Publiken möts av tre svartvit-klädda värdinnor. Dessutom finns här en kvinna som ger instruktioner och utför vad som ser ut att vara avancerade matematiska beräkningar på en griffeltavla. Efter en något utdragen förberedelse, där vi utrustas med hjälm, leds vi in i det inre rummet – till den andra världen. I rummets mitt ligger åtta personer som enklast kan beskrivas som ansiktslösa mumier, helt och hållet täckta i hudfärgat nylon, runt en trekantig upphängd plattform. Ljudet från en pinglande triangel ger nylonmumierna liv och de sätter sig upp.
Det här är en föreställning för alla sinnen. Rökmaskinen puffar. Från det angränsande rummet kommer doften och ljudet av poppande popcorn, som med jämna mellanrum töms i en skottkärra. Ljud från triangel, blockflöjt och ett trumset.
De tre värdinnorna styr. En efter en uppenbarar sig föreställningens aktörer. En svartbrun hög får plötsligt liv och visar sig vara en liggande person. Svartklädd, sånär som på slipsen, och med visirförsedd hjälm och mörka nylonstrumpor fastsatta vid kroppen. I de uttöjda strumpornas ändar ligger stenar som figuren släpar efter sig då han vandrar runt runt i rummet.
En prydligt klädd man med hatt och väst. Likt en herde har han dessutom en lång vandringsstav och en mantel vävd av olikfärgade strumpor. Han ansluter till vandringen runt rummet, för att slutligen slå sig ner på sin mantel där han river en dagstidning i strimlor.
En vit nylonmumie leds in och upp på ett lågt podium. Figuren får hjälp med att skala av sig det yttersta klädlagret, vränga det ut och in och sedan krypa in i det igen. Nu med slingrande tunna röda och blå slangar, på utsidan av dräkten. Som en gammaldags medicinsk illustration av blodomloppets vener och artärer. Men inte flådd, bara vänd ut och in - hudlös.
Ytterligare en svartbestrumpad man med hjälm och visir. Från axlar och armarna hänger färgstarka strumpor med mönstrade leksaksbollar instoppade i ändarna, som klasar av utdragna pungklot. Ett hetsigt trumsolo sätter igång mannen som hoppar, studsar, svänger och slänger med bihangen. Det är galet, intensivt, roligt. Till sist har han snott in sig själv i en härva av strumpor och pungklot. Då hjälps han ömsint upp och till ro i ett nät som hissas upp och låter honom vila i sin kokong.
Myt och historia. De olika gestalterna väcker suddiga ihågkomster och känns vagt bekanta, som mytologiska gestalter ur en forntida skapelseberättelse: Mannen fjättrad vid sina stenar som en omvänd Sisyfos. Herdens mantel vävd av ödets strumpor? De tre värdinnorna som likt nornor styr händelserna.
De åtta nylonmumiernas händer frigörs från sina lindor av värdinnorna. En mumiekvinna har knippen av långa spröt i stället för fingrar som vecklas ut då lindorna tas av. Hon leds upp på den trekantiga plattformen och hissas upp i luften i skenet av ett aggresivt stroboskop ljus. Därifrån dirigerar hon den febrila aktivitet som plötsligt utbryter, föreställningens crescendo. Rummet vävs in i ett nätverk av utsträckta, ihopknutna färgstarka strumpbyxor som får rummet att likna en tredimensionell Jackson Polock-målning. Eller en bild av hjärnans nervbanor med nyutvecklade kopplingar och mönster.
Strumbyxor binder ihop föreställningen både bildligt och bokstavligt. Detta urkvinnliga plagg som utan innehåll, utan ben, är extremt osexiga och fula - tomma, oformliga och sladdriga. Medan den nyss avtagna, spindelvävstunna strumpan med bibehållen kvinnobensform är full av sensualism och sexuell laddning; något Mrs Robinson visste att utnyttja i Mandomsprovet. Strumpbyxan befriade 60-talets kvinnor från strumpeband och höfthållare. Två decennier tidigare hade nylonstrumpan gjort den exklusiva silkesstrumpan tillgänglig för nästan alla kvinnor. Tidigt lyckades man tillverka nylonstrumpor som var närapå outslitliga. Men vem tjänar pengar på outslitliga kvinnostrumpor, som aldrig släpper en maska? Den hållbara nylonstrumpan offrades på kommersialismens altare och ersattes av en mer kortlivad kusin.
Think less - feel more är en föreställning som förbluffar, förbryllar och stimulerar. Och som sätter igång mina tankar, efteråt. Vad betyder det egentligen, allt det där som hände? The Islandic Love Corporations egen utgångspunkt har varit ett okontrollerbart system, mänskliga kontakter, känslighet, transparans och elasticitet.
Think less - feel more. Tänk mindre - känn mer. Använd dina sinnen. Upptäck andra samband och mönster än de vanliga vedertagna. Tänk själv.
The Islandic Love Corporation är en grupp bestående av konstnärerna Sigrún Hrólfsdóttir, Jóni Jónsdóttir och Eirún Sigurdardóttir . Förutom performance arbetar de även med videos, installationer, kostymer och scenografi. Ofta behandlar de frågor av politisk eller existentiell karaktär. På inbjudan av Lilith Performance Studio har de under året tillsammans arbetat fram sin performance "Think less - feel more".
Foton:(c)Lilith Performance Studio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar