Om söthet, ideal och normer

Vid 37 års ålder upptäckte jag något nytt om min barndom; att jag hade varit en söt unge som barn.

När jag var fem år föddes min lillasyster. Hon var väldigt söt, det såg jag ju. Så som småbarn är, och dessutom hade hon ljusare hår än mig. Själv var jag en benig, tandlös unge med brunt hår. Brunt hår - den ofina hårfärgen. Idealet var att man skulle vara blond, eller ha gult hår som jag kallade det på den tiden. Detta gick inte att ta miste på. Alla mina dockor var blonda och blåögda, sagoböckernas guldlockiga prinsessor likaså. För att inte tala om barnprogrammens unga huvudpersoner, åtminstone de som var söta. Brunt hår var bara så B!


Efter hand ändrades min smak. Av min mormor fick jag en brunhårig docka med stora bruna ögon som faktiskt var jättesöt, och direkt blev en favorit. I skolåldern kom jag på att svart hår nog var det allra vackraste, och lika ouppnåeligt det som det blonda. Jag var jag, och varken var eller hade varit söt någon gång. Detta gällde även när jag som halv-vuxen och vuxen såg mig själv på foto. Söt på småbarns vis, men inget speciellt. Fotogenisk har jag aldrig varit, varken som barn eller senare.

37 år, äldsta dottern var 13. Vi är hemma hos mina förädrar där 13-åringens senaste skolfoto står inramat på TV:n. Min mor viskande till mig, uppenbart för att inte barnbarnet ska höra, "Hon är ju så grann, ungen!".

Men hallå, vad var det här? Vad handlade det här om? Att man såg bra ut - var söt - var tydligen inget man skulle få veta, som det skulle talas högt om. Uppenbarligen var detta något som skulle hemlighållas. Denna incident, tillsammans med att min lillasyster varit söt som barn och att mina barn, som liknade mig, var söta, fick mig att inse att jag inte bara hade varit jag utan dessutom söt! Varför hade jag inte kunnat få reda på det här i tonåren, när mitt självförtroendet hade behövt allt stöd det kunde få? Min självbild, varför var den som den var? För det var uppenbart att det inte bara handlade om ett dåligt självförtroende och min alltför självkritiska blick.

Det här handlar inte bara om mig utan är något jag har fått i mig med modersmjölken. En norm eller ett ideal som är/var rätt för min mor och hennes generation. Jag berättade om min upptäckt för min yngsta moster, som var tonåring på 60-talet. Hon hade erfarenheter som liknade mina. När hon blev vald till skolans Lucia var hennes egen förklaring att det - så klart - berodde på att hon brukade spela fotboll med killarna på rasten. Att det skulle ha något att göra med hennes utseende föll henne aldrig in. Och när en äldre släkting tyckte att hon liknade Sophia Loren uppfattade hon inte det som en komplimang utan tvärtom som något negativt, eftersom hon inte tyckte om Sophia Loren.


Ur Lennart Helsing och Poul Ströyers ABC-bok, utgiven1961:

Nippertippan Tippsi Vipps
hon är lite happ som hipps:
Byk och bak det vill hon slippa
hon vill trippa på en hippa
pudra sig med pudervippa!


Anja Hirdman har, i sin avhandling Tilltalande bilder från 2001 (LÄS den!), analyserat Veckorevyns ochFib Aktuellts bilder av kvinno- respektive mansrollen och relationen dem i mellan. Perioden hon studerade var åren 1965 (f.ö. mitt födelseår), 1970, 1975 samt 1995. I 1965 års tidningar är det självklart och mycket tydligt att det är mannen som har huvudrollen, både i bild och text. I 1965-års Fib Aktuellt är den ideala "flickan" naturlig och oskuldfull. Detsamma gäller i Veckorevyn. Vägen till framgång för en ung kvinna (vilket här är detsamma som att få en man) är att lära sig att vänta och att vårda sitt sätt och utseende på rätt sätt. Hon beskrivs ibland som "kvinnobarnet", en alldaglig, naturlig och trofast flicka. Det är hon som vinner mannens hjärta i slutet av novellen, i konkurrens med den självupptagna kvinnan, ofta en vacker och världsvan mannekäng. Även i de redaktionella texterna och rådgivningsspalterna är det detta ideal som hyllas. Egoistisk fåfänga är djupt förkastligt. Däremot är fåfänga i form av omsorg om sitt utseende accepterad om den har som syfte att glädja mannen; och inte bara accepterad utan ett krav. Men det ska vara på rätt sätt och med rätt syfte. "Faran med att göra det [klä sig vackert] för sin egen skull - för att få kärlek och bekräftelse - ställer honom inte bara inför obehagliga krav som han bör få slippa, utan låter honom se vad som aldrig appelerar till någons ömhet och värme - självupptagenhet" förklarar Eva Seeberg i Veckorevyns rådgivningsspalt . Eller som i modereportaget med rubriken "Gör er lite till FÖR HONOM": "...Är ni rätt kvällsklädd hemma blir lässtunden i soffhörnet eller TV-titten dubbelt så trivsam och åtråvärd - också för de andra hemma hos er". Det finns många exempel, det ena mer horribelt än det andra, och jag har svårt att begränsa mig. Men andemeningen är densamma: "... den perfekta weekend-flickan är hon som inte talar ett ord om sitt eget jobb men lyssnar gärna till hans bekymmer".

Budskapen är dubbla. Man ska vara naturlig och omsorgsfullt välvårdad men absolut inte självupptagen. "Ingen varken - ung eller gammal - kan motstå en sött, leende, tillitsfull och hjälpsam ung flicka så om ni verkligen önskar att man ska tycka om er, bör ni först och främst upphöra att vara så upptagen av er själv och intressera er mer för andra ". Detta är ett citat hämtat ur Vi tonåringar som 1955 gjorde ett outplånligt och förrödande intryck på den då 11-åriga Bodil Malmsten. Detta skriver hon om i kapitlet Tack för tipset, jag nästan dog. i boken Mitt första liv (2004). Man ska vara hel och ren och dofta gott av tvål. Men det räcker inte långt när allt kommer omkring. Bodil Malmsten citerar även följande råd: "Det är aldrig för tidigt att tänka på sitt utseende". Vidare: "För att få smalare vrister måste man lägga följande omslag: Frotté som man vridit i lika delar blyvatten[!] och vatten lägges kring vristerna. Ovanpå detta lägger man en vaxduk för att hålla kvar fuktigheten och slutligen lindar man en resårbinda stadigt om vristen...Sov dessutom alltid med fotändan på sängen lyftad en 10-20 cm". Eller: "Om ögonen sitter långt ifrån varandra är det nästan alltid givet att man har ett runt ansikte. Fall och lockar ska därför ligga strax ovanför ögonlinjen. Detta är en grundregel, som man inte får glömma bort." Det är ord och inga visor, det.

Hel, ren, välklädd och dofta gott av liljekonvaljparfym, men bara till fint. Naturlig och välvårdad men absolut inte självupptagen. Därav faran med att vara självmedveten, och vara medveten om ett eventuellt fördelaktigt yttre - söthet. Så enligt 1965 års ideal var min uppfostran, i det avseendet, extremt lyckad - jag var helt omedveten om att jag var söt. Och kom, tack och lov, aldrig i kontakt med boken "Vi tonåringar" eller något liknande. Men jag ska också erkänna att jag å andra sidan inte har haft några stora komplex, även om jag inte heller känt att jag haft några större företräden. Det var väl typ: hyfsat smal - check; långa ben - check; fyllig mun - check. (I ett nummer av VeckoRevyn, årgång -83, fick man lära sig hur man skulle måla läpparna för att de skulle se fylligare ut än de var, och det behövde inte jag.)

Jag var väl ganska ok trots allt, fast jag inte var söt. Och när jag gjorde mig fin så kände jag mig också fin. Även om nästan allt, ofta hade kunnat vara bättre än vad det var.

I Maria Svelands Bitterfittan, 2007, ingår det en uppväxtskildring. Huvudpersonen lär sig i de tidiga tonåren att hon är vacker. Detta faktum påverkar henne och omgivningen mycket, oftast på ett positivt sätt. Hon tycker att fysik är det tråkigaste ämnet i skolan. Efter fysiklärarens samtal med henne om detta, där han påstår "Med ditt utseende behöver du inte lära dig fysik", ger hon upp fysiken helt och hållet. Som vuxen har hennes inställning till turen att ha fått ett fördelaktigt yttre delvis förändrats. Hon konstaterar att hon hoppas, om hon någon gång får en dotter, att dottern inte ska bli vacker utan i stället få chansen att utveckla sina andra egenskaper.

Jag är glad att jag sent om sider har fått veta hur det faktiskt var, även om jag önskar att mitt tonårs-jag också hade känt till det. Det är inte lätt att vara människa; och bland det svåraste är nog att vara ung kvinna, både då och nu.

Det är mycket man som förälder ska lära sin barn. Men jag tror att det är minst lika mycket som jag som förälder lär mig av barnen. Vi har t.ex. lärt dem att de är söta ungar, vilket såklart är positivt för självförtroendet. Stordottern krisade åtminstone inte ihop p.g.a. bristande självförtroende, när före detta pojkvännen lämnade henne för en annan. Och tack vare stordottern och att hon valde att plugga genusvetenskap kom jag i kontakt med Anja Hirdmans bok, som för mig blev en ögonöppnare.

Äppelpäppelproblem

Augusti. Tröskorna mullrar och äpplena dunsar. Hos oss är det äppleår i år. Äpplena står som spön i backen. Eller, släpper en tät äpplebombsmatta över en när man passerar under trädet när grenarna ruskas av vinden. Tre av våra fyra stora äppleträd lider av något som kallas vartannatårs-bärning. Det betyder att varannat år sätter trädet så mycket äpplekart att det fullkomligt förtar sig och inte orkar sätta nästan några kart alls året därpå. Påföljande år har det återhämtat sig och kompenserar den brisfälliga fruktsättningen föregånde år genom att sätta extremt många kart igen. Och så håller det på. Vartannat år äppleberg, vartannat närapå äpplebrist.

Vad kan man då göra åt detta? Den flitige ser till att riva ner så mycket kart som möjligt och helst tidigt på säsongen. Detta för att inte för mycket kraft ska gå åt till äpplekartens tillväxt, utan räcka till nästa års fruktsättning. Den som är mindre flitig, som jag, skjuter upp arbetet till senare och får i stället kratta upp mängder med mer eller mindre mogna äpplen när de väl ramlar ner. Fyra stora högar äpplen ramlade ned bara från onsdag till söndag. Många äpplen blir det.

Nu har jag kommit på och testat en ny metod som förenklar äpplehanteringen. Under de största grenarna har jag brett ut fiberduk, sådan man använder för att skapa ett extra bra mikroklimat i t.ex. grönsakslandet. I stället för att kratta ihop äpplena kan jag enkelt låta dem rulla ihop i en hög genom att lyfta i fiberdukens kanter. Det funkade till och med nästan att lyfta upp högen i rullebåren med hjälp av fiberduken, den brast bara lite. Dessutom såg det ganska fint ut med äpplena som landade på något som liknade ett vitt vaderat täcke. Gräset hade också trivts där under fiberduken och växt sig extra långt. Fiberduken höjer temperaturen och bevarar fukten.

Mindre bra är att ett av äppleträdens största grenar fått en stor längsgående spricka. När man kände inne i sprickan var träet alldeles murket. Tvättlinan är fäst i just den grenen, men jag misstänker varken tvätten eller äpplena utan snarare ett gammalt kvisthål som det antagligen har kunnat samlas regnvatten i. Plan A var att försöka kapa grenen en bit upp för att minska belastningen på det skadade området och kanske också stödja grenen på något vis. När sprickan efter bara ett par dagar hade vidgat sig ytterligare insåg vi att det inte fanns någon återvändo, det var bara att ta ned hela grenen. Vilket var ett projekt i sig eftesom grenen var lika stor som ett 5-6 m högt äppleträd. Handsåg, knakanden och en jättegren som hängde mer och mer, men det gick vägen. Grenen föll så bra som vi hade hoppats utan att något annat kom till skada. Synd på trädet men fönsterrabatten och matrumsföstret fick helt plötsligt betydligt mer ljus. Och mindre äpplen blir det ju onekligen, vilket kanske kan skapa bättre äpplebalans kommande år. Åtminstone på det trädet.

Dubuffet som arkitekt - jag är inte övertygad

På Skissernas museum visas under sommaren en utställning med Dubuffet, "Dubuffet som arkitekt". En stor mängd modeller har lånats in bl.a. från Guggenheim Museum, New York, som visas tillsammans med foton av uppförda verk, skissmaterial samt ett antal alster av hans bildkonst.

Det är en imponerande utställning. Dubuffet's arkitektoniska arbeten är väl presenterade och här finns rikligt med bakgrundsfakta för besökaren att ta till sig. Trots detta tycker jag egentligen inte att Dubuffet är så intressant när han arbetar i den arkitektoniska skalan. Med vissa undantag har jag har svårt att se att modellerna skulle tjäna på att förstoras upp till sitt tänkta format. Detta gäller t.ex. modellerna av skulpturen Chaufferie avec cheminée (Kamin med skorsten) och av Closerie Falbala, en 1610 m2 stor "gårdsmiljö" med en byggnadskropp i centrum (mest påminner den mig om en anläggning för skateboardåkning). Inte heller fotona av de båda verken, där man ser dem i förhållande till sin omgivning, lockar mig att vilja se dem i verkligheten. Med det förbehållet att man aldrig kan uttala sig med säkerhet innan man har upplevt konstverket i verkligheten - bilden är alltid annorlunda. Men som sagt, utifrån det informativa material som visas så väcker det inget intresse, på det viset. Intresset för att se dem i verkligheten skulle snarare bygga på min nyfikenhet på att se om jag har rätt, om min uppfattning stämmer.

Vad är det då som gör att jag upplever dessa storskaliga projekt som ointressanta. Jag tror att det är verkens egen skala, som t.ex. Closerie Falbala och Jardin d'émail (som jag också tror skulle passa för skateboardåkning). Den enkla linjeteckningen med de kraftiga svarta linjernas mönster över de vita ytorna är som ett gigantiskt, delvis tredimensionellt, pussel utan motiv. Men mönstret är för grovt, har för låg detaljeringsgrad för att vinna något på att uppförstoras. Jag känner ingen nyfikenhet inför den miljö som skapas utan fotot av verklighetens Closerie Falbala framkallar hos mig främst ett oengagerat "jaha". Samma sak med modellen av Chaufferie avec cheminée. Bemålningen är även här Dubuffets karakteristiska i svart och vitt samt blått och rött. Inte heller denna skulptur menar jag vinner på att uppförstoras. Nej, jag är inte imponerad. Men utställningen som sådan är intressant eftersom den får mig att börja fundera och analysera min inställning.

Förvånansvärt annorlunda upplever jag Dubuffets arkitektoniska interiörer, som i modellerna till "Chambre au lit sous l'arbre" (Sovrum under trädet) och Jardin d'hiver (Vinterträdgården). I full skala skulle man i dessa miljöer vara helt innesluten i Dubuffets här tredimensionella formspråk. För här händer det något. I dessa modeller ser jag möjligheten att förflyttas till en annan värld. En dubuffeisk värld utan raka linjer och räta vinklar, på samma gång formalistisk och organisk, den svartvit mönstret och de böljande formerna. Samma men ändå så olika.

Även den gigantiska "Tour aux figures", 24 m högt, har sina kvaliteter. Ett gigantiskt, tredimensionellt telefonklotter placerat mitt bland Paris typiska 1800-talshus, som om ett objekt ur en tecknad serie som lyfts ur sitt sammanhang och placerats i verklig miljö. Det är inte bara med färg och form som det monumentala verket bryter mot omgivningen. Eftersom det är så platt, saknar djup uppstår det en perspektivistisk förskjutning mot den omgivande miljön. På långt håll, som på fotot, blir också skalan riktig. "Tour aux figures" blir till ett overkligt landmärke som skapar något som påminner om en "förfrämdomseffekt" i stadsbilden. Men frågan är hur det fungerar i sin närmiljö?

Min favorit på utställningen är en serie målningar som beskriver processen när Renaults styrelse bestämmer sig för att de inte vill ha den utomhusinstallation, Salon d'été, som de har beställt av Dubuffet, och som redan är uppförd till mer än hälften. Den byråkratiska processen och maktspelet återges på en och samma gång naivistiskt och precist, och med mycket humor på Renaults bekostnad. För mig är detta utställningens största visuella behållning, den gör mig glad. Målningarna visar också en en helt annan och central del av det arkitektoniska skapandets förutsättningar; samt arkitektur ur en annan synvinkel än modellernas och de uppförda verkens.


Målningarna i foto ovan visar:
Den första: "Arkitekt Pierre Vigneron och generalsekreterare Ouin gläder sig över sin idé att begrava Salon d'été" eller alternativt "Ordförande Vernier-Palliez och arkitekt Pierre Vigneron dansar på gräset som täcker ruinerna av Salon d'été".
Den andra: "Arkitekt Pierre Vigneron ritar planen över nedgrävningen av Salon d'été"
Den övre: "Arkitekten Pierre Vigneron presenterar planen för nedgrävningen av Salon d'été för ordförande Vernier-Palliez"
Den undre: "Ordförande Vernier-Palliez som framför ledningsgruppen signerar ordern att föra Salon d'été utom synhåll"

Utställningen pågår fram till den 2 september; och för den som, precis som jag, föredrar Dubuffet som bildkonstnär så finns här även för oss en hel del att glädjas åt.