Det är tyst och stilla. Jag är ensam besökare i utställningen, förutom en enstaka, sysslolös vakt. Utställningshallen är fylld av bord, totalt 69 stycken. Gråbruna, långsmala bord, ihopställda två och två med bordsytorna mot varandra. Som om de var
upplagda för att underlätta städningen efter den stora festen. Mellan bordsytorna finns ett tjockt jordlager, cirka 20 cm tjockt, och upp ur jorden, genom den övre bordsytan, genom små, minimala hål växer spätt, nästan neongrönt gräs. Så overkligt att jag först tar det för illgröna nylontrådar. Växtlighet på ett osannolikt ställe. Livskraft, men inte utan understöd av specialbelysning och ett sinnrikt bevattningssystem. Jorden som källa till liv; önskat som växtlighet, eller oönskat som insekter och småkryp. Verket heter Plegaria Muda (Stum bön), och konstnären Doris Salcedo, och finns att uppleva på Moderna Museet Malmö till och med den 4 september.
Borden är uppställda som i en öppen labyrint. Grupperade tre, fyra, fem tillsammans, som en familj, eller ensamma och lite vid sidan av. Tillsammans bildar de en skog av bordsben, uppsträckta i luften.
Bordens form och mått, färgen, jorden och det upp och ned vända bordet som blir som ett lock för det undre, blir till uppställda likkistor. Men det är inget skrämmande, otäckt eller ens sorgligt utan enbart stilla och vacker. Och gräset - livet som går vidare, rullar på, oavsett vad som händer.
Desto mer skrämmande och fruktansvärd är bakgrunden till verket. Doris Salcedo kommer från Colombia. Mellan 2003 och 2009 mördade den colombianska armén omkring 1500 oskyldiga ungdomar. Ungdomarna, som lurades iväg med löften om arbete, mördades och fick därefter spela rollen som dödade gerillasoldater, när staten införde skottpeng på gerillan. Det kan inte beskrivas som något annat än renodlad ondska. Bordsben som sticker upp i luften, som den hotades uppsträckta händer - skona mig. En stum bön.
Plegaria Muda, som resterna efter ett modernt Stockholms blodbad. Men med offer utan ställning, obetydliga, som ingen saknar utom deras familjer och närmaste. En annan bakgrund till verket är Salcedos undersökning av Los Angeles ghetton och hur människoliv degraderas.
Livet som rullar vidare, obarmhärtigt och obönhörligt; oavsett hur orättfärdig döden än är och vilken sorg den än lämnar efter sig. Gravar som täcks med grönska, som vårdas eller glöms bort. Det finns inget val. Det är bara att försöka acceptera, som den förutsättning för livet som döden är. I vår del av världen och i vår moderna tid är döden i det närmaste osynlig. Döden är något som hör sjukhuset och kyrkogården till, men tillhör inte det vanliga livet. Döden som man inte behöver möta eller befatta sig med förrän man plötsligt drabbas, och förhoppningsvis först i livets slut. Helt annorlunda var det 150 år tillbaka i tiden då den för tidiga döden var en realitet och alltför ofta en del av vardagen. Kanske har döden blivit alltför osynlig, allför onaturlig; och får oss att glömma vad som verkligen är viktigt i livet? Det där som den som har haft närkontakt med döden inser.
Plegaria Muda är en tillfälligt paus i livets ruljans. Ett minnesmärke över brutal och "onödig" död, för att åtminstone minnet av de oskyliga ungdomarna ska leva kvar ett tag till. Men också en chans att stanna upp och tänka efter. Liksom Caesars viskande slav på triumffärden genom Rom: Memento te mortalem esse - kom ihåg att du är dödlig. En påminnelse om att ta väl vara på det, det där som håller på hela tiden och kallas för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar