tisdag 23 april 2013

Su-En & ”Soot” på Palladium den 10 april


Samt ett illasinnat försök att implementera kulturförakt

Kulturförakt – gör så här: Tag en klass 16-17 -åriga gymnasieelever. Tag med dem på ett smalt kulturevenemang, som t.ex. en föreställning med samtida dans utan ”normal” musik, närmare bestämt butoh. Och så det viktigaste till sist – berätta ingenting för dem om vad det är som de ska få uppleva! Allt för att minimera elevernas eventuella nyfikenhet, intresse och förståelse.

Foto (c) Su-En Butoh Company
& Gunnar Stening
Tack och lov misslyckades lärarna till eleverna på samhällsprogrammet, med inriktning på beteende(!), med sina illasinnade avsikter – att implementera kulturförakt(?). Och inte var det för att de gjorde ett otillräcklig insats, det vill säga inte skötte sitt jobb överhuvudtaget. I stället var det antagligen tack vare att  Su-Ens butohföreställning Soot var väldigt bra och att elever trots allt var öppna och positiva. För efter de första minuternas fnissande, småpratande och hostande tystnade ungdomarna. Och det var tyst och lugnt hela den 55 minuter långa föreställningen igenom. När det lämnade salongen var det också personer som såg dem imitera dansarens rörelser och någon hörde dem prata om att dansaren rörde sig på gränsen mellan ljus och skugga, som mellan liv och död.

Själv var jag förbannad. På lärarna. Vilket störde min upplevelse av Soot. Jag hade turen/ oturen att hamna bredvid två tjejer från klassen som berättade att de hade blivit ditkomenderade tillsammans med sina gästande utbytesstudenter från Tyskland. Det var också de som berättade att de inte fått reda på något alls om föreställningen, trots att åtminstone den ena tjejen själv dansade och var intresserad av dans. Efteråt var de mycket generade över sina klasskamraters uppförande i början av föreställningen. Jag försäkrade dem om att det inte hade varit något stort problem och att jag tvärtom var imponerad över att det under resten av tiden varit knäpptyst.

Så det var verkligen inte eleverna som var problemet utan lärarna. Att inte förbereda klassen inför besöket är inte bara respektlöst mot eleverna utan även mot Su-En/Susanna Åkerlund och arrangören. Vilken vuxen människa hade funnit sig i att dras iväg på ett smalt kulturevenemang som man inte visste något om och som man inte heller fick reda på något om, överhuvudtaget? Det här var ju knappast frågan om en överrasknings-happening.

I stället var föreställningen Soot (Sot) en fullödig och vacker helhet av av dans, ljus, ljud och dräkt. Det fanns en extrem koncentration och närvaro i Su-Ens dans, där rörelserna inte sällan var minimala. Jag uppskattar också hur hela kroppen användes i dansen; det vill säga även ansiktet, tungan och, som jag redan har nämnt, medvetandet. Jag tycker också mycket om butohns ofta o-vackra rörelser, som i sitt sammanhang blir vackra. Ljuset var magnifikt, distinkta ljusspeglar som skar genom mörkret, och hade en stor roll i föreställningen. Ofta dansade Su-En ”med ljuset”. Dräkten, en hellång och skulptural klänning, skalades efterhand delvis av och blottade mer av kroppen och gav intryck av en ökade rörlighet. Musiken kan närmast beskrivs som en otraditionell, elektronisk baserad ”ljudmatta”(industrimetal?). Sammantaget bildade detta en estetisk och starkt bildmässig föreställning.

Efter föreställningen genomförde arrangörerna ett samtal om butoh, där alla var högtidligt eniga om att butoh är fantastiskt. Denna högtidlighet smittade av sig på kommentarerna som ofta hamnade på en väl pretentiös nivå, enligt mig. Jag saknade diskussion och frågor som ”Hur menar du då?” och ”Kan du förklara det där?”, för det var långt ifrån allt som sas som var solklart. Men det fanns även de som ställde vanliga frågor och hade konkreta kommentarer, som t.ex. Eva Sjuve, som själv dansar bhuto. Och så Su-En, Susanna Åkerlund själv, som tyvärr fick för lite utrymme i samtalet.

Foto (c) Su-En Butoh Company & Maja Sandberg 
Vad var det då eleverna inte fick veta?
Jo, till exempel att butoh är en japansk dans som uppstod efter andra världskriget och som delvis var en reaktion på de amerikanska atombombningarna, en civilisationskritik och en motrörelse till den västerländska och traditionella japanska dansen. I butohn behandlades tabubelagda ämnen som homosexualitet och pedofili. Karakteristiskt för dansen är de vitsminkade ansiktena, de extremt kontrollerade och långsamma rörelserna och blandningen av det groteska och lekfulla.
Su-En, Susanna Åkerlund är koreograf och dansare och har bl a studerat butoh fem år i Japan. I dansen låter hon kroppen bli till något annat än en människas. Su-Ens sannolikt mest spridda insats är hennes solodans i Madonnas Ray of Light-video från 1998.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar