ostanvind. Som knäckte den tuffaste. Den småblommiga skogsclematisen som täcker halva det storvuxna, minst fem meter höga äppleträdet med lianer tjocka som min handled är i år, efter minst 15 år i vår trädgård, stendöd ovan mark. Men den skjuter raskt nya skott från roten så antagligen dröjer det inte länge förrän den är uppe i toppen igen, och den kvävda grenen åter blir grön. Till i vår har jag äntligen fixat bra och fina uppbindningsstöd till klängrosorna - "tripoder" av armeringsjärn. Den helvilda Boule de Neige ska få en specialvariant med bl.a. 
pinnställningar av armeringsnät. Handsågade! Och så fryser 80% av rosengrenarna bort. De som i januari var gröna och frodiga efter vinterns snötäcke. Den gamle Murphy och hans lag slår till igen. Det blir inte mycket att binda upp. Fast de kommer ju igen, de är redan på gång. Det är det fler som gör. Små, nästan neongröna blad har äntligen börjat växa ut på de nakna murgrönegrenarna, den som också var frodig i januari. Järneken har 
däremot fortfarande inte visat något livstecken, trots att den var den enda som fick hjälp, en skyddande jutesäck mot uttorkning. Men, som alla som har läst "Den hemlighetsfulla trädgården" vet, så länge det är grönt under barken finns det hopp. 
En djävulusisk februari kort sagt. Vad kan man göra för att växterna ska klara sig bättre om det händer igen? Jag vet inte säkert, men rosorna borde jag kunna skydda med mycket granris som man kan prega in mellan grenarna. Samma med järneken, säck plus granris. Vår granne har en del granplantering vars grenar sträcker sig ut över åkern och han lär bara bli tacksam om jag tuktar dem. De höga klängväxterna kan man däremot inte göra så mycket åt.
Vårens glädjeämne har varit kungsängsliljorna som blommat som aldrig förr. De har uppenbart frösått sig under åren och just i år blev det full utdelning. De växer på plommongräsmattan bland påskliljor, narcisser och gullvivor i de friväxande gräset. Efter dem tar de blommande smultronen över, som i år ska få sällskap av prästkragarna; vars vita blomställningar som ska sväva över grässtråna. Tänker jag mig. Vår bokhäck har äntligen vuxit ihop över grinden och bildat ett lövvalv. Det är ganska många år sedan som jag började heja på och uppmuntra den så det är verkligen kul att bokgrenarna nu är i mål, och det bara återstår finputsning. De flesta fröerna är sådda, samtidigt med sluttampen på äppleblommen. Jag har lärt mig en bra tumregel för rätt såningstid. De köldtåliga fröerna kan man så när tussilagon blommar. De mer värmekrävande, som ärtor, bönor och squasch, ska man vänta med tills att äppleträden blommar. Då har jorden hunnit bli tillräckligt uppvärmd. Regeln har dessutom fördelen att den bör funka oavsett odlingszon. För att få extra fart på bönorna och luktärtorna la jag dem i blöt över natten. Utomhus. Under
skyddande plast för att inte någon hungrig fågel skulle tro att det var serverat. Då var fröna säkra, trodde jag. Men inte. Någon klyftig, bönsugen fågeldj...el, troligen en skata, hade lyft bort plasten och ätit upp nästan alla gröna bönor. Som ett extra långfinger åt trädgårdmästaren hade hon dessutom bajsat ner halva trädgårdsdynan, som hade blivit kvarglömd utomhus. Nu ruvar jag på hämnd. Jag tror jag ska salta henne på stjärten, skatan. Det lär ha effekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar