Singel och salt

Samt vikten av rätt kornstorlek
I sommar har det äntligen hänt. Jag har lagt ny singel på våra grusgångar. Sedan gammalt fanns det grov singel. Med åren har den dessvärre tunnats ut. Eller egentligen tack och lov tunnats ut, eftersom den då den blandas med lerjorden blir till något som vid torka mest påminner om armerad betong. Och det är inte roligt att försöka hacka ogräs i det underlaget. Därför har jag sedan länge bestämt att när jag väl skulle fylla på ny singel så skulle det bli en mer finkornig variant.

Vi har ett bra grustag helt nära där man själv kan hämta singel till en relativt billig penning. På grustagets kontor har det burkar med singel i olika finhetsgrad så att man enkelt kan välja vilken variant man vill ha. Det hade jag bestämt redan innan jag kom dit så beställningen gick snabbt. Ner i grustaget med bil och släp, som mest påminner om något sorts månlandskap med stora grushögar och gigantiska maskiner. Väl där nere blev jag lite osäker. Vad var det nu den kornstorleken hette som jag skulle ha? Pratade med föraren på lastaren. Jo, det var nog gruset från den där närmste högen jag skulle ha.

Tillbaka där hemma insåg jag att jag hade tagit fel. Men det var inget större problem, tyckte jag. Det blev lika fint ändå, när jag började sprida ut singeln på gångarna. Men det visade sig att det fanns vissa nackdelar med en mindre kornstorlek. Eftersom kornen är mindre och lättare fastnar de lätt under skor och annat och sprider sig både upp på gräsmattan och in på dörrmattan. Och det är ju inte där jag vill ha dem. Tur i oturen är att kornen så små att de inte kommer in i gräsklipparen. Men faktum kvarstår, singelkornen förflyttas från gångarna till ställe där de inte ska vara. Och sannolikt kommer jag att behöva fylla på med ny singel tidigare än förväntat. Säg den glädje som varar.

Förutom att grustaget ligger nära har det en annan fördel, singeln därifrån är ljust grå. Det är en färg som fungerar väldigt bra mot den omgivande grönskan. Dessutom är trädgården på sina ställen ganska skuggig och då gör singeln det ljusare. Den påminner nästan om marmorkross, som man kan hitta på vissa kyrkogårdar. Intill vår buxbomhäck tyckte maken att det blev väl gravlikt. Det har jag inget emot. Jag gillar kyrkogårdar och har hängt där en hel del genom åren. Sedan barnsben är kyrkogården för mig en plats där man sätter blommor, räfsar, gör fint och balanserar på kantstenarna. Lite sorglig kanske, men mest en stilla och fridfull oas. Och en plats med mycket historia och stämning. Det är inte för inte som romantikerna hade kyrkogården som ett favorittema.


Innan jag började köra ut gruset preparerade jag gångarna med grovt salt. Dels för att ta död på ogräs jag hade missat, dels för att göra det ogästvänligt för ogräsfrön. Det här ogräsbekämpningstricket kom jag på för några år sedan och det funkar jättebra; särskilt på stora eller svåråtkomliga ytor, som t.ex. kullersten. I sommar har jag sett att min metod har spridit sig. Utmed trottoarkanterna runt Möllan har gatukontoret lagt ut salt för att ta död på ogräset som försöker tränga sig in. Det är kul att få bra idéer och, nästan, alltid roligt att ha rätt!