Su-En & ”Soot” på Palladium den 10 april

Samt ett illasinnat försök att implementera kulturförakt

Kulturförakt – gör så här: Tag en klass 16-17 -åriga gymnasieelever. Tag med dem på ett smalt kulturevenemang, som t.ex. en föreställning med samtida dans utan ”normal” musik, närmare bestämt butoh. Och så det viktigaste till sist – berätta ingenting för dem om vad det är som de ska få uppleva! Allt för att minimera elevernas eventuella nyfikenhet, intresse och förståelse.

Foto (c) Su-En Butoh Company
& Gunnar Stening

Tack och lov misslyckades lärarna till eleverna på samhällsprogrammet, med inriktning på beteende(!), med sina illasinnade avsikter – att implementera kulturförakt(?). Och inte var det för att de gjorde ett otillräcklig insats, det vill säga inte skötte sitt jobb överhuvudtaget. I stället var det antagligen tack vare att  Su-Ens butohföreställning Soot var väldigt bra och att elever trots allt var öppna och positiva. För efter de första minuternas fnissande, småpratande och hostande tystnade ungdomarna. Och det var tyst och lugnt hela den 55 minuter långa föreställningen igenom. När det lämnade salongen var det också personer som såg dem imitera dansarens rörelser och någon hörde dem prata om att dansaren rörde sig på gränsen mellan ljus och skugga, som mellan liv och död.

Själv var jag förbannad. På lärarna. Vilket störde min upplevelse av Soot. Jag hade turen/ oturen att hamna bredvid två tjejer från klassen som berättade att de hade blivit ditkomenderade tillsammans med sina gästande utbytesstudenter från Tyskland. Det var också de som berättade att de inte fått reda på något alls om föreställningen, trots att åtminstone den ena tjejen själv dansade och var intresserad av dans. Efteråt var de mycket generade över sina klasskamraters uppförande i början av föreställningen. Jag försäkrade dem om att det inte hade varit något stort problem och att jag tvärtom var imponerad över att det under resten av tiden varit knäpptyst.

Så det var verkligen inte eleverna som var problemet utan lärarna. Att inte förbereda klassen inför besöket är inte bara respektlöst mot eleverna utan även mot Su-En/Susanna Åkerlund och arrangören. Vilken vuxen människa hade funnit sig i att dras iväg på ett smalt kulturevenemang som man inte visste något om och som man inte heller fick reda på något om, överhuvudtaget? Det här var ju knappast frågan om en överrasknings-happening.

I stället var föreställningen Soot (Sot) en fullödig och vacker helhet av av dans, ljus, ljud och dräkt. Det fanns en extrem koncentration och närvaro i Su-Ens dans, där rörelserna inte sällan var minimala. Jag uppskattar också hur hela kroppen användes i dansen; det vill säga även ansiktet, tungan och, som jag redan har nämnt, medvetandet. Jag tycker också mycket om butohns ofta o-vackra rörelser, som i sitt sammanhang blir vackra. Ljuset var magnifikt, distinkta ljusspeglar som skar genom mörkret, och hade en stor roll i föreställningen. Ofta dansade Su-En ”med ljuset”. Dräkten, en hellång och skulptural klänning, skalades efterhand delvis av och blottade mer av kroppen och gav intryck av en ökade rörlighet. Musiken kan närmast beskrivs som en otraditionell, elektronisk baserad ”ljudmatta”(industrimetal?). Sammantaget bildade detta en estetisk och starkt bildmässig föreställning.

Efter föreställningen genomförde arrangörerna ett samtal om butoh, där alla var högtidligt eniga om att butoh är fantastiskt. Denna högtidlighet smittade av sig på kommentarerna som ofta hamnade på en väl pretentiös nivå, enligt mig. Jag saknade diskussion och frågor som ”Hur menar du då?” och ”Kan du förklara det där?”, för det var långt ifrån allt som sas som var solklart. Men det fanns även de som ställde vanliga frågor och hade konkreta kommentarer, som t.ex. Eva Sjuve, som själv dansar bhuto. Och så Su-En, Susanna Åkerlund själv, som tyvärr fick för lite utrymme i samtalet.

Foto (c) Su-En Butoh Company & Maja Sandberg 

Vad var det då eleverna inte fick veta?

Jo, till exempel att butoh är en japansk dans som uppstod efter andra världskriget och som delvis var en reaktion på de amerikanska atombombningarna, en civilisationskritik och en motrörelse till den västerländska och traditionella japanska dansen. I butohn behandlades tabubelagda ämnen som homosexualitet och pedofili. Karakteristiskt för dansen är de vitsminkade ansiktena, de extremt kontrollerade och långsamma rörelserna och blandningen av det groteska och lekfulla.

Su-En, Susanna Åkerlund är koreograf och dansare och har bl a studerat butoh fem år i Japan. I dansen låter hon kroppen bli till något annat än en människas. Su-Ens sannolikt mest spridda insats är hennes solodans i Madonnas Ray of Light-video från 1998.

Om sex, Jehovas vittnen och leninism. Typ.

En blarrig blandning klokskaper(?) –  med särskilt tack till Översättar-Helena

För ganska precis 25 år sedan fick jag ett bokpaket av mina goda vänner Chrisse och Prisse. Boksamlingen bestod av uppbygglig litteratur för en ung kvinna och innehöll ett antal gedigna titlar. Jag kan inte påstå att jag fördjupade mig något nämnvärt i innehållet, utom en – Så vill mannen bli älskad. Men bokryggarnas titlar, på sin givna plats i hyllan, har ändå varit en ständig följeslagare och påminnelse genom livets olika skeden. (Det jag minns mest från läsningen, då för 25 år sedan, var författarens 

rekommendation att drapera sina nylonstrumpor över trappräcket. Eftersom vi bodde på första våningen var det enda trappräcke som fanns att tillgå det ute i trappen, upp till andra våningen. Jag vet inte, men jag tror det kändes lite för privat att hänga upp sina nylonstrumpor där. Och jag vet inte om det hade sett så estetiskt ut, även om jag valt mina snyggaste, de skotskrutiga. För att matcha soppåsen hade nog ett par gamla tubsockar varit lämpligare. Jag kände mig ärligt talat tveksam till effekten. Det hade kanske kunnat missuppfattas.)

Nåväl, nu har jag gått in i en ny fas i livet och kan ibland känna behov av viss vägledning. Varför inte då gå tillbaka till dessa välrenommerade kunskapskällor. Dessvärre känner jag inte riktigt att jag har tillräcklig med tid till förfogande för att läs dem från pärm till pärm, vilket naturligtvis hade varit att föredra. Men man skulle också kunna låta slumpen avgöra och på måfå slå och bläddra i dessa verk och se vad det ger. Sagt och gjort, på måfå greppar jag en av skrifterna, slår upp sidan 35 och läser: ”Jordbruket, ekonomins grundläggande gren, måste lyftas till en högre nivå.” (Onekligen kloka ord, även om man kanske inte riktigt kan hålla med om att jordbruket är grundläggande för ekonomin utan väl snarare har ersatts av telecom-industrin och app-branschen. Men när det gäller matproduktionen är jordbruket ju än så länge grundläggande.) Jag läser vidare: ”Vårt parti, Arbetets parti, har troget marxismen-leninismen alltid hållit i minnet att jämsides med industrins utveckling kräver uppbygget av socialismen ett avancerat och modernt jordbruk. Jordbruket är hela ekonomins grundval, vilket i stor utsträckning bestämmer och avgör möjligheterna för att att kunna fylla uppgifterna inom andra områden, att höja folkets välfärd och att stärka landets försvarspotential.” (Pust!) Hävdar alltså Enver Hoxha i Rapport till Albanska Arbetets Partis sjunde kongress, 1977. Hmm, jordbruk och ”stärka landets försvarsposition” får mig osökt att tänka på gödselgrepar och hötjugor... Men är det verkligen det han menar? Kanske inte, med tanke på att ordet ”modern” återfinns 

samma stycke. Men om jag nu ska försöka omsätta denna klokskap till min privata sfär, var hamnar jag då? Jordbruket som ekonomins grundval – hem till gården? Detta kan jag delvis köpa. Min ekonomi kan rimligen inte bli sämre. (Eller så klart den kan, men det vill jag verkligen inte tänka på nu.) Detta är kanske ändock något att hålla i minnet. Min försvarspontential… Jag tror jag satsar på gödselgrepen trots allt. Gammal och beprövad och har dessutom flera nyttiga användningsområden. Klart effektivaste redskapet vid t.ex. gerillaodling, eller rättare sagt växträddning/förflyttning från Folktandvårdens demolerade och frusna rabatt (även om sonen höll på att skämmas ögonen ur sig).

Nästa bok: ”Det har funnits nästan ända sedan tidernas begynnelse i en eller annan form. I fråga om popularitet, om än inte i frekvens, är den helt i nivå med att äta och dricka och se på TV. Det är definitivt en demokratisk företeelse för såsom Cole Porter har förklarat förekommer det bland både fåglar, bin och loppor. Jag måste erkänn att jag själv ägnar mig åt den. Elisabeth Taylor Hilton Wilding Todd Fischer Burton Warner har förvisso gjort det. Det gjorde till och med [...bla bla bla...] Jag menar naturligtvis sex.” (Now we're talking!) Joyce Brothers i Vad varje kvinna bör veta om män, 1986, s 169. Instämmer helt och hållet, grundläggande och viktigt! Sex, hög placering på Attgöra-listan.

Vidare: ”Allteftersom kunskapen och tron är, så blir religionen. Men Rutherford proklamerade ”Det finns ingenting som kallas den kristna religonen [min kursivering], ty all religion utgår från Guds fiende, djävulen”.” Intressant, överraskande och knepigt! (Prisse, har du verkligen läst det här?) Ur ”Jehovas vittnen avslöjas” 1963, s 11, av Axel Gustavssson. Religionen från djävulen? Gud – djävulen, sak samma...? Jag tolkar det så här: Fortsätt rakt fram! Bry dig inte så mycket om religionen.

Nästa: Obs. understruket med blyers (och det är inte jag som har gjort det!) ”För det fjärde: Ett manövrerande med reserverna, som kalkylerar med ett riktigt genomfört återtåg när fienden är stark, när ett återtåg är oundvikligt, när det är uppenbart ofördelaktigt att möta denna kamp, som påtvingas av fienden, när återtåget under det givna styrkeförhållandet blir det enda medlet att draga avantagardet undan fiendets slag och bevara reserverna åt detsamma.” (Kan det här ha med barnen att göra? Nää, mina barn är så 

Snälla barn!

snälla, åtminstone för det mesta.) Sidan 89, ur Om leninismens grunder, 1974, av Josef STALIN!! (Jösses, vad är det jag har i min bokhylla! Men du har alltså läst detta, Prisse? Jag är mållös! Inte konstigt att de gav bort den.) Att försöka tolka detta känns onekligen svårt. En och annan skitstövel och häxa har jag ju stött på, men fiender? Äsch, jag får väl greppa dynggrepen även här. Ifall någon skulle dyka upp.

Över till något trevligare: Sidan 25: ”Var hellre så originell att ni vågar låta bli att vara originell. Gammal vacker damast, nyputsat silver, skinande glas och porslin verkar festligt vid alla tillfällen.” Ur Att bygga bo 1963, just detta kapitel heter "Vi gifter oss" och är skrivet av friherinnan Gallie Åkerhielm(!). (Been there, done that; och det gör jag inte om.) Här känner jag att jag stött på en verklig utmaning – att våga låta bli att vara originell. Det vill säga vara vanlig och traditionell. Jag vet inte om jag klarar det. Det blir ju så lätt förutsägbart och tråååkigt! Men den där sista delen av stycket tilltalar mig: ”festligt vid alla tillfällen”. Det ska jag verkligen lägga på minnet och ta med mig!

Föregångaren till allas vår Magdalena Ribbing – ett orakel  

Två böcker återstår. Sidan 40: Ojdå, här tror jag bestämt jag får ta med allt. ”Låt oss se globalt. Låt oss se globalt på herr Adrian Persson som bor på våningen inunder och får post med jämna mellanrum. Låt oss se universellt på fru Elna Tidberg som hade en tobakshandel medan maken var i livet. Låt oss betrakta fröken Hammarlund i fönstret med kosmiskt utvidgade hjärtan. Det ändrar ingenting i deras liv men de blir befriade, förunderligt hur skuld kan bäddas ner och stoppas om när vi med ett enkelt handgrepp höjer oss till det milda allmängiltiga doktrinära planet. Mark 5:30-40” Jesus älskar dig. Dikter av Ylva Eggerhorn, 1973. Ytterligare en knepig text, hur ska jag tolka denna? Doktrinär – vad säger ordboken? Doktrin: teoretisk eller ensidig lära (SAOL 1987). Se saker och ting ur mitt eget perspektiv? Vara mer ”enögd”? Egoistisk? Milt egoistisk – det låter bra. Jag kör på det.

Slutligen och till sist, sidan 85 "Att älska en man. Ibland verkar det som om kvinnor lägger ner mycket mer tid på att lära sig matlagning än att lära sig älska. Det blir viktigare med sufflén än med aldrig så enkel sexteknik. När man ligger med någon vill man ge honom en hel upplevelse, inte bara en fysisk utlösning utan fullödig tillfredsställelse.” Enligt Alexandra Penney i Så vill mannen bli älskad, 1982. Aha, inte bara fokusera på utlösning utan ge en helhetsupplevelse. Ja, det sätter ju saker och ting i ett helt annat ljus. Hmm, men jag känner mig ändå inte riktigt bekväm med det här resonemanget. Jag tror bestämt jag fokuserar på sufflén. Frågan är, sufflé eller inte sufflé? Som vanligt väljer jag både och – sex och sufflé. Har visserligen aldrig lagat sufflé, men jag vet såpass mycket som att det krävs ägg (vilket däremot bör undvikas vid nöjessex). Och båda ska upp. Jäpp, en kombination blir absolut 

bäst. Lite kladdigt kanske, men det kan det vara värt, och kladdigt blir det ju lätt i vilket fall. Jag har också förstått att man måste vara snabb, så att inget säckar ihop för tidigt. Mycket riktigt nämns detta längre ned på sidan, ”Timing – ett stort krux”. Läget under kontroll alltså, och lagom mycket hetta.

Stärkt till sinnet låter jag böckerna återvända in i hyllan. Till nästa gång. Jag hoppas att även du, bästa läsare, känner att du har utökat till förråd av livsvisdom och kan ta dig an livet med nya friska tag. 

Och apropå läsande och skrivande, en sak till som jag ska försöka ta med mig : Att inte ta mig vatten över huvudet. Det blir så svårt att andas då.

För dig som vill fördjupa dig ytterligare, eller kolla min källor, så kommer här ISBN-numren: ISBN 91-7242-120-7, 91-7642-195-3, 91-0-020088-3 samt 91-37-07975-1.

Jehovas vittnen avslöjas samt Att bygga bo saknar dessvärre ISBN-nummer, men jag lånar gärna ut mina exemplar till den intresserade.