Ingen ser när du gråter i ett akvarium

Om psykisk ohälsa med Suzanne Osten

Scenen är framförallt blå. Inklädd i en turkosblå heltäckningsmatta som från golvet fortsätter upp på bakgrundsväggen, till en mycket blå och mjuk fond. Även en del av rekvisitan är oväntat blå, som vin- och ölflaskor. Mitt på golvet tre metallramar på rad. Dessa kan vippas, fällas upp och ner och snurras runt på sina infästningsskruvar i sidorna, ungefär som vissa vipp-speglar. På var sida av scenrummet trappformade avsatser för musikerna, vilka är desamma som skådespelarna. Närmast scenkanten, under taket svävar ett litet glashus, inrett med vita miniatyrmöbler och skalenlig belysning.

Mjukt turkosblått, metallramar och ett glashus. Det är något med fisk, som Osten sa.

Föreställningen Ett självmords anatomi visas på Intimans scen och regissören är Suzanne Osten, en av mina idoler. På genrepet är det fjärde gången jag ser delar av föreställningen. Som referensgrupp har vi deltagit i tre repetitioner, fått se delar av pjäsen och diskuterat våra upplevelser med ensemblen efteråt. Genom att inleda våra besök med enkla och lekfulla dramaövningar har Osten skapat en gemensam grupp av oss i referensgruppen och skådisarna. Den lätt andaktsfulla känslan över att bli insläppt till skapandet och till spelet bakom kulissen trubbas därmed av och situationen ”normaliseras”. För vi är ju inte där för att bli underhållna utan för att ensemblen behöver oss, behöver en testpublik.

Pjäsen är skriven av Alice Birch och skildrar tre parallella skeenden samtidigt, men skeenden som är åtskilda i tiden. Det är en släkthistoria om tre yngre kvinnor: en mamma, en dotter och en dotterdotter . Scenerna utspelar sig i och runt de tre metallramarna. I den första är det mamman Carol och 1960-tal, i den andra ramen hennes dotter Annas 80-tal, och i den tredje hennes dotterdotter Bonnie i nutid. Utöver ämnet psykisk ohälsa och självmord är det släkthus, där alla tre kvinnorna periodvis bor, en röd tråd. Här utspelas möten och samtal med deras respektive eller gemensamma anhöriga (som de släktingar de är), bekanta och tillfälliga kontakter; eller kvinnornas ensamhet, med eller utan tvivlet, ångesten eller flykten som enda sällskap.

Scenrummet är periodvis en kakafoni av olika samtidigt pågående dialoger, de tre handlingarna böljar fram och tillbaka. En handling stillnar och stannar upp medan en annan plötsligt spelar solo, innan det tar fart igen i alla scener: tills att plötsligt de tre dialogerna smälter samman – med samma ord, frågor och svar som samtidigt ställs i alla tre scenerna – och handlingarna vävs samman till en besläktad helhet, vilket detta släktdrama ju också är.

Ämnet är tungt 

Arv och miljö; när det gäller psykisk ohälsa är det inte helt enkelt vad som är hönan och vad som är ägget. Familjetrauman kan fortsätta påverka genom flera generationer. Men när det gäller kvinnors självmord så kan man statistiskt se ett ärftligt samband.

Fastän jag har sett vissa scener flera gånger och dramats titel och ämne gör utgången självklar, så hoppas jag ändå att det inte ska hända – att ingen ska dö. Genrepet med ljussättning och allt annat på plats är oväntat tung. Plötsligt förmår inte riktigt humorn lyfta det tunga som den gjort förut. Eller är det bara för att det humoristiska inte har lika stor effekt när den upprepas, när jag tar del av den för fjärde gången? Men den andra akten är helt ny för mig och den är mörkare än första.

Trots det inser jag i efterhand att historien slutar i en positiv anda eftersom Bonnie väljer livet, om än på ett bakvänt sätt när hon vill låta sterilisera sig. Hon vill inte att historien ska upprepas. Även om självmorden inte har med moderskapet att göra, så är det en del av historien. Hennes mormor som väntade med att avsluta sitt liv tills att dottern i princip var vuxen och hennes egen mamma som tog livet av sig när Bonnie var bebis.

Förutom sin egen saknad har Bonnie fått ta del av de efterlevandes öden, även om detta inte skildras i pjäsen. De två männen, hennes morfar och pappa, som förlorade sina älskade och morfadern som dessutom förlorade sin dotter. Hur överlever man något sådant? Att först leva med rädslan för självmordsförsök och slutligen förlora sin hustru och senare sitt enda barn?

Det där med fisk

Fisk återkommer i föreställningen, som betydelsebärande detaljer? Fiskar kan inte tala och har en begränsad uttrycksförmåga. Självklart har de känslor, som alla djur. Utan de grundläggande känslorna, rädsla, ilska, oro, intresse/nyfikenhet o.s.v. kan man antagligen inte överleva. Men hur väl kan fiskar kommunicera sina känslor? I ett akvarium är de instängda bakom glasväggar. Vi kan betrakta dem och se nästan allt men utan att förstå så mycket av deras liv, och än mindre om deras känslor. Man kan inte se eller höra om en fisk lider, förutom när smärtan är uppenbar. När någon inte kan uttrycka sin smärta så att vi förstår, t.ex. en fisk med en krok i mungipan, så är det lätt att dra slutsatsen att de inte känner någon smärta. För det gör det så mycket enklare för oss – vi människor som åsamkar smärtan eller bara finns i närheten.

Jämfört med fiskar är det enkelt, åtminstone i teorin, för oss att ta reda på hur någon i vår närhet mår och känner sig, nämligen genom att fråga. Man kan också behöva fråga om det som kan kännas mest skrämmande och omöjligt, nämligen frågan om någon har tankar på att ta sitt liv? Om man har misstankar om detta.

Osten har arbetat med självmordsämnet förut, med pjäsen Gränsen som riktade sig till tonåringar. Pjäsen var baserad på en verklig händelse i Frankrike. I en intervju Sydsvenskan berättare hon att intresset från tonåringarna var mycket stort och att hon gjorde grundlig research om psykisk ohälsa inför uppsättningen. Även inför denna föreställning har Osten gjort ett grundligt förarbete och tagit hjälp av en psykolog som har haft samtal och diskussioner med ensemblen. Och så vi i referensgruppen, som har fungerat som testpublik. För det har stor betydelse hur dessa historier berättas; att kunna berätta och diskutera men utan att inspirera.

En fördel med att det här svåra ämnet självmord lyfts upp i kultursammanhang är att det kan ge upphov till samtal utan att det behöver bli personligt. För vi behöver kunna prata även om det svåraste. Att man behöver öva på att göra svåra saker är ganska självklart. Men jag tror också att man behöver öva sig på att prata om svåra saker, och för att det ska bli enklare kan vi behöva kunskap och ta del av erfarenheter. Motsatsen – att vara som fiskar och inte prata och diskutera – är betydligt farligare: Om vi inte kan kommunicera, hur ska vi då kunna förhindra att det inträffar? För som Suzanne Osten säger i intervjun ovan: ”Alla vill bli hjälpta. Men de vet inte hur.” 

Intervjun med Suzanne Osten var publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2019.