Konst är unikt på flera sätt,
bland annat är den en av få kulturformer som man kan ta del av
gratis. Eftersom konstutställningar vanligtvis inte har någon stor
annons- eller marknadsföringsbudget blir dagstidningarnas
konstrecensionerna viktiga för att nå ut. Men med jämna mellanrum
utsätts tidningarnas kultursidor för nedskärningar.
Jag är en inbiten tidningsläsare, och
särskilt kultursidorna är för mig något av en livlina. Så när
Sydsvenskan, som jag har läst dagligen sedan jag flyttade till Lund på 80-talet, då och då genomför inskränkningar
– då vädrar jag fara. Och blir en liten smula irriterad!
För förändringarna har varit många, vissa till det bättre, andra
till det sämre. Men inom vissa områden har förändringen haft en
tydlig riktning.
Fram till för ett par år sedan har
kulturen haft en egen del i tidningen. När den försvann befarade
jag att tidnings-livet skulle bli tomt och innehållslöst. Men de
dagliga 2-3 kultursidorna och de välmatade helgtidningarna visade
sig kompensera bortfallet väl. I januari var det återigen dags för
förändringar och då skrotades
bl.a. Kulturlördags-delen. Jag har räknat sidor och jämfört.
Den här gången är det framför allt konsten som det
har snålats in på.
Nyordning
Sydsvenskans numera nedlagda
Kulturlördag, som bestod av ett 15-tal
sidor kultur och nöjen, har reducerats till ett minimum –
två ordinarie sidor. Kulturlördag har i stället ersatts av den
nygamla lördagsdelen Näringsliv. I Näringslivs-lördag hittar man
sex sidor näringsliv, en sida Teknik & prylar och två
sidor Bil & trafik samt några sidor Mat, som
tidigare låg i Kulturlördags-delen. Dessutom hittar man som vanligt
i lördagens A-del i Sydsvenskan en ekonomisida och tre sidor
börsnoteringar, som ju också ingår i näringslivsområdet.
Något annat som också har försvunnit
är den dagliga halvsidan med rubriken ”Oss Emellan Guiden” i
Sydsvenskans A-del. Detta var ett unik och lättillgängligt
kalendarium över dagsaktuella
kulturevenemang. Här fanns både små och stora kulturhändelser
samlade; både sådana som är gratis och sådant som kostar pengar,
både evenemang som har en marknadsföringsbudget likväl de som
inte har någon alls.
Det dagliga kalendariet som numera är bortrationaliserat. |
Varför tar Sydsvenskan bort denna idealiska, och skulle jag vilja säga demokratiska
kultur- och läsarservice, som inte går att hitta någon annanstans,
samlat på detta lättillgängliga sätt? För mig är det
obegripligt. I den ”bästa av världar” borde det vara lika
viktigt att rapportera om dagens kulturevenemang som börsnoteringar
och TV-program, av samma skäl som SVT sänder Kulturnyheterna.
Dessutom hade denna kulturguide ingen konkurrens från andra medier,
varken lokala eller nationella, utan var med andra ord en USP –
Unique Selling Point, det vill säga en liten men dock unik och högst
lokal tjänst som inte går
att hitta någon annanstans än i Sydsvenskan. Och som dessutom var
ett viktigt stöd till det lokala kulturlivet eftersom notiserna där
var gratis.
Denna utmärkta tjänst har Sydsvenskan
alltså valt att plocka bort och ersatt med reklam! Hur tänker de?
Är det bara ekonomin som räknas, både i börsen och på sidorna?
Reklam ger en intäkt men inte kulturnotiserna. Men uppdraget som
tidning är väl lite större än så?
Kultur och kultur
Den kultur på kultursidorna som har
förlorat särskilt mycket på den senaste förändringen är
konstutställningarna. Från att ha haft en fast sida i Kulturlördag,
med både recensioner av stora och mindre utställningar samt de
mycket läsvärda konsttipsen längst ner på sidan, har konsten inte
längre något fast utrymme i tidningen. I stället kommer
recensionerna än här, än där på de två ordinarie kultursidorna.
Förutom enstaka längre artiklar, som även tidigare kunde dyka upp
utanför Kulturlördagens konstsida. Varför väljer man att banta
ner på konstutrymmet?
Kulturlördags konstsida. |
Jag tror att Sydsvenskan gör en
felsatsning. Som exempel på en annan prioritering
kan man ta SVT:s nysatsningar. Höstens program Konstnärsdrömmar
visade, förutom ett ”obligatoriskt” tävlingsmoment, vilket
stort intresse och talang det finns bland amatörkonstnärer. Vårens
nya serie Konsthistorier är en oerhört ambitiös och
intressant serie som vänder sig både till den konstkunnige och till
den som inte är insatt i konstens värld.
Mycket av såväl den historiska som
samtida konsten har ju dessutom ett stort socialt engagemang. Detta
beskriver Carolina Söderholm mycket väl i sin artikel om konstens
möjlighet att fungera som ett verktyg
i kampen mot miljöförstöringen: ”Men det är inte bara den
akademiska världen som intresserar sig för konstens potential att
närma sig samhällets utmaningar. Poeten och artisten Birgitta
Jónsdóttir, framgångsrik ledare för isländska Piratpartiet,
efterlyste fler konstnärer och filosofer bland samhällets styrande
när hon i höstas gästade Skavlan i SVT. Genom sin förmåga att
tänka utanför givna ramar menar hon att de kan bidra med nya
perspektiv, på de områden där de som traditionellt haft inflytande
gått bet.”
Carolina avslutar sin artikel med: ”Det
är i förmågan att fritt välja sina uttryck, teorier och fält som
dess [konstens] styrka ligger. Från sorgesång och räddningsfilt
till sinnlig njutning, spetsforskning och väckarklocka.”
”Den fria konsten”
Konst är dessutom en av få
kulturyttringar som det ofta är gratis att ta del av. Utöver
konstutställningar är det ju bara biblioteket som man inte behöver
betala för att besöka. (Och på biblioteket finns Sydsvenskan där
man tidigare dagligen kunde läsa om konstutställningar och andra
evenemang i Oss Emellan Guiden.) Många konsthallar, museer och
samtliga gallerier är gratis att besöka. Det är ganska unikt i
dessa alltmer kommersialiserade tider. Man behöver inte ens en gång
stå ut med reklam för att få gå och se på konst. Allt annat
kostar, som t.ex. film, teater, dans och konserter, i alla fall för
det allra mesta. (En inte helt ointressant detalj är att dessa
kulturyttringar, speciellt film med sin ofta mycket stora
marknadsföringsbudget, också ges ett stort utrymme på Sydsvenskans
kultursidor.)
I dessa ”Trump-tider” är det ju
knappast kulturen som bör bantas. Tvärtom menar jag att kulturen
bör ges extra utrymme för att balansera och ge ett alternativt
perspektiv på vår omvärld än de som styrs av globala
jättar och/eller kommersiella intressen. Eller som Oscar Hemer
uttryckte det i en krönika om Sydsvenskans förre kulturchefen Nils
Gunnar Nilsson, vars kamp mot nedskärning av kultursidan under
1990-talet, Hemer menar
handlade om ”kultursidans fortsatta funktion som forum för idé-
och samhällsdebatt”.
Tankar om tidningars funktion,
förutsättningar och framtid skriver också Andreas Ekström om i en
artikel där han förespråkar en ny branschstandard. Han menar att
det är nödvändigt att förtydliga tidningars budskap så att ingen
kan ta miste på vad som är objektiv nyhetsförmedling respektive
åsiktsförmedling i form av recensioner, ledare, debatter m.m. En av
bakgrundsfaktorerna för behovet av en såpass väsentlig utveckling av tidningen
skriver han är: ”Vi är med full fart på väg in i ett pr- och
reklamsamhälle, där det går tio ”informatörer" på varje
reporter, och där medieträningsbudgetarna ständigt ökar.”
Men det är en speciell omständighet
som jag fastnar för. När
här en av Sydsvenskans egna journalister skriver om en problematisk
situation och en nödvändig utveckling av tidningen så gör man det
på kultursidorna. Man beskriver
en hotbild mot tidningsmakeriet på just de sidor som man
samtidigt skär ner! Återigen, hur tänker Sydsvenskan egentligen?
Jag tycker mest det verka påminna om
någon form av självskadebeteende.
…...........................................
PS.
Som den kultur-förkämpe
jag är, som dessutom försöker följa devisen ”Gråt inte
– forska”, har jag även skickat en version av denna text till
Sydsvenskans ansvariga utgivare Pia Rehnquist. Hennes roll är ju givetvis att
försvara de förändringar som Sydsvenskan genomför och förtydliga
dagslägets svårigheter ur Sydsvenskans perspektiv, men jag
uppskattar att jag fick ett långt och utförligt svar.
Pia Rehnquist påtalade bl.a. att de
numera publicerar fler artiklar om kulturevenemang på lokalsidorna.
Om detta är en förbättring eller försämring för läsarna,
jämfört med publiceringen på kultursidorna eller i en Kulturdel,
kan jag i dagsläget inte avgöra.
När det gäller det slopade
kalendariet ”Oss Emellan Guiden” var hennes svar konkret och
därför återger jag det här:
”Den
digitala revolutionen innebär också helt andra utmaningar. Till
exempel har vi de senaste åren haft mycket svårt att få
information till "det händer"/guiden eftersom alltfler
aktörer använder egna digitala kanaler för att marknadsföra sina
evenemang. I slutet av förra året fattade vi därför beslutet att
satsa våra resurser på att göra kvalificerad journalistik istället
för ett kalendarium som ändå inte blev heltäckande eller ens
informationsmässigt tillfredsställande.” (Mejlsvar den 15 mars 2017)
Det
är sorgligt att få veta att det är brist på information till
kalendariet som är bakgrunden till avskaffandet, när det är
samordning och samarbete som ger störst effekt för alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar