To Lucy with love

Christian Anderssons From Lucy with love på Moderna Museet Malmö är en utställning som inspirerar.

Det första man möter när man stiger in i utställningshallen är en gigantisk vägg av sten. Uthuggna stenblock bildar en fristående "skärm", liknande en storslagen fornlämning. Väggens bas, grunden för hela konstruktionen består av fyra bokstavsliknande block som bildar ordet RÈVE – det franska ordet för dröm. Men det är så klart varken riktig sten eller någon sorts konstgjord sten av betong utan ytterst välgjord frigolit-sten, så välgjorda att jag måste känna på dem för att kolla. (Det är såklart absolut förbjudet, men på en pressvisning kan man komma undan med sån't.)


I hallens andra ände finns en parafras på Mies van der Rohes Barcelona-paviljong från världsutställningen 1929. De tre väggarna i svart glas respektive imiterad marmor bildar ett öppet rum med en förvriden fåtölj i mitten. Det är den så kallade Barcelona-stolen, som ibland liknas vid en kackerlacka på grund av sin förmåga att dyka upp överallt. I Christian Anderssons version har metallstommen vrängts ut-och-in med det vita skinnsätet balanserande på toppen. Men stolsitsen är inte den bekväma dyna den borde vara utan den har ersatts av en kopia gjuten i gips. Denna, en av modernismens framgångsrikaste symboler, har här likt en antik staty blivit kopierad i gips. Och precis som de antika föremålen har den förlorat sin funktion.

Rummet kompletteras med ett foto av ett inramat fotografi med spräckt glas. Fotografiet visar hur en skulptur hissas ned på paviljongens innergård och det är taget vid återuppbyggandet av Barcelona-paviljongen i mitten av 80-talet. Anderssonbeskriver i katalogen hur han med det spräckta glaset vill ”förstärka känslan av att återskapa en tid utan att riktigt uppmärksamma vad som har hänt på vägen”. En vilja att kontrollera historien i ett återskapande utan hänsyn till gamla sprickor, som modernismens brister. Men det visar också en vilja att ge ett gammalt ideal en andra chans och försöka glömma det som följde

I hallens yttre rum finns ett horisontellt utsnitt av en av paviljongens marmorväggar. Bakom den uppriggade väggpartiet står ett antal kameralampor som med jämna mellanrum smäller av ett bländande, starkt blixtljus. Här är rollerna ombytta, det är inte sevärdheten som utsätts för fotoblixtar utan betraktaren. Ett obehag som gör att man inte stannar längre än nödvändigt.

Mitt i mellan dessa båda rumsskapande verk står en långsträckt glasmonter, en sådan man kan hitta på vilket museum som helst. Innehållet är däremot inte lika musealt utan en annorlunda blandning. Ena änden av montern innehåller en mindre samling människoskallar. Det handlar om en arkeologisk bluff som genomskådades först 40 år efter "upptäckten". En arkeolog påstod sig 1912 ha hittat den första människoapan med stor hjärna i Essex. Det var bara det att det inte var ett äkta fornfynd utan en skalle som han själv hade konstruerat och som uppenbart var tillräckligt välgjord och trovärdigt. Man kan föreställa sig att fyndet passade in i den koloniala, brittiska självbilden och historiesynen; att denna Essex-skalle var ett mer sannolikt alternativ än att den första människoapan med moderna hjärna skulle, liksom den långt senare funna Lucy, härstammat från Afrika. Än idag står monumentet i Essex kvar, över denna på sin tid sannolika men falska upptäckt.


Tvärtom är det med det så kallad bagdadbatteriet, som är ett vetenskapligt osannolikt men teoretiskt möjligt fornfynd. Bagdadbatteriet är en lerkruka från tiden runt Kristi födelse som hittades vid en utgrävning i början av1900-talet. I lerkrukans hals satt ett kopparrör runt en stav av järn och i krukan fanns rester av vinäger. Denna konstruktion kan fungera som en galvanisk cell och alstra svag ström. Detta visar Andersson i en installation där en mängd lerkrukor, kopior av originalet, fyllts med vinäger och försetts med kopparrör och järnstav. Med hjälp av koppartråd kopplas krukorna samman till en metallstolpe som därmed blir elektro-magnetisk och håller fast ett gem, en lite symbol för faktasamlande, mot stolpens vertikala sida.

Det här är ett verk som går direkt till mitt hjärta, till sin form och sitt innehåll. De välformade lerkärlen med de tunna, glänsande koppartrådarna som vindlande, svävar över krukorna och tillsammans håller upp något så vardagligt, obetydligt som ett gem. Samtidigt som det ifrågasätter vår historiesyn. Ett verk som utmanar min världsbild, väcker min nyfikenhet, får mig att börja tänka och gör mig glad!
För det här stämmer ju inte. Det galvaniska batteriet uppfanns ju först ca1800 av italienaren Volta. Så är det ju, eller? Det enda exemplaret av bagdadbatteriet försvann i samband med plundringarna av Bagdads museer under kriget. Allt som återstår är dokumentationen. En svartvit utskrift av ett foto på krukan återfinns i montern.

Essex-skallen sätter fingret på ett förhållande som det finns otaliga exempel på såväl i historien som samtiden: Västerlandets självgodhet, alltför uppblåst självförtroende och bristande respekt för andra och det som är annorlunda. Vilket grundar sig på synen på människan som skapelsens krona som ger honom [sic] rätten att ta för sig av såväl naturresurser och utrymme som uppmärksamhet. Till detta kommer övertron på den rationella vetenskapen, auktoriteter och experter och en oreserverad/enögd framstegsoptimism. Den som på 60-talet fick människor att ställa sig på utgrävningsgropens kant och skrikande beskylla arkeologerna för att de hindra utvecklingen, då de gjorde utgrävningar på Halmstad torg inför byggandet av det underjordiska torggaraget.

Tankar som dessa, om en alltför ensidig framtidstro grundad på teknisk utveckling, gör mig nyfiken på boken som har fått en egen monter: "Looking Backward 2000-1887", en science fiction av Edward Bellamy från slutet av 1800-talet. För att visa på dess minskade betydelse, nu när vi har facit, har Andersson placerat den på ett sätt så att den nästan inte kastar någon skugga. Den tydliga skugga man ser är från bokstället den står lutad mot. Som om dess inaktualitet gör den transparant, som om den vore på väg att försvinna, bli osynlig. Jag vet inte om jag håller med, jag tycker den verkar vara minst lika intressant och aktuell. Men inte som en alternativ utvecklingshistoria, utan som ett dokument på en framtidsvision daterad till 1880-talets USA som jag får lust att läsa. En berättelse som denna säger minst lika mycket om sin samtid som om tiden den vill beskriva. Oavsett om det är en historieskildring eller science fiction så tolkas bilden genom 1880-talets glasögon.

Framtiden i form av dystopi är också ämnet för den film som visas i bortre änden av glasmontern, ”On the beach” från 1959. På en jord ödelagd av en katastrof letar överlevande efter avsändaren till en morsesignal sänd från USA:s västkust. Det visar sig vara inte en mänsklig avsändare utan signalen har på något sätt uppstått ur en tom coca-colaflaskas rullande i strandkantens vågor; en hälsning från en utdöd amerikansk mänsklighet. Högst osannolikt, men är det teoretiskt möjligt eller tvärtom en omöjlighet?


Montern mellan filmen och skallarna innehåller en kuriosasamling med fler pusselbitar till utställningen. Som det vykort av Magrittes målning ”L’art de la conversation / The art of conversation” som har fungerat som förlaga för Rève-formationen. Tillsammans bidrar utställningens olika delar på ett spännande sätt till det övergripande temat om människans förhållande till sin omvärld och dess historia, som till exempel vetenskapliga myter och sanningar.


Jag skulle kunna säga mycket mer om denna idémässigt myllrande utställning, men jag måste komma till punkt. I stället vill jag varmt rekommendera att ta del av From Lucy with love. Utställningen pågår till och med den 24 april.

Om du blir inspirerad av att se mer elegant modernism, marmor och teknisk framstegsoptimism, och kritik av denna, kan jag rekommendera Jacques Tatis film Playtime. En bättre skildring är svår att hitta.
För den som vill fördjupa sig ytterligare tipsar maken om Lyotard’s ”Det postmoderna tillståndet”, som behandlar modernismen, vetenskapens hierarikiska auktoritet och slutet på de stora, allomfattande berättelsernas tidevarv.