Natur versus kultur

Jag har lite för mycket att göra just nu. Tiden räcker enbart till några korta betraktelser över fascinerande fenomen i vardagen.

När naturen dominerar över kulturen.

Inte en käpp i hjulet men minst lika effektivt med en stam, numera stubbe, i ramen.

Den urvuxna cykeln parkerades i vårt taklösa garage för fyra år sedan, och se vad som kan hända. Ett frö börjar växa och plötsligt har det vuxit upp ett träd, någon sorts sälg, genom cykeln.






När naturen inspirerar kulturen, närmare bestämt tekniken och formgivningen.


Vad tänkte de på egentligen, eller snarare vad tänkte de inte på, när de formgav Elektrolux EW1075F:s nålfilter? Och hur kul hade de; kan det ha varit en digital 3D-modell inblandad? Kan män använda nålfiltret till något annat än nålfilter?

Det fungerar i vilket fall mycket bra, och samlar mycket ludd.

När kultur inspirerar kultur, i form av formgivning.


Den här gamla godingen har jag haft länge i mina gömmor. Jag tror bilden fanns med i en möbelbroschyr som damp ner i brevlådan i slutet av 90-talet. Det var förälskelse vid första ögonkastet och bilden sparades i en särskild låda ända tills nu. Det som intresserar mig är bordet och framför allt bordets underrede, som tyvärr delvis är skymt av ett paket.

Visst är det ett drömbord! Alltså ett som verkar naturligt i drömmar, men inte i verkligheten. Och se så trevligt man kan ha runt ett sådant bord. Men var är violinisten?

Bortskänkes

Jag har påbörjat en utrensning i trädgården.

Nej nej, det där är inte jag. Men jag kunde inte låta bli att ta med bilden i det här sammanhanget. Jag är tvärtom ganska mesig när jag går fram. Det ser verkligen förfärligt ut men ändamålet är gott. Vi håller på att installera jordvärme; och det är inte trädgården som drabbas utan framsidan av tomten. Åter till mitt egentliga ämne...

En del av trädgårdsväxterna har en fantastisk förmåga att yngla av sig, allra helst på grusgångarna. De är tydligen en idealisk barnkammare för små frön. Nu har dessa minstingar blivit väl många och tillräckligt stora för att flytta hemifrån. Alltså söker jag hugade odlare som behöver nya plantor till sin trädgård, balkong eller sina krukor och som kan ta sig an den fortsatta uppväxten. Planteringstiden är den rätta.

Följande växter finns för avhämtning:

Stenkyndel (se bilden)
Höstblommande med ljust lila blommor (krukade).

Vitblommande purpurklätt (se bilden)
Silvergrått, övervintrande bladverk (krukade).

Höstanemoner
Ljust rosa, starkväxande.

Storfryle.
Vintergröna tuvor med ljusgröna blad. Marktäckande.

Kaukasisk förgätmigej
Ljuva, blå blommor i juni. Vacker bladverk.

Daggkåpa
Vackert bladverk och skira blomställningar.

Spansknäva
Blommar i rosa hela sommaren. Utbrett växtsätt.

Småblommig skogsclematis
Gulvita blomknippen i augusti, liknar "Summersnow". Starkväxande.

Stockrosor
Enkla blommor i osorterade färger.

Anmäl ert intresse här i bloggen. (Ni som känner mig kan ju också ringa eller maila.) Så ska vi nog kunna komma överens om överlämnandet. Obs. de som inte är krukade måste grävas upp på plats.

I damernas modevärld

En verklig djupdykning med historiska vingslag

Jag brukar då och då, men tyvärr lite för sällan, lyssna på programmet Stil, detta eminenta radioprogram om mode som sänds i P1 på fredagar. Till och med maken, som är tämligen ointresserad av mode lyssnar ibland. Susanne Ljung är programledare och ibland medverkar till och med bloggkändisar, som Översättar-Helena. Programmet jag hörde sändes den 10 september handlade bland annat om Marlene Dietrich och en ny tidskrift som heter "The Gentlewoman". Reportagen var som alltid väldigt intressanta, jag blev väldigt sugen på att läsa en Marlene Dietrich-biografi. Om "Gentlewoman" berättades det att det är en modetidning med ett annat fokus än den traditionell damtidningen. Mindre ytligt mode och skönhet och mer intellektuellt om mode och vad kvinnor gör och åstadkommer, t.ex. i sitt yrkesliv. Det där låter ju bra, men det där sista är långt ifrån något nytt.

