Med matematisk precision

Knut Henrik Henriksen på galleri Elastic t o m den 1 oktober
Knut Henrik Henriksens utställning "The Go - Between and a Black Avalanche" är en utställning med stor spännvidd. Det är också en utställning med inslag av formalism, som ibland kan tendera att bli en smula torrt och tråkigt. Men det är den inte, tvärtom. Här samsas de mest perfekta och minutiöst utförda verk med det allra enklaste och rudimentära, som verket "V", vilket jag hade missat om det inte fanns med på verksförteckningen. "V" består av en tunt blått snöre uppsänt på undersidan av en bjälke från rummets ena vägg till den motsatta. Med hjälp av en träkloss på mitten av bjälken distanseras snöret från taket. Man kan se det som att snöret formar ett extremt vidgat v. "V" kontrasterar på alla sätt och vis mot en väggrelief i mässing utan titel. Utgångspunkten för reliefen är en rektangel med samma mått som ett A3-sida. Med två böjda snitt, som en del av ett cirkelsegment, har rektangelns yta delats och bitarna har förskjutits i förhållande till grundformen. Resultatet blir en helt ny form, som påminner om kristendomens stiliserade fisk, och som man inte alls förknippar med A3-formatet. Mässingsytan är högblank och reflekterar det omgivande rummet.

Flera av verken är skapade för just detta utställningsrum och får sin form av rummet. "Up" består av sammanfogade träribbor som genom successiv förskjutning tillsammans bildar en bågform, mellan rummets golv och tak. Även verket "Avalanche" förhåller sig till takhöjden. En våd av en strukturtapet, där strukturen består av träflis mellan tapetens papperslager, är upphängd högst upp på väggen under taket och fortsätter ner på golvet där tapetrullen ligger. Tapeten bildar en svag kurva ut från väggen ner till rullen på golvet. Den vita tapeten har, på plats, färgats in med kolpulver. Konstnären har applicerat kolpulvret längst upp närmast taket och låtit det rasa nerför tapetvåden, likt ett kolpulverskred. Förutom att verket har samma höjd som rummet ger också det nedrasade kolpulvret verket en tidsdimension. Den tid det tar för kolpulvret att nå den nedersta delen av tapeten blir även det ett mått på takhöjden.

Mest udda är verket "Sticks and a broom to measure volume to be rebuilt somewhere else", och det handlar i högsta rad om just detta rum. Det består av en sopkvast med olikfärgade tejpbitar på skaftet, en "riktbräda" i aluminium, några trästavar med mer tejp samt ett antal tejpkryss och tejpbitar i olika färger fastsatta här och där på rummets golv och längst ner utmed väggarna. Istallationen är lätt mystiskt och helt obegripligt. Samtidigt ger verket utställningen liv. Skenbart slarvigt, som om föremålen var kvarglömda efter uppbyggnaden av utställningen. Det visar sig att tejpen och föremålen har mycket precisa funktioner, de är hjälpmedel för en speciell uppmätningsteknik av rum, som konstnären har lärt sig av sin far. Rummets olika tejpbitar är en form av riktmärken. Spontant kan jag inte ana fördelen med denna metod, eller att den skulle vara enklare än måttband, papper och penna. Men det hade varit roligt att få veta mer, hur metoden fungerar.

På ett podium mitt i rummet står en geometrisk skulptur av svartmålat stål som för tankarna till det gyllene snittet och da Vincis vitruvianske man. Liksom mässingsreliefen är detta ett verk med en ren form som ger intryck av att vara baserat på matematisk exakthet. Med placeringen och den delvis cirkulära formen bildar skulpturen ett naturligt centrum i rummet.

Trots de stora olikheterna relaterar samtliga verk till det specifika utställningsrummet. Ett annat genomgående tema är måttsystem och geometri; eller med andra ord - matematik. Det verkar som om den matematisk exaktheten är en utgångspunkt för samtliga verk. Man kan även se hur former upprepas i de olika verken. Jag tänker främst på bågformen, kurvan, i vissa verk som en del av ett cirkelsegment.

Verken med grövre, obearbetade ytor kontrasterar mot de formmässigt rena, perfektionistiska. Det intressanta är att de skilda verken på så olika sätt beskriver samma höga grad av mätbar och matematisk exakthet, och som relaterar till rummets storlek. Var för sig skulle verken kunna vara mindre intresseväckande - när de ställs tillsammans och mot varandra skapas en spänning. Det gör det till en intressant utställning, om än inte helt lättillgänglig.

Singel och salt

Samt vikten av rätt kornstorlek
I sommar har det äntligen hänt. Jag har lagt ny singel på våra grusgångar. Sedan gammalt fanns det grov singel. Med åren har den dessvärre tunnats ut. Eller egentligen tack och lov tunnats ut, eftersom den då den blandas med lerjorden blir till något som vid torka mest påminner om armerad betong. Och det är inte roligt att försöka hacka ogräs i det underlaget. Därför har jag sedan länge bestämt att när jag väl skulle fylla på ny singel så skulle det bli en mer finkornig variant.

Vi har ett bra grustag helt nära där man själv kan hämta singel till en relativt billig penning. På grustagets kontor har det burkar med singel i olika finhetsgrad så att man enkelt kan välja vilken variant man vill ha. Det hade jag bestämt redan innan jag kom dit så beställningen gick snabbt. Ner i grustaget med bil och släp, som mest påminner om något sorts månlandskap med stora grushögar och gigantiska maskiner. Väl där nere blev jag lite osäker. Vad var det nu den kornstorleken hette som jag skulle ha? Pratade med föraren på lastaren. Jo, det var nog gruset från den där närmste högen jag skulle ha.

Tillbaka där hemma insåg jag att jag hade tagit fel. Men det var inget större problem, tyckte jag. Det blev lika fint ändå, när jag började sprida ut singeln på gångarna. Men det visade sig att det fanns vissa nackdelar med en mindre kornstorlek. Eftersom kornen är mindre och lättare fastnar de lätt under skor och annat och sprider sig både upp på gräsmattan och in på dörrmattan. Och det är ju inte där jag vill ha dem. Tur i oturen är att kornen så små att de inte kommer in i gräsklipparen. Men faktum kvarstår, singelkornen förflyttas från gångarna till ställe där de inte ska vara. Och sannolikt kommer jag att behöva fylla på med ny singel tidigare än förväntat. Säg den glädje som varar.

Förutom att grustaget ligger nära har det en annan fördel, singeln därifrån är ljust grå. Det är en färg som fungerar väldigt bra mot den omgivande grönskan. Dessutom är trädgården på sina ställen ganska skuggig och då gör singeln det ljusare. Den påminner nästan om marmorkross, som man kan hitta på vissa kyrkogårdar. Intill vår buxbomhäck tyckte maken att det blev väl gravlikt. Det har jag inget emot. Jag gillar kyrkogårdar och har hängt där en hel del genom åren. Sedan barnsben är kyrkogården för mig en plats där man sätter blommor, räfsar, gör fint och balanserar på kantstenarna. Lite sorglig kanske, men mest en stilla och fridfull oas. Och en plats med mycket historia och stämning. Det är inte för inte som romantikerna hade kyrkogården som ett favorittema.


Innan jag började köra ut gruset preparerade jag gångarna med grovt salt. Dels för att ta död på ogräs jag hade missat, dels för att göra det ogästvänligt för ogräsfrön. Det här ogräsbekämpningstricket kom jag på för några år sedan och det funkar jättebra; särskilt på stora eller svåråtkomliga ytor, som t.ex. kullersten. I sommar har jag sett att min metod har spridit sig. Utmed trottoarkanterna runt Möllan har gatukontoret lagt ut salt för att ta död på ogräset som försöker tränga sig in. Det är kul att få bra idéer och, nästan, alltid roligt att ha rätt!

