To Lucy with love

Christian Anderssons From Lucy with love på Moderna Museet Malmö är en utställning som inspirerar.

Det första man möter när man stiger in i utställningshallen är en gigantisk vägg av sten. Uthuggna stenblock bildar en fristående "skärm", liknande en storslagen fornlämning. Väggens bas, grunden för hela konstruktionen består av fyra bokstavsliknande block som bildar ordet RÈVE – det franska ordet för dröm. Men det är så klart varken riktig sten eller någon sorts konstgjord sten av betong utan ytterst välgjord frigolit-sten, så välgjorda att jag måste känna på dem för att kolla. (Det är såklart absolut förbjudet, men på en pressvisning kan man komma undan med sån't.)


I hallens andra ände finns en parafras på Mies van der Rohes Barcelona-paviljong från världsutställningen 1929. De tre väggarna i svart glas respektive imiterad marmor bildar ett öppet rum med en förvriden fåtölj i mitten. Det är den så kallade Barcelona-stolen, som ibland liknas vid en kackerlacka på grund av sin förmåga att dyka upp överallt. I Christian Anderssons version har metallstommen vrängts ut-och-in med det vita skinnsätet balanserande på toppen. Men stolsitsen är inte den bekväma dyna den borde vara utan den har ersatts av en kopia gjuten i gips. Denna, en av modernismens framgångsrikaste symboler, har här likt en antik staty blivit kopierad i gips. Och precis som de antika föremålen har den förlorat sin funktion.

Rummet kompletteras med ett foto av ett inramat fotografi med spräckt glas. Fotografiet visar hur en skulptur hissas ned på paviljongens innergård och det är taget vid återuppbyggandet av Barcelona-paviljongen i mitten av 80-talet. Anderssonbeskriver i katalogen hur han med det spräckta glaset vill ”förstärka känslan av att återskapa en tid utan att riktigt uppmärksamma vad som har hänt på vägen”. En vilja att kontrollera historien i ett återskapande utan hänsyn till gamla sprickor, som modernismens brister. Men det visar också en vilja att ge ett gammalt ideal en andra chans och försöka glömma det som följde

I hallens yttre rum finns ett horisontellt utsnitt av en av paviljongens marmorväggar. Bakom den uppriggade väggpartiet står ett antal kameralampor som med jämna mellanrum smäller av ett bländande, starkt blixtljus. Här är rollerna ombytta, det är inte sevärdheten som utsätts för fotoblixtar utan betraktaren. Ett obehag som gör att man inte stannar längre än nödvändigt.

Mitt i mellan dessa båda rumsskapande verk står en långsträckt glasmonter, en sådan man kan hitta på vilket museum som helst. Innehållet är däremot inte lika musealt utan en annorlunda blandning. Ena änden av montern innehåller en mindre samling människoskallar. Det handlar om en arkeologisk bluff som genomskådades först 40 år efter "upptäckten". En arkeolog påstod sig 1912 ha hittat den första människoapan med stor hjärna i Essex. Det var bara det att det inte var ett äkta fornfynd utan en skalle som han själv hade konstruerat och som uppenbart var tillräckligt välgjord och trovärdigt. Man kan föreställa sig att fyndet passade in i den koloniala, brittiska självbilden och historiesynen; att denna Essex-skalle var ett mer sannolikt alternativ än att den första människoapan med moderna hjärna skulle, liksom den långt senare funna Lucy, härstammat från Afrika. Än idag står monumentet i Essex kvar, över denna på sin tid sannolika men falska upptäckt.


Tvärtom är det med det så kallad bagdadbatteriet, som är ett vetenskapligt osannolikt men teoretiskt möjligt fornfynd. Bagdadbatteriet är en lerkruka från tiden runt Kristi födelse som hittades vid en utgrävning i början av1900-talet. I lerkrukans hals satt ett kopparrör runt en stav av järn och i krukan fanns rester av vinäger. Denna konstruktion kan fungera som en galvanisk cell och alstra svag ström. Detta visar Andersson i en installation där en mängd lerkrukor, kopior av originalet, fyllts med vinäger och försetts med kopparrör och järnstav. Med hjälp av koppartråd kopplas krukorna samman till en metallstolpe som därmed blir elektro-magnetisk och håller fast ett gem, en lite symbol för faktasamlande, mot stolpens vertikala sida.

Det här är ett verk som går direkt till mitt hjärta, till sin form och sitt innehåll. De välformade lerkärlen med de tunna, glänsande koppartrådarna som vindlande, svävar över krukorna och tillsammans håller upp något så vardagligt, obetydligt som ett gem. Samtidigt som det ifrågasätter vår historiesyn. Ett verk som utmanar min världsbild, väcker min nyfikenhet, får mig att börja tänka och gör mig glad!
För det här stämmer ju inte. Det galvaniska batteriet uppfanns ju först ca1800 av italienaren Volta. Så är det ju, eller? Det enda exemplaret av bagdadbatteriet försvann i samband med plundringarna av Bagdads museer under kriget. Allt som återstår är dokumentationen. En svartvit utskrift av ett foto på krukan återfinns i montern.

Essex-skallen sätter fingret på ett förhållande som det finns otaliga exempel på såväl i historien som samtiden: Västerlandets självgodhet, alltför uppblåst självförtroende och bristande respekt för andra och det som är annorlunda. Vilket grundar sig på synen på människan som skapelsens krona som ger honom [sic] rätten att ta för sig av såväl naturresurser och utrymme som uppmärksamhet. Till detta kommer övertron på den rationella vetenskapen, auktoriteter och experter och en oreserverad/enögd framstegsoptimism. Den som på 60-talet fick människor att ställa sig på utgrävningsgropens kant och skrikande beskylla arkeologerna för att de hindra utvecklingen, då de gjorde utgrävningar på Halmstad torg inför byggandet av det underjordiska torggaraget.

Tankar som dessa, om en alltför ensidig framtidstro grundad på teknisk utveckling, gör mig nyfiken på boken som har fått en egen monter: "Looking Backward 2000-1887", en science fiction av Edward Bellamy från slutet av 1800-talet. För att visa på dess minskade betydelse, nu när vi har facit, har Andersson placerat den på ett sätt så att den nästan inte kastar någon skugga. Den tydliga skugga man ser är från bokstället den står lutad mot. Som om dess inaktualitet gör den transparant, som om den vore på väg att försvinna, bli osynlig. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker den verkar vara minst lika intressant och aktuell. Men inte som en alternativ utvecklingshistoria, utan som ett dokument på en framtidsvision daterad till 1880-talets USA som jag får lust att läsa. En berättelse som denna säger minst lika mycket om sin samtid som om tiden den vill beskriva. Oavsett om det är en historieskildring eller science fiction så tolkas bilden genom 1880-talets glasögon.

Framtiden i form av dystopi är också ämnet för den film som visas i bortre änden av glasmontern, ”On the beach” från 1959. På en jord ödelagd av en katastrof letar överlevande efter avsändaren till en morsesignal sänd från USA:s västkust. Det visar sig vara inte en mänsklig avsändare utan signalen har på något sätt uppstått ur en tom coca-colaflaskas rullande i strandkantens vågor; en hälsning från en utdöd amerikansk mänsklighet. Högst osannolikt, men är det teoretiskt möjligt eller tvärtom en omöjlighet?


Montern mellan filmen och skallarna innehåller en kuriosasamling med fler pusselbitar till utställningen. Som det vykort av Magrittes målning ”L’art de la conversation / The art of conversation” som har fungerat som förlaga för Rève-formationen. Tillsammans bidrar utställningens olika delar på ett spännande sätt till det övergripande temat om människans förhållande till sin omvärld och dess historia, som till exempel vetenskapliga myter och sanningar.


Jag skulle kunna säga mycket mer om denna idémässigt myllrande utställning, men jag måste komma till punkt. I stället vill jag varmt rekommendera att ta del av From Lucy with love. Utställningen pågår till och med den 24 april.

Om du blir inspirerad av att se mer elegant modernism, marmor och teknisk framstegsoptimism, och kritik av denna, kan jag rekommendera Jacques Tatis film Playtime. En bättre skildring är svår att hitta.
För den som vill fördjupa sig ytterligare tipsar maken om Lyotard’s ”Det postmoderna tillståndet”, som behandlar modernismen, vetenskapens hierarikiska auktoritet och slutet på de stora, allomfattande berättelsernas tidevarv.

Vårens roligaste och mest lärorika trädgårdskurs?

Jag ska ha en kurs i trädgårdsplanering och -historia i vår. Trädgårdshistoria är ett intresse jag har haft länge. När jag läste konstvetenskap grävde jag i ursprunget till 70-talets enformiga villaträdgårdar och på senare år har jag forskat om trädgården som hör till släktgården. I min egen trädgård har jag grävt i väldigt många år.













Kursen heter "Skapande trädgård". Jag kommer att presentera de stilar och ideal som har dominerat i villaträdgårdarna de senaste 150 åren och som bidragit till att våra trädgårdar ser ut som de gör. Dessutom ska det byggas trädgårdsmodeller; man får lära sig trädgårdsplanering genom att praktisera och experimentera i liten skala. I en modell kan man enkelt ändra om och testa olika stilar och förhoppningsvis upptäcka nya möjligheter. Det vanliga är att man använder sig av en planritning när man planerar en trädgård. Modellens stora fördel är att den är tredimensionell och att det, med lite inlevelseförmåga, är möjligt att föreställa sig hur det skulle vara att gå runt där om man var liten som en legogubbe. Planritningar är svårare att läsa, om man inte är van, och trädgårdens höga träd, buskar och liknande - rumsligheten - är otydligare. Tanken är att bygga enkla modeller av kartong, naturmaterial och häftmassa, så att det är enkelt att flytta runt och ändra. Som underlag använder man en karta från Google Earth. Jag är fascinerade av miniatyrer och modeller och det ska bli jättekul att bygga, leka och experimentera. (Faktiskt sån´t jag höll på med mycket när jag var liten, inser jag plötsligt.)










Nej, jag har inte gjort den här, utan det är Walter Höfler.

Idén till att bygga trädgårdsmodeller har jag dels fått från arkitekternas modeller, dels från en trädgård jag besökte i somras. I arrangemanget "1000 trädgårdar" öppnar en mängd privatpersoner sina trädgårdar för allmänheten under en dag, en högtidsstund för en trädgårdsnörd. Trädgården jag besökte var en relativt nymoderniserad, stor gammal trädgård där ägarna hade lagt ner otroligt mycket arbete och pengar. Det var ambitiöst på gränsen till det överdrivna (nästan brackigt). Hav av blommor och rosenbuskar, säkert 100 meter nyplanterad buxbomhäck, prydnadssnäckor och spegelklot en masse, lusthus, trädgårdsgunga och ett orangeri under uppbyggnad. Allt extremt välskött. Jag får väl erkänna att jag blev lite avundsjuk på all denna energi och ekonomiska förutsättning. Ägarna berättade att när de hade flyttat dit för några år sedan (bara en bråkdel av de år vi har haft vår trädgård - och de har små barn!) hade trädgården varit en djungel. Paret hade uppenbart rensat bort det mesta och skapat något nytt (och fräscht, sa räven).

För trots den faktiska åldern och en tidstrogen stil så kändes det inte som en gammal trädgård. Det hade nästan kunnat varit en oerhört på påkostad trädgård till ett nybyggt hus i gammal stil. En av orskakerna till denna känsla var att det nästan inte fanns några uppvuxna träd utan mest nyplanterade. Fullvuxna träd är ju en av de största tillgångarna i gamla trädgårdar. Blommor, buskar och häckar kan man i princip köpa färdiga, men ett fullvuxet träd behöver 20-30 år på sig. (Förutom vissa Salix-arter, som det vi hade garaget, fast sådana brukar inte folk vilja ha i sina trägårdar.)

Det var med sorg i hjärtat som jag, som är en trädälskare, tänkte på allt det som antagligen hade blivit bortrensat för att ge plats för nya visioner. Blomserrabatter, gångar, buskar, häckar, sittplatser; på en planritning ser det så klart jättebra ut med allt det där, och det var verkligen mycket välgjort, smakfullt och stilenligt. Men större träd, som på en planritning bara är en diffus, grön fläck med en stam i mitten, hade glömts bort(?). Träd som förstärker väggar, bildar tak, skapar rumslighet och ger skugga. Och som det tar många år för ett aldrig så välvuxet, nyplanterat träd att bidra med. Sedan är det förstås så att det, precis som med gamla hus, är enklare och snabbare att bygga något nytt än att börja renovera.

I kursen vill jag lära trädgårdsägare och -intresserade att se, ta tillvara och utveckla det som redan finns. Att utgå från det som passar platsen, huset och dem själva, i stället för att hoppa på alla nya trender som ständigt presenteras. Trädgården kräver ju tid för att utvecklas och passar illa för trendkänsliga stylingprojekt. Dessutom kommer jag att dela med mig av mina bästa trädgårdstips om ogräsrensning, blommor för alla årstider, fiffiga lösningar mm.

Om du är intresserad av min kurs ska du gå in på Studieförbundet Vuxenskolans hemsida, www.sv.se/sv/Hemsidesmallar/Avdelningar/lundabygden/, där du hittar all övrig fakta.

Gårdagens vårtecken

(Idag stormar det. Uppfriskande men o-vårigt)

De som göms i snö…Titta vad jag hittade i ett syrenbuskage under en bortsmälta snödriva. De här stackars doftviolerna överraskades av snön i november, just när de som bäst var inne på årets andra blomning. (Normalt blommar de i maj så februari är helt fel.) De hade klarat sig förvånansvärt bra där under snön och några av dem fick följa med mig in till köksbordet. Det där gröngula som sticker upp ur jorden är snödroppar på väg upp. Och de kraftiga röda knopparna är rabarberknoppar som vill opp.

Koltrasthannen, som har varit förvånantsvärt grådaskig hela vintern, uppenbarade sig i går vid fågelbordet med lysande oranget näbb. Jag tror det betyder ”Kolla in tjejer, jag är på G!”

Ett Sverige sett med svensk-mexikanska ögon

Utrotning är temat i två verk av den mexikanska konstnären Minerva Cueva som just nu visas på Skissernas Museum, parallellt med utställningen Beyond Borders. Men det handlar inte bara om utrotning i gängse bemärkelse, rovdrift på djur och natur. Cueva vidgar begreppet till att också omfatta företeelser i vårt samhälle, samhället som en biotop bland många andra.

Idén till temat föddes när Cueva som nyanländ till Sverige upptäckte att här inte finns några postkontor. Postväsendet är inte bara en basal nationell service och gemenskap utan också en av statens vanligaste representationsformer. En av de trådar som binder samman ett lands, mer eller mindre avlägsna, delar till en nation. I Sverige har statens representation, i form av postkontorets personal, minimerats till de tysta, blågula brevlådorna.

I verket Societal Studies PD Extinction har Cueva blandat collage av bilder på människans övergrepp i naturen med inlån från Zoologiska museet i Lund (även det utrotningshotat) och material lånat från ett privat postmuseum. En gammal postlåda får återigen fylla sin funktion och tömmes dagligen. Med Cuevas vykort och Universitetets interna frankeringssystem är det möjligt att utan porto stoppa hälsningar i postlådan. En favör som har utnyttjats av både inhemska och utländska studenter. Cueva gör jämförelsen att nedläggning av en organisation i samhället, t.ex. postkontor, enbart tar en bråkdel av den tid och kostnad som krävs för att bygga upp en motsvarande organisation. Ett faktum som har stora likheter med betydelsen av begreppet utrotning – ett tillstånd då en populations dödlighet är större än dess återväxt, som en effekt av mänskliga ingrepp.


I ett verk med den kryptiska titeln S.G.T. har Cueva och den malmöbaserade konstnären Ylva Westerlund tillsammans skapat en väggmålning. S.G.T. är en förkortning för Skjut Gräv Tig och ett valspråk för en grupp som menar att vargen inte hör hemma i den svenska naturen. Ett annat tema i utställningen är Sverige och det svenska, sett genom svensk-mexikanska ögon. Ylva Westerlund berättar om hur Cueva i sitt möte med svensk natur såg blåmesen som en vacker och exotisk raritet. Därför fick den bli fågelrepresentant för det svenska, med sin blågula fjäderdräkt. Idén till väggmålningen växte fram genom deras samarbete, var för sig samlade de på sig bilder som fick ligga till grund för motivet. I målningen lagras bilder ovanpå varandra, som kopierade med karbonpapper på en och samma yta. Det yttersta lagret utgörs av en lång, horisontell hylla med tätt packade National Geographic som bildar ett gult band tvärs över bildytan. Därnäst, som en betraktare av målningen, den välmående blåmesen på sin gren. Längre in i bilden följer enkla men finstämt tecknade bilder i blått: En man i sky-lift monterar ned Arbetslivsinstitutets skylt, som lades ner 2007. En blåsippsplanta med rötter och allt. Göran Hägglund och strutsen från fjorårets valaffisch. Skelettet av en sköldpadda som en symbol för både de utrotade och det beständiga, ett fossil av en långlivad och uråldrig art.


Minerva Cuevas utställning på Skissernas Museum möjliggjordes av ett Iaspis-stipendium, som gjorde att hon under två månader kunde bo och arbeta i Lund. Ett kulturutbyte som skapat nya möten och gör att nya kontakttrådar bildas, både inom och utom Sverige. Och som för ett ögonblick ger oss möjlighet att se på oss själva genom andras ögon.

Den som vill se utställningen med egna ögon får skynda på, den pågår till och med söndag.

(Iaspis är konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer. Med Iaspis stipendier är det t.ex. möjligt för svenska konstnärer att söka arbetsvistelse i Berlin, New York, Kairo eller Tokyo.)

Juleslit, julefrid o juleslut

Samt ett feministiskt inlägg

Jullovet rullade snabbt iväg, förberedelser, julefrid, nyår och de tre kusiners födelsedagar i dagarna tre. Och nu har även tjugondaknut passerat. I helgen åker granen, tomtar och stjärnor (förutom någon som får hänga kvar för ljusets skull). Jag är ganska förtjust i julpynt (nu blev maken lite bekymrad och tänker på kollegerna på Theoretical and Applied Aesthetics), men i år ska det faktiskt bli skönt att bli av med det. Utom möjligen årets nyförvärv -  madonnafiguren med jesusbarnet på armen. Hon var ett genomtänkt och efterlängtat inköp, och faktiskt en protesthandling. En stillsam protest mot julens mansdominans och den ensidiga fokuseringen på Jesus-barnet och tomten. För vem är det som gör jobbet inför julen, i 95 fall av 100?

(Obs. bilden är arrangerad och har ingeting
med personerna i texten att göra.)
Vem var det som höggravid fick rida på en åsna från Nasaret till Betlehem, kanske med förvärkar, ryggont och foglossningar? Och efter denna utdragna färd föda barn i ett stall, enbart med barnets "styvpappa" som hjälp. Hur många förstagångsföderskor hade gått med på detta? Jag tror inte förlossningsarbetet blev lättare även om Gud Fader höll sitt vakande öga över det hela. Det var ju barnet som var det viktiga och att föda sin avkomma i smärta hör ju till kvinnans lott. Vem var det sedan som fick all uppmärksamhet? Jo, Jesus-barnet och tomten, som kommer med julklappar till minne av de tre vise männens gåvor. Appropå det: Vem handlar sannolikt in de flesta av familjens julklapparna? Som sedan överlämnas av en självgod tomte! Jag tror även här att det oftast är den kvinnliga halvan av familjen. Därför borde julen ha en större kvinnofokusering, för att ära alla de  kvinnor som sliter och kämpar för att familjens jul ska bli mysig, vacker och stämningsfull med god mat och välvalda klappar. Min svärmor protesterade också en gång i tiden genom att sluta plocka fram något julpynt över huvudtaget. Hon fick göra allt jobbet själv och ingen av de tre sönerna eller maken verkade bry sig. Jagvet inte hur länge det dröjde men resultatet blev att min svärfar så smånigom ryckte ut som julpyntantare. Bra jobbat, svärmor! Så, fram för mer Maria-dyrkan, till ära för barnaföderskor och julpysslare, i juletid.

Tillbaka till framtiden– 24 år senare

Jag var på konsert häromsisten. Det tillhör inte vanligheterna. Jag har bandets näst senaste skiva, Artattack. Den kom ut för 24 år sedan; och det var också då de hade sin senaste konsert. Men för mig var det första gången jag såg dem live - Hansson de Wolfe United. De spelade på Lunds Stadsteater måndagen, den 28 november. Maken, som är den av oss som har sett dem förut, bangade och stannade hemma i soffan. Funderade lite på om jag skulle ringa killen som drog med maken på konserten förra gången, då 1981. Han kanske skulle vara intresserad av att hänga på. Men maken kom inte ihåg vad han hette, och det vara kanske lika bra det. I alla fall för maken, som var kursare med honom. (Däremot kom maken plötsligt ihåg namnen på en massa andra kursare som han satt tillsammans med på ritsalen, när vi lyssnade på mina gamla skivor.) Hansson de Wolfe United har alltså, efter ett 24 år långt brake, i år släppt en ny skiva och är ute på turné. Det är inte så ofta man återvänder i tiden på ett så konkret sätt.


Hansson de Wolfe United var ett av mina favoritband en gång i tiden, runt -81 när deras platta Existens Maximum kom, den första av mina två skivor. Därför ville jag självklart gå och se denna reunion konsert. Men jag kände mig lite spänd inför mötet. Vad skulle det vara för några i publiken? Skulle DdWU fortfarande hålla, och skulle de vara bra live? Dom höll! Förutom texterna och melodierna så är det Lorne de Wolfs röst som är det speciella med HdWU. Hans röst är så... Jag kan inte sätta ord på det men det är något med hans röst som ger mig lust att börja spinna som en mysande katt. Ljudet var OK, förutom i ett par låtar där trummorna eller en syntheffekt slog igenom för mycket. Jag kan även tycka att det var för mycket diskant på sången, men kanske är det bara min ovana av att höra soft musik live, eller avsaknaden av öronproppar. Majoriteten av publiken hade grånat hår och var +50 eller t.o.m. +60, d.v.s. i samma ålder som bandets ursprungsmedlemmar. Men där fanns även några ungdommar (de där i 20-årsåldern) i publiken, minst fyra stycken. Det kändes bra för en stackars ensam 60-talist. Förutom Lorne de Wolf var det bara Jonas Isacsson-Savela (jag tror åtminstone att det var han, jag är dålig på namn och han är den ende vars utseende stämmer med 1986-års skivomslag) som stod på scen, förutom ytterligare två musiker. Dick Hansson och Ingrid Munthe är också engagerade men väljer att hålla sig bakom scen.

Det vanliga på konserter är att de spelar för få av de låtar som jag vill höra. Så kändes det denna gången också, i alla fall innan extranumren. Men när jag i efterhand gick igenom spellistan insåg jag att det var ett mycket genomtänkt och "demokratisk" urval av låtar, som oftast knöts ihop elegant av Lornes mellansnack. De spelade bara två från den nya skivan Elektriskt blått, resten bestod av alster från sent 70-tal fram till -86. Ända fram till extranumren vill säga. Då kom både Existens Maximum, Var kommer barnen in och sist Auf Wiedersehen, alla från 1981 års LP. Och det är ju det man längtar efter när man går på en sådan här konsert, att förflyttas bakåt till en svunnen tid och få sjunga med i sina favoriter.

Vart var det då jag förflyttades? Existens Maximum minns jag att jag lyssnade mycket på under sommaren -82 när jag var 17 och nyss hade gått ut ettan på gymnasiet. Scenariot är följande: På sommaren levdes livet, sola och bada i Mellbystrand, gå på disco på Studio One = innestället i Båstad (när man kom in vill säga, men jag tror faktiskt att man gjorde det för det mesta - om än med hjärtat i halsgropen) eller hänga på det berömda Spettet: där man lärde sig vad ett elefantöra var, att en flaska vin (helst Matteus Rosé) blir 2,5 glas var om man delar den på två, och att deras fantastiska choklad- eller kolacoupe's var betydligt mer prisvärda än den Danska Glassbarens i och för sig också fantastiska glass-coupar. Spettet och dess lummiga trädgård, eller rättare sagt själva huset, ligger fortfarande kvar men verkar idag vara en privatbostad. Då, på 80-talet var det dit alla gick - ett verkligt vattenhål, i dubbel bemäkelse. Och allt detta ägnade jag mig år under ett ständigt killspanande! Existens maximum var ett perfekt sound-track till en drömmande och nöjeslysten 17-åring, t.ex. "Varför ska din osäkerhet, komplicera min verklighet.." (eller var det kanske tvärtom?) (ur Beautiful Liar). Texten i "Var kommer barnen in" satte en del myror i huvudet på mig, precis som Factorys "Vi sticker, vi sticker för här blir inga barn gjorda..." hade gjort några år tidigare.

Fem år senare hade det hunnit hända en hel del. Jag var student i Lund och hade precis blivit tillsamman med min blivande make. Den 28 februari 1986 när HdWU hade sin första konsert med den nya skivan, Artattack, skjöts Olof Palme. Bättre turnéstart kan man tänka sig. Jag minns hur jag tidigt på morgonen stod i mitt pentry på Korpamoen, Kastanjegatan och hörde nyheten på radio. Man kunde inte förstå att det var sant, för sådant hände ju inte i Sverige. Vart var världen på väg? Men bortsett från denna ödesdigra morgon lekte livet, lika lätt som snöbollskrigen på Lunds gator. 1986 var en riktig vargavinter, precis som flera av vintrarna i mitten av 80-talet. Jag var nyförälskad och HdWU hade inte lika stor betydelse som soundtrack till mitt liv; men "Vet att du är alltid du / men du och jag är vi" (ur Oberoende vad fursten säger) är en bra beskrivning av läget. På konserten, 2010 alltså, spelades även Det saknas en blues och den sorgset ljuva Utanför tullarna.

Sedan dess har jag inte hört något av HdWU. Ända tills nu, denna vargavinter(?) 2010, när yngsta dottern, Tonnisen, går i ettan på gymnasiet och är en nöjeslysten drömmare; Stordottern, som är student i Lund, har precis flyttat hemifrån och är lycklig tillsammans med pojkvännen i sitt eget bo. Intet nytt under solen, alltså. ”Och jorden snurrar runt/ i sin bana/ i kring solen/ett varv till”, som Hansson de Wolfe uttrycker det (Den nya världen Artattack). Allt kommer igen, eller? Jag kanske skulle testa att spela mina gamla HdWU-skivor baklänges och se om jag kan få höra något spännande budskap. Kanske kan jag få en ledtråd om framtiden. Det kan ju inte skada att prova i alla fall.

Oväntad komik på hög nivå

Ibland har man turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Rätt tid och plats var i torsdags (2/12) kl 12.55 i bilen med P2 på bilradion. Jag är ganska radionördig och lyssnar gärna på P1. P2 är en annan favorit med olika intressanta musikprogram, om och med mer eller mindre obskyr musik. I torsdags var det Monitor (ett program om radiokonst, ljudkonst och elektronisk musik) och det handlade om elektronisk musik från 60-talet. Det här är egentligen inte direkt något intresse hos mig, men det kan vara kul när man stöter på det och det är alltid roligt att lära sig något nytt. Programmets sista inslag var musikstycket Neutron Star av Jan W Morthenson. Det var komponerat och framfört på en dator, som vanligen användes för att styra dammluckor i norrländska vattenkraftverk, och datormaskinsmusiken beskrevs som arkaiskt. Jag tycker det lät som ett stillsamt, minimalistiskt blippande, ungefär som regndroppar. Efterhand intensierades blippandet alltmer till en heltäckande ljudmatta. Och det blippade på för fullt när plötsligt en studiotekniker bryter in och beklagar att de har vissa tekniska problem
med sändningen. Medan vi väntar på att de ska lösa problemen får vi lyssna på lite musik, mer musik, nämligen Vivaldis De fyra årstiderna. Samtidigt fortsätter Neutron Stars blippande opåverkat. En verkligt spännande mix – Vivaldi och datormaskinsmusik!
Det tog lång tid att försöka hitta felet bakom det tekniska problemet, och de lyckades ju såklart inte. Stackars radiotekniker, tröstlöst letande efter denna mystiska störningskälla. Under tiden fortsätter Vivaldi att fila på, även när Neutron Star tar slut och Monitor avslutas. Och fortsätter ihärdigt då nästa program påannonseras och ända fram till nyheterna på somaliska, då Vivaldi får ett hastigt slut. Jag misstänker att den här radioteknikern inte var särskilt van vid experimentell elektronisk musik, och inte vet hur konstigt det kan låta. Man får hoppas att han lärde sig något nytt.

Jag var inne på sr.se för att höra programmet igen. Tyvärr visade det sig vara en repris jag lyssnade på i torsdags och på nätet kunde man bara höra orginalprogrammet som sändes på onsdagskvällen. Men om du vill veta hör det lät ska du lyssna på de sista tio minuterna av Monitors program ”Svensk elektroakustisk från 60-talet” http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2098, och samtidigt lyssna på Vivaldis ”Fyra årstider”, jag är ganska säker på att det var ”Hösten” som spelades (det tycker jag är lite B den 2 december, det borde varit "Vintern"). Radioteknikerns röst får du föreställa dig bäst du kan. Lycka till!

Om du blir mer nyfiken på datorbaserad konst kan jag tipsa om att den sjätte Electrohype-biennalen just nu pågår på Konstmuseet i Ystad http://www.konstmuseet.ystad.se. Jag var faktiskt med och jobbade på den första utställningen 2000 i Malmö. Electrohype öppnade den 27 november och pågår fram till den 30 januari. I årets utställning är temat ”objekt”.