Det vanliga. Hänga. Sitta i solen, sitta i skuggan. Traska runt, bada här och bada där. Laga mat. Hoppa på stenar. Läsa. Sitta på glasverandan. Skåda svalor, lyssna på näktergal. Dofta älggräs, gulmåra och kaprifol. Plocka hallon, blåbär och drivved.
Barnen: Äta godis. Håva. Kvällsrus för stora och små. Små: över gräset, runt huset, runt björken, runt, runt. Stora: öl eller vin, gammeldansk eller konjak (runt runt, i huvudet. Kanske)
Jaga efter de små. Över gräsmattan, förr ner till bryggan eller som nu, in under husgrunden; beroende på om de har två eller fyra ben.
I år i sällskap med husdjur – Ivan. Ivans, enligt maken, mest spännande ögonblick i livet: När en huggormsunge tog den kortaste vägen och slingrade över hans skal. Den solande Ivan lät sig inte uppröras utan tog det, som den reptil han är, kallt. Kunde inte berätta om det för 10-åringen, då hade Ivan åkt på utegångsförbud för resten av veckan.
Trivdes f.ö. mycket bra och gick fram som ett jehu över gräsmattan. Se filmen nedan (med ljud, vilket inte var planerat). Stäpp-känningar?
Nyheter: Carlenbergarna kör inte Matviks-båten utan det är nu Skärgårdstrafiken. Ronny hoppade på kryckor och såg gammal ut, tyckte någon. Tydligen på gång med vattentoaletter. Grävarbeten bortåt Drakstigen till. Ska inredas två lägenheter på ovanvåningen i lärarbostaden. Det är hallon-år i år. För övrigt är allt i sin ordning.
Ojdå, var inte medveten om att ljudet skulle komma med. Ha ha, ja ja... Borde kanske döpa om den till "En djurfilmares vedermödor" i stället för "I Ivans fotspår". En ännu bättre film hade det nog blivit om någon filmat mig medan jag ålade efter Ivan.
SvaraRadera