onsdag 10 november 2010

Muslingar och annat oknytt

En fördel och nackdel med att bo på landet är att man bor nära djuren. Det är ofta trevligt, men det är en verklig lättnad när flugorna väl bestämmer sig för att stanna hemma hos sig i stallet och slutar upp med sina utflykter hem till oss. Med kylan är det i stället andra småkryp som dyker upp – sorkar och möss. Vårt hus borde inte vara något idealiskt övervintringsställe eftersom här bor fullt med katter (just nu tre, tidigare fyra). Fast de är kanske är för välgödda (katterna alltså), eller tycker att det är skönare att stanna kvar i soffan. I vilket fall, sorkar och möss flyttar glatt in i stugvärmen när det börjar bli kallt utan att låta sig avskräckas av katterna. Ibland om nätterna hör man dem glatt galoppera fram i bjälklaget ovanför vår säng. Vi bor i ett gammalt hus med innertak av masonitskivor. Ljudet av små, små tassar mot masonit är imponerande. Det är lätt att inbilla sig att det är något betydligt större som springer runt där uppe, jag tänker på RÅTTOR! Sorkar och möss har jag inget emot, i princip, särskilt inte när de är utomhus. Råttor är däremot en helt annan sak. Ryyys! Jag gillade inte ens en gång Disnyes "Råttatouille", det myllrades för mycket i vissa scener. Möss och sorkar däremot är riktigt söta, tycker jag, t.ex. den här som jag fångade i en fälla i linneskåpet häromdagen.














Förra vintern hade vi en försikommen mus som gnagde ett litet hål ner i linneskåpet. Problemet är att vi inte kan sätta ut fällor i bjälklaget. Där är det bara småkryp och katter(!) som kommer in. När de då tar sig ner i linneskåpet är det ett utmärkt tillfälle att fånga in dem. Vi är djurvänner i vår familj och använder oss av burfällor, d.v.s. inga djur kommer till skada. Sedan släpper vi ut dem på ett för möss trevligt ställe där de kan bo i stället för hemma hos oss. Men det är viktigt att det inte är för nära vårt hus. Svågern är biolog och forskare, som upptäckaren av de skånska dvärgmössen (har tidigare enbart observerats i Dalarna) har han figurerat både i radions Naturmorgon och Hemmets Journal. När vi fångade en del möss förra vintern blev han intresserad och ville låna dem och ha som jämförelseobjekt till dvärgmössen. Det fick han gärna. Observera: svågern är också djurvän, han utsatte inte våra möss för några otäckheter. Han tog bara små, små hudprover från dem, för att kolla typ DNA, genom att göra ett litet, litet hål varje öra. Jag tror att det känns ungefär som när man själv tar hål för örhängen. Därefter släpps de fria på något trevligt ställe. Vi fångade som sagt ett antal möss och sorkar som hämtades av svågern. En morgon hade vi en mus i fällan som såg lite konstig ut, han hade liksom märken på öronen. Vid närmare granskning var det inga märken utan snarare hål. Möss brukar ju inte ha hål i öronen. Vad var detta? Svågern kontaktades. Hans beskrivning av hudproverna från öronen stämde helt överens med vår mus öronhål. I det läget blev man lite mörkrädd, var vi hemsökta av möss? (Ja, det var vi ju faktiskt, men inte på ett sån’t sätt.) Hade musforskaren någon naturlig förklaring till detta, var det någon sorts långdistansmus vi hade att göra med? För den saken var helt klar, musen i fällan var den samma som vi hade fångat veckan före (ganska korkad mus, måste man säga). Svågern hade en förklaring. Han hade varit bussig nog att skjutsa musen hem och släppt av honom vid vår brevlåda (för att han inte skulle känna sig vilsen). ”Tack, schysst!” sa musen och sprang raka vägen in till oss igen.

Årets första mus hade jag tänkt släppa ut en bra bit bort från oss, invid en förskola med många uthus. Det är en mycket snäll och söt mus. Och tänk så bra för den lille muslingen med alla smulor och mat som barnen tappar. Men jag hann aldrig genomföra min plan. Stordottern hittade honom, tyckte jag var grym som lät honom sitta inspärrad i en så liten bur (fast jag hade gett honom mat) och släppte ut honom vi bortre tomtgränsen. Själv får jag väl försöka leta reda på var de tar sig in i huset. I år får de faktiskt nöja sig med fågelmat och värmen i pannrummet.

2 kommentarer:

  1. Ja, ganska korkad mus, men inte så smart musforskare heller!

    SvaraRadera
  2. Don efter person kanske man kan säga, när svågern inte hör. Eller så var det en hemlig del av forskningen, mössens orienteringsförmåga...

    SvaraRadera