Matematiska obegripligheter

Så'nt man lär sig i 3:an
Äntligen sommarlov. Slut på trean, slut på matten, slut på matteläxor. Vi andas ut, både jag, maken och 10-åringen. Några veckor innan skolslutet inträffar något som för vår familj är fullkomligt extremt; maken beslutar sig för att inte bara hjälpa sonen med matteläxan utan att dessutom fuska. Maken räknar sonen skriver, sedan byter de och sonen räknar medan maken skriver ner resultatet. Förutom de tal som sonen räknar helt på egen hand, och det är inte de lätta utan de roliga uppgifterna.

Jag är förstummad. Fuska med läxan, så mycket närmare helgerån tror jag inte maken kan komma. Som dubbelt belastad, barn till inte bara en utan två moraliskt högtstående lärare, är han sedan modersmjölken indoktrinerad med skolan och läxors betydelse. Man stannar inte hemma från skolan om man bara är lite sjuk; skoluppgifter ta man på högsta allvar och man fuskar INTE med läxorna eller något annat. (Jag fuskar faktiskt inte heller med läxor.) Vad är det då som får maken att frångå sin inlärda instinkt?

Sonen har hela terminen kämpat sig igenom varje veckas matteläxa, inte för han har svårt med matten utan för att han tycker det är så oändligt tråkigt och har så oerhört svårt att koncentrera sig, hålla tempo och bli klar. Det där när det gäller att räkna tal, på tal, på tal enligt samma mönster som han lärde sig och förstod redan efter de tio första. Samma koncentrationsproblem har han i skolan vilket gjorde att han ständigt hamnade efter. Tuvan som slutligen stjälpte lasset, som fick honom att ge upp fullständigt var när matteläraren, enligt sonen, meddelar att de barn som var klara med matteboken inte behövde vara med på de sista mattelektionerna utan i stället fick ha rast. Sonen var förkrossad. Han kände sig chanslös, han skulle aldrig hinna bli klar med matteboken. Det är i det här läget som maken tar nya, omoraliska men pragmatiska, tag.

Sonen har egentligen inga problem med matten, det har konstaterats i test, utan ligger tvärtom högt på begåvningsskalan för matematik. Det grundläggande problemet är i stället läroboken samt en extremt rigid och faktiskt, inkompetent lärare. Fösta gången vi insåg problemet var en dag i 2:an precis innan jul när sonen på den vanliga frågan om hur det hade varit i skolan, berättade att han hade blivit arg på mattelektionen. Att han blir arg är tyvärr inget ovanligt utan det händer alltför ofta. Orsaken den här gången var att läraren hade suddat ut och rättat honom trots att han hade löst uppgiften korrekt. Uppgiften bestod av att lägga ihop två tal med huvudräkning och därefter skriva ner och redovisa hur man hade tänkt. Sonen visar mig hur han löste talet och skrev ner det steg för steg, samt det rätta svaret. Men enligt matteläraren löste han talet i för få steg och borde i stället ha delat upp det ytterligare. Vad som är uppenbart för både mig och sonen, och borde vara det för alla läskunniga, är att uppgiften bestod av att räkna ut talet och redovisa hur eleven tänkte när han löste talet, INTE hur läraren ville att eleven skulle tänka. Frågan är vad läraren har mellan öronen?

Jag kallar det inkompetens. Och att på ett mycket effektivt sätt ta död på det lilla matteintresse som finns. Inte konstigt att sonen blev arg. Inte konstigt att jag blev superdunder-arg. Sedan blev det jullov. Men innan dess hade vi nog med andra bekymmer – sonens i vredesmod upprepade rymningar från skolan.

Nästa spännande exempel på mattemetodiken presenterades för maken och övriga föräldrar som var med på föräldramötet på vårterminen i 3:an. Då förklarar matteläraren att det finns undantag från "likamed-regeln", d.v.s. att talen på båda sidorna om likhetstecknen har samma värde. Undantaget kan beskrivas i följande exempel: Om det finns sex hästar och alla hästarna har benen i behåll, då ska detta skrivas 6 x 4 = 24, och INTE 4 x 6 = 24. Någon som förstår? Ingen annan har heller förstått, kan jag meddela. Inte föräldrarna på föräldramötet eller Majas pappa som är matematikprofessor. Och hur man förklarar det för 9-åringar är en gåta, förutom med argumentet att det är läraren som bestämmer. Det var nog lika bra att jag inte var med på det där föräldramötet, för skolfridens skull.

Det var inte så att det inte förekom klagomål. Men gamle rektorn gick i pension i börja av 3:an och efter 3:ans vårtermin gick matteläraren själv i pension. Så det var nog ingen som riktigt ville ta tag i problemet. Frågan är bara hur många barns matteförståelse och intresse denna lärare har förstört i sitt yrkesliv. Sonen har ju egentligen lätt för det, så det kommer antagligen att ordna sig. Men jag tänker på alla de andra, som har svårt för matte, som har föräldrar som inte intresserar sig eller kanske också har svårt för matte. Hur går det för dem?

Till hösten börjar sonen i 4:an och får en ny, bra mattelärare. Gissa om vi är glada?