har du någon organisation bakom dig?
– Detta är helt och hållet mitt eget initiativ. Men det här är ju inga nya tankar. Redan den gamle Seved Ribbing behandlade problematiken i sin skrift ”Om den sexuella hygienen och några af dess etiska konseqvenser”. I samma generation hittar vi de båda läkarna Henrik Berg och Erik Willhelm Wretlind, som är andra goda förespråkare. Tittar vi bakåt i tiden finns här mycket att hämta. Vilket Claes Ekenstam skriver om i sin föredömliga avhandling ”Kroppens idéhistoria – disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950”. Där hittar man även utmärkta tips på hur man stävjar ett omåttligt onanerande.
Och vad är det för tips, om man får fråga?
– Jag menar att man inte ska krångla till det utan ta det enkelt - med disciplin och kalla avrivningar... Förlåt, jag menar så klart disciplin och kalla avridningar. Och med ett bra dressyrspö kan man nå långt.

Här får vi tyvärr lämna Pippa Lebensraum och en spännande diskussion innan hon försvinner in i logen för klädbyte; och med henne resten av den Svenska Livmoderbaletten

Det här var ett lite smakprov ur den mångfasetterade föreställningen. Dansen och filmerna ska företrädesvis ses live för att komma till sin rätt. Ännu är inga nya föreställningar inplanerade, även om vissa rykten florerar. Så det är bara att hålla tummarna för att Svenska Livmodersbaletten snart dyker upp på en plats nära dig.


Alla eventuella likheter med nu levande personer är helt oavsiktliga

Scenbyte - ett steg på vägen?

”Scenbyte” Moderna Museet Malmö, 15 okt 2011 – 5 febr 2012

Stora förändringar är på gång på Moderna Museet Malmö. Av besparingsskäl vill man samordna utställningsverksamheten med Stockholm.

"Scenbyte": Det är inte nytt, men det är en spännande period som Moderna Museet Malmö har valt att lyfta fram sin nya utställning. Scenbyte är den första i en serie som årligen kommer att presentera verk ur museet egna samlingar. Ärligt talat hade jag inga stora förväntningar. Därför blev mitt möte med Scenbyte en betydligt mer positiv upplevelse än vad jag hade väntat mig. Perioden, europeisk konst ca 1900-1950, är nog den epok som genom årens lopp fått mest uppmärksamhet; eftersom modernismens framväxt är så speciell som den är. Paris dåtida konstliv är själva sinnebilden för en utåtagerande, avantgardistiskt konstvärld där allt kunde hända. Och hände.

Inte desto mindre, perioden 1900-1930 en av mina favoritepoker, och det är bara att erkänna – jag är en sann romantiker. Vad är det då som gör perioden så speciell? Det är dynamiken och strävan bort från konventionerna, som t.ex. kubismen. I utställningen hittar jag en ny favorit i ”Stolen” av Otto G Carlsund. Det är experimentlustan och de nya konstnärliga uttrycken som i Alexander Calders egensinniga mobiler. Det är konstnärernas samarbeten med andra konstformer, här exemplifierat med Svenska baletten som har fått ett eget rum i utställningen. Sammantaget resulterade detta i en dramatiska utvecklingstakt inom konsten, som bara motsvaras av utvecklingstakten i västvärlden i stort, under 1900-talets första decennier.

Kuratorn Cecilia Widenheim har valt att lägga fokus på den för tiden två stora intressen: Det tidigare nämnda samarbetet med dans samt intresset för utomeuropeisk konst och kultur. Intresset för det exotiska, som Nordafrika och främre Orienten, var en stor inspirationskälla för de konstriktningar som växte fram under perioden. Siri Derkerts oljemålningar och Ivan Agelius porträtt är några exempel jag särskilt vill nämna.

Som en introduktion till konstnärernas intresse för omvärlden och vidgade vyer har man valt att visa ett antal foton från perioden 1850-1900. Motiven är fjärran landskap, främmande folkslag och exotiska miljöer. När kameran kom i allmänt bruk bland dagstidningarna innebar det en bildrevolution. Med ökad tillgång på bilder kunde också de mest avlägsna platser bli en del av vardagen och inspirera skapandet. Kolonialiseringen och den tekniska utvecklingen gjorde det dessutom lättare att själv besöka dessa platser. En ny värld öppnade sig. Fotona är ett bra komplement till den övriga utställningen. Den sätter in konsten i ett större sammanhang och visar en dimension av den tid konstnärerna verkade i.

Men en verkligt spännande och mer aktuell utställning hade varit att, på Moderna Museet Malmö, få se dessa 100 år gamla avantgardister ställas mot dagens samtidskonst. En sådan utställning hade också kunnat ge lokal förankring. Att, som det har nämnts, förlägga utställningsverksamhetens tyngdpunkt till den egna samlingen håller inte i längden. Så spännande är det trots allt inte. Dessutom har Malmö redan ett konstmuseum. Med en egen samling, som sällan visas p g a brist på utrymme. Så Thomas Millroths alternativa förslag (Sydsvenskan den 21 okt) att man i stället skulle visa Malmö Konstmuseums samling i Moderna Museet Malmös lokaler är kanske ingen dum idé.

I väntan på framtiden, passa på och ta del av modernismens banbrytare. Alla de stora är på plats: Picasso, Klee, Braque, Giacometti, Matisses och hans 3x4 m stora collage ”Apollon”, som man pga storleken vanligen bara kan se i Stockholm. Missa inte heller den bedårande filmen med Alexander Calders miniatyrcirkus. Eller Sveriges en gång dyraste konstverk – Nils von Dardels ”Den döende dandyn”, eller hans ”Crime passionnel” som egentligen är intressantare. Det brukar sägas att film ska ses på bio. Men konst – den ska ses i verkligheten. Var så goda!

Höstfägring & höstfärger

Höstkrokusen är en av mina absoluta favoritblommor. Utan blad skjuter knopparna upp som spjut ur jorden, just vid den tidpunkt då mycket annat i trädgården drar sig tillbaka. De skira, lysande lavendelblå kronbladen, den saffransgula pistillen och honungsdoften gör dem oemotståndliga. Därför köper jag ofta ett ny förpackning varje höst och petar ner på nya ställen. Jag vill ha många höstkrokusar. Men de gamla kommer tillbaka. I år hittade jag t o m en krokus på ställe där jag garanterat vet att jag inte har planterat den på. Den kanske är självsådd? Det vore stor lycka. I barnboken "Den hemlighetsfulla trädgården" beskrivs hur skogen är blå av blommande höstkrokus. Fast i år hade jag bestämt mig för att inte falla för frestelsen. Ända tills jag sprang på förpackningar med relativt billiga saffranskrokusar; och det går faktiskt inte att motstå. Tänk att skörda egen saffran i trädgården. Även om det bara blir tio pistiller av det.


En annan favorit är höstcyklamen. Små, pyttiga och med ådrade blad, som är minst lika viktiga som blomman. De kräver en väldränerad plats för att inte knölen ska ruttna bort. Förra hösten planterade jag en naken knöl och två plantor i kruka. Det är den nakna knölen som nu blommar och frodas. Den rosa, lilla krukade knölen finns kvar men har än så länge inte gett något livstecken ifrån sig och den vita krukade knölen verkar vara försvunnen. (Din krukad knöl! låter som om det skulle kunna vara ett annorlunda skällsord.)

Höstastern blommar troget varje år och fanns i trädgården när vi flyttade in. Jag har sett att det finns en hög, vit variant av höstaster. En sådan skulle jag gärna vilja ha. Frågan är bara var den finns att hitta och var den skulle kunna få plats?

Vanliga krysantemumplantor hittade jag på torget i våras. Det ser man inte så ofta annars. Krysantemumdoften är en typisk pch god höstdoft. Eftersom de inte övervintrar i vårt klimat måste jag försöka vinterförvara dem. Förr brukade min mor gräva ner dem i växthuset, och där klarade plantorna sig hela vintern. Funderar på att sätta dem i krukor med torvmull och ställa ner dem i källaren. Gäller bara att luftfuktigheten är den rätta.

Den japanska lönnen sprakar. Vissa år torkar och skrumpnar bladen ihop innan de har fått sin fulländade höstfärg. I år är den perfekt. Men jag tycker lika mycket om den i sin gröna dräkt. Bladens form och växtsättet, grenarna växer som i horisontella nivåer vilket ger kronan ett väldigt speciellt och japanskt utseende. Vår stackars lönn blev dessvärre ofrivilligt beskuren som liten och nyplanterad. Placerad under äppleträdets grenar utsattes den för äpplebombning, vilket knäckte ett antal grenar. Så formen är inte så fin som den hade kunnat vara. Å andra sidan var den ofrivilliga beskärningstidpunkten relativt rätt. Lönnar ska beskärs på hösten när saven drar sig tillbaka.

För andra året i rad har jag jordärtskockor i grönsakslandet. I år har de verkligen trivts. De största plantorna måste vara minst 3,5 m höga. Och där längst upp i toppen kommer blomknoppen. Vi får se om de hinner slå ut innan det blir för kallt. Jag har aldrig sett en jordärtskocka blomma. Så jag hoppas att kylan och den hårda frosten dröjer länge än.

Med matematisk precision

Knut Henrik Henriksen på galleri Elastic t o m den 1 oktober
Knut Henrik Henriksens utställning "The Go - Between and a Black Avalanche" är en utställning med stor spännvidd. Det är också en utställning med inslag av formalism, som ibland kan tendera att bli en smula torrt och tråkigt. Men det är den inte, tvärtom. Här samsas de mest perfekta och minutiöst utförda verk med det allra enklaste och rudimentära, som verket "V", vilket jag hade missat om det inte fanns med på verksförteckningen. "V" består av en tunt blått snöre uppsänt på undersidan av en bjälke från rummets ena vägg till den motsatta. Med hjälp av en träkloss på mitten av bjälken distanseras snöret från taket. Man kan se det som att snöret formar ett extremt vidgat v. "V" kontrasterar på alla sätt och vis mot en väggrelief i mässing utan titel. Utgångspunkten för reliefen är en rektangel med samma mått som ett A3-sida. Med två böjda snitt, som en del av ett cirkelsegment, har rektangelns yta delats och bitarna har förskjutits i förhållande till grundformen. Resultatet blir en helt ny form, som påminner om kristendomens stiliserade fisk, och som man inte alls förknippar med A3-formatet. Mässingsytan är högblank och reflekterar det omgivande rummet.

Flera av verken är skapade för just detta utställningsrum och får sin form av rummet. "Up" består av sammanfogade träribbor som genom successiv förskjutning tillsammans bildar en bågform, mellan rummets golv och tak. Även verket "Avalanche" förhåller sig till takhöjden. En våd av en strukturtapet, där strukturen består av träflis mellan tapetens papperslager, är upphängd högst upp på väggen under taket och fortsätter ner på golvet där tapetrullen ligger. Tapeten bildar en svag kurva ut från väggen ner till rullen på golvet. Den vita tapeten har, på plats, färgats in med kolpulver. Konstnären har applicerat kolpulvret längst upp närmast taket och låtit det rasa nerför tapetvåden, likt ett kolpulverskred. Förutom att verket har samma höjd som rummet ger också det nedrasade kolpulvret verket en tidsdimension. Den tid det tar för kolpulvret att nå den nedersta delen av tapeten blir även det ett mått på takhöjden.

Mest udda är verket "Sticks and a broom to measure volume to be rebuilt somewhere else", och det handlar i högsta rad om just detta rum. Det består av en sopkvast med olikfärgade tejpbitar på skaftet, en "riktbräda" i aluminium, några trästavar med mer tejp samt ett antal tejpkryss och tejpbitar i olika färger fastsatta här och där på rummets golv och längst ner utmed väggarna. Istallationen är lätt mystiskt och helt obegripligt. Samtidigt ger verket utställningen liv. Skenbart slarvigt, som om föremålen var kvarglömda efter uppbyggnaden av utställningen. Det visar sig att tejpen och föremålen har mycket precisa funktioner, de är hjälpmedel för en speciell uppmätningsteknik av rum, som konstnären har lärt sig av sin far. Rummets olika tejpbitar är en form av riktmärken. Spontant kan jag inte ana fördelen med denna metod, eller att den skulle vara enklare än måttband, papper och penna. Men det hade varit roligt att få veta mer, hur metoden fungerar.

På ett podium mitt i rummet står en geometrisk skulptur av svartmålat stål som för tankarna till det gyllene snittet och da Vincis vitruvianske man. Liksom mässingsreliefen är detta ett verk med en ren form som ger intryck av att vara baserat på matematisk exakthet. Med placeringen och den delvis cirkulära formen bildar skulpturen ett naturligt centrum i rummet.

Trots de stora olikheterna relaterar samtliga verk till det specifika utställningsrummet. Ett annat genomgående tema är måttsystem och geometri; eller med andra ord - matematik. Det verkar som om den matematisk exaktheten är en utgångspunkt för samtliga verk. Man kan även se hur former upprepas i de olika verken. Jag tänker främst på bågformen, kurvan, i vissa verk som en del av ett cirkelsegment.

Verken med grövre, obearbetade ytor kontrasterar mot de formmässigt rena, perfektionistiska. Det intressanta är att de skilda verken på så olika sätt beskriver samma höga grad av mätbar och matematisk exakthet, och som relaterar till rummets storlek. Var för sig skulle verken kunna vara mindre intresseväckande - när de ställs tillsammans och mot varandra skapas en spänning. Det gör det till en intressant utställning, om än inte helt lättillgänglig.

Singel och salt

Samt vikten av rätt kornstorlek
I sommar har det äntligen hänt. Jag har lagt ny singel på våra grusgångar. Sedan gammalt fanns det grov singel. Med åren har den dessvärre tunnats ut. Eller egentligen tack och lov tunnats ut, eftersom den då den blandas med lerjorden blir till något som vid torka mest påminner om armerad betong. Och det är inte roligt att försöka hacka ogräs i det underlaget. Därför har jag sedan länge bestämt att när jag väl skulle fylla på ny singel så skulle det bli en mer finkornig variant.

Vi har ett bra grustag helt nära där man själv kan hämta singel till en relativt billig penning. På grustagets kontor har det burkar med singel i olika finhetsgrad så att man enkelt kan välja vilken variant man vill ha. Det hade jag bestämt redan innan jag kom dit så beställningen gick snabbt. Ner i grustaget med bil och släp, som mest påminner om något sorts månlandskap med stora grushögar och gigantiska maskiner. Väl där nere blev jag lite osäker. Vad var det nu den kornstorleken hette som jag skulle ha? Pratade med föraren på lastaren. Jo, det var nog gruset från den där närmste högen jag skulle ha.

Tillbaka där hemma insåg jag att jag hade tagit fel. Men det var inget större problem, tyckte jag. Det blev lika fint ändå, när jag började sprida ut singeln på gångarna. Men det visade sig att det fanns vissa nackdelar med en mindre kornstorlek. Eftersom kornen är mindre och lättare fastnar de lätt under skor och annat och sprider sig både upp på gräsmattan och in på dörrmattan. Och det är ju inte där jag vill ha dem. Tur i oturen är att kornen så små att de inte kommer in i gräsklipparen. Men faktum kvarstår, singelkornen förflyttas från gångarna till ställe där de inte ska vara. Och sannolikt kommer jag att behöva fylla på med ny singel tidigare än förväntat. Säg den glädje som varar.

Förutom att grustaget ligger nära har det en annan fördel, singeln därifrån är ljust grå. Det är en färg som fungerar väldigt bra mot den omgivande grönskan. Dessutom är trädgården på sina ställen ganska skuggig och då gör singeln det ljusare. Den påminner nästan om marmorkross, som man kan hitta på vissa kyrkogårdar. Intill vår buxbomhäck tyckte maken att det blev väl gravlikt. Det har jag inget emot. Jag gillar kyrkogårdar och har hängt där en hel del genom åren. Sedan barnsben är kyrkogården för mig en plats där man sätter blommor, räfsar, gör fint och balanserar på kantstenarna. Lite sorglig kanske, men mest en stilla och fridfull oas. Och en plats med mycket historia och stämning. Det är inte för inte som romantikerna hade kyrkogården som ett favorittema.


Innan jag började köra ut gruset preparerade jag gångarna med grovt salt. Dels för att ta död på ogräs jag hade missat, dels för att göra det ogästvänligt för ogräsfrön. Det här ogräsbekämpningstricket kom jag på för några år sedan och det funkar jättebra; särskilt på stora eller svåråtkomliga ytor, som t.ex. kullersten. I sommar har jag sett att min metod har spridit sig. Utmed trottoarkanterna runt Möllan har gatukontoret lagt ut salt för att ta död på ogräset som försöker tränga sig in. Det är kul att få bra idéer och, nästan, alltid roligt att ha rätt!

Med klubban i högsta hugg

Test av Sisyfos minigolfbanor
Vi har varit och spelat minigolf, 10-åringen och jag. Det var kul. Väldigt kul. Vi tog en tur från Sandby in till Skånes konstförenings utställning med Sisyfos minigolfklubb. Osannolika, labyrintiska banbyggen i trä och allsköns material som klättrar upp i taket, utefter väggarna och mellan rummen. Det var ibland en utmaning bara att lista ut vilken väg det var meningen att bollen skulle ta. Och speciellt vissa av banorna var verkliga Sisyfos-banor, men dem ägnade vi inte så mycket tid. Vi koncentrerade oss på de roligaste. För sonen (arma barn) var det här andra gången i livet han spelade minigolf, jag har spelat några gånger mer. Så, som de sanna amatörer vi är gav vi oss i kast med uppgiften med stor entusiasm och frenesi.

Jäpp, det här var banor som hette duga, och som kräver sin man respektive kvinna. Här gällde det att smacka på rejält. Teknik? Vadå teknik? Den här typen av utmaningsbanor måste övervinnas med kraft. Det funkar aldrig att stå och fjösa. Det krävs mer vilda västern-stil liksom, eller kanske snarare vilda östern? (Vi hade dessutom varit och shopat precis innan och rustat oss, så sonen passade på att testa sin nya kastkniv. Möjligen bidrog detta till stämningen. Men jag var noga med att poängtera att man inte får kasta kniv på sin mamma, eller personalen. Inte ens en gång när kniven är av silikon. De är så känsliga det där silikonknivarna, fick vi lära oss i butiken. Däremot fick han in några riktiga fullträffar i t-tröjornas hjärttrakter. Tur att ingen var i.)

Ja ja, nog om detta. Vi spelade på så att det dånade i väggarna och banornas träunderreden. Lätt var det inte, och vi kämpade tappert. Vid något tillfälle tänkte jag "Det måste bli väldigt hög ljudvolym här, när det är många som spelar samtidigt." Som tur var det bara vi två, förutom under en kort period när det dök upp en kille och spelade ett tag. Men han försvann rätt snabbt igen. Det var skönt. Det hade känts lite jobbigt att behöva hålla reda på honom också, förutom mig själv och sonen. Aron höll sig klokt nog bakom bardisken - lätt hukande. För man fick ju vara noga med att hålla sig ur vägen och ta betäckning när den andra slog. "Man borde kanske haft hjälm?" sa jag till sonen vid ett tillfälle när bollarna liksom rikoschetterade mellan väggarna. Då kändes det lite osäkert. Nästa gång tror jag vi ska ta med det. Cykelhjälm borde funka, eller kanske ännu hellre ridhjälm? Får fundera på saken. Det är i vilket fall dumt att utsätta sig för onödiga risker. Funderade också på om man borde ropat "Får!" när man slog iväg bollen, som på riktig golf. Eller kanske ännu hellre "Lamm!". Det var ju faktiskt minigolf vi spelade. (Oj, det är nog nästan utvisningsvarning på den)

Vi hittade några favoritbanor. Jätteloopen, säkert tre meter i diameter, och ut genom ett gult rör. En gång klarade jag den på tre slag utan att fuska (tror jag). Strykbrädesbanan är också fin, och trivsam att spela. Skateboardbanan är en annan favorit. En filtklädd skateboard med låg kant och hålet i ena änden. Spelades företädesvis utan klubba. Jag och sonen körde här olika tekniker. Jag vickade ner bollen i hålet genom att stå och balansera på brädan. Svårt men roligt. Sonen använde sig av fart. Genom att stå på brädan och i lagom hög fart krocka den mot väggen fick han bollen i rullning och ner i hålet. Discobanan var också väldigt fin. Tyvärr försvann min boll, trots att jag fick upp den på rätta stället. I stället undersökte vi rullbanorna utmed väggens båda sidor genom att släppa bollen och följa rullandets väg. Den bana jag var mest besviken över att inte klara var den där bollen skulle försvinna ner i ett jeansben. Den hade jag verkligen velat klara, men den var helt omöjlig. Det fanns fler sådana – omöjliga. Där vi hade kunnat stått och harvat till dödagar, och hur kul är det?

Det konstnärliga uttrycket då? Ärligt talat hade jag inte riktigt tid att fördjupa mig i det. Det var ju så många banor att spela. Kan möjligen kortfattat sammanfatta det med: Gillar! Dessutom skenbart(?) kaotiskt, uppiggande och inspirerande. Kanske en smula vildsint. Och samtidigt rimligen med stor exakthet, för det mesta i alla fall. Någon gång fick man blåsa på bollen för att den skulle rulla vidare, när fallet var otillräckligt. Skulle behöva titta mer på det, uttrycket. Så mer än såhär blir det inte just nu.

Kvällen fortsatte stilenlig med judoträning respektive konstkritikduell på Konsthallen. Vilken av dessa som var den mest lämpliga aktiviteten efter minigolfen har jag i skrivande stund svårt att avgöra.

Mer bilder kommer kanske.
Vill man prova på och spela går det bra t.o.m. den 2 oktober.

Chez Tammuz m.fl

En vilsam oas för en upptagen litteraturstudent

I Stordotterns freudianska budoar trivs Tammuz och Silchas. Här kan de behagfullt sträcka ut sig på schäslongen, samtidigt som de har full kontroll över grannskapets katter och småfåglar. En miljö värdig en sann livsnjutare.

Inredningen i detta exklusiva uterum går i en lätt orientalisk stil. Merparten av möblemanget är unika vintage-möbler från Mormors vind. Den stilfulla, gamla schäslongen har en gång i tiden haft ett bakstycke, men fungerar i detta sammanhang väl så bra utan ryggstöd vilket ger ett luftigare intryck. Schäslongen är klädd i ett vackert, malätet ylletyg från slutet av 1800-talet. Det låga bordet har Stordottern själv skapat. Bordsskivan består av ett inramat kopparstick från förra sekelskiftet. Motivet föreställer hur drottning Saba besöker kung Salomo, och bidrar till den moriska stämningen. Underredet utgörs av en antik, ihopfällbar pall med mycket patina. Den låga rottingpallen är ett fynd från IKEA, som väntar på en kompletterande dyna. En äkta Wilton-matta är en kär, gammal släktklenod farmors föräldrahem. Färgerna i mattan binder inte bara ihop inredningen till en helhet, utan kamoflerar dessutom alla sorters vin- och ölfläckar på ett alldeles utomordentligt sätt. De gröna växternas korgar kommer från, den i stillhet insomnade, Murgrönans Blommor.


I denna avkopplande miljö tillbringas många trivsamma aftnar med den närmaste vänkretsen. Även långdragna helfrukostar avnjutes med fördel i denna oas. Och den som har den rätta kontakten får gärna lägga upp sig på schäslongen och lätta sitt hjärta, såvida inte Silchas eller Tammuz har hunnit före.