onsdag 7 november 2012

Förlorade ansikten?

Julia Peirone, 6–28 okt på Martin Bryder Gallery
Den utställning som gjorde störst intryck på Lunds Konstkväll, den 20 oktober, var Julia Peirones foton. Utställningen bestod av ett antal porträttfoton av flickor i 12-årsåldern, eller möjligen i nedre tonåren. Sminkade, uppklädda och väldigt söta, vanliga tjejer. Porträtten däremot är inte vanliga – ”normala”. En detalj gör att de skiljer sig från det förväntade på ett avgörande sätt. Konstnären har valt ut de misslyckade fotona. De där bilderna som man i vanliga fall väljer bort, slänger, för att de är så dåliga. Foton där flickorna blundar, gapar eller gör någon konstig min. Den där blinkningen som det alltid är någon stackare som råkar ut för på skolans klassfoto. Men som egentligen är helt normala ögonblick, när vi blinkar eller gör en konstig och hastig min som försvinner lika snabbt som den dök upp. Ögonblick som bara en kamera kan fånga och föreviga. För det är ju aldrig så vi ser oss i spegeln, eller den bild vi har av våra medmänniskors utseende. Möjligen kan man se det hos vissa handikappade personer, som inte kontrollerar sin ansiktsmuskulatur som vi andra gör.

12-13-åriga tjejer – en värstingålder. Åtminstone när det inte är ens egna barn. Jag har känt några stycken. Tjejer som jag kände och som plötsligt inte klarade av att ens en gång hälsa som vanligt. Typ: ”Du ska inte tro att du kan heja på mig hur som helst bara för att du kunde det förut. Allt är annorlunda nu och jag bestämmer själv vem jag vill hälsa på!” Det kan bli så viktigt för dem att visa att de håller på att bli vuxna och inte är barn längre att de halkar utanför de normala umgängesvanorna. (Det var i denna ålder som jag själv var ”tvungen” att gå två meter efter min mor, när vi var ute på sta'n tillsammans.) Att demonstrera sin utveckling, förändring och sitt oberoende blir viktigare än att kommunicera och ha en god relation till andra. Så kan de hålla på en tid, tills de plötsligt hittar sig själv igen. Eller kanske snarare sitt nya, halvvuxna jag. För det bygger så klart på en osäkerhet inför förändringen och en ny fas i livet. Jobbigast är det ju för tjejerna själva och är för det mesta inget som man behöver bekymra sig om.

Det är också en ålder då det intryck man gör på andra med sitt utseende blir allt viktigare. Det här är så klart ett sätt att hantera en osäkerhet; att kontrollera det som är möjligt att kontrollera, t.ex. sitt yttre. För vissa människor dämpas inte behovet att ha strikt kontroll över sig själv och sin omgivning. Och att förlora kontroll är negativt för de allra flesta människor. Ett talesätt för att förlora självkontrollen eller att göra bort sig är att ”förlora ansiktet”. Det är det flickorna på fotona har gjort – förlorat sitt ansikte i bokstavlig mening. Ansiktet, som är det mest personliga vi visar upp för omvärlden och därmed en känslig del av vårt yttre.

Galleristen berättar att flera besökare har upplevt fotona som obehagliga. Vissa har tyckt att flickornas ansiktsuttryck får dem att se drogade ut. Som om drogen har tagit överhanden och fått dem att förlora kontrollen över sitt utseende. Att förlora ansiktet är för många något skrämmande. Det är intressant att se hur lite som krävs för att ordinära flickporträtt ska hamna utanför det normala och upplevas som obehagligt.

En fråga som utställningen väcker är hur Julia Peirone fått tjejerna att acceptera att dessa bilder av dem visas offentligt. För de är ju i en väldigt känslig ålder. Därmed blir också effekten som störst, när utseendet är så betydelsefullt. Att få dem att ställa upp på fotograferingen tror jag inte var så svårt, då de fick leka fotomodell. Men att övertyga dem om skälen att visas upp dem på misslyckade bilder, det är en diskussion som jag gärna skulle velat ta del av.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar