fredag 26 augusti 2011

Om söthet, ideal och normer

Vid 37 års ålder upptäckte jag något nytt om min barndom; att jag hade varit en söt unge som barn.

När jag var fem år föddes min lillasyster. Hon var väldigt söt, det såg jag ju. Så som småbarn är, och dessutom hade hon ljusare hår än mig. Själv var jag en benig, tandlös unge med brunt hår. Brunt hår - den ofina hårfärgen. Idealet var att man skulle vara blond, eller ha gult hår som jag kallade det på den tiden. Detta gick inte att ta miste på. Alla mina dockor var blonda och blåögda, sagoböckernas guldlockiga prinsessor likaså. För att inte tala om barnprogrammens unga huvudpersoner, åtminstone de som var söta. Brunt hår var bara så B!


Efter hand ändrades min smak. Av min mormor fick jag en brunhårig docka med stora bruna ögon som faktiskt var jättesöt, och direkt blev en favorit. I skolåldern kom jag på att svart hår nog var det allra vackraste, och lika ouppnåeligt det som det blonda. Jag var jag, och varken var eller hade varit söt någon gång. Detta gällde även när jag som halv-vuxen och vuxen såg mig själv på foto. Söt på småbarns vis, men inget speciellt. Fotogenisk har jag aldrig varit, varken som barn eller senare.

37 år, äldsta dottern var 13. Vi är hemma hos mina förädrar där 13-åringens senaste skolfoto står inramat på TV:n. Min mor viskande till mig, uppenbart för att inte barnbarnet ska höra, "Hon är ju så grann, ungen!".

Men hallå, vad var det här? Vad handlade det här om? Att man såg bra ut - var söt - var tydligen inget man skulle få veta, som det skulle talas högt om. Uppenbarligen var detta något som skulle hemlighållas. Denna incident, tillsammans med att min lillasyster varit söt som barn och att mina barn, som liknade mig, var söta, fick mig att inse att jag inte bara hade varit jag utan dessutom söt! Varför hade jag inte kunnat få reda på det här i tonåren, när mitt självförtroendet hade behövt allt stöd det kunde få? Min självbild, varför var den som den var? För det var uppenbart att det inte bara handlade om ett dåligt självförtroende och min alltför självkritiska blick.

Det här handlar inte bara om mig utan är något jag har fått i mig med modersmjölken. En norm eller ett ideal som är/var rätt för min mor och hennes generation. Jag berättade om min upptäckt för min yngsta moster, som var tonåring på 60-talet. Hon hade erfarenheter som liknade mina. När hon blev vald till skolans Lucia var hennes egen förklaring att det - så klart - berodde på att hon brukade spela fotboll med killarna på rasten. Att det skulle ha något att göra med hennes utseende föll henne aldrig in. Och när en äldre släkting tyckte att hon liknade Sophia Loren uppfattade hon inte det som en komplimang utan tvärtom som något negativt, eftersom hon inte tyckte om Sophia Loren.


Ur Lennart Helsing och Poul Ströyers ABC-bok, utgiven1961:

Nippertippan Tippsi Vipps
hon är lite happ som hipps:
Byk och bak det vill hon slippa
hon vill trippa på en hippa
pudra sig med pudervippa!



Anja Hirdman har, i sin avhandling Tilltalande bilder från 2001 (LÄS den!), analyserat Veckorevyns ochFib Aktuellts bilder av kvinno- respektive mansrollen och relationen dem i mellan. Perioden hon studerade var åren 1965 (f.ö. mitt födelseår), 1970, 1975 samt 1995. I 1965 års tidningar är det självklart och mycket tydligt att det är mannen som har huvudrollen, både i bild och text. I 1965-års Fib Aktuellt är den ideala "flickan" naturlig och oskuldfull. Detsamma gäller i Veckorevyn. Vägen till framgång för en ung kvinna (vilket här är detsamma som att få en man) är att lära sig att vänta och att vårda sitt sätt och utseende på rätt sätt. Hon beskrivs ibland som "kvinnobarnet", en alldaglig, naturlig och trofast flicka. Det är hon som vinner mannens hjärta i slutet av novellen, i konkurrens med den självupptagna kvinnan, ofta en vacker och världsvan mannekäng. Även i de redaktionella texterna och rådgivningsspalterna är det detta ideal som hyllas. Egoistisk fåfänga är djupt förkastligt. Däremot är fåfänga i form av omsorg om sitt utseende accepterad om den har som syfte att glädja mannen; och inte bara accepterad utan ett krav. Men det ska vara på rätt sätt och med rätt syfte. "Faran med att göra det [klä sig vackert] för sin egen skull - för att få kärlek och bekräftelse - ställer honom inte bara inför obehagliga krav som han bör få slippa, utan låter honom se vad som aldrig appelerar till någons ömhet och värme - självupptagenhet" förklarar Eva Seeberg i Veckorevyns rådgivningsspalt . Eller som i modereportaget med rubriken "Gör er lite till FÖR HONOM": "...Är ni rätt kvällsklädd hemma blir lässtunden i soffhörnet eller TV-titten dubbelt så trivsam och åtråvärd - också för de andra hemma hos er". Det finns många exempel, det ena mer horribelt än det andra, och jag har svårt att begränsa mig. Men andemeningen är densamma: "... den perfekta weekend-flickan är hon som inte talar ett ord om sitt eget jobb men lyssnar gärna till hans bekymmer".

Budskapen är dubbla. Man ska vara naturlig och omsorgsfullt välvårdad men absolut inte självupptagen. "Ingen varken - ung eller gammal - kan motstå en sött, leende, tillitsfull och hjälpsam ung flicka så om ni verkligen önskar att man ska tycka om er, bör ni först och främst upphöra att vara så upptagen av er själv och intressera er mer för andra ". Detta är ett citat hämtat ur Vi tonåringar som 1955 gjorde ett outplånligt och förrödande intryck på den då 11-åriga Bodil Malmsten. Detta skriver hon om i kapitlet Tack för tipset, jag nästan dog. i boken Mitt första liv (2004). Man ska vara hel och ren och dofta gott av tvål. Men det räcker inte långt när allt kommer omkring. Bodil Malmsten citerar även följande råd: "Det är aldrig för tidigt att tänka på sitt utseende". Vidare: "För att få smalare vrister måste man lägga följande omslag: Frotté som man vridit i lika delar blyvatten[!] och vatten lägges kring vristerna. Ovanpå detta lägger man en vaxduk för att hålla kvar fuktigheten och slutligen lindar man en resårbinda stadigt om vristen...Sov dessutom alltid med fotändan på sängen lyftad en 10-20 cm". Eller: "Om ögonen sitter långt ifrån varandra är det nästan alltid givet att man har ett runt ansikte. Fall och lockar ska därför ligga strax ovanför ögonlinjen. Detta är en grundregel, som man inte får glömma bort." Det är ord och inga visor, det.

Hel, ren, välklädd och dofta gott av liljekonvaljparfym, men bara till fint. Naturlig och välvårdad men absolut inte självupptagen. Därav faran med att vara självmedveten, och vara medveten om ett eventuellt fördelaktigt yttre - söthet. Så enligt 1965 års ideal var min uppfostran, i det avseendet, extremt lyckad - jag var helt omedveten om att jag var söt. Och kom, tack och lov, aldrig i kontakt med boken "Vi tonåringar" eller något liknande. Men jag ska också erkänna att jag å andra sidan inte har haft några stora komplex, även om jag inte heller känt att jag haft några större företräden. Det var väl typ: hyfsat smal - check; långa ben - check; fyllig mun - check. (I ett nummer av VeckoRevyn, årgång -83, fick man lära sig hur man skulle måla läpparna för att de skulle se fylligare ut än de var, och det behövde inte jag.)

Jag var väl ganska ok trots allt, fast jag inte var söt. Och när jag gjorde mig fin så kände jag mig också fin. Även om nästan allt, ofta hade kunnat vara bättre än vad det var.

I Maria Svelands Bitterfittan, 2007, ingår det en uppväxtskildring. Huvudpersonen lär sig i de tidiga tonåren att hon är vacker. Detta faktum påverkar henne och omgivningen mycket, oftast på ett positivt sätt. Hon tycker att fysik är det tråkigaste ämnet i skolan. Efter fysiklärarens samtal med henne om detta, där han påstår "Med ditt utseende behöver du inte lära dig fysik", ger hon upp fysiken helt och hållet. Som vuxen har hennes inställning till turen att ha fått ett fördelaktigt yttre delvis förändrats. Hon konstaterar att hon hoppas, om hon någon gång får en dotter, att dottern inte ska bli vacker utan i stället få chansen att utveckla sina andra egenskaper.

Jag är glad att jag sent om sider har fått veta hur det faktiskt var, även om jag önskar att mitt tonårs-jag också hade känt till det. Det är inte lätt att vara människa; och bland det svåraste är nog att vara ung kvinna, både då och nu.

Det är mycket man som förälder ska lära sin barn. Men jag tror att det är minst lika mycket som jag som förälder lär mig av barnen. Vi har t.ex. lärt dem att de är söta ungar, vilket såklart är positivt för självförtroendet. Stordottern krisade åtminstone inte ihop p.g.a. bristande självförtroende, när före detta pojkvännen lämnade henne för en annan. Och tack vare stordottern och att hon valde att plugga genusvetenskap kom jag i kontakt med Anja Hirdmans bok, som för mig blev en ögonöppnare.

1 kommentar: