Frestelsens kultur

Konsumtion och Cubarcelona
Barcelona kl 03.35. Min vana trogen vaknar jag och kan inte somna om. Flyttar i stället ut till den väl insuttna soffan i det lilla familjehotellets foajé. Låter tankarna löpa fritt till ljudet av sovande människor i rummen runt omkring. I Karin Johannissons, idéhistorikern, sommarprogram berättade hon om annorlunda sovvanor. Hur man före vår moderna tid, då man nästan helt och hållet var hänvisad till dagsljuset, delade upp nattsömnen i två delar. En tid efter mörkrets inbrott gick man och la sig för natten. Men framemot midnatt vaknade man och var vaken under någon timmes tid då man ägnade sig åt att läsa, samtala, ha sex eller bara vila i sängen. Därefter fortsatte nattsömnen fram till morgonen. Självklart blev skillnaden stor mellan den ljusa och mörka halvan av året. Ett sätt att sova mer anpassat efter ljuset och kanske också till kroppen? Den obrutna nattsömnen ett ideal jämngammalt med fotogenlampan eller elektriciteten? Sömnvanor som en social eller kulturell konstruktion, utifrån industrialismens behov av en utvilad arbetskraft året runt?

Barcelona i vår, för drygt ett år sedan Havanna, Cuba. På lite mer än ett år har jag rest mer än jag gjort på tio år. Orsaken är en olycklig händelse - död - och en lycklig, att tioåringen har fyllt tio i år. Efter att nästan ständigt lidit av penningbrist i 20 år har vi nu pengar att resa för. Och att använda till konsumtion som inte är främst är nyttig eller nödvändig. Jag kan plötsligt handla något som kostar lite mer än vad jag hade tänkt mig utan att riskera få ont i magen. Barcelona, en helt ny storstad med ett gränslöst utbud av mer eller mindre nödvändiga prylar. Lätta, eleganta kängor i ljusgrönt läder; örhängen av röd korall; färgstarka, expressiva, exklusiva kläder från Desigaul; maffiga, katalanska bakelser. En inköpslista som Marie-Antoinette hade kunnat underteckna. Inget som jag egentligen behöver (förutom bakelserna), men åtråvärda, och hyfsat överkomliga i pris, med vår nya ekonomiska situation. Att falla för frestelsen eller inte?


Den liturgiska butiken.

Barcelona - Havanna. Samma språk, samma imponerande arkitektur och delvis samma historia och kultur. Intensiv biltrafik på de trafikerade gatorna. Folkliv, en målmedvetet myllrande folkmassa hastar fram på de breda trottoaren runt Placa de Catalunya. Jag får kryssa mig fram i folkhavet en vanlig tisdag eftermiddag. Havannas gamla kvareter, ett helt annat tempo, lugnare, mer häng. Sitta på trappan och kolla in folk och spana på damer. Den ständigt närvarande musiken som känns som en naturlig del av miljön, åtminstone för en turist som jag. Utbudet vi möts av består av restauranger, småbutiker med enkla souvenirer, enstaka klädbutiker samt två "lyxbutiker", som uppenbart vänder sig till turister. Skor, exklusiva flip-flops och Converse-modeller, respektive svindyra kläder i någon sorts amerikansk västkuststil. Havanna – Barcelona, samma kulturella bakgrund men två länder som har utvecklats åt vitt skilda håll de senaste 50 åren.

Min egen relation till konsumtion, hur ser den ut? I min bakgrund finns något så omodernt som självhushållning. Jag är uppvuxen på en gammeldags gård på landet med blandad odling och djurhållning där kött, fisk, vilt, mjölk, ägg, potatis, grönsaker, frukt och bär till största delen kom från egen uppfödning, odling eller egna marker. Och brödet bakade man så klart själv. Ett traditionellt levnadssätt som andades 50-tal. En liv med begränsade resurser, ekonomisk försiktighet och utan onödiga utgifter. Kläderna sydde man delvis själv. Inte enbart på grund av ekonomin utan också för att få dem precis så som man ville ha dem, till en rimlig kostnad. Det var viktigt att vara hel, ren och fin. Det handlades ofta på exrapris och rea men det skulle vara kvalitet. Hellre något med bra kvalitet som var dyrare och varade än billigt slit och släng. Långsiktig konsumtion, man skulle också kunna kalla den hållbar. Och nu då? Jag bor fortfarande på landet (eller återigen efter åtta år i sta'n) utan några frestande butiker inom synhåll. Det gör skillnad, åtminstone för mig.

Vad behöver vi männsikor för att må bra? Husrum så klart och mat, utan att behöva tigga kvarlämnad mat från restauranggästernas tallrikar, som den gamla cubanska damen. Bokstavliga smulor från den rike mannas bord. Men förutom det mest grundläggande: Trygghet. Att kunna hålla sig ren. Värme, andra människor, för närhet och bekräftelse. Glädje, som kan vara musik. Men knappast en massa prylar. Samtidigt tror jag att samlandet är något djupt mänskligt rotat. Samlandet som en instinkt för att överleva morgondagen och säkra fortlevnaden. Som får min bror att bära hem spann efter spann med nyplockade kantareller, som han sedan skänker bort eftersom han inte behöver mera själv. En basal behovstillfredställelse. Och den som inte samlar i skogen kan samla bland butikernas outtömliga hyllor och föra hem till sitt bo.

Konsumtionssamhället. Att falla för frestelsen. Inte spara, längta eller vänta utan här och nu, på direkten. Ett synsätt omvänt det ideal som rådde då religonen var dominerande som rättesnöre. Att stå emot, att inte falla för frestelsen. Det tionde budordet: ”Du skall icke hava begär till din nästas hus, åker, tjänare eller tjänarinna, oxe, åsna eller något annat som tillhör din nästa.” Eller med andra ord, var nöjd med det du har och det du förmår.

Den moderna tidens intåg, med industrialismen. Den tidiga industriernas problem med arbetare som gick hem innan deras arbetspass var slut, när de hade tjänat ihop till mat för dagen. Som hellre ägnade sig åt trevliga saker än att jobba. Ett annat sätt att leva och sova, att tillbringa dagar och nätter. Men massproduktion kräver massavsättning. Och en marknad med stor efterfrågan. Människor med begär efter ting de kanske inte visste om att de behövde eller att det fanns över huvudtaget. Att inte vara tillfreds med det man redan har utan ständigt sträva efter mer eller något annat. En ny tid som krävde en ny sorts människor, som var både produktionsresurs och konsument. Eller som åtminstone hade nya och andra vanor.

Havanna eller Barcelona? Jag, som har ett hem fullt av prylar, väljer Havanna framför Barcelona. Till exempel var det är lättnad att slippa reklamen. Den propaganda som finns är en västanfläkt jämfört med västvärldens alltför ofta reklam- och skyltbelamrade gaturum. Jag tror inte att utbudet behöver vara oräkneligt. Att någon människa mår bättre eller blir lyckligare av att det finns tio olika apoteksbolag, som lägger stora summor på helsidesannonser för att tala om att de finns, i stället för ett. Billigare blir det garanterat inte. Ett mindre utbud Ovan: hotellet, Barcelona
borde kunna räcka, förutsatt att man har råd att handla av det. (Jag inser att min horisont som tillfälligt besökande turist är starkt begränsad.) Och att läget är annat än det borde vara förstår jag, inte minst av alla de som tiggde mini-schampoflaskor av turister på Havannas gator. Men trots dessa brister väger konsumtionsmöjligheterna lätt jämfört med mycket annat. Stämningen, med ett större lugn; öppna och sociala människor; kanske också mer glädje? Att göra det bästa av vad man har? Ett annat fokus.

Hem från Barcelona. Nej, det blev varken ljusgröna kängor, korallörhängen eller Desigaul-kläder. Men däremot bakelser och en ny, snygg, praktisk ryggsäck, helt i linje med min präktiga uppfostran, som ska ersätta min gamla badryggsäck som håller på att falla i bitar. Och jag är så nöjd.