I föräldrarnas gömmor kan man hitta både det ena och det andra, t.ex. Svensk Damtidning från år 1909 (just det, "den kungliga veckotidningen"). Visst verkar det spännande! Jag hoppades på lite modereportage från förra 00-talet, något inredningstips och kanske lite skvaller om dåtidens kungligheter. Men ack vad jag bedrog mig. 1909-års Svensk Damtidning var av en helt annan kaliber. På första sidan hittar man ett foto av fröken Ina Almén, vd för affärsrörelsen Svenska Hem (en butikskedja). I andrasidans artikel berättas det om det framgångsrika företaget. Här kan man bl.a. läsa "Nu har Svenska Hem slagit igenom och intar en position som många andra vanliga affärsföretag skulle skatta sig lyckliga att äga. Eller hvad sägs i dessa dåliga tider om en nettovinst som motsvarar en förväntning af det tillskjutna kapitalet på 32%?" (Jag inser att jag nu har snöat in rejält - men jag kan inte motstå. Det kan vara min ekonomiska bakgrund som spökar. Hav öfverseende!) Denna konsumentförening hade under det senaste räkenskapsåret, 1908 alltså, gjort en vinst på drygt 15 000 kronor. Framgången härleddes till den kooperativa formen (något att tänka på i dessa moderattider), en direkt förbindelse med producenter, av ägg, smör, grönsaker och frukt (närodlat!) och sist men inte minst, låga priser (alltid lika aktuellt). Det står även en ingående beskrivning av utvecklingen av medlemsantalet, andelskapitalet och omsättningen. Men det där får ni läsa själva. Säg bara till så mailar jag över en kopia av artikeln. Jag väljer i stället att avsluta referatet med ännu ett citat: "[...] utan Ina Almén hade Svenska Hem aldrig blifvit hvad det är. Som svenska kvinnor kunna vi alla glädja oss åt att ett så duktigt och framgångsrikt kvinnoföretag som Svenska Hem existerar i vårt land." Vad sägs om det, Gentlewoman?

Därpå följer en artikel om Hvita bandets opinionsmöte mot kvinnlig betjäning på Göteborgssystemet, eftersom det skulle innebär ”en stor sedlig och moralisk fara”. (Det här stämmer mer överens med mina förväntningar på dåtidens damtidningar.) Signaturen E-t har besökt fröken Marianne Nordqvists ateljé för konsthantverk och insett att handarbete vore en lämplig kvällssyssla även för herrar. (Ganska framsynt, tycker jag.) Sedan finns det förstås noveller och annonser. I annonserna känner man mer igen dagens damtidningar. Här hittar man såväl mode som skönhet, t.ex. svaret på skönhetens hemlighet – Crème de Louise, som saluförs av Parfymeri Louise. Spetsblusen Esmeralda beskrivs som såväl förnäm, elegant och välsittande. Man kan få generande hårväxt borttagen med pulvret ”Mignon”; ”På en minut bländhvita tänder” med hjälp av impregnerad tandborste; eller den svenska Medico Vibratorn som är bäst för "massage av kroppens alla delar”.


Om man bortser från vissa annonser så var det här alltså en mycket seriös tidning som har få likheter med den nutida Svensk Damtidning (som man f.ö. också kan hitta i föräldrarnas gömmor). Och jag måste erkänna att jag är ganska imponerad, och djupt fascinerad. Modet från förra sekelskiftet får jag dock leta vidare efter. Har jag riktigt tur kanske jag kan hitta ett specialnummer med höstmodet 1910.

Oops, och plötsligt var det höst…

Plötsligt en dag är det bara så tydligt att det har blivit höst, och man vet inte exakt vad det är som gör att känslan infinner sig. Är det att det har blivit lite svalare, att alltfler av åkrarna är upplöjda eller för att svalorna är försvunna? I butikerna och tidningens annonser var det säkert en månad sedan de började göra reklam för höstkläder. Och i blomsterbutikerna plockade de fram cyklamen och frosthärdiga gröna växter redan i augusti. Varför denna brådska, när cyklamen ska glädja fram till november och kanske längre? Jag förstår det inte. Visst blir det höst så sakteliga, och visst blir de varma och soliga dagarna allt färre. Men det är faktiskt högsäsong för sensommar, brittsommar, dahlior och mycket annat som signalerar sommar i starka färger; så varför skulle det inte kunna finnas mer o-mörka och o-varma kläder?

Nytt, nytt, nytt. Förändring, förändring , förändring. Att allt går fortare nuförtiden är ett välkänt faktum. När jag i tonåren var aktiv ryttare var hösten den bästa tiden ur ridsynpunkt. De många stubbåkrarna inbjöd till långa galopper. Det kändes nästan som om det var en oändlig prärie man red fram över, och inte laholmsslättens ändliga åkrar. Nu för tiden är tröskorna så mycket större så skörden går fortare, och därmed kan även stubbåkern plöjas tidigare. Det är även vanligare med höstsådd, så stubbåkrarna får inte ligga kvar lika länge som förr. För 150 år sedan, när större delen av befolkningen bodde på landet, levde man också i en ständigt föränderlig värld men förändringen var oftast långsam och förutsägbar: årstidernas och vädrets skiftningar, växters och djurs tillväxt och död. Eftersom arbetet, och därmed överlevnaden, helt styrdes av naturen och årstiderna var det nödvändigt att noga notera förändringarna.

Är detta en orsak till att vi har behov av förändring och omväxling? Att det en gång har varit en högst konkret förutsättning för vår överlevnad? I dagens samhälle är vi inte lika beroende av naturen och förändring skapad av människor har fått ersätta naturens. Vi handlar nytt, möblerar om, renoverar kök och badrum och hakar snabbt på nya moden och trender. (Det finns förstås även orsaker som slitage, ekonomiska möjligheter, sociala krav mm ) Den miljö de flesta av oss har omkring oss, på jobbet, i sta'n och i kvarteret där vi bor, är ganska oföränderlig. Det mesta ser likadant ut hela tiden. Undantaget är grönskan samt butikernas skyltfönster som delvis styrs av årstiderna. Men butikerna vill också styra årstiderna och få oss att börja köpa varma kläder i augusti, två månader innan vi verkligen behöver den. Det är synd. Jag tror att människan har ett stort behov av förändring och omväxling, men i lagom takt. Och utan att det nödvändigtvis behöver handla om att konsumtion.

Om du har en trädgård har du en av de bästa möjligheterna att få uppleva förändring och variation. Precis som i naturen sker förändringen i trädgården hela tiden, antingen vi vill det eller ej. Det finns växter som växer upp, blommar och dör året runt här i södra Sverige. Det går bara lite långsammare under de kalla månaderna. Så om du kan, odla din trädgård och upplev de små, långsamma och ständigt pågående förändringarna. Svalorna har visserligen flyttat men snart kommer Nakna jungfrun. Och än har hösten inte vunnit slaget, det kommer fler sommardagar utan varma kläder. Det är jag säker på.

(Nakna jungfrun kallas också för Tidlösa, eller Colchicum autumnale)

Ivan – ogräsets fiende nr 1

Hallå där i grönskan! Du har väl inte gett upp och lagt trädgårdsambitionerna på hyllan bara för att sommaren börjar ta slut? Nu när dessutom mina bästa ogräsrensningstips kommer. I min trädgård kommer nu ogräset igen med full kraft efter julis torka och värme och augustis rekordregn. Jag har faktiskt glädjen att presentera mitt livs outstanding-bästa ogräsbekämpnings-tips. Den här metoden är inget för den räddhågsne och har en hög investeringskostnad, både i pengar och känslor, men resultatet är som sagt outstanding.

Jag kommer nu att redovisa metoden steg för steg. Gör så här:
Steg 1 Köp en mycket liten och mycket dyr sköldpadda (jag vågar inte tänka på kilopriset) Helst som högt efterlängtad present till t.ex. din 9-årige son (som har väntat på sin sköldpadda i ett halvår).
Steg 2 När sköldpaddan har hunnit bli en högt värderad familjemedlem (i vår familj efter två dygn) tar man ut honom i trädgården.
Steg 3 Se till att sköldisen springer bort. Detta låter kanske svårare än det är. I vårt fall placerades han i en provisorisk bur, under en liten nätkorg, medan vi vände ryggen till i ca tio minuter. När vi kommer tillbaka är han puts borta. Nu kommer den jobbiga fasen.
Steg 4 Se till att inte hitta sköldisen. Trots att sonen gallskriker och hela familjen är engagerad och letar precis överallt. Spana även efter honom i gryning och skymning för då brukar kryp som han vara ute och röra på sig. Passa samtidigt på att ta ihjäl mördarsniglar.
Steg 5 Det viktigaste - Utrensningsfasen. Förklaring: Vad gör man då när man har en 2000-kronorsklimp på rymmen i trädgården och har letat överallt? Jo, det är då man måste börja rensa. Dels för att det ska gå lättare att upptäcka honom, dels för att öka sannolikheten att man ska hitta honom av en slump. Så det är bara att sätta igång. Men man måste vara försiktig. Inga klumpiga tofflor som kan åsamka en liten sköldis de mest fasansfulla blessyrer. Grenhögarna från häckklippningen måste plockas upp gren för gren för att man inte ska råka få med något litet och värdefullt. Och inga vassa redskap, händer är att föredra (handskar är OK). Min taktik var att tänka som en sköldpadda och använda mig av krypmetoden (byxor med knäskydd är oumbärligt). Det är fantastiskt så många gråsuggor man skrämmer livet ur och undangömda mördarsniglar man hittar när man långsamt kryper fram i undervegetationen.

Resultatet var fantastisk! Inte ett löv på fel ställe och maken gick fram som en fullkomlig stormvind bland kirskålen. Jag vet inte hur många korgar och rullebårar (halländska för skottkärra) vi tömde, fastän vi bara hann med ca 1/6 av trädgården. För efter 1 1/2 timmes idogt arbete hittade maken den lille, under en tuva vildvuxet gräs.

Glädjen var STOR! Vi hittade honom ungefär en meter från buren. De är luriga rackare, de där små. En trött, obegripligt hungrig (foderrekomendationen från djuraffären är ogräs!) men märkbart upplivad liten sköldpadda återfördes till sin låda. Vi har uppenbart fått en äventyrs-skölpadda i familjen. Slutet gott, allt gott. Men i fortsättning kör vi med koppel på Ivan.

För er som tycker att ovanstående metod är väl äventyrlig så kommer här alternativa bekämpningssätt:

Mitt bästa redskap är den nyinköpta svanhalshackan. (Misstänker att den heter så eftersom den nedre delen av skaftet har en elegant böj. Säkert ergonomiskt eller nå’t…) Jag föll för den eftersom bladet och fästet var smitt i ett stycke, och därmed borde det gå att slipa bladet när det blivit slitet. På vanliga ogräshackor är bladet en påsatt del på järnfästet. Så när bladet väl är slitet är det inget att göra åt. Och hemma hos mig slits det verkligen. Inte så mycket eftersom hackan används så ofta som p.g.a. våra grus- och lerjordsgångar. Om man inte har luckrat ordentligt blir gångarna i det närmaste betong när det är torrt. Denna konstruktionsfördel var dock inte den enda. Väl hemkommen med hackan visade sig att den dessutom ska vara självslipande! Hur detta fungerar på våra trädgårdsgångar återstår att se.
Det finns även en mindre styrkekrävande metod för att hålla grusgångarna rena – med grovt salt. Man ska strö på ganska mycket salt; inte i samband med regn eftersom det då löses upp för snabbt och inte hinner verka. Jag har ännu bara hittat en ogrässort som överlever en omgång salt. Min mor kallar det gåragräs, något annat namn har jag inte. Den här metoden fungerar även på kullersten och granitgångar. Betong har jag aldrig testat det på, och på marktegel kan det bildas vita saltfläckar. En enkel, billig och relativt miljövänlig metod. Man gör det ogästvänligt för ogräset genom att skapa en havsnära jordmån. Jag brukar köpa säckar med tösalt på Granngården, men det finns säkert att få tag på på annat håll också.
Mitt andra favoritredskap är min minigrep. Den är t.ex. jättebra när man vill luckra jorden i rabatten, utan att skada andra växter, för att komma åt kvickrotens rötter. Kvickrot är fullkomligt hopplöst och slingrar sig in överallt. Men rotsystemet är relativt grunt så genom att luckra jorden och dra upp gräset med rötterna kan man få ett visst övertag. Och antagligen vinna kampen, om man är tillräckligt ihärdig.
Nog om detta för idag. Maskrosorna får vi rensa en annan gång.

En väckarklocka?

Apropå "Skapande skola"
Det här inlägget kommer det att handla om ett av mina favoritämnen – konstpedagogik. Dessutom handlar det om statliga anslag. Därför vill jag redan nu varna känsliga personer för att texten kan uppfattas som agiterande, torr och tråkig. Alltså, läs inte längre om du inte vill bli påverkad i en fråga som du egentligen inte alls är intresserad av. (Fast å andra sidan kan det också vara spännande att vara lite djärv…)

I dagens kulturdel i Sydsvenskan kan man läsa om ”Skapande skola”, en statlig satsning för att få mer kultur till Sveriges skolor. I år fördelar Kulturrådet 112 miljoner kronor till skolor och kommuner som vill satsa på kultur i skolan och stimulera till eget skapande. För att söka bidraget krävs det en handlingsplan för hur pengarna ska användas. Rubriken på artikeln är ”Kommuner missar bidrag” och redovisar bland annat hur pengarna hitintills har fördelats mellan Skånes olika kommuner och skolor. I år har Lund inte ansökt alls och Malmö stad hamnar först på 7:e plats, omsprungen av både Vellinge och Eslöv. Det är ganska märkligt! Mest pengar får Helsingborgs stad med 1,45 miljoner kronor.

Varför är det så här, varför söks det inte mer pengar? Låt mig gissa. Kanske är det en kombination av brist på tid, idéer och engagemang som gör att skolor och kommuner missar bidraget. Det är väldigt synd eftersom det innebär missade arbetstillfällen för fattiga konstnärer. Men å andra sidan kanske detta är något som man kan påverka. Om de som ska skriva handlingsplanen för kulturaktiviteterna hade en mängd olika sorters färdiga, kostnads-specificerade projekt att välja bland, borde sannolikheten öka för att de fick loss tummarna och faktiskt sökte pengar. En kompis till mig som är konstnär har gjort just detta. Hon erbjuder skolor färdiga, kreativa paket. Glädjande nog är det många som nappar på hennes erbjudande. Hon är själv ganska förvånad över att det går så bra som det gör. För henne har det äntligen lossnat. Det här borde fler kunna göra, var för sig eller gruppvis. Det är ju så teatergrupperna arbetar sedan länge. Deras affischer brukar vara det som är mest spännande på skolornas anslagstavlor. Kanske är det dags för lite affischer med konstprojekt? Och är det någon som behöver hjälp av en idérik och mångsidig konstpedagog, så är det bara att säga till.

Gå och se – Yeal Bartana

Konstnären som har skapat min favorit-konstfilm ställer just nu ut på Moderna Museet Malmö. Hon heter Yael Bartana. Första gången jag såg hennes film ”Trembling Time” var 2003 i en utställning på Rooseum. Det var i samband med att Yael under sex månader hade arbetsrum på Rooseum, en form av konstnärsstipendium som bl.a. inbegrep arbetsplats och boende i Malmö. Filmen visar i förstone något så trivialt som bilar i mörkret som kör på en flerfilig motorväg, enbart upplyst av billjusen. Mer vill jag inte avslöja om innehållet. Vad är det då som gör att jag rankar videon som top-of -the-ten? Filmen är väldigt vackert filmad: ljuset, färgerna, det neddragna tempot. Stämning är suggestiv och ett plötsligt avbrott och spöklika skuggor skapar oro och mystik. Det som utspelar sig i filmen har att göra med den fortfarande unga israeliska statens behov att skapa nya högtider som nationens invånare kan samlas kring. Högtiden i det här fallet är Soldiers Memorial Day. Bakgrundshistorien ger djup till det visuella och tillför ytterligare dimensioner till filmen.


