Med matematisk precision

Knut Henrik Henriksen på galleri Elastic t o m den 1 oktober
Knut Henrik Henriksens utställning "The Go - Between and a Black Avalanche" är en utställning med stor spännvidd. Det är också en utställning med inslag av formalism, som ibland kan tendera att bli en smula torrt och tråkigt. Men det är den inte, tvärtom. Här samsas de mest perfekta och minutiöst utförda verk med det allra enklaste och rudimentära, som verket "V", vilket jag hade missat om det inte fanns med på verksförteckningen. "V" består av en tunt blått snöre uppsänt på undersidan av en bjälke från rummets ena vägg till den motsatta. Med hjälp av en träkloss på mitten av bjälken distanseras snöret från taket. Man kan se det som att snöret formar ett extremt vidgat v. "V" kontrasterar på alla sätt och vis mot en väggrelief i mässing utan titel. Utgångspunkten för reliefen är en rektangel med samma mått som ett A3-sida. Med två böjda snitt, som en del av ett cirkelsegment, har rektangelns yta delats och bitarna har förskjutits i förhållande till grundformen. Resultatet blir en helt ny form, som påminner om kristendomens stiliserade fisk, och som man inte alls förknippar med A3-formatet. Mässingsytan är högblank och reflekterar det omgivande rummet.

Flera av verken är skapade för just detta utställningsrum och får sin form av rummet. "Up" består av sammanfogade träribbor som genom successiv förskjutning tillsammans bildar en bågform, mellan rummets golv och tak. Även verket "Avalanche" förhåller sig till takhöjden. En våd av en strukturtapet, där strukturen består av träflis mellan tapetens papperslager, är upphängd högst upp på väggen under taket och fortsätter ner på golvet där tapetrullen ligger. Tapeten bildar en svag kurva ut från väggen ner till rullen på golvet. Den vita tapeten har, på plats, färgats in med kolpulver. Konstnären har applicerat kolpulvret längst upp närmast taket och låtit det rasa nerför tapetvåden, likt ett kolpulverskred. Förutom att verket har samma höjd som rummet ger också det nedrasade kolpulvret verket en tidsdimension. Den tid det tar för kolpulvret att nå den nedersta delen av tapeten blir även det ett mått på takhöjden.

Mest udda är verket "Sticks and a broom to measure volume to be rebuilt somewhere else", och det handlar i högsta rad om just detta rum. Det består av en sopkvast med olikfärgade tejpbitar på skaftet, en "riktbräda" i aluminium, några trästavar med mer tejp samt ett antal tejpkryss och tejpbitar i olika färger fastsatta här och där på rummets golv och längst ner utmed väggarna. Istallationen är lätt mystiskt och helt obegripligt. Samtidigt ger verket utställningen liv. Skenbart slarvigt, som om föremålen var kvarglömda efter uppbyggnaden av utställningen. Det visar sig att tejpen och föremålen har mycket precisa funktioner, de är hjälpmedel för en speciell uppmätningsteknik av rum, som konstnären har lärt sig av sin far. Rummets olika tejpbitar är en form av riktmärken. Spontant kan jag inte ana fördelen med denna metod, eller att den skulle vara enklare än måttband, papper och penna. Men det hade varit roligt att få veta mer, hur metoden fungerar.

På ett podium mitt i rummet står en geometrisk skulptur av svartmålat stål som för tankarna till det gyllene snittet och da Vincis vitruvianske man. Liksom mässingsreliefen är detta ett verk med en ren form som ger intryck av att vara baserat på matematisk exakthet. Med placeringen och den delvis cirkulära formen bildar skulpturen ett naturligt centrum i rummet.

Trots de stora olikheterna relaterar samtliga verk till det specifika utställningsrummet. Ett annat genomgående tema är måttsystem och geometri; eller med andra ord - matematik. Det verkar som om den matematisk exaktheten är en utgångspunkt för samtliga verk. Man kan även se hur former upprepas i de olika verken. Jag tänker främst på bågformen, kurvan, i vissa verk som en del av ett cirkelsegment.

Verken med grövre, obearbetade ytor kontrasterar mot de formmässigt rena, perfektionistiska. Det intressanta är att de skilda verken på så olika sätt beskriver samma höga grad av mätbar och matematisk exakthet, och som relaterar till rummets storlek. Var för sig skulle verken kunna vara mindre intresseväckande - när de ställs tillsammans och mot varandra skapas en spänning. Det gör det till en intressant utställning, om än inte helt lättillgänglig.

Singel och salt

Samt vikten av rätt kornstorlek
I sommar har det äntligen hänt. Jag har lagt ny singel på våra grusgångar. Sedan gammalt fanns det grov singel. Med åren har den dessvärre tunnats ut. Eller egentligen tack och lov tunnats ut, eftersom den då den blandas med lerjorden blir till något som vid torka mest påminner om armerad betong. Och det är inte roligt att försöka hacka ogräs i det underlaget. Därför har jag sedan länge bestämt att när jag väl skulle fylla på ny singel så skulle det bli en mer finkornig variant.

Vi har ett bra grustag helt nära där man själv kan hämta singel till en relativt billig penning. På grustagets kontor har det burkar med singel i olika finhetsgrad så att man enkelt kan välja vilken variant man vill ha. Det hade jag bestämt redan innan jag kom dit så beställningen gick snabbt. Ner i grustaget med bil och släp, som mest påminner om något sorts månlandskap med stora grushögar och gigantiska maskiner. Väl där nere blev jag lite osäker. Vad var det nu den kornstorleken hette som jag skulle ha? Pratade med föraren på lastaren. Jo, det var nog gruset från den där närmste högen jag skulle ha.

Tillbaka där hemma insåg jag att jag hade tagit fel. Men det var inget större problem, tyckte jag. Det blev lika fint ändå, när jag började sprida ut singeln på gångarna. Men det visade sig att det fanns vissa nackdelar med en mindre kornstorlek. Eftersom kornen är mindre och lättare fastnar de lätt under skor och annat och sprider sig både upp på gräsmattan och in på dörrmattan. Och det är ju inte där jag vill ha dem. Tur i oturen är att kornen så små att de inte kommer in i gräsklipparen. Men faktum kvarstår, singelkornen förflyttas från gångarna till ställe där de inte ska vara. Och sannolikt kommer jag att behöva fylla på med ny singel tidigare än förväntat. Säg den glädje som varar.

Förutom att grustaget ligger nära har det en annan fördel, singeln därifrån är ljust grå. Det är en färg som fungerar väldigt bra mot den omgivande grönskan. Dessutom är trädgården på sina ställen ganska skuggig och då gör singeln det ljusare. Den påminner nästan om marmorkross, som man kan hitta på vissa kyrkogårdar. Intill vår buxbomhäck tyckte maken att det blev väl gravlikt. Det har jag inget emot. Jag gillar kyrkogårdar och har hängt där en hel del genom åren. Sedan barnsben är kyrkogården för mig en plats där man sätter blommor, räfsar, gör fint och balanserar på kantstenarna. Lite sorglig kanske, men mest en stilla och fridfull oas. Och en plats med mycket historia och stämning. Det är inte för inte som romantikerna hade kyrkogården som ett favorittema.


Innan jag började köra ut gruset preparerade jag gångarna med grovt salt. Dels för att ta död på ogräs jag hade missat, dels för att göra det ogästvänligt för ogräsfrön. Det här ogräsbekämpningstricket kom jag på för några år sedan och det funkar jättebra; särskilt på stora eller svåråtkomliga ytor, som t.ex. kullersten. I sommar har jag sett att min metod har spridit sig. Utmed trottoarkanterna runt Möllan har gatukontoret lagt ut salt för att ta död på ogräset som försöker tränga sig in. Det är kul att få bra idéer och, nästan, alltid roligt att ha rätt!

Med klubban i högsta hugg

Test av Sisyfos minigolfbanor
Vi har varit och spelat minigolf, 10-åringen och jag. Det var kul. Väldigt kul. Vi tog en tur från Sandby in till Skånes konstförenings utställning med Sisyfos minigolfklubb. Osannolika, labyrintiska banbyggen i trä och allsköns material som klättrar upp i taket, utefter väggarna och mellan rummen. Det var ibland en utmaning bara att lista ut vilken väg det var meningen att bollen skulle ta. Och speciellt vissa av banorna var verkliga Sisyfos-banor, men dem ägnade vi inte så mycket tid. Vi koncentrerade oss på de roligaste. För sonen (arma barn) var det här andra gången i livet han spelade minigolf, jag har spelat några gånger mer. Så, som de sanna amatörer vi är gav vi oss i kast med uppgiften med stor entusiasm och frenesi.

Jäpp, det här var banor som hette duga, och som kräver sin man respektive kvinna. Här gällde det att smacka på rejält. Teknik? Vadå teknik? Den här typen av utmaningsbanor måste övervinnas med kraft. Det funkar aldrig att stå och fjösa. Det krävs mer vilda västern-stil liksom, eller kanske snarare vilda östern? (Vi hade dessutom varit och shopat precis innan och rustat oss, så sonen passade på att testa sin nya kastkniv. Möjligen bidrog detta till stämningen. Men jag var noga med att poängtera att man inte får kasta kniv på sin mamma, eller personalen. Inte ens en gång när kniven är av silikon. De är så känsliga det där silikonknivarna, fick vi lära oss i butiken. Däremot fick han in några riktiga fullträffar i t-tröjornas hjärttrakter. Tur att ingen var i.)

Ja ja, nog om detta. Vi spelade på så att det dånade i väggarna och banornas träunderreden. Lätt var det inte, och vi kämpade tappert. Vid något tillfälle tänkte jag "Det måste bli väldigt hög ljudvolym här, när det är många som spelar samtidigt." Som tur var det bara vi två, förutom under en kort period när det dök upp en kille och spelade ett tag. Men han försvann rätt snabbt igen. Det var skönt. Det hade känts lite jobbigt att behöva hålla reda på honom också, förutom mig själv och sonen. Aron höll sig klokt nog bakom bardisken - lätt hukande. För man fick ju vara noga med att hålla sig ur vägen och ta betäckning när den andra slog. "Man borde kanske haft hjälm?" sa jag till sonen vid ett tillfälle när bollarna liksom rikoschetterade mellan väggarna. Då kändes det lite osäkert. Nästa gång tror jag vi ska ta med det. Cykelhjälm borde funka, eller kanske ännu hellre ridhjälm? Får fundera på saken. Det är i vilket fall dumt att utsätta sig för onödiga risker. Funderade också på om man borde ropat "Får!" när man slog iväg bollen, som på riktig golf. Eller kanske ännu hellre "Lamm!". Det var ju faktiskt minigolf vi spelade. (Oj, det är nog nästan utvisningsvarning på den)

Vi hittade några favoritbanor. Jätteloopen, säkert tre meter i diameter, och ut genom ett gult rör. En gång klarade jag den på tre slag utan att fuska (tror jag). Strykbrädesbanan är också fin, och trivsam att spela. Skateboardbanan är en annan favorit. En filtklädd skateboard med låg kant och hålet i ena änden. Spelades företädesvis utan klubba. Jag och sonen körde här olika tekniker. Jag vickade ner bollen i hålet genom att stå och balansera på brädan. Svårt men roligt. Sonen använde sig av fart. Genom att stå på brädan och i lagom hög fart krocka den mot väggen fick han bollen i rullning och ner i hålet. Discobanan var också väldigt fin. Tyvärr försvann min boll, trots att jag fick upp den på rätta stället. I stället undersökte vi rullbanorna utmed väggens båda sidor genom att släppa bollen och följa rullandets väg. Den bana jag var mest besviken över att inte klara var den där bollen skulle försvinna ner i ett jeansben. Den hade jag verkligen velat klara, men den var helt omöjlig. Det fanns fler sådana – omöjliga. Där vi hade kunnat stått och harvat till dödagar, och hur kul är det?

Det konstnärliga uttrycket då? Ärligt talat hade jag inte riktigt tid att fördjupa mig i det. Det var ju så många banor att spela. Kan möjligen kortfattat sammanfatta det med: Gillar! Dessutom skenbart(?) kaotiskt, uppiggande och inspirerande. Kanske en smula vildsint. Och samtidigt rimligen med stor exakthet, för det mesta i alla fall. Någon gång fick man blåsa på bollen för att den skulle rulla vidare, när fallet var otillräckligt. Skulle behöva titta mer på det, uttrycket. Så mer än såhär blir det inte just nu.

Kvällen fortsatte stilenlig med judoträning respektive konstkritikduell på Konsthallen. Vilken av dessa som var den mest lämpliga aktiviteten efter minigolfen har jag i skrivande stund svårt att avgöra.

Mer bilder kommer kanske.
Vill man prova på och spela går det bra t.o.m. den 2 oktober.

Chez Tammuz m.fl

En vilsam oas för en upptagen litteraturstudent

I Stordotterns freudianska budoar trivs Tammuz och Silchas. Här kan de behagfullt sträcka ut sig på schäslongen, samtidigt som de har full kontroll över grannskapets katter och småfåglar. En miljö värdig en sann livsnjutare.

Inredningen i detta exklusiva uterum går i en lätt orientalisk stil. Merparten av möblemanget är unika vintage-möbler från Mormors vind. Den stilfulla, gamla schäslongen har en gång i tiden haft ett bakstycke, men fungerar i detta sammanhang väl så bra utan ryggstöd vilket ger ett luftigare intryck. Schäslongen är klädd i ett vackert, malätet ylletyg från slutet av 1800-talet. Det låga bordet har Stordottern själv skapat. Bordsskivan består av ett inramat kopparstick från förra sekelskiftet. Motivet föreställer hur drottning Saba besöker kung Salomo, och bidrar till den moriska stämningen. Underredet utgörs av en antik, ihopfällbar pall med mycket patina. Den låga rottingpallen är ett fynd från IKEA, som väntar på en kompletterande dyna. En äkta Wilton-matta är en kär, gammal släktklenod farmors föräldrahem. Färgerna i mattan binder inte bara ihop inredningen till en helhet, utan kamoflerar dessutom alla sorters vin- och ölfläckar på ett alldeles utomordentligt sätt. De gröna växternas korgar kommer från, den i stillhet insomnade, Murgrönans Blommor.


I denna avkopplande miljö tillbringas många trivsamma aftnar med den närmaste vänkretsen. Även långdragna helfrukostar avnjutes med fördel i denna oas. Och den som har den rätta kontakten får gärna lägga upp sig på schäslongen och lätta sitt hjärta, såvida inte Silchas eller Tammuz har hunnit före.