Dubuffet som arkitekt - jag är inte övertygad

På Skissernas museum visas under sommaren en utställning med Dubuffet, "Dubuffet som arkitekt". En stor mängd modeller har lånats in bl.a. från Guggenheim Museum, New York, som visas tillsammans med foton av uppförda verk, skissmaterial samt ett antal alster av hans bildkonst.

Det är en imponerande utställning. Dubuffet's arkitektoniska arbeten är väl presenterade och här finns rikligt med bakgrundsfakta för besökaren att ta till sig. Trots detta tycker jag egentligen inte att Dubuffet är så intressant när han arbetar i den arkitektoniska skalan. Med vissa undantag har jag har svårt att se att modellerna skulle tjäna på att förstoras upp till sitt tänkta format. Detta gäller t.ex. modellerna av skulpturen Chaufferie avec cheminée (Kamin med skorsten) och av Closerie Falbala, en 1610 m2 stor "gårdsmiljö" med en byggnadskropp i centrum (mest påminner den mig om en anläggning för skateboardåkning). Inte heller fotona av de båda verken, där man ser dem i förhållande till sin omgivning, lockar mig att vilja se dem i verkligheten. Med det förbehållet att man aldrig kan uttala sig med säkerhet innan man har upplevt konstverket i verkligheten - bilden är alltid annorlunda. Men som sagt, utifrån det informativa material som visas så väcker det inget intresse, på det viset. Intresset för att se dem i verkligheten skulle snarare bygga på min nyfikenhet på att se om jag har rätt, om min uppfattning stämmer.

Vad är det då som gör att jag upplever dessa storskaliga projekt som ointressanta. Jag tror att det är verkens egen skala, som t.ex. Closerie Falbala och Jardin d'émail (som jag också tror skulle passa för skateboardåkning). Den enkla linjeteckningen med de kraftiga svarta linjernas mönster över de vita ytorna är som ett gigantiskt, delvis tredimensionellt, pussel utan motiv. Men mönstret är för grovt, har för låg detaljeringsgrad för att vinna något på att uppförstoras. Jag känner ingen nyfikenhet inför den miljö som skapas utan fotot av verklighetens Closerie Falbala framkallar hos mig främst ett oengagerat "jaha". Samma sak med modellen av Chaufferie avec cheminée. Bemålningen är även här Dubuffets karakteristiska i svart och vitt samt blått och rött. Inte heller denna skulptur menar jag vinner på att uppförstoras. Nej, jag är inte imponerad. Men utställningen som sådan är intressant eftersom den får mig att börja fundera och analysera min inställning.

Förvånansvärt annorlunda upplever jag Dubuffets arkitektoniska interiörer, som i modellerna till "Chambre au lit sous l'arbre" (Sovrum under trädet) och Jardin d'hiver (Vinterträdgården). I full skala skulle man i dessa miljöer vara helt innesluten i Dubuffets här tredimensionella formspråk. För här händer det något. I dessa modeller ser jag möjligheten att förflyttas till en annan värld. En dubuffeisk värld utan raka linjer och räta vinklar, på samma gång formalistisk och organisk, den svartvit mönstret och de böljande formerna. Samma men ändå så olika.

Även den gigantiska "Tour aux figures", 24 m högt, har sina kvaliteter. Ett gigantiskt, tredimensionellt telefonklotter placerat mitt bland Paris typiska 1800-talshus, som om ett objekt ur en tecknad serie som lyfts ur sitt sammanhang och placerats i verklig miljö. Det är inte bara med färg och form som det monumentala verket bryter mot omgivningen. Eftersom det är så platt, saknar djup uppstår det en perspektivistisk förskjutning mot den omgivande miljön. På långt håll, som på fotot, blir också skalan riktig. "Tour aux figures" blir till ett overkligt landmärke som skapar något som påminner om en "förfrämdomseffekt" i stadsbilden. Men frågan är hur det fungerar i sin närmiljö?

Min favorit på utställningen är en serie målningar som beskriver processen när Renaults styrelse bestämmer sig för att de inte vill ha den utomhusinstallation, Salon d'été, som de har beställt av Dubuffet, och som redan är uppförd till mer än hälften. Den byråkratiska processen och maktspelet återges på en och samma gång naivistiskt och precist, och med mycket humor på Renaults bekostnad. För mig är detta utställningens största visuella behållning, den gör mig glad. Målningarna visar också en en helt annan och central del av det arkitektoniska skapandets förutsättningar; samt arkitektur ur en annan synvinkel än modellernas och de uppförda verkens.


Målningarna i foto ovan visar:
Den första: "Arkitekt Pierre Vigneron och generalsekreterare Ouin gläder sig över sin idé att begrava Salon d'été" eller alternativt "Ordförande Vernier-Palliez och arkitekt Pierre Vigneron dansar på gräset som täcker ruinerna av Salon d'été".
Den andra: "Arkitekt Pierre Vigneron ritar planen över nedgrävningen av Salon d'été"
Den övre: "Arkitekten Pierre Vigneron presenterar planen för nedgrävningen av Salon d'été för ordförande Vernier-Palliez"
Den undre: "Ordförande Vernier-Palliez som framför ledningsgruppen signerar ordern att föra Salon d'été utom synhåll"

Utställningen pågår fram till den 2 september; och för den som, precis som jag, föredrar Dubuffet som bildkonstnär så finns här även för oss en hel del att glädjas åt.