Med klubban i högsta hugg

Test av Sisyfos minigolfbanor
Vi har varit och spelat minigolf, 10-åringen och jag. Det var kul. Väldigt kul. Vi tog en tur från Sandby in till Skånes konstförenings utställning med Sisyfos minigolfklubb. Osannolika, labyrintiska banbyggen i trä och allsköns material som klättrar upp i taket, utefter väggarna och mellan rummen. Det var ibland en utmaning bara att lista ut vilken väg det var meningen att bollen skulle ta. Och speciellt vissa av banorna var verkliga Sisyfos-banor, men dem ägnade vi inte så mycket tid. Vi koncentrerade oss på de roligaste. För sonen (arma barn) var det här andra gången i livet han spelade minigolf, jag har spelat några gånger mer. Så, som de sanna amatörer vi är gav vi oss i kast med uppgiften med stor entusiasm och frenesi.

Jäpp, det här var banor som hette duga, och som kräver sin man respektive kvinna. Här gällde det att smacka på rejält. Teknik? Vadå teknik? Den här typen av utmaningsbanor måste övervinnas med kraft. Det funkar aldrig att stå och fjösa. Det krävs mer vilda västern-stil liksom, eller kanske snarare vilda östern? (Vi hade dessutom varit och shopat precis innan och rustat oss, så sonen passade på att testa sin nya kastkniv. Möjligen bidrog detta till stämningen. Men jag var noga med att poängtera att man inte får kasta kniv på sin mamma, eller personalen. Inte ens en gång när kniven är av silikon. De är så känsliga det där silikonknivarna, fick vi lära oss i butiken. Däremot fick han in några riktiga fullträffar i t-tröjornas hjärttrakter. Tur att ingen var i.)

Ja ja, nog om detta. Vi spelade på så att det dånade i väggarna och banornas träunderreden. Lätt var det inte, och vi kämpade tappert. Vid något tillfälle tänkte jag "Det måste bli väldigt hög ljudvolym här, när det är många som spelar samtidigt." Som tur var det bara vi två, förutom under en kort period när det dök upp en kille och spelade ett tag. Men han försvann rätt snabbt igen. Det var skönt. Det hade känts lite jobbigt att behöva hålla reda på honom också, förutom mig själv och sonen. Aron höll sig klokt nog bakom bardisken - lätt hukande. För man fick ju vara noga med att hålla sig ur vägen och ta betäckning när den andra slog. "Man borde kanske haft hjälm?" sa jag till sonen vid ett tillfälle när bollarna liksom rikoschetterade mellan väggarna. Då kändes det lite osäkert. Nästa gång tror jag vi ska ta med det. Cykelhjälm borde funka, eller kanske ännu hellre ridhjälm? Får fundera på saken. Det är i vilket fall dumt att utsätta sig för onödiga risker. Funderade också på om man borde ropat "Får!" när man slog iväg bollen, som på riktig golf. Eller kanske ännu hellre "Lamm!". Det var ju faktiskt minigolf vi spelade. (Oj, det är nog nästan utvisningsvarning på den)

Vi hittade några favoritbanor. Jätteloopen, säkert tre meter i diameter, och ut genom ett gult rör. En gång klarade jag den på tre slag utan att fuska (tror jag). Strykbrädesbanan är också fin, och trivsam att spela. Skateboardbanan är en annan favorit. En filtklädd skateboard med låg kant och hålet i ena änden. Spelades företädesvis utan klubba. Jag och sonen körde här olika tekniker. Jag vickade ner bollen i hålet genom att stå och balansera på brädan. Svårt men roligt. Sonen använde sig av fart. Genom att stå på brädan och i lagom hög fart krocka den mot väggen fick han bollen i rullning och ner i hålet. Discobanan var också väldigt fin. Tyvärr försvann min boll, trots att jag fick upp den på rätta stället. I stället undersökte vi rullbanorna utmed väggens båda sidor genom att släppa bollen och följa rullandets väg. Den bana jag var mest besviken över att inte klara var den där bollen skulle försvinna ner i ett jeansben. Den hade jag verkligen velat klara, men den var helt omöjlig. Det fanns fler sådana – omöjliga. Där vi hade kunnat stått och harvat till dödagar, och hur kul är det?

Det konstnärliga uttrycket då? Ärligt talat hade jag inte riktigt tid att fördjupa mig i det. Det var ju så många banor att spela. Kan möjligen kortfattat sammanfatta det med: Gillar! Dessutom skenbart(?) kaotiskt, uppiggande och inspirerande. Kanske en smula vildsint. Och samtidigt rimligen med stor exakthet, för det mesta i alla fall. Någon gång fick man blåsa på bollen för att den skulle rulla vidare, när fallet var otillräckligt. Skulle behöva titta mer på det, uttrycket. Så mer än såhär blir det inte just nu.

Kvällen fortsatte stilenlig med judoträning respektive konstkritikduell på Konsthallen. Vilken av dessa som var den mest lämpliga aktiviteten efter minigolfen har jag i skrivande stund svårt att avgöra.

Mer bilder kommer kanske.
Vill man prova på och spela går det bra t.o.m. den 2 oktober.

Chez Tammuz m.fl

En vilsam oas för en upptagen litteraturstudent

I Stordotterns freudianska budoar trivs Tammuz och Silchas. Här kan de behagfullt sträcka ut sig på schäslongen, samtidigt som de har full kontroll över grannskapets katter och småfåglar. En miljö värdig en sann livsnjutare.

Inredningen i detta exklusiva uterum går i en lätt orientalisk stil. Merparten av möblemanget är unika vintage-möbler från Mormors vind. Den stilfulla, gamla schäslongen har en gång i tiden haft ett bakstycke, men fungerar i detta sammanhang väl så bra utan ryggstöd vilket ger ett luftigare intryck. Schäslongen är klädd i ett vackert, malätet ylletyg från slutet av 1800-talet. Det låga bordet har Stordottern själv skapat. Bordsskivan består av ett inramat kopparstick från förra sekelskiftet. Motivet föreställer hur drottning Saba besöker kung Salomo, och bidrar till den moriska stämningen. Underredet utgörs av en antik, ihopfällbar pall med mycket patina. Den låga rottingpallen är ett fynd från IKEA, som väntar på en kompletterande dyna. En äkta Wilton-matta är en kär, gammal släktklenod farmors föräldrahem. Färgerna i mattan binder inte bara ihop inredningen till en helhet, utan kamoflerar dessutom alla sorters vin- och ölfläckar på ett alldeles utomordentligt sätt. De gröna växternas korgar kommer från, den i stillhet insomnade, Murgrönans Blommor.


I denna avkopplande miljö tillbringas många trivsamma aftnar med den närmaste vänkretsen. Även långdragna helfrukostar avnjutes med fördel i denna oas. Och den som har den rätta kontakten får gärna lägga upp sig på schäslongen och lätta sitt hjärta, såvida inte Silchas eller Tammuz har hunnit före.

Om söthet, ideal och normer

Vid 37 års ålder upptäckte jag något nytt om min barndom; att jag hade varit en söt unge som barn.

När jag var fem år föddes min lillasyster. Hon var väldigt söt, det såg jag ju. Så som småbarn är, och dessutom hade hon ljusare hår än mig. Själv var jag en benig, tandlös unge med brunt hår. Brunt hår - den ofina hårfärgen. Idealet var att man skulle vara blond, eller ha gult hår som jag kallade det på den tiden. Detta gick inte att ta miste på. Alla mina dockor var blonda och blåögda, sagoböckernas guldlockiga prinsessor likaså. För att inte tala om barnprogrammens unga huvudpersoner, åtminstone de som var söta. Brunt hår var bara så B!


Efter hand ändrades min smak. Av min mormor fick jag en brunhårig docka med stora bruna ögon som faktiskt var jättesöt, och direkt blev en favorit. I skolåldern kom jag på att svart hår nog var det allra vackraste, och lika ouppnåeligt det som det blonda. Jag var jag, och varken var eller hade varit söt någon gång. Detta gällde även när jag som halv-vuxen och vuxen såg mig själv på foto. Söt på småbarns vis, men inget speciellt. Fotogenisk har jag aldrig varit, varken som barn eller senare.

37 år, äldsta dottern var 13. Vi är hemma hos mina förädrar där 13-åringens senaste skolfoto står inramat på TV:n. Min mor viskande till mig, uppenbart för att inte barnbarnet ska höra, "Hon är ju så grann, ungen!".

