Knut Henrik Henriksens utställning "The Go - Between and a Black Avalanche" är en utställning med stor spännvidd. Det är också en utställning med inslag av formalism, som ibland kan tendera att bli en smula torrt och tråkigt. Men det är den inte, tvärtom. Här samsas de mest perfekta och minutiöst utförda verk med det allra enklaste och rudimentära, som verket "V", vilket jag hade missat om det inte fanns med på verksförteckningen. "V" består av en tunt blått snöre uppsänt på undersidan av en
bjälke från rummets ena vägg till den motsatta. Med hjälp av en träkloss på mitten av bjälken distanseras snöret från taket. Man kan se det som att snöret formar ett extremt vidgat v. "V" kontrasterar på alla sätt och vis mot en väggrelief i mässing utan titel. Utgångspunkten för reliefen är en rektangel med samma mått som ett A3-sida. Med två böjda snitt, som en del av ett cirkelsegment, har rektangelns yta delats och bitarna har förskjutits i förhållande till grundformen. Resultatet blir en helt ny form, som påminner om kristendomens stiliserade fisk, och som man inte alls förknippar med A3-formatet. Mässingsytan är högblank och reflekterar det omgivande rummet.
Flera av verken är skapade för just detta utställningsrum och får sin form av rummet. "Up" består av sammanfogade träribbor som genom successiv förskjutning tillsammans bildar en bågform, mellan rummets golv och tak. Även verket "Avalanche" förhåller sig till takhöjden. En våd av en strukturtapet, där strukturen består av träflis mellan tapetens papperslager, är upphängd högst upp på väggen under taket och fortsätter ner på golvet där tapetrullen ligger. Tapeten bildar en svag kurva ut från väggen ner till rullen på golvet. Den vita tapeten har, på plats, färgats in med kolpulver. Konstnären har applicerat kolpulvret längst upp närmast taket och låtit det rasa nerför tapetvåden, likt ett kolpulverskred. Förutom att verket har samma höjd som rummet ger också det nedrasade kolpulvret verket en tidsdimension. Den tid det tar för kolpulvret att nå den nedersta delen av tapeten blir även det ett mått på takhöjden.Mest udda är verket "Sticks and a broom to measure volume to be rebuilt somewhere else", och det handlar i högsta rad om just detta rum. Det består av en sopkvast med olikfärgade tejpbitar på skaftet, en "riktbräda" i aluminium, några trästavar med mer tejp samt ett antal tejpkryss och tejpbitar i olika färger fastsatta här och där på rummets golv och längst ner utmed väggarna. Istallationen är lätt mystiskt och helt obegripligt. Samtidigt ger verket utställningen liv. Skenbart slarvigt, som om föremålen var kvarglömda efter uppbyggnaden av utställningen. Det visar sig att tejpen och föremålen har mycket precisa funktioner, de är hjälpmedel för en speciell uppmätningsteknik av rum, som konstnären har lärt sig av sin far. Rummets olika tejpbitar är en form av riktmärken. Spontant kan jag inte ana fördelen med denna metod, eller att den skulle vara enklare än måttband, papper och penna. Men det hade varit roligt att få veta mer, hur metoden fungerar.
På ett podium mitt i rummet står en geometrisk skulptur av svartmålat stål som för tankarna till det gyllene snittet och da Vincis vitruvianske man. Liksom mässingsreliefen är detta ett verk med en ren form som ger intryck av att vara baserat på matematisk exakthet. Med placeringen och den delvis cirkulära formen bildar skulpturen ett naturligt centrum i rummet.Trots de stora olikheterna relaterar samtliga verk till det specifika utställningsrummet. Ett annat genomgående tema är måttsystem och geometri; eller med andra ord - matematik. Det verkar som om den matematisk exaktheten är en utgångspunkt för samtliga verk. Man kan även se hur former upprepas i de olika verken. Jag tänker främst på bågformen, kurvan, i vissa verk som en del av ett cirkelsegment.
Verken med grövre, obearbetade ytor kontrasterar mot de formmässigt rena, perfektionistiska. Det intressanta är att de skilda verken på så olika sätt beskriver samma höga grad av mätbar och matematisk exakthet, och som relaterar till rummets storlek. Var för sig skulle verken kunna vara mindre intresseväckande - när de ställs tillsammans och mot varandra skapas en spänning. Det gör det till en intressant utställning, om än inte helt lättillgänglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar