Med klubban i högsta hugg

Test av Sisyfos minigolfbanor
Vi har varit och spelat minigolf, 10-åringen och jag. Det var kul. Väldigt kul. Vi tog en tur från Sandby in till Skånes konstförenings utställning med Sisyfos minigolfklubb. Osannolika, labyrintiska banbyggen i trä och allsköns material som klättrar upp i taket, utefter väggarna och mellan rummen. Det var ibland en utmaning bara att lista ut vilken väg det var meningen att bollen skulle ta. Och speciellt vissa av banorna var verkliga Sisyfos-banor, men dem ägnade vi inte så mycket tid. Vi koncentrerade oss på de roligaste. För sonen (arma barn) var det här andra gången i livet han spelade minigolf, jag har spelat några gånger mer. Så, som de sanna amatörer vi är gav vi oss i kast med uppgiften med stor entusiasm och frenesi.

Jäpp, det här var banor som hette duga, och som kräver sin man respektive kvinna. Här gällde det att smacka på rejält. Teknik? Vadå teknik? Den här typen av utmaningsbanor måste övervinnas med kraft. Det funkar aldrig att stå och fjösa. Det krävs mer vilda västern-stil liksom, eller kanske snarare vilda östern? (Vi hade dessutom varit och shopat precis innan och rustat oss, så sonen passade på att testa sin nya kastkniv. Möjligen bidrog detta till stämningen. Men jag var noga med att poängtera att man inte får kasta kniv på sin mamma, eller personalen. Inte ens en gång när kniven är av silikon. De är så känsliga det där silikonknivarna, fick vi lära oss i butiken. Däremot fick han in några riktiga fullträffar i t-tröjornas hjärttrakter. Tur att ingen var i.)

Ja ja, nog om detta. Vi spelade på så att det dånade i väggarna och banornas träunderreden. Lätt var det inte, och vi kämpade tappert. Vid något tillfälle tänkte jag "Det måste bli väldigt hög ljudvolym här, när det är många som spelar samtidigt." Som tur var det bara vi två, förutom under en kort period när det dök upp en kille och spelade ett tag. Men han försvann rätt snabbt igen. Det var skönt. Det hade känts lite jobbigt att behöva hålla reda på honom också, förutom mig själv och sonen. Aron höll sig klokt nog bakom bardisken - lätt hukande. För man fick ju vara noga med att hålla sig ur vägen och ta betäckning när den andra slog. "Man borde kanske haft hjälm?" sa jag till sonen vid ett tillfälle när bollarna liksom rikoschetterade mellan väggarna. Då kändes det lite osäkert. Nästa gång tror jag vi ska ta med det. Cykelhjälm borde funka, eller kanske ännu hellre ridhjälm? Får fundera på saken. Det är i vilket fall dumt att utsätta sig för onödiga risker. Funderade också på om man borde ropat "Får!" när man slog iväg bollen, som på riktig golf. Eller kanske ännu hellre "Lamm!". Det var ju faktiskt minigolf vi spelade. (Oj, det är nog nästan utvisningsvarning på den)

Vi hittade några favoritbanor. Jätteloopen, säkert tre meter i diameter, och ut genom ett gult rör. En gång klarade jag den på tre slag utan att fuska (tror jag). Strykbrädesbanan är också fin, och trivsam att spela. Skateboardbanan är en annan favorit. En filtklädd skateboard med låg kant och hålet i ena änden. Spelades företädesvis utan klubba. Jag och sonen körde här olika tekniker. Jag vickade ner bollen i hålet genom att stå och balansera på brädan. Svårt men roligt. Sonen använde sig av fart. Genom att stå på brädan och i lagom hög fart krocka den mot väggen fick han bollen i rullning och ner i hålet. Discobanan var också väldigt fin. Tyvärr försvann min boll, trots att jag fick upp den på rätta stället. I stället undersökte vi rullbanorna utmed väggens båda sidor genom att släppa bollen och följa rullandets väg. Den bana jag var mest besviken över att inte klara var den där bollen skulle försvinna ner i ett jeansben. Den hade jag verkligen velat klara, men den var helt omöjlig. Det fanns fler sådana – omöjliga. Där vi hade kunnat stått och harvat till dödagar, och hur kul är det?

Det konstnärliga uttrycket då? Ärligt talat hade jag inte riktigt tid att fördjupa mig i det. Det var ju så många banor att spela. Kan möjligen kortfattat sammanfatta det med: Gillar! Dessutom skenbart(?) kaotiskt, uppiggande och inspirerande. Kanske en smula vildsint. Och samtidigt rimligen med stor exakthet, för det mesta i alla fall. Någon gång fick man blåsa på bollen för att den skulle rulla vidare, när fallet var otillräckligt. Skulle behöva titta mer på det, uttrycket. Så mer än såhär blir det inte just nu.

Kvällen fortsatte stilenlig med judoträning respektive konstkritikduell på Konsthallen. Vilken av dessa som var den mest lämpliga aktiviteten efter minigolfen har jag i skrivande stund svårt att avgöra.

Mer bilder kommer kanske.
Vill man prova på och spela går det bra t.o.m. den 2 oktober.