Tärnö-sommar

Årgång 18


Det vanliga. Hänga. Sitta i solen, sitta i skuggan. Traska runt, bada här och bada där. Laga mat. Hoppa på stenar. Läsa. Sitta på glasverandan. Skåda svalor, lyssna på näktergal. Dofta älggräs, gulmåra och kaprifol. Plocka hallon, blåbär och drivved.



Barnen: Äta godis. Håva. Kvällsrus för stora och små. Små: över gräset, runt huset, runt björken, runt, runt. Stora: öl eller vin, gammeldansk eller konjak (runt runt, i huvudet. Kanske)



Jaga efter de små. Över gräsmattan, förr ner till bryggan eller som nu, in under husgrunden; beroende på om de har två eller fyra ben.





I år i sällskap med husdjur – Ivan.
Ivans, enligt maken, mest spännande ögonblick i livet: När en huggormsunge tog den kortaste vägen och slingrade över hans skal. Den solande Ivan lät sig inte uppröras utan tog det, som den reptil han är, kallt. Kunde inte berätta om det för 10-åringen, då hade Ivan åkt på utegångsförbud för resten av veckan.
Trivdes f.ö. mycket bra och gick fram som ett jehu över gräsmattan. Se filmen nedan (med ljud, vilket inte var planerat). Stäpp-känningar?

Nyheter: Carlenbergarna kör inte Matviks-båten utan det är nu Skärgårdstrafiken. Ronny hoppade på kryckor och såg gammal ut, tyckte någon. Tydligen på gång med vattentoaletter. Grävarbeten bortåt Drakstigen till. Ska inredas två lägenheter på ovanvåningen i lärarbostaden. Det är hallon-år i år.
För övrigt är allt i sin ordning.

Trädgårdsspionage och snygga klipp

Jag har varit där. Se beviset här nedan, foten är min. Syrran hade rätt i sina efterforskningar, trädgården som Trädgårdsfredag är och fixar ligger strax utanför byn och jag cyklade dit en vacker morgon. Det är verkligen en gammal och igenvuxen trädgård de har valt att jobba med. Efter att ha varit där förstår jag mer valet av delprojekt, även om jag fortfarande tycker att man borde ha fått se mer av helheten innan de satte igång med upprustningen. Eller, egentligen är det inte någon upprustning utan snarare enstaka uppröjda odlingsytor i djungeln; och så behöver det nog vara om det ska bli någon titt-värd TV av det. Hade de gett sig i kast med att röja upp hela trädgården hade det blivit ett mycket större projekt, utan att det hade sett så mycket ut för världen.

Jag tycker om sättet de har utnyttjat och tagit tillvara de möjligheter som finns, t.ex. att göra en upphöjd rabatt av en gammal husgrund och återanvända dammens betongkant som grund till ett trädäck. Det är helt i överensstämmelse med mina ideal. Jag funderar själv på att göra en damm av en liten betongfyrkant, som skulle kunna varit en grund till en gammal kompost. Men redigeringen och musikläggningen har jag forfarande inget till övers för.

Trädgårdsläget hemma då? Buxbomhäcken, som jag planterade i november precis innan snön kom, har utvecklat sig fint. Jag toppade plantorna redan förra sommar, då de stod tillfälligt planterade i grönsakslandet. Nu har häckplantorna nästan vuxit ihop helt och det är dags att jämna till sidorna. Den gamla häcken behöver renoveringsklippas. Tas in på bredden och höjden och klippa bort de döda partier som vårvintern tog kål på. Dessutom ska den gamla häcken äntligen få gödsel. Eftersom vi har kommit såpass långt på säsongen får det bli snabbmetoden, Algomin. Kogödseln får vänta till nästa vår. Det tar längre tid innnan naturgödsel bryts ned så att växterna kan tillgodogöra sig näringsämnena. Man ska inte gödsla för sent på sommaren, efter mitten av juli, för att inte få en alltför sen tillväxtfas. De nya skotten måste hinna mogna av och förveda sig innan vintern. Eftersom det är bladverket man vill ska utvecklas ska man välja gödsel med högt kaliuminnehåll som t.ex. kogödsel. Men Algomin funkar också.

Att klippa häckar och andra formklippta buskar är en av det saker man kan göra för att snabbt få trädgården att se snygg ut, om man har mycket grönska vill säga. Annnat som snabbt ger viseull effekt är en nyklippt gräsmatta och kantskurna gräskanter. Och i vår trädgård dessutom att fylla på med ny singel på gångarna. Efter att först ha strött ut grov sand för att ta död på fröogräset.
Jag tror effekten kommer av kontrasten mellan oregelerad grönskan och strikta former och tydliga linjer. På Hallands Väderö finns ett område i lövskogen där man har hamlat lindar som växer glest i en glänta med frodigt gräs. Förr hamlades de här gamla träden för att ta tillvara löven och ha som foder över vintern. Nu har man återupptagit den här traditionen i skötseln av ön. Kontrasten mellan skogen runtomkring och de glesa beståndet av hamlade lindar är tillräckligt för att ge en känsla av trädgård - natur formad av människan. Svårare behöver det inte vara - fint vildväxande gräs och gamla, människoformade träd.

De där blötlagda gröna bönorna som skatan åt upp, som jag skrev om i maj; det visade sig att ett frö klarade sig. Under bordet där jag hade ställt koppen med bönor hittade jag häromdagen en liten bönplanta, som hade grott i singeln. Kanske en hälsning från skatsläktet, vars ena unge jag räddade för ett par veckor sedan. Man kan inte så noga veta med skator. En glad överaskning i vilket fall.

Plegaria Muda - stum bön

Doris Salcedo på Moderna Museet Malmö
Det är tyst och stilla. Jag är ensam besökare i utställningen, förutom en enstaka, sysslolös vakt. Utställningshallen är fylld av bord, totalt 69 stycken. Gråbruna, långsmala bord, ihopställda två och två med bordsytorna mot varandra. Som om de var upplagda för att underlätta städningen efter den stora festen. Mellan bordsytorna finns ett tjockt jordlager, cirka 20 cm tjockt, och upp ur jorden, genom den övre bordsytan, genom små, minimala hål växer spätt, nästan neongrönt gräs. Så overkligt att jag först tar det för illgröna nylontrådar. Växtlighet på ett osannolikt ställe. Livskraft, men inte utan understöd av specialbelysning och ett sinnrikt bevattningssystem. Jorden som källa till liv; önskat som växtlighet, eller oönskat som insekter och småkryp.

Verket heter Plegaria Muda (Stum bön), och konstnären Doris Salcedo, och finns att uppleva på Moderna Museet Malmö till och med den 4 september.

Borden är uppställda som i en öppen labyrint. Grupperade tre, fyra, fem tillsammans, som en familj, eller ensamma och lite vid sidan av. Tillsammans bildar de en skog av bordsben, uppsträckta i luften.

Bordens form och mått, färgen, jorden och det upp och ned vända bordet som blir som ett lock för det undre, blir till uppställda likkistor. Men det är inget skrämmande, otäckt eller ens sorgligt utan enbart stilla och vacker. Och gräset - livet som går vidare, rullar på, oavsett vad som händer.














Desto mer skrämmande och fruktansvärd är bakgrunden till verket. Doris Salcedo kommer från Colombia. Mellan 2003 och 2009 mördade den colombianska armén omkring 1500 oskyldiga ungdomar. Ungdomarna, som lurades iväg med löften om arbete, mördades och fick därefter spela rollen som dödade gerillasoldater, när staten införde skottpeng på gerillan. Det kan inte beskrivas som något annat än renodlad ondska. Bordsben som sticker upp i luften, som den hotades uppsträckta händer - skona mig. En stum bön.

Plegaria Muda, som resterna efter ett modernt Stockholms blodbad. Men med offer utan ställning, obetydliga, som ingen saknar utom deras familjer och närmaste. En annan bakgrund till verket är Salcedos undersökning av Los Angeles ghetton och hur människoliv degraderas.

Livet som rullar vidare, obarmhärtigt och obönhörligt; oavsett hur orättfärdig döden än är och vilken sorg den än lämnar efter sig. Gravar som täcks med grönska, som vårdas eller glöms bort. Det finns inget val. Det är bara att försöka acceptera, som den förutsättning för livet som döden är. I vår del av världen och i vår moderna tid är döden i det närmaste osynlig. Döden är något som hör sjukhuset och kyrkogården till, men tillhör inte det vanliga livet. Döden som man inte behöver möta eller befatta sig med förrän man plötsligt drabbas, och förhoppningsvis först i livets slut. Helt annorlunda var det 150 år tillbaka i tiden då den för tidiga döden var en realitet och alltför ofta en del av vardagen. Kanske har döden blivit alltför osynlig, allför onaturlig; och får oss att glömma vad som verkligen är viktigt i livet? Det där som den som har haft närkontakt med döden inser.

Plegaria Muda är en tillfälligt paus i livets ruljans. Ett minnesmärke över brutal och "onödig" död, för att åtminstone minnet av de oskyliga ungdomarna ska leva kvar ett tag till. Men också en chans att stanna upp och tänka efter. Liksom Caesars viskande slav på triumffärden genom Rom: Memento te mortalem esse - kom ihåg att du är dödlig. En påminnelse om att ta väl vara på det, det där som håller på hela tiden och kallas för livet.

Matematiska obegripligheter

Så'nt man lär sig i 3:an
Äntligen sommarlov. Slut på trean, slut på matten, slut på matteläxor. Vi andas ut, både jag, maken och 10-åringen. Några veckor innan skolslutet inträffar något som för vår familj är fullkomligt extremt; maken beslutar sig för att inte bara hjälpa sonen med matteläxan utan att dessutom fuska. Maken räknar sonen skriver, sedan byter de och sonen räknar medan maken skriver ner resultatet. Förutom de tal som sonen räknar helt på egen hand, och det är inte de lätta utan de roliga uppgifterna.

Jag är förstummad. Fuska med läxan, så mycket närmare helgerån tror jag inte maken kan komma. Som dubbelt belastad, barn till inte bara en utan två moraliskt högtstående lärare, är han sedan modersmjölken indoktrinerad med skolan och läxors betydelse. Man stannar inte hemma från skolan om man bara är lite sjuk; skoluppgifter ta man på högsta allvar och man fuskar INTE med läxorna eller något annat. (Jag fuskar faktiskt inte heller med läxor.) Vad är det då som får maken att frångå sin inlärda instinkt?

Sonen har hela terminen kämpat sig igenom varje veckas matteläxa, inte för han har svårt med matten utan för att han tycker det är så oändligt tråkigt och har så oerhört svårt att koncentrera sig, hålla tempo och bli klar. Det där när det gäller att räkna tal, på tal, på tal enligt samma mönster som han lärde sig och förstod redan efter de tio första. Samma koncentrationsproblem har han i skolan vilket gjorde att han ständigt hamnade efter. Tuvan som slutligen stjälpte lasset, som fick honom att ge upp fullständigt var när matteläraren, enligt sonen, meddelar att de barn som var klara med matteboken inte behövde vara med på de sista mattelektionerna utan i stället fick ha rast. Sonen var förkrossad. Han kände sig chanslös, han skulle aldrig hinna bli klar med matteboken. Det är i det här läget som maken tar nya, omoraliska men pragmatiska, tag.

Sonen har egentligen inga problem med matten, det har konstaterats i test, utan ligger tvärtom högt på begåvningsskalan för matematik. Det grundläggande problemet är i stället läroboken samt en extremt rigid och faktiskt, inkompetent lärare. Fösta gången vi insåg problemet var en dag i 2:an precis innan jul när sonen på den vanliga frågan om hur det hade varit i skolan, berättade att han hade blivit arg på mattelektionen. Att han blir arg är tyvärr inget ovanligt utan det händer alltför ofta. Orsaken den här gången var att läraren hade suddat ut och rättat honom trots att han hade löst uppgiften korrekt. Uppgiften bestod av att lägga ihop två tal med huvudräkning och därefter skriva ner och redovisa hur man hade tänkt. Sonen visar mig hur han löste talet och skrev ner det steg för steg, samt det rätta svaret. Men enligt matteläraren löste han talet i för få steg och borde i stället ha delat upp det ytterligare. Vad som är uppenbart för både mig och sonen, och borde vara det för alla läskunniga, är att uppgiften bestod av att räkna ut talet och redovisa hur eleven tänkte när han löste talet, INTE hur läraren ville att eleven skulle tänka. Frågan är vad läraren har mellan öronen?

Jag kallar det inkompetens. Och att på ett mycket effektivt sätt ta död på det lilla matteintresse som finns. Inte konstigt att sonen blev arg. Inte konstigt att jag blev superdunder-arg. Sedan blev det jullov. Men innan dess hade vi nog med andra bekymmer – sonens i vredesmod upprepade rymningar från skolan.

Nästa spännande exempel på mattemetodiken presenterades för maken och övriga föräldrar som var med på föräldramötet på vårterminen i 3:an. Då förklarar matteläraren att det finns undantag från "likamed-regeln", d.v.s. att talen på båda sidorna om likhetstecknen har samma värde. Undantaget kan beskrivas i följande exempel: Om det finns sex hästar och alla hästarna har benen i behåll, då ska detta skrivas 6 x 4 = 24, och INTE 4 x 6 = 24. Någon som förstår? Ingen annan har heller förstått, kan jag meddela. Inte föräldrarna på föräldramötet eller Majas pappa som är matematikprofessor. Och hur man förklarar det för 9-åringar är en gåta, förutom med argumentet att det är läraren som bestämmer. Det var nog lika bra att jag inte var med på det där föräldramötet, för skolfridens skull.

Det var inte så att det inte förekom klagomål. Men gamle rektorn gick i pension i börja av 3:an och efter 3:ans vårtermin gick matteläraren själv i pension. Så det var nog ingen som riktigt ville ta tag i problemet. Frågan är bara hur många barns matteförståelse och intresse denna lärare har förstört i sitt yrkesliv. Sonen har ju egentligen lätt för det, så det kommer antagligen att ordna sig. Men jag tänker på alla de andra, som har svårt för matte, som har föräldrar som inte intresserar sig eller kanske också har svårt för matte. Hur går det för dem?

Till hösten börjar sonen i 4:an och får en ny, bra mattelärare. Gissa om vi är glada?

Vintern rasat ut i och ur vår trädgård

Jag har beklagat mig förut men måste göra det igen. Nu när jag kan se det fulla resultatet av februaris ylande, frystorkande ostanvind. Som knäckte den tuffaste. Den småblommiga skogsclematisen som täcker halva det storvuxna, minst fem meter höga äppleträdet med lianer tjocka som min handled är i år, efter minst 15 år i vår trädgård, stendöd ovan mark. Men den skjuter raskt nya skott från roten så antagligen dröjer det inte länge förrän den är uppe i toppen igen, och den kvävda grenen åter blir grön. Till i vår har jag äntligen fixat bra och fina uppbindningsstöd till klängrosorna - "tripoder" av armeringsjärn. Den helvilda Boule de Neige ska få en specialvariant med bl.a. pinnställningar av armeringsnät. Handsågade! Och så fryser 80% av rosengrenarna bort. De som i januari var gröna och frodiga efter vinterns snötäcke. Den gamle Murphy och hans lag slår till igen. Det blir inte mycket att binda upp. Fast de kommer ju igen, de är redan på gång. Det är det fler som gör. Små, nästan neongröna blad har äntligen börjat växa ut på de nakna murgrönegrenarna, den som också var frodig i januari. Järneken har däremot fortfarande inte visat något livstecken, trots att den var den enda som fick hjälp, en skyddande jutesäck mot uttorkning. Men, som alla som har läst "Den hemlighetsfulla trädgården" vet, så länge det är grönt under barken finns det hopp.

En djävulusisk februari kort sagt. Vad kan man göra för att växterna ska klara sig bättre om det händer igen? Jag vet inte säkert, men rosorna borde jag kunna skydda med mycket granris som man kan prega in mellan grenarna. Samma med järneken, säck plus granris. Vår granne har en del granplantering vars grenar sträcker sig ut över åkern och han lär bara bli tacksam om jag tuktar dem. De höga klängväxterna kan man däremot inte göra så mycket åt.

Vårens glädjeämne har varit kungsängsliljorna som blommat som aldrig förr. De har uppenbart frösått sig under åren och just i år blev det full utdelning. De växer på plommongräsmattan bland påskliljor, narcisser och gullvivor i de friväxande gräset. Efter dem tar de blommande smultronen över, som i år ska få sällskap av prästkragarna; vars vita blomställningar som ska sväva över grässtråna. Tänker jag mig.

Vår bokhäck har äntligen vuxit ihop över grinden och bildat ett lövvalv. Det är ganska många år sedan som jag började heja på och uppmuntra den så det är verkligen kul att bokgrenarna nu är i mål, och det bara återstår finputsning. De flesta fröerna är sådda, samtidigt med sluttampen på äppleblommen. Jag har lärt mig en bra tumregel för rätt såningstid. De köldtåliga fröerna kan man så när tussilagon blommar. De mer värmekrävande, som ärtor, bönor och squasch, ska man vänta med tills att äppleträden blommar. Då har jorden hunnit bli tillräckligt uppvärmd. Regeln har dessutom fördelen att den bör funka oavsett odlingszon. För att få extra fart på bönorna och luktärtorna la jag dem i blöt över natten. Utomhus. Under skyddande plast för att inte någon hungrig fågel skulle tro att det var serverat. Då var fröna säkra, trodde jag. Men inte. Någon klyftig, bönsugen fågeldj...el, troligen en skata, hade lyft bort plasten och ätit upp nästan alla gröna bönor. Som ett extra långfinger åt trädgårdmästaren hade hon dessutom bajsat ner halva trädgårdsdynan, som hade blivit kvarglömd utomhus. Nu ruvar jag på hämnd. Jag tror jag ska salta henne på stjärten, skatan. Det lär ha effekt.

Jag vill också ha Dick Higgins bakom soffan

Samt konsten att mamsla en sköldpadda

Nej, egentligen inte. Han har varit död i 13 år och det hade inte alls varit trevligt. Men det är principen jag talar om. Under ett antal år på 90-talet var Dick Higgins gästföreläsare på arkitektskolan. Ibland bodde han över hemma hos L-H. Hos L-H var det inte så mycket plats, framför allt fanns det inget gästrum. Därför ordnades det en provisorisk sovalkov bakom soffan. Vi hade inte heller något gästrum, men hade lätt kunnat ordna en sovalkov bakom soffan t.ex. Det var bara det att Dick Higgins aldrig blev inbjuden till oss, trots att han gav maken en första introduktion till pagemaker. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för det, maken alltså. Och nu är han död, Higgins alltså, inte maken.

Den mest spännande nya bekantskap jag har gjort det senaste året är med en 75 grams-sköldpadda. Vi har fått en väldigt fin kontakt, så det är inte det. Även om det var lite av en utmaning. Hur får man kontakt med en sköldpadda? Jag hade ingen erfarehet av reptiler sedan tidigare. Däremot av hundar, katter, hästar, kor, får, grisar, hönst. gäss, ankor mm, så jag vet hur de är och hur man umgås med dem. En skäldpadda däremot var en fullkomlig främling. Första steget på vår vänskap var när jag upptäckte att han var en klätter-sköldpadda. Placerade jag honom på min mage när jag satt tillbakalutad i korgstolen började han genast streta uppför bröstkorgens backe. Det var trevligt att känna hans små klor krafsa fram över tröjan och den ansträngda andhämtningens lilla fläkt från de de mikroskopiska näsborrarna när han närmade sig backens krön, min hals. Det här var något vi kunde göra tillsammans, Ivan klättrade och jag stod för backen.

Nästa steg var när jag insåg den växelvarmes behov av värme, att mysa under en kupad hand eller på det allra varmaste stället, i halsgropen vid nyckelbenet. Jag vet inte hur bra sköldpaddor ser men som växtätare bör luktsinnet vara välutvecklat, så antagligen känner han igen mig på doften. Hörseln är god och det är tydligt att han känner igen både min och resten av familjens röster. Dessutom är Ivan en god lyssnare. Lyssnar tyst och uppmärksamt när man pratar med honom, betydligt mer uppmärksamt än vad barnen gör. Dessutom nickar han instämmande med lagom långa mellanrum, och det är det garanterat inget av barnen som gör, och låter mig sköta snacket. Fast jag kan avslöja att 10-åringen har överraskat mig några gånger genom att svara "Ok, chefen". Sådant värmer ett modershjärta. Det där militärintresset är kanske inte så dumt ändå.

Det finns väl egentligen bara ett fel med Ivan. Han håller inte tätt. Det är förvånande vilka störtfloder en sådan lite varelse kan släppa ifrån sig. Å andra sidan är han inte så gammal, bara 1,5 år. Och vilken 1,5-åring begär man ska klara sig utan blöja. Så det återstår bara att uppfinna den där sköldpadds-blöjan. Ett annat alternativ är att bada honom. Då brukar han klara av behoven i badvattnet och med en avslutande dusch blir han ren och fräsch igen. Håhå ja ja, det är tur att Ivan finns, när lappsjukan slår till. Han är dessutom den i familjen som är mest intresserad av trädgårdsskötsel.

I trädgården är det faktiskt väldigt fantastiskt just nu. Blommande rapsfält i öster, syrener i norr och väst och hägg i söder. Över alltihop äppleträd snötyngda av äppleblom och det svaga men men ständigt närvarande surret av bin som vällustigt vältrar sig bland äppleblommornas ståndare och pistiller. Och så dofterna. Syrener, doftolvon och narcisser fullkomligt bombarderar en med väldoft. Kom hit och hälsa på, vet jag. Det har redan börjat snöa så smått. Slå en signal innan bara.

Dick Higgins var engelsk/amerikansk konstnär bl.a. och en av de stora inom fluxus-rörelsen.

Tillvarons märkliga upprepningar och osynliga mönster

En onsdag på Aura och galleri Rostrum
Ibland kan man undra. När tillfällen, situationer och händelser plötsligt klumpar ihop sig. Finns det ett osynligt mönster i livet som gör att det blir sådär, eller är det bara ren och skär slump? Eller min uppmärksamhet som har ändrat fokus? Vissa hade kanske tolkat det som tecken. Ett litet och obetydligt exempel, men ändå: fyra dagar efter hemkomsten från mitt första besök i Barcelona går jag på Auras utställning, i Lund, och ser filmen Acciones en casa (Actions at home) som utspelar sig i just Barcelona. Jag vet inte om "actions" syftar på betydelsen händelse eller begreppet aktion, som i aktionskonst, eller kanske både och? Filmen är gjord av David Bestué och Marc Vives och visades på Venedig-biennalen 2009.

Det här är en film som skiljer sig från mina förväntningar på konstvideo. Och det är sannolikt också konstnärernas syfte. Filmen, 30 min lång, består av en lång räcka absurda eller banala, noggrant iscensatta händelser som utspelar sig i en vanlig lägenhet i Barcelona. Varje ny scen presenteras grundligt av en textremsa som talar om vad scenen visar, på ett liknande sätt som i en gammal stumfilm. Man behöver aldrig känna sig osäker på vad det handlar om. Det är på sitt sätt befriande. De är övertydliga inom ett område som ibland lämnar betraktaren alltför osäker på hur innehållet ska tolkas. Vilket verkligen är en svår balansgång. Hur tydlig bör man vara för att inte bli obegriplig utan få fram sitt budskap? Samtidigt som det måste finnas utymme till egna slutsatser och tolkningar. Filmen kan också ses som en ”kommentar till en teknikfixerad och perfektionistisk videokonst”.

Acciones en casa har en tydlig koppling till dadasim och idén om anti-konst, men även till aktionskonst. Särskilt filmens sista dadaistiska scen, "Lost generation party", gör mig helt lycklig med sin absurda galenskap. Filmen skulle också kunna fungera som en instruktion till gördetsjälv-aktioner, likt boken The Fluxus Performance Workbook. Fluxusboken finns som e-bok (www.thing.net/~grist/ld/fluxusworkbook.pdf) men dessvärre inte längre i bokformat. Jag hade gärna haft den i bokhyllan för långtråkiga dagar. Har länge varit lockad av en aktion som går ut på att sparka en gitarr runt kvarteret, men det lär dröja tills jag kommer så långt, om någonsin. Jag måste inte bara hitta ett lagom stort och lämpligt kvarter och en passande gitarr utan även en medsparkare. Jag har väldigt svårt att se mig själv i en situation där jag skulle genomföra det på egen hand. Slut på parantesen, tillbaka till onsdagen.

Samma kväll, den 23 april, som jag såg Acciones en casa var det en performanceföretällning på Galleri Rostrum i Malmö. Eftersom jag redan kommit upp ur soffan och var i Lund var det bara att fortsätta in till Malmö och Rostrum. Tyvärr fick jag bara se den sista delen av programmet. När jag gled in på galleriet möttes jag av en naken Iggy Malmborg enbart iklädd något sorts förstärkt stetoskop, och ljudet av de pulserande hjärtslagen. Ett ljud som för mig är en direkt kanal till min första graviditet. I det angränsande rummet fanns en bingodragare där Gustav Iziamo med jämna mellanrum slumpmässigt drog ett nummer som talade om vilken av de 21 förutbestämda uppgifterna Malmborg skulle utföra. Via en bildskärm visades vilket nummer som drogs och Malmborg placerade den textade uppgiften på en overhead-apparat. På grund av min sena ankomst hann jag bara se den sista halvtimmens uppgifter. Lika naken och privat var uppgiften där Malmborg (nu påklädd) skulle kritisera sig själv. Han berättade om såväl fysiska tillkortakommanden som brister i sin personlighet. Extremt utlämnande och samtidigt väldigt självupptaget och introvert, som det lätt kan bli då man skärskådar sig själv. Situationen kändes till sist så absurd att det slog över till det komiska. Inte minst när Malmborg själv inte kunde hålla sig för skratt. På en och samma gång känsloladdat och bisarrt.

Minst lika känslostark blev uppgiften att för full hals skrika "Jag tror inte på någonting". Gång efter gång, efter gång. Efter hand sätter skrikandet igång min adrenalinproduktion, på liknande sätt som ett okänt, olyckligt gråtande spädbarna kan göra. Inte minst lider jag med Malmborg som tvingas fortsätta skrika trots att orken och motivationen tagit slut och han flera gånger ser mot bildskärmen där inget nytt nummer dyker upp. Den fysiska och psykiska ansträngningen, det arbetande hjärtat som man bara får en antydan om då det överröstas av skrikandet. Skrikandet som gör att det händer något i kroppen som signalerar någon form av krissituation. Och budskapet i sig, som trots att det är konstruerat förstärker stämningen.

En av de sista uppgifterna var också att presentera sig själv och upplägget av kvällens performance. Som en proffsig konferencier presenterar Malmborg Was ist ist, was nicht ist ist möglich. Med sin performance vill Malmborg bl.a. ställa frågor om autencitet. Verket är en del av projektet One Market under God, av Guacho med Gustav Iziamo som konstnärlig ledare. Projektet kommer under året att samarbeta med olika konstnärer för att undersöka socioekonomiska transaktioner. Den andra halvan av kvällens akt är en "Transaktionsanalys" som Iziamo genomför i det inre rummet.

Acciones en casa och Was ist ist, was nicht ist ist möglich är två helt olika konstupplevelser som samtidigt har mycket gemensamt. Inte överraskande arbetar även Bestué och Vives med performance. I filmen agerar konstnärerna som sig själva och är huvudpersoner i handlingen. I båda verken är det en mängd av varandra oberoende aktiviteter och situationer som skildras. Texten har en central funktion för att beskriva händelseförloppet och som kommunikation med publiken. Båda verken skulle kunna kallas övertydliga i sin uppbyggnad, även om det så klart går att hitta underliggande budskap. Som publik behöver man bara luta sig tillbaka och ta in det som bjuds. En lek med det övertydliga, som många gånger är något man till varje pris vill undvika, för att i stället lämna konsten öppen för betraktaren. Därför är det intressant att se exempel på konst där man som här använder text för att förtydliga det som visas. Som klargör att händelserna är vad de är och inte symboler för något annat. Att undersöka det övertydligas gränsmarker, som även kan vara det platta, ytliga eller banala. Själv tror jag att konsten och konstvärlden skulle må bra av en lite smula större rättframhet.

Acciones en casa har tyvärr slutat visas på Aura. Men man kan se den på konstnärernas hemsida www.bestuevives.net/index.php?/project/actions-at-home/ . Projektet One Market under God kommer att fortsätta med ytterligare sju delar i samarbetet med olika konstnärer. Mer information hittar man på www.one-market.eu. Där kan man också se två korta filmer med anknytning till onsdagens performance. Missa inte filmen där Viggo Malmborg dansar till rytmen av sitt eget hjärta www.one-market.eu/?p=389.

(Nu blev det sådär långt igen. Suck!)