I utställningen ”och Europa kommer att häpna” visar Yael fem nya filmer i en specialdesignad miljö. Ofta visas konstfilmer i mindre, mörklagda rum, avgränsade från resten av utställningen för att inget ska störa upplevelsen. Yael har gjort tvärtom. Även hennes filmer har fått varsitt rum, men i stället för att vara slutna är de öppna. Rummen ligger tätt tillsammans, som hus i en lite stad samlade kring smala gränder. De ordinära boxarnas vita färg och platta tak ger i det här sammanhanget associationer Mellanöstern. Förutom de öppna dörrhålen finns det även fönster som bidrar till genomsiktligheten. Effekten blir att när man tittar på en film påverkas man samtidigt av ljuset och ljudet från de övriga. Ljuden från de andra filmerna, som i ett avskärmat rum hade varit en störningskälla, är här inte en störning utan blir en naturlig del av upplevelsen. Miljön och de olika filmerna skapar en helhet. Jag kommer att tänka på Peter Greenaways film ”Pillow Book” (f.ö. en annan av mina favoriter) och hans användande av flera bildrutor som ger olika vinklar på skeendet. Sammanfattningsvis så är miljön oerhört välgjort, inte minst den genomsiktlighet i utställningen som skapas av dörrarnas, fönstren och ”husknutarnass” placering. Det är inget man svänger ihop på en eftermiddag. Och det har det inte heller gjorts här, utan Yael har haft hjälp av den uppenbart duktige, israeliske arkitekten Oren Sagiv, som hon samarbetat med tidigare, för att skapa utställningen scenografi.

De fem filmerna rör sig alla kring samma ämnen, Israel och dess konflikter och historia. Ett annat genomgående tema är Yaels intresse för propaganda. Utställningens scenografi har också den drag av propaganda: information från flera håll samtidigt, som det är svårt att värja sig mot och stänga ute. Utställningen är ett exempel på det ämne det vill behandla . Till sin form är filmerna mycket olika, här finns filmer baserade på dokumentär fakta, fria improvisationer, filmer med verkliga karaktärer men med en uppdiktad historia och minutiösa iscensättningar. Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går mellan dikt och verklighet.


I filmen ”En förklaring” får man se en ensam sjöman ro ut till en minimal klippa i havet där han byter ut den israeliska flaggan mot ett litet olivträd. Olivträdet har en stark symbolisk laddning: olivgrenen som fredssymbol, olivträdet som symbol för Palestina. Men även det lilla nyttoträdet som en symbol mot nationalism och för odling av jorden och människors överlevnad. Att byta flaggan mot trädet är en mycket vacker gest. Även filmen i sig är vacker och oerhört genomarbetad, samtidigt som den bär propagandafilmens kännetecken. Det syns att Yael har arbetat med en annan sorts propaganda, reklamfilm, under några år i New York. Kamerans fokuseringen på den unga, starka kroppen och det fysiska arbetet kan man känna igen från ett helt annat håll – nazisternas ariska propaganda.


Filmen ”Sommaläger” har en helt annan stämning. Den visar hur deltagare på ett sommarläger arbetar med att återuppbygga ett raserat, palestinskt bostadshus i utkanten av Jerusalem. Arbetet är hårt, smutsigt och primitivt. Här finns inga maskiner som gör det tunga arbetet utan allt görs för hand, med enklast möjliga redskap. Återuppbyggnaden är praktiskt genomförbart enbart på grund av att de är så många som arbetar tillsammans. Filmen är ljudsatt med musik från en sionistisk propagandafilm från 1935, ”Awodah”. Den omsorgsfulla kombinationen av bild och musik, med de upprepade rörelsernas rytm, gör att det hårda arbetet får likheter med dansens lustfyllda rörelser. Vägg i vägg med filmen, närmare bestämt på baksidan av projektionsväggen visas musikens ursprungsfilm ”Awodah”. Rent tekniskt innebär detta att två filmer visas med samma ljud. Det är nästan möjligt att se de båda filmerna samtidigt, men bara nästan. Man har valt att göra projektionsväggen ungefär en meter tjock så jag får gå några steg fram och tillbaka för att kunna se hur ljudet har passats in i de båda filmerna. Det är inte helt tydligt att det visas två filmer i rummet eftersom passagen in i den bakre delen är ganska smal och mörk. Men det är något jag tycker är positivt, att inte allt serveras på ett fat utan att det finns saker att upptäcka om man anstränger sig lite.

Yael Bartana är en fantastiskt duktig filmare och har i utställningen ”och Europa kommer att häpna” skapat välgjorda, intressanta och tankeväckande filmer. Men för mig är fortfarande ”Trembling Time” favoriten. Inte för att den nödvändigtvis är bättre, men för att den är så rätt, så bra, på samma gång enkel och komplicerad. Stillbilder ur ”Trembling Time” hittar du på nätet. De övriga filmerna kan du se på Moderna Museet Malmö till och med den 19 september.