Men hallå, vad var det här? Vad handlade det här om? Att man såg bra ut - var söt - var tydligen inget man skulle få veta, som det skulle talas högt om. Uppenbarligen var detta något som skulle hemlighållas. Denna incident, tillsammans med att min lillasyster varit söt som barn och att mina barn, som liknade mig, var söta, fick mig att inse att jag inte bara hade varit jag utan dessutom söt! Varför hade jag inte kunnat få reda på det här i tonåren, när mitt självförtroendet hade behövt allt stöd det kunde få? Min självbild, varför var den som den var? För det var uppenbart att det inte bara handlade om ett dåligt självförtroende och min alltför självkritiska blick.

Det här handlar inte bara om mig utan är något jag har fått i mig med modersmjölken. En norm eller ett ideal som är/var rätt för min mor och hennes generation. Jag berättade om min upptäckt för min yngsta moster, som var tonåring på 60-talet. Hon hade erfarenheter som liknade mina. När hon blev vald till skolans Lucia var hennes egen förklaring att det - så klart - berodde på att hon brukade spela fotboll med killarna på rasten. Att det skulle ha något att göra med hennes utseende föll henne aldrig in. Och när en äldre släkting tyckte att hon liknade Sophia Loren uppfattade hon inte det som en komplimang utan tvärtom som något negativt, eftersom hon inte tyckte om Sophia Loren.


Ur Lennart Helsing och Poul Ströyers ABC-bok, utgiven1961:

Nippertippan Tippsi Vipps
hon är lite happ som hipps:
Byk och bak det vill hon slippa
hon vill trippa på en hippa
pudra sig med pudervippa!


Anja Hirdman har, i sin avhandling Tilltalande bilder från 2001 (LÄS den!), analyserat Veckorevyns ochFib Aktuellts bilder av kvinno- respektive mansrollen och relationen dem i mellan. Perioden hon studerade var åren 1965 (f.ö. mitt födelseår), 1970, 1975 samt 1995. I 1965 års tidningar är det självklart och mycket tydligt att det är mannen som har huvudrollen, både i bild och text. I 1965-års Fib Aktuellt är den ideala "flickan" naturlig och oskuldfull. Detsamma gäller i Veckorevyn. Vägen till framgång för en ung kvinna (vilket här är detsamma som att få en man) är att lära sig att vänta och att vårda sitt sätt och utseende på rätt sätt. Hon beskrivs ibland som "kvinnobarnet", en alldaglig, naturlig och trofast flicka. Det är hon som vinner mannens hjärta i slutet av novellen, i konkurrens med den självupptagna kvinnan, ofta en vacker och världsvan mannekäng. Även i de redaktionella texterna och rådgivningsspalterna är det detta ideal som hyllas. Egoistisk fåfänga är djupt förkastligt. Däremot är fåfänga i form av omsorg om sitt utseende accepterad om den har som syfte att glädja mannen; och inte bara accepterad utan ett krav. Men det ska vara på rätt sätt och med rätt syfte. "Faran med att göra det [klä sig vackert] för sin egen skull - för att få kärlek och bekräftelse - ställer honom inte bara inför obehagliga krav som han bör få slippa, utan låter honom se vad som aldrig appelerar till någons ömhet och värme - självupptagenhet" förklarar Eva Seeberg i Veckorevyns rådgivningsspalt . Eller som i modereportaget med rubriken "Gör er lite till FÖR HONOM": "...Är ni rätt kvällsklädd hemma blir lässtunden i soffhörnet eller TV-titten dubbelt så trivsam och åtråvärd - också för de andra hemma hos er". Det finns många exempel, det ena mer horribelt än det andra, och jag har svårt att begränsa mig. Men andemeningen är densamma: "... den perfekta weekend-flickan är hon som inte talar ett ord om sitt eget jobb men lyssnar gärna till hans bekymmer".

Budskapen är dubbla. Man ska vara naturlig och omsorgsfullt välvårdad men absolut inte självupptagen. "Ingen varken - ung eller gammal - kan motstå en sött, leende, tillitsfull och hjälpsam ung flicka så om ni verkligen önskar att man ska tycka om er, bör ni först och främst upphöra att vara så upptagen av er själv och intressera er mer för andra ". Detta är ett citat hämtat ur Vi tonåringar som 1955 gjorde ett outplånligt och förrödande intryck på den då 11-åriga Bodil Malmsten. Detta skriver hon om i kapitlet Tack för tipset, jag nästan dog. i boken Mitt första liv (2004). Man ska vara hel och ren och dofta gott av tvål. Men det räcker inte långt när allt kommer omkring. Bodil Malmsten citerar även följande råd: "Det är aldrig för tidigt att tänka på sitt utseende". Vidare: "För att få smalare vrister måste man lägga följande omslag: Frotté som man vridit i lika delar blyvatten[!] och vatten lägges kring vristerna. Ovanpå detta lägger man en vaxduk för att hålla kvar fuktigheten och slutligen lindar man en resårbinda stadigt om vristen...Sov dessutom alltid med fotändan på sängen lyftad en 10-20 cm". Eller: "Om ögonen sitter långt ifrån varandra är det nästan alltid givet att man har ett runt ansikte. Fall och lockar ska därför ligga strax ovanför ögonlinjen. Detta är en grundregel, som man inte får glömma bort." Det är ord och inga visor, det.

Hel, ren, välklädd och dofta gott av liljekonvaljparfym, men bara till fint. Naturlig och välvårdad men absolut inte självupptagen. Därav faran med att vara självmedveten, och vara medveten om ett eventuellt fördelaktigt yttre - söthet. Så enligt 1965 års ideal var min uppfostran, i det avseendet, extremt lyckad - jag var helt omedveten om att jag var söt. Och kom, tack och lov, aldrig i kontakt med boken "Vi tonåringar" eller något liknande. Men jag ska också erkänna att jag å andra sidan inte har haft några stora komplex, även om jag inte heller känt att jag haft några större företräden. Det var väl typ: hyfsat smal - check; långa ben - check; fyllig mun - check. (I ett nummer av VeckoRevyn, årgång -83, fick man lära sig hur man skulle måla läpparna för att de skulle se fylligare ut än de var, och det behövde inte jag.)

Jag var väl ganska ok trots allt, fast jag inte var söt. Och när jag gjorde mig fin så kände jag mig också fin. Även om nästan allt, ofta hade kunnat vara bättre än vad det var.

I Maria Svelands Bitterfittan, 2007, ingår det en uppväxtskildring. Huvudpersonen lär sig i de tidiga tonåren att hon är vacker. Detta faktum påverkar henne och omgivningen mycket, oftast på ett positivt sätt. Hon tycker att fysik är det tråkigaste ämnet i skolan. Efter fysiklärarens samtal med henne om detta, där han påstår "Med ditt utseende behöver du inte lära dig fysik", ger hon upp fysiken helt och hållet. Som vuxen har hennes inställning till turen att ha fått ett fördelaktigt yttre delvis förändrats. Hon konstaterar att hon hoppas, om hon någon gång får en dotter, att dottern inte ska bli vacker utan i stället få chansen att utveckla sina andra egenskaper.

Jag är glad att jag sent om sider har fått veta hur det faktiskt var, även om jag önskar att mitt tonårs-jag också hade känt till det. Det är inte lätt att vara människa; och bland det svåraste är nog att vara ung kvinna, både då och nu.

Det är mycket man som förälder ska lära sin barn. Men jag tror att det är minst lika mycket som jag som förälder lär mig av barnen. Vi har t.ex. lärt dem att de är söta ungar, vilket såklart är positivt för självförtroendet. Stordottern krisade åtminstone inte ihop p.g.a. bristande självförtroende, när före detta pojkvännen lämnade henne för en annan. Och tack vare stordottern och att hon valde att plugga genusvetenskap kom jag i kontakt med Anja Hirdmans bok, som för mig blev en ögonöppnare.

Äppelpäppelproblem

Augusti. Tröskorna mullrar och äpplena dunsar. Hos oss är det äppleår i år. Äpplena står som spön i backen. Eller, släpper en tät äpplebombsmatta över en när man passerar under trädet när grenarna ruskas av vinden. Tre av våra fyra stora äppleträd lider av något som kallas vartannatårs-bärning. Det betyder att varannat år sätter trädet så mycket äpplekart att det fullkomligt förtar sig och inte orkar sätta nästan några kart alls året därpå. Påföljande år har det återhämtat sig och kompenserar den brisfälliga fruktsättningen föregånde år genom att sätta extremt många kart igen. Och så håller det på. Vartannat år äppleberg, vartannat närapå äpplebrist.

Vad kan man då göra åt detta? Den flitige ser till att riva ner så mycket kart som möjligt och helst tidigt på säsongen. Detta för att inte för mycket kraft ska gå åt till äpplekartens tillväxt, utan räcka till nästa års fruktsättning. Den som är mindre flitig, som jag, skjuter upp arbetet till senare och får i stället kratta upp mängder med mer eller mindre mogna äpplen när de väl ramlar ner. Fyra stora högar äpplen ramlade ned bara från onsdag till söndag. Många äpplen blir det.

Nu har jag kommit på och testat en ny metod som förenklar äpplehanteringen. Under de största grenarna har jag brett ut fiberduk, sådan man använder för att skapa ett extra bra mikroklimat i t.ex. grönsakslandet. I stället för att kratta ihop äpplena kan jag enkelt låta dem rulla ihop i en hög genom att lyfta i fiberdukens kanter. Det funkade till och med nästan att lyfta upp högen i rullebåren med hjälp av fiberduken, den brast bara lite. Dessutom såg det ganska fint ut med äpplena som landade på något som liknade ett vitt vaderat täcke. Gräset hade också trivts där under fiberduken och växt sig extra långt. Fiberduken höjer temperaturen och bevarar fukten.

Mindre bra är att ett av äppleträdens största grenar fått en stor längsgående spricka. När man kände inne i sprickan var träet alldeles murket. Tvättlinan är fäst i just den grenen, men jag misstänker varken tvätten eller äpplena utan snarare ett gammalt kvisthål som det antagligen har kunnat samlas regnvatten i. Plan A var att försöka kapa grenen en bit upp för att minska belastningen på det skadade området och kanske också stödja grenen på något vis. När sprickan efter bara ett par dagar hade vidgat sig ytterligare insåg vi att det inte fanns någon återvändo, det var bara att ta ned hela grenen. Vilket var ett projekt i sig eftesom grenen var lika stor som ett 5-6 m högt äppleträd. Handsåg, knakanden och en jättegren som hängde mer och mer, men det gick vägen. Grenen föll så bra som vi hade hoppats utan att något annat kom till skada. Synd på trädet men fönsterrabatten och matrumsföstret fick helt plötsligt betydligt mer ljus. Och mindre äpplen blir det ju onekligen, vilket kanske kan skapa bättre äpplebalans kommande år. Åtminstone på det trädet.

Dubuffet som arkitekt - jag är inte övertygad

På Skissernas museum visas under sommaren en utställning med Dubuffet, "Dubuffet som arkitekt". En stor mängd modeller har lånats in bl.a. från Guggenheim Museum, New York, som visas tillsammans med foton av uppförda verk, skissmaterial samt ett antal alster av hans bildkonst.

Det är en imponerande utställning. Dubuffet's arkitektoniska arbeten är väl presenterade och här finns rikligt med bakgrundsfakta för besökaren att ta till sig. Trots detta tycker jag egentligen inte att Dubuffet är så intressant när han arbetar i den arkitektoniska skalan. Med vissa undantag har jag har svårt att se att modellerna skulle tjäna på att förstoras upp till sitt tänkta format. Detta gäller t.ex. modellerna av skulpturen Chaufferie avec cheminée (Kamin med skorsten) och av Closerie Falbala, en 1610 m2 stor "gårdsmiljö" med en byggnadskropp i centrum (mest påminner den mig om en anläggning för skateboardåkning). Inte heller fotona av de båda verken, där man ser dem i förhållande till sin omgivning, lockar mig att vilja se dem i verkligheten. Med det förbehållet att man aldrig kan uttala sig med säkerhet innan man har upplevt konstverket i verkligheten - bilden är alltid annorlunda. Men som sagt, utifrån det informativa material som visas så väcker det inget intresse, på det viset. Intresset för att se dem i verkligheten skulle snarare bygga på min nyfikenhet på att se om jag har rätt, om min uppfattning stämmer.

Vad är det då som gör att jag upplever dessa storskaliga projekt som ointressanta. Jag tror att det är verkens egen skala, som t.ex. Closerie Falbala och Jardin d'émail (som jag också tror skulle passa för skateboardåkning). Den enkla linjeteckningen med de kraftiga svarta linjernas mönster över de vita ytorna är som ett gigantiskt, delvis tredimensionellt, pussel utan motiv. Men mönstret är för grovt, har för låg detaljeringsgrad för att vinna något på att uppförstoras. Jag känner ingen nyfikenhet inför den miljö som skapas utan fotot av verklighetens Closerie Falbala framkallar hos mig främst ett oengagerat "jaha". Samma sak med modellen av Chaufferie avec cheminée. Bemålningen är även här Dubuffets karakteristiska i svart och vitt samt blått och rött. Inte heller denna skulptur menar jag vinner på att uppförstoras. Nej, jag är inte imponerad. Men utställningen som sådan är intressant eftersom den får mig att börja fundera och analysera min inställning.

Förvånansvärt annorlunda upplever jag Dubuffets arkitektoniska interiörer, som i modellerna till "Chambre au lit sous l'arbre" (Sovrum under trädet) och Jardin d'hiver (Vinterträdgården). I full skala skulle man i dessa miljöer vara helt innesluten i Dubuffets här tredimensionella formspråk. För här händer det något. I dessa modeller ser jag möjligheten att förflyttas till en annan värld. En dubuffeisk värld utan raka linjer och räta vinklar, på samma gång formalistisk och organisk, den svartvit mönstret och de böljande formerna. Samma men ändå så olika.

Även den gigantiska "Tour aux figures", 24 m högt, har sina kvaliteter. Ett gigantiskt, tredimensionellt telefonklotter placerat mitt bland Paris typiska 1800-talshus, som om ett objekt ur en tecknad serie som lyfts ur sitt sammanhang och placerats i verklig miljö. Det är inte bara med färg och form som det monumentala verket bryter mot omgivningen. Eftersom det är så platt, saknar djup uppstår det en perspektivistisk förskjutning mot den omgivande miljön. På långt håll, som på fotot, blir också skalan riktig. "Tour aux figures" blir till ett overkligt landmärke som skapar något som påminner om en "förfrämdomseffekt" i stadsbilden. Men frågan är hur det fungerar i sin närmiljö?

Min favorit på utställningen är en serie målningar som beskriver processen när Renaults styrelse bestämmer sig för att de inte vill ha den utomhusinstallation, Salon d'été, som de har beställt av Dubuffet, och som redan är uppförd till mer än hälften. Den byråkratiska processen och maktspelet återges på en och samma gång naivistiskt och precist, och med mycket humor på Renaults bekostnad. För mig är detta utställningens största visuella behållning, den gör mig glad. Målningarna visar också en en helt annan och central del av det arkitektoniska skapandets förutsättningar; samt arkitektur ur en annan synvinkel än modellernas och de uppförda verkens.


Målningarna i foto ovan visar:
Den första: "Arkitekt Pierre Vigneron och generalsekreterare Ouin gläder sig över sin idé att begrava Salon d'été" eller alternativt "Ordförande Vernier-Palliez och arkitekt Pierre Vigneron dansar på gräset som täcker ruinerna av Salon d'été".
Den andra: "Arkitekt Pierre Vigneron ritar planen över nedgrävningen av Salon d'été"
Den övre: "Arkitekten Pierre Vigneron presenterar planen för nedgrävningen av Salon d'été för ordförande Vernier-Palliez"
Den undre: "Ordförande Vernier-Palliez som framför ledningsgruppen signerar ordern att föra Salon d'été utom synhåll"

Utställningen pågår fram till den 2 september; och för den som, precis som jag, föredrar Dubuffet som bildkonstnär så finns här även för oss en hel del att glädjas åt.